om återhämtning

Plötsligt blir det så tydligt för mig. Att det fortfarande är det som händer i mig. Kroppen återhämtar sig från den värsta sjukdom som jag varit med om. Jag har aldrig varit så nära döden som då och skall jag vara ärlig så var det tillfällen då jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte hade brytt mig om ifall jag inte hade vaknat igen. Det kommer stötvis. Ssom om kroppen sakteliga släpper fram någonting och jag känner hur jag helt plötsligt andas bättre, orkar mer, blir starkare. Precis när jag trodde att det var här jag landade efter allt. Så fanns det ändå utrymme för förbättring.

Det har snart gått sju månader.

Jag mår fortfarande inte bra. Mycket är det känslomässiga efter traumat jag varit med om. Det är ett trauma att bli så sjuk och inte kunna ta hand om sig själv. Att inte heller känna igen sig själv, sina tankar och sina reaktioner. Helt ofattbart att det kan bli så. Jag har gjort insikter som jag inte vet om jag önskar att jag har. Erfarenheter jag kunnat vara utan.

Men ju längre tid det tar, ju mer jag inser att det fortfarande kana förändras ju räddare blir jag. För det får mig att inse hur skör jag är. Skör och stark samtidigt.

För jag är stark. Det är inte lätt att bryta ned mig även om det finns de som försökt. Men även den starke kan behöva återhämtning och min kropp behövde koppla ned helt för att rädda sig själv.

Jag fick alla tecken på utmattningssyndrom efter min sjukperiod. Matthet, muskelsvaghet, fryser, yrsel, hjärntrötthet. Koncentrationsvårigheter, dåligt minne, men de höll inte i sig så länge. En efter en återgår funktionerna till de normala. förutom på ett enda plan. Mina känslor. Jag haar svårt aatt hitta tillbaka till livsglädjen och njutningen av en vanlig dag. Glädjen i kreativiteten. Lusten att göra något. Den finns där liksom inte. ch det skrämmer mig mer än avsaknad av alla fysiska förmågor som finns.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *