en blogg om de dära dagarna

om mors dag

by tingeling

gammelmormor copy

Idag går mina tankar inte bara till mina barn och min egen mamma. Idag går de ett steg längre.  Jag tänker på den kvinna som var min mormor. Lilliane Marguirite . Född i Amerika på 1920 talet och dog allt för tidigt här i Sverige 1989. Jag saknar henne än.

Det var inte så länge sedan det slog mig, jag tror att det var under barnvagnsmarschen faktiskt, att jag inte vet någonting om hur min mormors graviditeter eller förlossningar var. Mormor är ju sedan länge borta och morfar dog för 5 år sedan så den enda som finns kvar att prata om det är min mamma då min morbror och hennes storebror också är borta sedan flera år tillbaka.  Hur var det egentligen då på 1950 talet att vänta och föda barn.

Lilla mormor, vilka tankar hade du när du kände sparkarna under ditt hjärta.

Första barnet – en son 1949, en ljuvligt söt unge med lockigt hår, som sedan visade sig ha både fysiska och psykiska funktions nedsättningar. Som barn älskade jag min morbror över allt annat. Som vuxen hade jag svårare för de förändringar och spår sjukdomarna satte både i kropp och själ på honom.  Jag vet att morbror var ditt hjärtebarn som du oroade dig för konstant.

Sedan andra barnet. en dotter. 1953. Min mamma, en envis, högljudd och bestämd liten flicka. Själv säger hon att det var för att hon var så besvärlig och att morbror behövde så mycket speciellt stöd som de valde att inte skaffa fler barn.

Hur kände du då lilla älskade mormor?

Var det detta du önskade eller kände du någon gång längtan efter mera?

Hur var det att föda barn där runt 1950, när morfar inte fick vara med dig i förlossningsrummet. Vem var med dig då? Vem stöttade dig och baddade din panna när värkarna slet dig itu?. Fanns det någon som gjorde dig trygg? Fann du någon tröst och lindring? Hur lång tid tog dina förlossningar?

Jag önskar att jag hade ställt alla dessa frågor till morfar när jag hade chansen. För när jag var 13 år fanns inte dessa tankar i mitt sinne. Jag var allt för ung när du dog. Du var allt för ung. Jag saknar dig av hela min själ och hjärta och jag önskar att du hade fått vara här bara ett litet tag för att se mig växa upp och bli den jag är idag.

Hade du varit stolt över insändaren jag skrev till tidningen om morsdag och orättvisa preventivmedelssubventioner mormor? Hade du känt glädje  i hjärtat över landvinningarna med barnvagnsmarschen? Hade du känt dig delaktig i mitt val att bli barnmorska och hjälpa kvinnor genom många av de största faserna i livet? Du sa ju visserligen präst eller sjuksköterska men jag känner att jag gör ännu mer nytta här mormor lilla.

Jag önskar jag kunde fråga dig om du fick träffa en barnmorska under din graviditet, om hon stöttade dig och hur du mådde. Mådde du illa som jag gjorde med gossarna eller bra som med tösen? Kunde du sova när barnen var små mormor? Eller var du som jag tvungen flera gånger att tassa fram till vagnen eller sängen för att bara försäkra sig om att de älskade små fortfarande andades?  Jag önskar du hade haft de möjligheterna att skriva och berätta som vi har idag med datorer och internet. Jag är säker på att din historia hade varit fantastisk. Förra året åkte mamma och pappa på en tripp i mormors fotspår över till USA. De var och tittade på det sjukhuset där du föddes en gång. Det är inte längre ett sjukhus men det känns stort att veta att nånstans där inne i det huset som fortfarande står kvar tog du ditt första andetag. Min gammelmormor och namne födde sin andra dotter där och självklart undrar jag även hur hennes förlossning var. Två döttrar fick hon. Mormor Jenny, en av de rynkigaste kvinnor jag träffat men så kärleksfull mot oss barn. Även hon dog 1989 fast hon överlevde sin yngsta dotter med sex månader.  89 år gammal, 89 år, 11 månader och en vecka. Vilken krutgumma.

Ni finns fortfarande med mig ni starka kvinnor. Allt vad ni har gått igenom har format er och sedan även mig till den jag är. Jag är tacksam för ert liv och er kärlek. Att ni i generationer gett mig livet. Jag älskar er och saknar er men tänker mig er som min backup, som i sagan om isfolket när någon är i fara så förnims de i bakgrunden, släktens starka kvinnor ( och män så klart men nu är det mors dag). Jag vill tro att ni finns där. Från Jenny till lilliane till Margret och till mig – Jenny. Min dotter är döpt efter dig mormor, namnet Lillie är en kärleksfull förkortning av Lilliane.  Jag älskar dig lilla mormor. Ditt liv blev både på gott och ont men du slutade det med kärlek från oss alla. Jag hoppas vi möts igen i Nangiala.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress