När livet närmar sig sitt slut vill jag åter hålla dig i handen.
Så som du höll min när jag var liten för många år sedan. Ofta satt jag bara tyst bredvid dig i soffan och handarbetade, lika tyst som flertalet av de sista gångerna jag besökt dig nu medan du fortfarande orkade sitta uppe. Tyst sitter jag bredvid dig, tittar en stund på tv. klappar dig på handen. Jag sitter där på fotpallen bredvid din fåtölj framför tvn som visar dansk tv. Den enda kanal värd att titta på säger du. Allt annat är skräp. Det måste vara lite spänning i livet berättade du för mig härom veckan.
Vi pratar inte så mycket. Det har vi aldrig gjort, varken nu eller då. Utan hörapparaterna hör du nästan ingenting av vad jag säger fastän jag försöker att tala långsamt och tydligt, så långsamt att det nästan känns fånigt.
Dina händer är så mjuka och du håller fast mina en liten stund. Längre än du någonsin gjort tidigare. Kramarna är varmare och innerligare även om din kropp är tärd av ålder och sjukdom. Jag är tacksam att få vara här när det räknas. I går fick jag klä på dig med varsam hand när taxin skulle hämta dig för den sista flytten. Bestämt berättade du för mig vad jag fick sätta på dig genom att nicka eller skaka på huvudet. Bäddade ned dig med det tjocka täcket och favoritfilten när du frös och tyckte det var kallt på båren som skulle föra dig ut ur lägenheten. In i det sista så skojar du om att det är bra med bälte för att annars skulle du ta dig upp och springa därifrån fort som en ekorre, du synade ambulanssjuksköterskan upp och ned och undrade om det verkligen var han som skulle köra dig.
Besöken avlöser varandra. Tillslut orkar du inte och slumrar ifrån en stund. Lugn och nöjd. Äntligen får du flytta till tryggheten fast vi alla inser att det inte rör sig om år, månader eller ens veckor. De dagar eller timmar som finns kvar tar vi vara på. Tillsammans.
Det känns skönt att höra dig säga mitt namn. Hålla din hand. Pussa på din panna.
När livet närmar sig sitt slut vill jag finnas med, hålla dig i handen – en gång till.