om att fira födelsedag utan födelsedagsbarnet

Posted on

Idag för 89 år sedan föddes Åke Edvin Persson. Fast då hette du så klart någonting helt annat. Persson var namnet som dina föräldrar gav dig när de adopterade dig som en treårig liten lintott. De var gamla redan när de fick dig. Hade varit gifta i över 20 år och inte fått några egna barn men dig tog de till sitt hjärta. Var du lika godhjärtad som barn som du var som vuxen så kan de aldrig någonsin ha ångrat att de adopterade dig.

Det har nu gått tre år sedan den där dagen i mars då du somnade in för alltid efter att ha kastat en slängkyss till nattsköterskan och idag firar vi återigen födelsedag utan dig. 89 år skulle du fyllt om du hade levt. Tre helt makalöst tomma år.

Jag saknar dig fortfarande morfar. Innerligt och tårögt. Det går inte ens att försöka att förklara hur tomt det är utan dig. Jag saknar din röst när du ringer för att bara höra hur det är med “din lilla kicka”, jag saknar dina mjuka händer, jag saknar värmen i ditt fina lilla hus och glädjen i att vara tillsammans. Om du bara visste hur mycket jag skulle kunna ge för att få vara nära dig och bara prata med dig en enda gång till. Hålla din hand och berätta hur mycket som du betyder från mig.

Jag skulle inte vara den jag är idag utan dig.

Älskade fina morfar. Grattis idag på din 89 års dag. Var du än befinner dig.


Om saknad

Posted on

Jag har svårt för konflikter.Skitsvårt rent ut sagt.

Svårt att säga ifrån när jag blir arg eller besviken, svårt att förlåta och framförallt svårt för att glömma. Detta gör att jag oftast drar mig undan när jag blir besviken på någon. Drar mig undan och slickar mina sår i ensamhet. Jag när besvikelsen och bearbetar den för mig själv tills jag är redo att släppa taget om den. Detta har gjort att jag stänger ute människor ur mitt liv för att jag inte klarar av att ta konflikten med dem men inte heller kan släppa besvikelsen. Kraftfull skyddsmekanism för att slippa bli besviken igen. Men detta innebär också att jag väldigt sällan kan förlåta och gå vidare. Och att det finns många människor i mitt liv som jag saknar.

Tufft så inihelvete ibland men det är inte heller lätt att vara yberkänslig för alla nyanser i språk, ord, kroppsspråk, beteende, agerande, omgivning och tonläge. Allt som kan förstärka en misstanke om besvikelse. Hur många nätter har jag inte legat vaken och försökt analysera ord och beteende för att hitta förklaringar eller mönster. Hur många patientmöten har jag inte analyserat sönder för att förstå varför det inte kändes som om det blev ett bra möte.
Relationer är nog banne mig det svåraste som finns. Iallafall om man nu vill att de skall vara bra, jag är dålig på dem. Rakt överlag dålig. Jag bryr mig för mycket, vill för mycket, har varit allt för generös och förväntat mig orimlighet. Detta är helt klart att bädda för besvikelse och missförstånd.
Men min uppväxt, mina erfarenheter och den som jag är har gjort att jag i inte kan agera på något annat vis. Jag är pålitlig och lyssnar. Men jag är ofta för trött känslomässigt för att orka ta första steget till umgänge. Det gnager mig ofta och ger mig dåligt samvete men jag är en person med stort behov av ensamhet och stillhet. Lika mycket som jag älskar att umgås lika mycket behöver jag gå hemma i pyamas och återhämta mig mentalt. Trots att jag vet allt detta så bränner det innom mig. Längtan efter att vara mer som andra. Att ta konflikten, berätta om besvikelsen och förlåta dem som gjort mig ledsen. Det är hårt att gå med varje besvikelse som en tagg i hjärtat. Eller att aldrig glömma en oförrätt. Ibland förtränger jag och låtsas som ingenting för att inte bli helt ensam men umgänget blir aldrig detsamma igen. Aldrig otvunget. Jag önskar det kunde bli det. Jag önskat att en dag få uppleva känslan av att vänskapen inte betyder så mycket. Det låter kanske helt konstigt i andras öron men jag tror att när den blir mindre viktig så försvinner också en stor del av förväntningarna på att den skall vara på ett visst vis. Kanske kan det då bli lättare att acceptera att andra inte tar lika hårt på ett löfte som jag? Jag älskat att göra upp planer tillsammans med andra. Planera för resor och upplevelser . Men jag har insett att jag inte kan göra det för att jag inte klarar av besvikelsen när det inte blir av eller när det helt plötsligt är så att dem andra personen uteblir och går i ide. Det knäcker mig och jag spenderar timmar och dagar med att försöka förstå varför, jag måste lära mig att förlåta, att avgränsa, att prioritera. Jag måste lära säga nej när det blir för mycket och säga ja när jag måste våga.

