en blogg om de dära dagarna

om att backa bandet

by tingeling

vad var det som gick fel egentligen?

Hur blev det så här?

Kan någon förklara?

Det var ju inte så här som det skulle bli. jag skulle ju inte bli en sådan där mamma som inte har koll på när hon skall hämta barnen på fritids eller förskola, jobbar så sent att hon är sist kvar på jobbet och får låsa, släcka och kolla skrymslen och vrår. Jag skulle definitivt inte bli den mamman som hämtar sina barn sist av alla på dagis och kommer inrusande efter stängningstiden är passerad med 2 minuter för att snabbt dra vidare till nästa ställe.  Idag är ingen bra dag helt enkelt. Idag är en dag som jag gjort allt det dära ovanstående som jag aldrig skulle göra.  Jag skulle ju liksom vara värsta morsan ever. Ha stenkoll på allting samtidigt som jag ständigt prioriterar kidsen före jobbet, hinner med allt och alla, bakar grymmaste kanelbullarna och ordnar magnifika barnkalas. Det började ju rätt okej iallafall. När älsta sonen var liten så hade jag hur mycket tid som helst.  Jag pluggade i många år och han behövde sällan vara långa timmar på dagis. Vi hade inte så mycket, iallafall inte om man tittar på materiell standard eller high tech teknik och avancerade prylar, men vi pysslade, bakade och umgicks med vänner.

Jag hade drömmar då. Drömmar om att en dag bli barnmorska med stort B. Att jobba på mödravården och köra ultraljud. Jag bra visste att det var _jag_ och att jag en dag skulle nå dit. Tillsammans med min son levde jag ett mera rikt och fantasifyllt liv där målet kom närmare och närmare för varje dag.

Nu är det målet nått, iallafall en del av det, jag har fortfarande drömmen om ultraljud kvar men i övrigt så drömmer jag inte längre så mycket. Jag lever för att jobba, komma hem med barnen, städa, äta umgås med familjen en stund och sedan däcka av utmattning. Jag lever drömmen men ändå undrar jag ibland om det är värt det.

Jag vet att jag skulle kunna jobba mindre. Men det är svårt när vi är en stor familj och behöver pengarna under tiden som maken studerar. Jag vet att jag kunde gå ned i tjänst och vara hemma mer med barnen. Fast samtidigt vill jag ju leva den delen av drömmen med, jag vill kunna jobba heltid med det jag älskar mest av allt. 

Ibland vill jag bara backa bandet en stund. Det är då vägen blir viktigare än målet.


2 Responses to “om att backa bandet”

  1. Maria says:

    Åh, blir så berörd av ditt fina inlägg. Talar direkt till mitt hjärta idag nu när jag sitter här med en skitdag till att lägga till avhandlingarna. Med mycket mer tid än du, men ingen ork eller kraft att vara den där mamman jag önskar. Men noll drömmar för framtiden egentligen – vet inte längre vad jag ska bli eller göra av mig själv.
    Så lika är vi, men ändå så olika scener av livet.
    Många kramar och ta hand om dig – det kommer bättre tider!

  2. tingeling says:

    tråkigt att du haft en skitdag. Bortsett från ovanstående inlägg så var dagen bra fram tills just det hände men jag känner ju inte mig direkt som “the mother of the year” kram på dig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress