en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: barn

om din femtonårsdag

by tingeling

Det är nu femton år sedan den dagen. Den dagen då jag för första gången höll dig i mina armar. Femton år från litet barn så nära mitt hjärta till älskad tonåring på väg ut i vuxenlivet. Jag fick gåvan att få lov att bli den mamma och jag kan inte förstå vad jag gjort för att förtjäna denna ynnest. Känner mig inte alltid värdig uppgiften och får ofta oroskänslor för att inte vara tillräcklig. Så som alla mammor och pappor troligtvis känner.

Men det är ju det att det är någonting speciellt med dig. Något stort och vackert. Du är den del av mig, en del av din pappa, en del av din släkt och din historia. Du är även en del av vår historia, förutom mitt älskade barn så även ett älskat barnbarn och barnbarnsbarn, syskon, kusin systerson, brorsbarn och familjemedlem. Du är en del av din tid, vår tid och en del av det samhälle vi lever i. Men mest av allt är du DU.  Som mor är jag självklart partisk, du är en del av mig och i åtta månader bar jag dig under mitt hjärta. I månader levde vi i tät symbios och jag vet inte hur jag skulle klara av livet utan dig.

Men förutom all min partiskhet så är det fortfarande något speciellt med dig. Du är helt unik. En varm och godhjärtad kille som sällan ställer till något bekymmer, som vill att livet skall vara som vanligt och att allting skall vara detsamma. Du ställer upp och hjälper till utan knot, bär och lyfter, åker med på din mammas upptåg och hjälper henne bära in och ut, upp och ned alla de gamla möbler hon kommer hem med och vill ändra om/göra vid/fixa till. Du följer med till farmor /oldemor fast det är läskigt ibland när hon blir sjukare och sjukare. När hon inte längre går upp ur sängen sitter du tålmodigt och låter tiden bara passera vid hennes sida och säng. Ni säger inte så mycket men jag ser att hon är stolt och glad över dig. DU gör det både för min skull för att jag gråter och sörjer och tar ut i förskott och har svårt för att åka dit ensam, men även för din egen skull. För att du gillar att höra henne berätta, för att du vill finnas där och för att du älskar din oldemor. Jag är stolt ända in i själen över dig.

När morfar var sjuk och hade ont då åkte du dit efter skolan nästan varje dag, höll honom sällskap, hämtade saker, rensade ogräs i trädgården. Ja jag vet att ni oftast låg lata på varsin soffa och slappade men du åkte dit. Jag känner sådan tacksamhet.

Du sköter dig bra i skolan. Är ambitiös och har mål. Även om en viss del av min lathet har bitit sig fast även hos dig. Du skulle säkert kunna nå ändå högre bara du ville. Men det måste inte alltid vara målet. Du gör gott. Du gör bra ifrån dig och jag är nöjd när du är nöjd över dig själv, dina mål, resultat och betyg. Med A i engelska, B i matte, spanska och historia gör du bättre än vad jag någonsin gjorde. Dina mål för gymnasiet är också utstakade. Du vill gå spelutveckling på ljud och bild skolan och jag stöttar dig fullt ut. Man behöver lust och passion för att orka fortsätta att lära och det tror jag du får där, det kändes så när vi var i skolan på öppet hus.

Du tar ansvar över dina möten, tider och åtaganden. Endast med hemuppgifter som disk och städ behöver jag påminna dig om. Du åker med som fadder i kyrkans ungdom. Engagerar dig i de nya konfirmanderna och åker på läger. Du vill själv, tänker, funderar och tar ställning. Vad du tror på vet bara du själv och du låter ingen påverka dig i den ena eller andra. precis som jag önskar för dig när du närmar dig vuxenlivet.

Ibland lackar du ur, på mamma, syskon och livet. Det är okej. Till och med sunt att det är så. Allting i livet är inte alltid rosenrött och ibland måste man få klaga, gnälla och protestera.

Du representerar och engagerar dig i skolan och likabehandlingsrådet. Jag hoppas att jag fått dig att tänka i banorna av att alla människor faktiskt har ett lika värde. Att vi alla är viktiga och har samma rättigheter till att leva och finnas till. Men också vikten av att behandla alla lika. Oavsett, kön, sexualitet, hudfärg, religion, kultur, status eller arv. Jag önskar att du fortsätter behandla människor väl och att även du skall bli väl behandlad.

Jag älskar hur du växer, inte bara från det barn du var som nu börjar bli vuxen utan även hur du växer som människa. Hur du tänker, funderar och analyserar världen. En del av mig saknar det ljuvliga lilla barn du var samtidigt som resten av mig älskar och beundrar den vuxna du börjar att bli.

Femton år. Det har passerat femton jular, födelsedagar och sommarlov. Femton påskaftnar och femton nyår, femton gånger har jag tillsammans med dig sett löven blåsa ned från träden, vintern komma och sedan våren åter ta över. Femton år.  Att vara din mamma har lärt mig om livet. Att älska dig har varit det lättaste som finns. Min önskan är att få fortsätta följa dig i livet. Finnas där för dig alltid när du behöver men också veta när jag skall ta ett steg tillbaka och ge dig utrymme.

Min fina Samuel. Min första stora kärlek. Så önskad och efterlängtad som man bara kan vara. Imorgon firar vi femton år med dig.  Du fick önska vad du ville i mat och efterrätt och valde ajvarkyckling med couscous och broccoli, morotskaka som efterrätt. Allt skall vara som vanligt. Mamma fixar så klart.  Sen kryper vi tillsammans upp i soffan och tittar på den film du önskar. I morgon väljer du.  För imorgon är det din dag. Din femtonårs dag.

Och i min värld är det något stort att fira.

Femton år. Jag minns så väl känslan fortfarande. Och nu är det du som är där.

Jag lovar dig att jag skall försöka förstå, försöka vara närvarande och ur vägen, försöka inte förvirra dig eller ställa orimliga krav och försöka att låta dig utvecklas och leva ditt eget liv.  Det enda jag inte lovar att försöka är att älska dig, För det gör jag redan. Så hjärtat sjunger och värker, så att det pirrar i magen och klumpar sig i själen av lycka och oro i blandad kompott. Det kommer jag alltid att göra.,

Imorgon höjer vi glaset. För dig. För min fina Samuel. Jag älskar dig upp till solen och tillbaka ned till gräset igen. Från soluppgång till solnedgång , från tidens början till tidens slut.

Grattis älskade barn

tack för att just jag fick bli din mamma.


om etthundrasjätte dagen

by tingeling
106. Brukar du påskpyssla?
nja.. eller jo lite. Mest tillsammans med barnen om det blir någonting. vi kan slå på stort och dra fram de allra finaste färgade papperna och helt go bananas med glitter och lim. I år blev det inte mycket av det. lite kräksjuka kom emellan. Men jag har sparat det mesta av det fina som barnen gjort genom åren och det kommer fram igen vilket är jättekul.

om hur du somnar som åttaåring

by tingeling

Älskade lilla barn.

Som du har längtat efter din födelsedag. Längtat efter att fylla 9 år. Du växer för fort min lille gosse. Mitt klister barn, min fina pojke. Idag är det kvällen innan din nionde födelsedag och jag sitter som traditionen påbjuder och skriver på ditt födelsedagsbrev. Jag är förundrad över den pojke du har blivit. En för det allra mesta mild och kärleksfull gosse som trots sin ålder, storlek och längd fortfarande gärna kryper upp hos oss i famnen för att vara nära. Du växer på höjden så att det knakar. Nästan nio år gammal och redan lång som en elvaåring. Dina bruna ögon glittrar allt som oftast och dina kinder är fyllda med de vackraste av smilgropar. Ditt hjärta går åt poetens. Ibland hänför du mig totalt när du berättar så målande om det du ser och känner.  Kärleken till dig är så stor att den bränner inombords. En kärlek för stor för att kunna förklara.

Ännu ett år har jag fått följa dig på vägen. Ett år där du gått från första klass till andra. Du har lärt dig skriva och läsa nästan helt flytande, du skriver finare bokstäver än vad din pappa gör 🙂 Du kan vissa engelska ord både i tal och förståelse och du är redan nu duktig på matte och tycker till min stora glädje att det är roligt. Fotboll spelar du med killarna i klassen och du sjunger i kören så ljuvligt även om du inte riktigt tycker att det är “din grej” och hellre vill börja på ju jitzu. Jag är lycklig över att du är mitt barn. Året har också bjudit på två utdragna trasiga mjölktänder, du börjar bli ordentligt trött på alla tandläkarbesök nu, körläger på Gullbrannagården som slutade med vattkoppor som höll i sig i närmare en och en halv vecka och simskola med klassen. Du vill gärna läsa kapitelböcker flytande och du tar dig galant ned för en röd backe i Tandådalen när jag är nervös för att det är brant. Du är en fantastisk liten kille på väg att bli stor och jag älskar dig till månen och tillbaka.