Fram tills dess kommer jag att leva med besvikelse i hjärtat och en stor saknad efter människor som en gång betydde så mycket.


om att gå vidare

Posted on

tisdagkväll. Jag har precis kommit hem efter att ha först jobbat en hel dag och sedan varit med på familjerådgivningen och lyssnat på deras upplägg på Prepp kurs. Jag gick ju en preppledarutbildning 2010 och har inte fått bruk för den ännu då det projektet vi planerade som ett samarbete mellan familjerådgivningen och barnmorskemottagningen lite hängde kvar i luften i väntan på ekonomiska medel som ännu lyser med sin frånvaro. Spännande tankegångar.

Väl hemma lagade jag mat till kidsen, maken var på fibermöte med föreningen , ja fiber som i nät, som i bredband som i allt han någonsin har drömt om i uppkopplingsform till ett bra pris i en vägg nära dig. OM man bara bor kvar. Vilket vi inte skall. Stackarn. Han får lobba som attans för att få hit fibern och när den kommer så skall vi flytta. Ironi på hög nivå.

Röjjningen hemma fortsätter. Och på sätt och vis känns det så BRA. Trots hopplösheten igår. För det är ju så med hopplöshet att man bryter ihop ett litet grand och sedan kommer man tillbaka med full kraft och styrka.  Nu är jag lite starkare idag än igår. Då kände jag mig mest som ett utskitet litet skrutt som hade lagt all kraft hon hade på att röjja utan att få tillräckliga resultat. Idag finns det åter krafter till att fortsätta. Så efter jobbet imorgon är det åter dax att bege sig in i världen av röjja, städa och fixa. Vi ses när jag kommer ut på andra sidan.

kärlek till er alla

hur man får lite småtråkiga tulpaner att bli lite roligare


om när våren tar över

Posted on

Idag har jag suttit inne mer eller mindre hela dagen. Instängd i ett litet kontorsrum vilket är mitt mottagningsrum som är helt utan fönster och bra ljusmöjligheter. Vilken frustration att den ena patienten efter den andra kommer in och berättar om det fantastiska vädret som är utanför. Jag blundar och slår händerna för öronen. Vill inte veta. Vill inte sitta inne och längta ut. Bättra att inget veta i det läget, Men visst är det fint. När jag väl slutar när klockan närmat sig fyra och jag byter och och springer ut så känner man direkt den dära första fantastiska vårkänslan som slår knockut i magen på mig.  Underbart. Ljuset är tillbaka, solen skiner och allt känns så där nytt och lovande.  Hämtar barnen på dagis och fritids. Skyndar hem. Funderar länge över om jag skall vara ute eller inte. För länge. Eftersom klockan redan är så mycket när vi kommer hem så är ljuset snart borta och sonen skall på sitt första disco. Bilden här ovan är tagen klockan sex på kvällen strax utanför kvarterslokalen där jag lämnade det älskade  barnet . Visst ser det underbart lovande ut. Nu är det mars och livet vågar nu lämna löftet om vår ännu en gång. Och jag njuter av känslan. Här och nu skulle man stanna tiden en stund.  Stanna upp, njuta av allt som pånyttföds och börjar om. Helgen är ett oskrivet bland. Visserligen med en förutbestämd historia att skriva men även viss tid som är helt fri att disponera. Jag längtar efter en lång lång lång promenad med musiken i öronen och komma hem så där friskt kall och varm samtidigt. Fylld av energi för att ta tag i allt som måste göras.

Våren är här. Hurra för våren. Nu börjar allting om igen och helgen är här. TGIF.