Jag är född i Sverige.

Av föräldrar som är födda i sverige.

Mitt i småland i den lilla staden Växjö föddes jag för snart 40 år sedan, Mina föräldrar hade flyttat dit för att läsa på lärarhögskolan. Först mamma, sedan kom pappa efter att han gjort militärtjänstgöring. För sitt fosterland Sverige. Jag föddes efter att mamma tagit lärarexamen och pappa hade bara kort tid kvar. När jag var sju månader flyttade vi ”hem” igen. Till Halmstad. Den stad där båda mina föräldrar fötts och växt upp. En av de svenskaste sommarstäderna på västkusten.

Mitt namn är svenskt. Jag föddes till ett äkta son namn  och som barn åkte jag runt i volvo kombi. Vi bodde i en liten by utanför staden där de få utlandsfödda barnen som adopterats dit kommit med glädje och kärlek till sina svenska föräldrar och ingen tyckte att det var på något vis konstigt.

Vi hade ingen vovve, men ett tag hade vi en katt, tills den rev mig i ansiktet när jag som ettåring var allt lite för hårdhänt.  Villan jag är uppväxt i byggdes av min svenska farfar. En man med blont hår och blåa ögon, yngst av tio syskon, född av helsvenska fattiga bondeföräldrar. Mina två yngre syskon har förutom sina helsvenska namn blont hår båda två och längden har de ärvt av far och farfar.

Jag har gått i svensk byskola de första sex åren, därefter högstadie och gymnasiet inne i Halmstad. Flyttade hemifrån som 18 åring, jobbade som undersköterska inom äldre och handikappomsorgen i många år innan jag hittade mitt kall i livet. Vägen mot att bli barnmorska har gått via två olika högskolor för att få svensk legitimation först som sjuksköterska och sedan som barnmorska. Min man som är helsvensk och blåögd träffade jag på högskolan och mina tre barn är födda i Sverige.

Jag arbetar som barnmorska på en kvinnohälsovård och där möter jag kvinnor och män av alla härkomster och nationaliteter. Jag behandlar dem likadant, respekt för individen och vad den har med sig i sitt bagage.

Svenska är mitt modersmål. Utöver det kan jag möjligtvis prata lite danska och norska och knapphändigt förstå de samma. Engelska tycker jag själv att jag är bra på tills jag hör mig själv prata engelska med utlandsfödda personer.  När jag tänker så tänker jag på svenska, jag skriver på svenska och jag väljer gärna svensk närproducerad mat om jag har den möjligheten.

När debatten om svenskhet börjar ta nya banor och få annorlunda proportioner än tidigare börjar jag stilla fundera.

Är jag så svensk som jag tror. Eller är jag bara en tredje generationens invandrare? Är jag mindre svensk på grund av att min danska farmor som sextonåring när hon var på besök hos sin syster i Sverige träffade min farfar och blev så förälskad att hon lämnade land och familj för att bosätta sig här med honom?

En fjärdedels dansk skojade jag om som barn att jag var men det kanske inte är så ofint att vara invandrad från ett annat nordiskt land? Danska är vi ju här i Halland lite till mans allihopa. I alla fall för några hundra år sedan. Så det kanske inte spelar så stor roll.

Att min mormor föddes i USA, närmare bestämt Decalb Illinois kanske kan göra att jag är delvis lite amerikansk också? Fast det resonemanget faller ju med det faktum att det var hennes svenska föräldrar, min gammelmormor och gammelmorfar som utvandrade till USA och bodde där i ett tiotal år under depressionen för att sedan flytta hem igen. För även om hon föddes i USA så var hon ju andra generationens invandrare där och med den tankegången så var hon så svensk som hon bara kunde bli trots att hon levde sina tio första år i Amerika.

