Det börjar på helgen veckan innan. Stressen och pressen. Hur skall veckan gå och hur skall allt fungera. Sen kommer tisdagskvällen. Maken stressar runt och packar. Svär över alla saker som skall packas ned och irrar runt och frågar var de är nånstans. Precis som om jag skulle ha minsta lilla koll på gröna gamla militärgrejjer? Onsdag morgon åker han iväg och torsdag eftermiddag inser barnen att pappa inte kommer hem på ett tag.

Sen rullar dagarna på och först i morgon söndag är han hemma igen.

Egentligen har jag inte så ont av att vara ensam ett tag. Det är bra för själen och kärleken att längta ibland och med tanke på hur mycket det är att göra med tre barn, hus och allas sysselsättningar så hinner jag knappt tänka till under den tiden. Fem ensamma dagar med barnen får samtidigt lite perspektiv. Visst var jag ensam med Samuel när han var liten, men det är stor skillnad på ett barn eller tre, en tvååring eller  13, 9 och 7år. Det är tur att vi har fantastiska grannar som ställer upp och låter grabben åka med till fotbollsträning. Barn som accepterar att det inte går att få ihop tre matcher, en fotbollsträning och konfaläsning på exakt samma tid med bara en förälder hemma och färdig mat att kränga i sig.

Och nu när han väl kommer hem i morgon så är det i alla fall ett halvår till nästa gång.