en blogg om de dära dagarna

om en längtan

by tingeling

min första egna trädgård var inte stor men den var _min_

som egentligen tog sig form för länge länge sedan. Det hela började under 2001-2002. Det började med en längtan som inte kunde stillas. En längtan om nyklippt gräs under barfota fötter och trädgrenar för svalka. Jag ville så intensivt ge sonen en trädgård och hittade ett sött litet hus med en yttepytte trädgård som banken sa ja till att låta mig köpa. Sött är kanske fel ord egentligen men det var lagom, hyfsat i min prisklass och så rätt för oss två just då.

I det huset har jag upplevt några av mitt livs absolut lyckligaste stunder och även några av mina absoluta “low points” . När vi lämnade så var det för att jag var klar och i tanken någon helt annan stans. Drömmen växte och förändrades att familjen gjorde detsamma. Det tillkom en man och ett par barn. Familjen blev större. Helt plötsligt var drömmen någonting helt annat. Drömmen att kunna erbjuda mina barn tryggheten i ett barnvänligt område med bilfria gator och grönområden växte sig starkare och vi köpte makens barndomshem i just det där idylliska sockerlåds området där alla hus var precis exakt likadana. Samma pastellfärger bara i olika färgskalor och nyanser beroende på gata och storlek. Jag längtade mig sjuk efter att få flytta hit. Det var allt jag ville ha och allt jag överhuvudtaget kunde tänka mig att vi skulle behöva.
Och det har faktiskt varit just så fantastiskt. Förutom på vissa punkter.

Här har barnen vuxit sig större. De har varit trygga med bildfria gator att lära sig cykla på och kompisar vägg i vägg. Här har varit promenadstiga för barnvagn och nära till dagis och skola. Här föddes våran dotter.  Men drömmar kan fortfarande förändras och växa.

Vissa av de mörka sidorna av det som varit går inte riktigt att sudda bort. De har ingenting med själva huset att göra men färgar hemmet i en nyans av bitterhet och sorg som jag inte längre vill ha i min vardag. Det är dax att gå vidare. Drömmen lever ännu.

Drömmen som denna gången innebär ett självständigt fristående hus med tillräckligt med utrymme för oss allihopa. Med utrymme för hobbies och växthus, för umgänge och fortsatta drömmar. Drömmen om ett tryggt och lugnt men fortfarande barnvänligt samhälle där våra fina ungar kan växa upp till trygga individer. Det känns så stort och starkt att vi är färdiga här nu. Att vår längtan och framtid ligger någon helt annanstans. Den känslan är så stark att jag känner den i varje fiber i min kropp.

Jag bygger mentalt  bilden av mitt drömmhus inför min tanke och i mitt sinne. Jag ser mig springa där i trädgården mellan växthuset och äppelträden med prasslande kjolar. jag ser mig klättra upp på bänken framför köksfönsterna och titta ut över ängarna.  Barnen leker. Mannen meckar i sin data verkstad. Jo en IT forensiker behöver tydligen en sådan. Jag ser barnen bli större. Umgänge med familj och vänner. Plats för husbilen utanför huset. En liten verkstad där jag och goda vänninnor kan samlar både för att pyssla och snickra eller bara dricka the i all oändlighet. Jag ser mig själv sitta på en divan i det lilla lusthuset och läsa bok efter bok medans solen går ned och mannen grillar på sin gigantiska grill för miljoner balubas.

Drömmen är här och nu.

Snart blir det verklighet. Med varje cell i min kropp skall jag göra detta min verklighet. Inte bara min dröm.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress