en blogg om de dära dagarna
Category Archives: januari 12

om vabbglädje

by tingeling


Lilla dottern är sjuk. Det var länge sedan sist nu så jag är inte överaskad. De stora killarna är sällan sjuka numera men jag minns att det var en del när de var i Loppans ålder. Det innebär att den tiden i livet snart är förbi. Just nu njuter jag. Av att få vara nära henne, av att bo i ett land där jag har möjligheten att ta hand om mitt febriga barn, att jag har ett jobb som jag älskar men som kan vara så flexibelt att jag med lite ansträngning kunde få tag på dagens patienter och boka om dem till imorgon så att ingen behöver lida för att jag åker hem.

Det som förövrigt slår mig när jag går och lullar här hemma samtidigt som jag passar upp lilla sjuklingen är vad otroligt mycket mer man hinner med på att komma hem ett par timmar tidigare. I vanliga fall slutar jag halv fem fem en torsdag eftermiddag men idag sprang jag från jobbet strax efter två. Hämtade mellankillen på vägen och var hemma kvart i tre. Dessa timmar och det facto att jag faktiskt fick både se solen och ljuset ute gjorde mig både gladare och tålmodigare när jag väl kom hem. Jag önskar mig att kunna jobba så alltid. Det är tur att maken bara har ett par månader kvar i skolan så att jag kan börja se ljuset i tunnlen.

Dagen har utöver vabbande bestått av städning, tvätt, disk, göra hemmagjord glass, köra sonen till innebandyn och att baka fröknäcke till lördag.  En skön effektiv eftermiddag vilket gör att jag längtar efter flera. Helgen som kommer är också ledig. Ingen jour, inget extra jobb ingenting annat än umgås med familj och vänner. Allt det där som får mitt hjärta att sjunga!


om februari

by tingeling

                                                                  vinter ett tag till

Redan februari. Det är tidigt på morgonen och jag  har precis stigit upp. Lilla dottern hostar oroväckande ifrån övervåningen och storesonen ligger bredvid mig i soffan. Han tycker det är skönt att få ha mamma för sig själv så här en stund på morgonen. Själv skall jag bara snabbt snabbt sitta här en liten stund innan  jag drar på mig stövlar, stoppar dagens lunch i en kasse och tar mig ut i kylan.

Igår var det minus 10 grader när jag gav mig av till jobbet. Alldelles för kallt helt enkelt. Säkert är det lika sibirisk iskyla idag som tidningarna skriver. Annars förbereder ajg mig mentalt på att det kan bli vabb idag iom att lilla dottern haft lite feber av och till och hostar oroväckande. Speciellt eftersom jag skall ha föräldragrupp idag, den aldra sista gången och sedan möte i princip hela dagen lång. Passar illa att vara hemma men å andra sidan passar det nog aldrig med mitt jobb.

Jag har lite svårt att förstå att det redan är februari. Om en månad fyller mamma 60 år. Vi skall på skidresa och sen nånstanns därefter det så vänder det och blir vår. Ahww. Längtar så.


om att se sig om

by tingeling

Ikväll har vi varit på husvisning här i området. Ett hus som skulle kunna passa oss till viss del. Det är inte klockrent men som jag sa till maken så får man ibland välja att se fördelarna istället för att lusleta efter nackdelarna som jag är så otroligt duktig annars på att göra. Det var ganska så litet i storleken men hade tillräckligt många rum för oss alla men verkligen ingenting utöver det. Ingen källare, ingen vind och ingen egentlig bra förvaring mer än ett kallt föråd i anslutnign till ena sovrummet i en liten tillbyggd del. jag velar fram och tillbaka. det finns många fina fördelar, ett välplanerat hus, bra sovrum och bra sällskapsytor men ändå…

Men lite är det väl det som det handlar om, att våga och vilja se sig om och förhandla med känslor, behov och makens åsikter. Även om det inte lutar åt att vi budar på detta huset så är det bra att se sig själv i andra situationer och miljöer. Hade huset bara varit liiiite större så hade jag aldrig tvekat. Jag trivs inte så bra här längre. Vi gjorde helt klart ett misstag när vi köpte detta huset av makens föräldrar och med tanke på hur allt har blivit med föräldrar och skicket på huset så var det ju inte direkt något bra köp. Jag ville så gärna komma hit, att få närvaron till alla andra barn, att barnen skulle ha gott om kompisar och kunna vara ute och aktiva. Nära till dagis, skola och lek.

För dem är det ff jättebra. För mig är det värre. Jag vantrivs och längtar bort och det speglas så tydligt i mitt ständiga renoverande och att aldrig vara nöjd. Nu har jag iallafall bestämt mig för att renovera klart och att göra det på ett sådant sätt så att det kanske blir enklare att sälja huset när vi väl hittar drömmen.

Tills dess så får jag se mig om, fantisera och fundera. Känna efter.


om att ta en vinterpromenad

by tingeling

Söndag och jag övar mig för att inte känna den klassiska söndagsångesten. Det är ett löfte till mig själv detta året att jag skall försöka vara mer här och nu i stunden och inte ha ångest eller oro över vad jag inte gjort eller hunnit med. Här och nu är det fortfarande helg och fortfarande tid för ledighet och samvaro. Idag trotsade vi kylan och begav oss ut allihopa för att mata ankorna  nere vid ån. Där fanns ett paket bröd modell äldre som ingen av barnen ville äta och eftersom varken jag eller Micke äter någon form av kolhydrater och då definitivt inte i formen av bröd så kändes ankmatning mer lockande än att slänga det. Jag gillar inte slöseri.

Sagt och gjort. Byltar på ungarna och ger oss ut. Det är kallt och grått ute. Inte alls något strålande vackert fotoväder men kameran är ändå min ständige följeslagare. Egentligen är jag inte så där himla bra på att ta kort som jag skulle önska. Jag tar alltid bilder på känsla och impuls och funderar sällan över kompositionen av bilderna, kan för lite om kamerans funktioner och hur man “målar upp” en bra bild. En dag skall jag gå en fotokurs har jag tänkt. Eller kanske bara läsa instruktionsboken ;-).

En dag.

men idag är inte den dagen så jag nöjjer mig med mina halvmessyrer till foto som iallafall förmedlar lite av den känslan som finns i stunden hoppas jag. Det är en annan sak jag lovat mig själv iår. Bli bättre på att fota och visa. Illustrera dagen med en bild och inte bara en text. För inlägg med bild är alltid mycket roligare än bara med text.  Även om jag mest bara skriver för mig själv och nån enstaka gäst som trillar in. 🙂

Vi begav oss ned i grönområdet bakom huset. Där är inte skog men parkliknande område ända ned till ån. Där finns promenadstigar som är vackra på sommar och vår när grönskan liksom överfaller stigarna och omfamnar en från alla håll när man är ute. Nu är det mest kalt och kallt.  Loppan iklädd sina nya fina stövlar som hon absolut ville ha på söndagspromenaden, hon skulle ju bara gå fiiiint och inte alls gå i nått smutsigt eller klabbigt, jo eller hur. Hon är väl inte min dotter för inte. Hon klättrar, springer, kastar pinnar, lyfter trädgrenar och smutsar ned sig. Precis som barn skall.

Vi tar oss ned till å kanten. Ankorna är avvaktande och vill först inte komma nära. Vi får kasta ut ett helt gäng brödbitar på isen och sedan backa bort en bit innan de vågar ta sig fram. Barnen smular och kastar torra bödkanter för glatta livet och ger glada hejjarop när fåglarna närmar sig som naturligtvis skrämmer bort dem igen. Det är svårt att hejda den där spontana hejdlösa glädjen som bor i barnen. Men tillslut vågar de sig fram, brödet tar slut och vi ger oss av hemmåt. med iskalla fingrar och massa fina bilder. Lovar att lägga upp ett gäng till imorgon när det finns lite mera tid.  Kvällen försvinner snabbt och vi städar tillsammans Adrians rum. Man undrar ju hur mycket skräp en unge egentligen kan samla på sig. Minst en näve gamla popcorn i leksakslådan av någon underlig annledning. Och alla de dära strumporna som så magiskt varit borta! Voila, en titt under sängen så kom där fram ett gäng tillsammans med gamla ballonger, spelkulor, godispapper och fina stenar som fått följa med in.

Precis som det skall vara en söndagskväll.


om att längta efter vår

by tingeling

                               sopkvasten snyggt uppställd mot staketet

Längtan efter vår skrev jag om för en liten stund sedan och denna bilden illustrerar det så bra tycker jag. Eftersom hösten och sedan julen och nyåret var så milt så stod krukor och lådor kvar med ljung och andra höstväxter. de såg lika fina ut hela tiden fram tills förra helgen. Då kom snön. Snön och sedan isen. Nu har den legat i en vecka och vi vart inte riktigt förberedda så allt står kvar. Krukorna med höstblommor, sopkvasten lutad mot staketet, de tomma krukorna jag skulle ställt in i väntan på vårens planteringar.

Iår skall framsidan bli helt färdig!

Om den där våren bara ville komma. Jag längtar redan.


om att fira lördag

by tingeling

Helg igen. Och precis lika iskallt ute som det har varit hela veckan. Visst är jag medveten om att det är vinter ute men efter det strålande vackra vädret för två helger sedan är min hjärna helt inställd på att jag vill ha vår och då är det inte alls så enkelt att bara gilla läget när det känns som om jag skall frysa rumpan av mig bara jag går utanför dörren.

halt är det också.