Fortsätt vara den fantastiska kärleksfulla unge du är. Fortsätt att leva fullt ut och uttrycka dig lika målande. Låt oss som älskar dig få följa dig på vägen. Vi vill stötta dig i allt.

Imorgon firar vi din 9 års dag. Du har själv fått önska vad du vill bjuda på och det blir spagetti med köttfärssås och chokladtårta till efterrätt. I vår familj får man bestämma precis vad man vill ha på sin födelsedag. Mormor och morfar, Henkan och Kristin och vi som är dina föräldrar och syskon sluter upp för att fira dig. För att visa att vi älskar dig villkorslöst. Därefter skall du få ha ett fantastiskt biokalas för dina kompisar.  Så många du vill, med film och popcorn och allt som hör till.  Lillasyster skall extraknäcka med att servera biomat har hon lovat. ( eller om det nu var godis hon skulle ordna) Vi skall duka upp en liten biokiosk utanför biorummet och servera det som du önskar bjuda på.

Jag hoppas du får ett fint kalas, en rolig födelsedag och massa massa kärlek från oss som är din hejarklack.

I morgon bjuder vi på lego, skylanderskuddar och starwars bok. Av mormor och morfar får du pengar till den padda som du önskar spara till och en shoppingdag med bara mormor och mamma, kläder, leksak och goefika. Precis som du önskar.

Älskade barn. I morgon firar vi livet som gav oss dig. Det är vi innerligt tacksamma för.

Jag kommer att älska dig för all evinnerlig tid.

grattis i morgon på din nioårs dag.

Din mamma

 


om lyckan över det som faktiskt finns

by tingeling

det finns mycket fint i mitt liv. Mycket som jag kämpat för och en hel del som jag bara fått utan att kanske ens förtjäna det. Livet har gett mig mer än vedermödor och kamp. Det känns viktigt att ibland bara vara tacksam och våga se det vackra i allt som finns omkring mig. För det finns en massa bra och vackert i att bara leva och det vackraste är den familj som jag älskar så högt.  I trettioåtta år har jag fått vakna upp på morgonen, frisk – ja mer eller mindre, till en ny dag oavsett om den dagen bjudit på regn eller sol, skratt eller tårar. Under dessa åren har jag utbildat mig till mitt drömyrke. Hur många gör det egentligen? Oavsett om vägen var tuff och stundtals nästan outhärdlig så gjorde jag det. Tog mig igenom svårigheterna och landade i mitt drömjobb ett par år senare. Jag tror inte att det är så många som gör det. Jag minns ett inlägg jag skrev för en 8 år sedan. Mitt i utbildning och bebisskötsel. Adrian var liten och jag var känslig. Visste inte vart ödet skulle bära mig. När jag stod där och visualiserade så ville jag se mig själv. Fem år fram i tiden. Färdig, legitimerad och på drömjobbet. Med ytterligare ett älskat barn hemma.

Fem år senare var visionen sann. Det är någonting att vara enormt stolt och lycklig över. Varje dag i mitt jobb träffar jag fantastiska människor. Sådana som behöver mig eller min kunskap och jag håller ibland på att hälla ut min själ för att ge det till dem. Jag önskar att jag fick göra just det så mycket mera. Jag kan knappt fatta det så här 9 år efter att jag började själva utbildningen, men jag har faktiskt mitt drömjobb. Sen att jag fortfarande letar utmaningar och vill utvecklas och gör drömmen till något nytt det vill jag tro är sundhetstecken. Något som fortsätter föra mig framåt. Skulle det dock av någon anledning vara så att jag inte längre kan jobba så kan jag med klar röst och stadigt hjärta säga att jag levde drömmen. Nådde mitt mål och var tacksam över att kunna göra det bra.