Inte ens till utseendet är jag speciellt svensk. Men mitt mörka hår och grönbruna ögon kan vi inte skylla någon svenne för. För de ögonen är de samma som min fars, hans mor och morfar som tittar tillbaka på mig med samma varma bruna ögon som är inramade av mörkt brunt hår som grånar långt tidigare än önskvärt i livet, i alla fall om man som jag är kvinna som gärna vill fortsätta vara brunett.

Vem vet vilka gener som orsakat dessa intensivt bruna vänliga ögon och mörka hår? Sannerligen inte någon gemytlig danne från grannlandet är mina teorier och som barn fantiserade jag ihop romantiska historier om zigenarblodet som säkerligen fanns där och slog igenom från generation till generation.

Inte heller har jag de svenskaste värderingarna. Jag är visserligen svensk till pass, själ och hjärta. Lika mycket som jag tappar andan när jag står på en fjälltopp i norra sverige, lika mycket beundrar jag det där speciella ljuset som bara finns längs de Gotlänska stränderna. Ser jag en faluröd fjällstuga med gräs växande på taket eller spröjsade fönster fylls mina ögon av tårar och jag längtar ut i den Halländska myllan för att få fingrarna i jorden eller ned längs de vidsträckta ständerna för sand mellan tårna. Jag älskar ordet lagom som inte alls behöver vara mellanmjölk utan kan vara helt perfekt tillräckligt mycket. Stoltheten fyller mig när jag tänker på de saker som är unika eller bra för och i Sverige som för mig är vackra. Att vi var först i världen med att införa sexualkunskap i skolan, aborträtten, vår generösa föräldraförsäkring, allemansrätten, arbetet mot nedskräpning, gratis skolgång, möjligheter att vabba och det som jag personligen brinner för och är stolt över – min svenska barnmorska legitimation som inte ser likadan ut någon annan stans i världen.

Men jag behöver inger svennebanan firande av nationaldag, hissar inte flaggan och sjunger nationalsången även om jag kan den utantill. Tittar inte på fotboll eller ishockey ens i finalmatcher om jag inte har ett bra sällskap. Inte heller slår jag mig för bröstet och tycker att jag som är svensk är bättre eller mer lämpad än någon annan person, född i en annan del av världen inte by choice utan av slump, att finnas och bo just här med de förmåner som det innebär. Ja jag är svensk. Men först och främst är jag människa. Född i denna delen av världen till förmåner som många andra människor inte har haft turen att få. Mitt blod är inte rödare eller blåare, mitt hjärta slår inte hårdare och min hjärna fungerar inte på något speciellt vis. Jag älskar inte mina barn mer än någon annan person som har fått, som i mitt fall, förmånen att välja att föda de barn som jag önskat för att jag haft tur att vänta och föda dem här i ett av de mest föräldravänliga, medicinskt säkra och förmånliga landen som finns. Mina känslor är inte på något vis starkare eller annorlunda från någon här på denna jord.

Kanske är jag inte svensk då, för att jag anser inte att det finns något som är så svenskt att det är det viktigaste i världen att hålla på. Eller begära ensamrätt för. Jag tar gärna inspiration ifrån andra kulturer, lär mig nytt, tillför, tar bort. Berikar. Jag har heller inget emot att det kommer människor hit för att fly förhållanden som vi här i vår trygga tillvaro inte ens skulle kunna drömma om.  Sverige behöver människor som vill bo här och jobba för att landet skall fortsätta vara till trygg tillflyktsort. Jag tror inte att andra kulturer utarmar det som är mitt. Snarare tror jag att det tillför. Jag är inte rädd för det som är  annorlunda.

Jag välkomnar det.

Kanske är jag då inte svensk till 100% i själ, hjärta, grund och botten. Men det kan vi säkert skylla på den där danska farmorn. Eller så är det jänkarnas fel, många saker har tidigare skyllts på dem och vem vet vad de tio årens påverkan gjorde för min mormor eller hennes barn och nu som jag barnbarn.

Faktum är att jag vill inte se mig som svensk i första hand.

Jag vill se mig som människa.

Och det hoppar jag att du som möter mig gör också.