Idag var det lillan som brutalt satte igång operation väckning tidigt i morse. Runt niosnåret var jag uppe och passade på att käka frukost med de av barnen som var uppe. Det händer inte så ofta numera när de vaknar av sig själva och går upp ibland utan att säga ett pip och definitivt aldrig i veckorna eftersom jag är på jobbet innan de går upp.

Annars har det varit en lördag mest som alla andra lediga lördagar. Jag går helst i pyamas och umgås så lite som möjligt med andra än de mina. Kanske för att man är så social i veckorna så att behovet av lugn och lite ensamhet blir stort på helgen. Min absoluta favorit helg består egentligen bara  av pyamas, god mat och de människorna jag älskar mest. både stora och minimänniskor. Och kanske lite renovering?

Nästa projekt är faktiskt att försöka få någon ordning på mellankillens rum. Han fyller sju om två månader och tills dess skall det vara klart. Med storegrabben gjorde vi likadant. När han fyllde sju år så fick han ett nytt iordningställt rum och nu är det Addes tur. Behöver dock lite mer inspiration och lediga dagar för att fixa till det .

Idag var jag ute på en långpromenad i kylan i området där vi bor, här finns en liten mini skog och en del växtlighet runt om kring själva området och när jag var ute på de joggingslingor som finns känner jag att jag längtar ut mer. Längtar efter mer skog, fler vackra stora pampiga träd och mera växtlighet. Hoppas vi kan hitta rätt hus snart.

så här vackert var det ute när jag var och hämtade kidsen hos sina kompisar tidigare idag.


om att säga tack

by tingeling

idag när jag kom till jobbet för veckans sista arbetsdag så var det en glad och uppsluppen stämning i personalrummet. Efter vi hade gått igenom morgonens sysslor, vem som är på plats och vem som är ledig, vilka som har vilka uppgifter och att allt är täckt så avslutade en av kollegorna med att säga och ja du föresten, du fick ju dagens ros i tidningen. Eftersom jag inte har lokaltidningen hemma så missar jag ju alltid sådanna roligheter även om det inte är så speciellt ofta som något liknande händer. Men man blir så förunderligt pirrig i kroppen, pirrigt glad och pirrigt tacksam och för att inte glömma nyfiken.

Så efter att ha googlat och sökt runt på lokala tidningsblaskan hittade jag födelseannonsen med mitt namn med på. Och jag är så glad. För det gör alltning så mycket större och verkligare. Det verkliga är att det ÄR ett viktigt jobb jag gör. även om jag känner mig frustrerad och otrillräcklig i mångt och mycket.

Ett annat tack fick jag idag av en patient som kom för sista planerade besöket under denna graviditeten. När paret skulle gå så tog vi i hand så där på ett lite glatt och uppmuntrande vis, med glittrande ögon fyllda av förväntan. Jag sa att jag hoppades och såg fram emot att få se dem igen sedan. Efteråt. När det var klart. De sa tack med ett leende på läpparna. Tack för den här tiden och på återseende och gick sedan iväg tätt tillsammans glada och förväntandfulla. I det läget känns det bra och rätt. Då vill jag inte alls lägga allt detta bakom mig för att läsa till läkare och få en vettig lön.

I den stunden är jag på rätt plats, glad och tacksam, över att vara just här – just nu – just i denna stund.

och sen slänger vi iväg ett tack till när vi ändå håller på. 

TGIF

frågor på det?


om pappas flicka

by tingeling

                                ingen tvekan direkt: Frågor på det?


om att vara påväg hem

by tingeling

                                              älskade unge på väg hem medans solen gömmer sig

ibland är det så där himla skönt att kunna sluta lite tidigare för att hinna med några av de dagliga sysslorna eller vara mer nära och tillsammans med barnen. Jag har försökt att korta av mina dagar lite genom att börja tidigare på morgonen och jobba in så mycket jag kan där. Detta innebär att jag ofta kan sluta 16.30 vilket är en någorlunda hyfsad tid om jag vill orka vara tillsammans med familjen.

Idag hade mannen laboration/föreläsning i skolan och slutade ändå senare vilket innebar att det var jag som fick hämta lillemannen som hade följt med en kompis hem efter skolan. Det var så där vackert som det bara är på kvällen när solen sänker sig och himlen fullständigt exploderar av färger samtidigt som snön gnistrar på marken och gör januari kvällen lite aningens ljusare.


om visdomsord från far och son

by tingeling

Man ler hela vägen från jobbet och hem !


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress