jag sitter i soffan hemma. Det är kväll och mörkret har lagt sig utanför. Mitt inre är fullt av upproriska känslor och minnen som inte riktigt ger mig någon ro. Igår kväll ringde min pappa och undrade om jag hade några bra bilder på min farmor som kunde förstoras och sättas fram till begravningen. Jag visste att jag inte hade så många men att det nog skulle finnas någon så jag gav mig in och letade bland mina fotosamlingar. I alla år har jag tagit mycket foto. Både innan men framförallt efter digitalkamerans antågande i min värld. Den öppnade helt nya vyer av att leka med bilder och fånga min vardag. Sedan barnen kom har jag försökt att arrangera bilderna bättre för att det skall vara lättare att hitta. De kategoriserade efter år och månad, från början efter barn men det blev allt för rörigt. Utöver det har jag mappar med familjebilder, mina egna barndomsbilder, högstadie, gymnasie och högskoletiden samt bilder på de hus/lägenheter som jag har bott i och de hus som lämnats. ( morfars). Sagt och gjort. Jag satte mig ned för en lång tripp down memory lane för att hitta bilder på farmor. Hon fastnade sällan på foto. Gjorde hon det så var det oftast i bakgrunden när någon annan fick ta plats. Jag hittade bilder från barnens dop och tänkte att här måste hon väl ändå finnas med och visst gjorde hon det, skymtandes förbi i ett hörn, bakom, bredvid, med huvudet nedsänkt, småleendes och oftast tittandes bort någonstans. Jag hittade ett par bilder där hon tittar in i kameran. En från julen 2013 som blev en klar favorit och en från min brors marinbiologexamen som pappa gillade bäst men hon tittar inte in i kameran helt och hållet.
Det är svårt att vara eniga om vilken och vems bild av en älskad mamma, farmor, svärmor som är rätt bild. Alla har vi vår egen och måste få behålla den bilden nära hjärtat som passar bäst där.
Väl inne i den stora skatt som fotosamlingen är kunde jag såklart inte hålla mig från allt annat. Bilder på familj, barn och sammankomster. Det är renoveringar, resor, blommor, vyer, världen, skratt, sorg och glädje. Allt samlat på en dataskärm. Där är jag som liten, som större, tonåring, ung och vuxen. Högskola, fest, resor och skratt. Det är mina älskade barn från fösta stund. Från första bilden på förlossningen, den där som aldrig är smickrande men som är så kär att man inte vet vart man skulle ta vägen om den försvann, till uppväxt, filmsnuttar, luciafirande, julaftnar och födelsedagar. Från skrubbsår till de första stegen, röran i rummet under renoveringen och bad i alla former.
Och där mitt i allt finns de med. De vi älskar. De jag älskar så innerligt. Farmor, inte så ofta som jag önskat men jag är glad att jag har några bilder alls och morfar. Älskade morfar som nu varit borta i allt för många år. Farmor är bara två veckor bort. Bara två veckor. För lite flera dagar än så satt jag där bredvid hennes säng och höll i hennes hand mesans livet rann ur henne och löven blåste ned från träden. Hon är fortfarande mig så nära att jag minns rösten när hon bad mig ta hand om tvätten. Knappt tre veckor sedan. Vika den snyggt skulle jag för om hon skickade med någon annan den så kom den tillbaka skrynklig. Så nära. Bara tre veckor bort. Men ändå så långt borta.
Och morfar då. 2009 försvann du från oss. Bara några få dagar innan din egen födelsedag. Din lukt försvinner allt mera och dina ord ringer inte lika klart och tydligt i mitt öra. Jag kan inte längre bara blunda och känna dina mjuka händer emellan mina. Men om jag blundar och fokuserar riktigt tydligt och länge kan jag fortfarande höra din röst, där från första våningen, i köket som alltid var välputsat. “kom min lilla kicka. Morfars lilla kicka.”
och jag gråter floder inombords.
Både av saknad men också för att jag känner mig så oerhört älskad.