Tre barn. Det trodde jag inte själv för 20 år sedan. Knappast ett par år senare när jag lämnade gyn mottagningen efter att ha fått reda på att det troligtvis skulle vara svårt för mig att bli gravid. oregelbunden och sällsynt ägglossning skulle ställa till det. Första barnet var en chock. Men den lyckligaste chock jag någonsin haft. Han kom för mig. Detta underbara barn som blev min räddning och min lycka. Aldrig aldrig aldrig var det svårt. Inte en enda sekund var det svårt att välja dig. Det var inget val ens. DU fanns och det gjorde mig så innerligt lycklig. Fantastiska unge. Redan som spädbarn gav du mig lycka. Inte ens de jobbiga stunderna var speciellt jobbiga. Jag har aldrig mått så bra som då när du var så liten att du sov där hud mot hud på mitt bröst. Inte ens i de ensamma stunderna med dig var det svårt. Jag valde det själv och jag har älskat var stund med dig. Sen mötte jag den man som skulle bli far till dina syskon. Du tog honom till ditt hjärta och du älskade både lillebror och lillasyster. Så var hjärtat åter fullt. Tre så fantastiska barn. Som fyller mig med kärlek. Tiden går fort men jag försöker verkligen tänka på att vara närvarande i varenda kram.

Jag har en man som inte är perfekt men som älskar mig. Som vill vara tillsammans med mig oavsett mitt humör eller stämningsläge. Vilken lycka. Jag är inte ensam när jag somnar och inte heller när jag vaknar. Tillsammans gräver vi gropar, renoverar hus och fäller träd. Tillsammans har vi byggt oss ett litet heligt rum där längst inne i huset där vi kan bara vara. Där jag är nära och du berör mig. Jag tar tacksamt emot varje bråk och gnäll för att få dela livet med någon som du som älskar mig för den jag är och bara klagar lite när jag kommer hem med ytterligare ett loppisfynd. Jag vet att även om du suckar högljutt så är du stolt över det jag åstadkommer för att göra vårt hem mer till vårt.

Tillsammans har vi skapat vårt drömhus här på lyckorna.  Något som jag är  stolt och lycklig över. Ett drömhus som inte ser ut som i böckerna eller tidningsreportagen. Ett drömhem som inte på långa vägar är färdigt utan som måste fortsätta utvecklas, målas och filas på. Jag älskar vartenda sekund av det jobbet. Att vakna på morgonen en ledig dag och veta att det finns saker för mig att göra för att jag kan. Jag kan hamra, snickra, måla och tapetsera. Jag kan bära, möblera, klättra och plantera. Det sjunger i hjärtat av alla möjligheter.

Husbilen. En ständig källa till glädje och tacksamhet. Hur stolt är jag inte över de resor vi gjort med den. Och hur lycklig över de som finns kvar att göra. Tillsammans med familj och vänner. Vännerna vi är nära är inte många men de är just det, nära. Jag är tacksam över att ha dem nära. Lycklig över de skratt vi får tillsammans.

Jag är lycklig över att min fina  morfars kristallkrona hänger i taket framför mig när jag tittar upp från min dator. mitt nygjorda bibliotek får mig att känna stolthet och historiens vingslag då mycket av det som finns där är en del av vår släkthistoria. Fönstren som står i uterummet gör mig pirrig av lycka när jag tänker på det växthus som skall bli till av dem och soluppgången ifrån mitt sovrumsfönster är vacker. Solnedgången i fågelkvitter tar andan ur mig från mitt eget uterum.

Jag har så mycket. Älskar så mycket. Känner mig älskad tillbaka.

tack


om femtionde dagen

by tingeling

050. Berätta om ett härligt minne kopplat till musik

Det är den sjätte december 2000. Jag sitter på BB med ett illrött och nyfött litet knytte i min famn. Jag är 25 år gammal och har precis fött mitt första barn. En underbar gosse på 3550g och 52 cm som är född ett gäng veckor för tidigt. Hur vädret är utanför har jag ingen som helst aning om. Det är onsdag och jag börjar sakta ta in vad som hänt. Jag har med mig en bärbar cdspelare till bb för det har jag fått tips om. Den är införskaffad för detta speciella tillfälle. I väskan ligger två skivor jag vill spela för min nyfödde son. Den ena är en Peter le Marc skiva och den andra är Carolas julskiva.

Till tonerna av himlen i min famn vaggar jag min förstfödde son i mina armar och stunden känns magisk

 

 

nu är han 13 år gammal och i somras växte han om mig. Tiden när jag höll honom tätt i min famn är sedan länge över. Men han är fortfarande tätt tätt i mitt hjärta.

pösmunk


om min tonåring

by tingeling

Det är lite mer än 15 timmar kvar. Femton knappa timmar tills dess att vi når det klockslaget där du min älskade blivande tonåring föddes. 15.57 den 5 december 2000. Det har nu gått tretton år sedan den måndagskvällen då jag låg i sängen på antenatalavdelningen på sjukhuset och bara väntade på att du skulle komma.  Älskade barn. I tretton år har du berikat mig. Påvägen hem ifrån jobbet idag så funderade jag mycket på de år som gått. När du övergick från att ha varit mitt härliga lilla barn som kröp upp i knäet och smög upp en varm och knubbig liten hand för att försiktigt gnugga min örsnibb mellan dina varma fingrar.  Nu har du växt om mig och det gick på ett  kick. Från efterlängtad och önskad liten bebis till ett underbart barn till en känslig och försiktig pojke och nu. Min trettonåring.

Jag är så stolt över dig. Du kämpar i skolan, pluggar utan minsta tjat från min sida. Tar ansvar för tider, böcker, prov, läxor, gympakläder och mötestider. Du klagar knappt. Iallafall inte på långa vägar så mycket som jag gjorde i din ålder. Det är underbart att umgås med dig. Helst själv. Nu när mörkret har lagt sig och december är här så kryper vi upp i varsin ände av soffan och njuter av en stor specialkopp med varm glögg och plöjjer tv serier. och jag älskar det. Att få umgås med min stora son ensam en stund på kvällarna känns härligt. ibland gör det ont i mig att se dig ensam. Du umgås inte mycket med vänner och klasskamrater. men jag måste våga lita på att du har ett bra liv och att du verkar tillfreds med de valen som du gör. Där är du nog lik mig. Med ett stort behov av familj och egentid.  Ditt liv är ditt och jag vill inte leva det för dig eller säga till dig vad du skall eller måste göra. jag vill bara leva här vid din sida. Älska dig igenom vått och torrt. Stötta och stärka.

Det känns inte alls länge sedan du fyllde fem, åtta, elva. Därför känns det helt omöjligt att förstå att det gått en hel vinter ( som var sjukt kall och snöig), en vår med husbilssemestrar och växthusbygge, en sommar med det finaste vädret i mannaminne. och en höst som blåste bort det växthus vi lagt hur många timmar som helst på att bygga upp. Men nu är vi här igen. I våras var vi hos allergi doktorn du och jag, då var du 169 cm lång. I oktober var vi där igen och då hade du växt åtta centimeter och gått upp 10 kilo i vikt. Vad hände egentligen denna sommaren? All sol måste ha gjort dig gott. Dina vackra fräknar på kind och näsa fick färg och liv långt in på hösten. Du har växt om mig nu, din röst är skrovlig och du har svarta fjun på överläppen. Mitt vackra barn. Jag är så glad över ännu ett år till med dig.

Nu går du i sjuan. Det går bra för dig, jag tror du har lätt för att lära men jag vet att du kämpar på duktigt med läxor och prov. Du gör mig stolt. Varje dag. Så otroligt stolt.

Du har precis lagt dig. jag var nyss nere och släckte ljuset och smekte din kind. Jag älskar dig så. Det känns ibland som om mitt hjärta skall sprängas sönder inifrån av känslor och kärlek. Sluta växa nu älskade unge. Stanna hos mig ett tag till. ännu finns det glögg kvar att dricka och många tv serier kvar att se. Ännu behöver jag dina värmande kramar på morgonen innan jobbet och ännu lite till…. lite till.

Jag älskar dig , upp till solen och tillbaka ned till gräset. Varje dag minut och sekund. Med varje cell i min kropp.

Tack för att du kom hit och gav oss så mycket glädje. Tack för att du kom med hopp, liv och kärlek. Tack för att du är just du. För det finns ingen annan än du som vi vill ha.

Grattis älskade Samuel på din födelsedag imorgon.

/din mamma


om min fina blivande tolvåring

by tingeling

har jag verkligen varit din i snart tolv år nu? Har du verkligen varit min? Min son. I TOLV år?

Underbara fina Samuel. Mitt hjärtas skatt och min stora glädje. Du som en dag för tolv och ett halvt sisådär år sedan annonserade din ankomst genom de skarpaste streck jag någonsin sett. Det var en av de vackraste dagarna i maj. Solen lyste varmt och generöst på himlen. Testet var positivt på fem sekunder. “titta jag finns” ropade du till mig med det kraftigt blåa strecket.

Idag ropar du inte längre, du är mer pree – teen och uffar och puffar. Precis som man skall göra när man är på väg ut i livet. Du är så stor samtidigt som att du faktiskt är så liten. Bara ett barn i en allt större och mognare kropp som du skall hålla reda på och växa in i för att tillslut passa in i. Älskade fina. Det råder inget tvivel i mig att du en dag blir en trygg stark och fin person.Du har redan allt det där som behövs även om du nu har kommit till den åldern där livet inte längre är barnsligt enkelt och din mamma inte är coolast i stan.  Tolv år. Så länge har jag fått förmånen att lära känna dig, och även om du har ärvt din mammas envishet i kombination med din pappas blyghet och tysthet ( inte våra helt mest faschinerande och charmigaste drag helt klart) så  är du snäll, omtänksam, härlig, ambitiös och en fantastiskt fin ung kille på väg ut i vuxenlivet.

Jag vill inte vara utan en dag. Jag vill inte vara utan ett bråk eller argumentation, inte ett enda pustande stön eller ett enda varföööööör. Jag vill vara just här, just nu, med just dig. Uppleva alla pustande och frustande, all glädje och sorg, allt som du går igenom på vägen mot vuxenlivet. Du går aldrig ensam. Jag finns alltid just här för dig.

Året som gått har bjudit på många svängar. Både i glädje och i sorg, din älskade gammelfarfar som du var så stolt över somnade in 101 år gammal. Sorgen var total men på begravningen var det du som var den starka. I juni slutade du mellanstadiet och lämnade den högt älskade och avgudade läraren bakom, Björn som följt er i två hela år och sett er utvecklas och fört er med mild hand framåt. En trygghet och glädje att han följt er så bra på vägen, och en sorg att lämna honom och den delen av livet. Sen börjar du högstadiet. Vi flyttar till nytt hus och du får nytt fint eget rum. En tonårsdröm med allrum utanför där du kommer kunna hänga med dina vänner. Du börjar läsa Spanska till min stora glädje och vi ser fram emot att åter besöka Spanien  och lägenheten mormor och morfar har.

Du växer, du mognar, du utvecklas. Snart växer du om din mamma, även om hon faktiskt inte är så liten hon heller. Ändå sitter jag ibland vid din säng. Ser dig sova precis som när du var liten. Smeker stilla sin mjuka kind med de vackra fräknarna. Stryker bort ditt långa mörka hår från pannan och hör dig andas. Då är känslan precis lika stark som när du var liten och nyfödd. Lika brännande stark i mitt hjärta. Lika mycket vill jag ta dig till mitt hjärta och skydda dig från hela världen där ute. Blotta tanken på att nått skulle kunna hända dig är så stor och ångestladdad att den får mig att fysiskt må illa.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Nu precis som då. Du är fortfarande min lille gosse. Min förstfödde son. Varje dag fortsätter du göra mig glad och stolt. men det enda jag önskar för dig är att du skall ha modet och kraften att gå din egen väg. inte den som jag eller din far vill eller önskar utan den som gör just dig lycklig. Jag lovar att finnas där för dig i allt och stötta dig i alla dina egna val. För om du är lycklig, är även jag det.

Grattis min store, fine älskade, lilla fantastiska son på din tolvårsdag imorgon.

Jag älskar dig. Nu och alltid.

Din mamma


om att fira en älskad sexåring

by tingeling

Älskade lilla du. Så har din  födelsedag kommit och passerat. Nu har  du blivit stor tjejj

Jag väckte dig på morgonen med sång och löfte om precis vilken frukost du vill och paket öppning tillsammans. Finklänning och tajts och så rusar vi ned. Du önskar rostat bröd med chokladpålägg och idag får du välja fritt även om det inte är helg. Fyra paket får du öppna, lego friends, littest pet shop, hello kitty och så favoriten som din pappa stod för! En Barbie prinsessa/popstar. Din strålande lyckliga min var obetalbar. Kärleken till din pappa strålade i hela rummet.

Kort dag på skolan. jag flexxade ut och hämtade dig och din bror tidigt. Vi åkte och handlade tårta och åkte hem. Där fick du öppna resterande paket, en till docka, böcker om älvorna som du gillar och finklänningar som jag köpte på Lindex för att de var sååå ljuvligt söta. Kvällen avslutas med att morbror Henkan kommer på besök med sin sambo. du får ritgrejjer och vi äter mat och tårta! Vi har det så mysigt tillsammans. Du och din bror får titta på nyaste Barbie filmen du fått och sen är det nattdax. Först när du ligger i sängen kommer vi ihåg läxan som skulle gjorts till imorgon. Det måste betyda att vi haft en bra dag.

Lilla sexåring. Med en lös framtand och en sexårstand på väg upp. Med lockar i håret som du tjatade på mig att göra. Älskade unge. Vår lilla prinsessa. Vi älskar dig över allt annat. Tack för att du kom till oss.


om små stunder av lycka

by tingeling

Klockan närmar sig halvnio och även om jag är ledig så är det klassisk morgonstress. Lustigt egentligen men det slår aldrig fel. Upp och iväg.
Där och då, på väg till skolan med cykel tillsammans med mina två minsta känner jag mig lycklig. En liten stund. Vardagslycka – den där som vi efterlängtar och stressar sönder oss för att uppleva när vi egentligen bara skulle behöva stanna upp, blunda och njuta. Det är grönt överallt omkring oss där vi cyklar fram. Träden är lummiga och gröna och runt omkring blommar det. Det luktar nyklippt gräs och när jag tar ett djupt andetag kan jag känna samma sprittande sommarglädjor som jag minns att jag kände som barn. Vi stannar cyklarna en liten bit innan skolan så att alla kommer ikapp. Lillebror ligger ofta lite efter medans lillasyster vinglar fram och tillbaka över vägen. Mitt hjärta vill brista av alla känslor.
Fina ungar, vet ni vad, idag är jag så glad och tacksam över att få vara ledig tillsammans med er. Jag är glad att jag får cykla i detta ljuvliga väder med grönska och fågelkvitter och jag är glad över att få följa med till skolan men framför allt är jag glad över att ni finns i mitt liv.
Ungarna ler. Stora glittrande leenden. Tack för att du finns mamma.
Och så cyklar vi vidare.
En liten guldstund av lycka om man vågar fånga nuet en liten liten stund.

Ps: visserligen kom vi försent till skolan med tre minuter men det var det värt. Lillebror brydde sig inte nämnvärt utan slank gladeligen in i samlingen och ropade hejhej till kompisarna. Sedan cyklade vi hem jag och loppan. Jag känner mig fortfarande uppfylld av stunden.


om en längtan

by tingeling

min första egna trädgård var inte stor men den var _min_

som egentligen tog sig form för länge länge sedan. Det hela började under 2001-2002. Det började med en längtan som inte kunde stillas. En längtan om nyklippt gräs under barfota fötter och trädgrenar för svalka. Jag ville så intensivt ge sonen en trädgård och hittade ett sött litet hus med en yttepytte trädgård som banken sa ja till att låta mig köpa. Sött är kanske fel ord egentligen men det var lagom, hyfsat i min prisklass och så rätt för oss två just då.

I det huset har jag upplevt några av mitt livs absolut lyckligaste stunder och även några av mina absoluta “low points” . När vi lämnade så var det för att jag var klar och i tanken någon helt annan stans. Drömmen växte och förändrades att familjen gjorde detsamma. Det tillkom en man och ett par barn. Familjen blev större. Helt plötsligt var drömmen någonting helt annat. Drömmen att kunna erbjuda mina barn tryggheten i ett barnvänligt område med bilfria gator och grönområden växte sig starkare och vi köpte makens barndomshem i just det där idylliska sockerlåds området där alla hus var precis exakt likadana. Samma pastellfärger bara i olika färgskalor och nyanser beroende på gata och storlek. Jag längtade mig sjuk efter att få flytta hit. Det var allt jag ville ha och allt jag överhuvudtaget kunde tänka mig att vi skulle behöva.
Och det har faktiskt varit just så fantastiskt. Förutom på vissa punkter.

Här har barnen vuxit sig större. De har varit trygga med bildfria gator att lära sig cykla på och kompisar vägg i vägg. Här har varit promenadstiga för barnvagn och nära till dagis och skola. Här föddes våran dotter.  Men drömmar kan fortfarande förändras och växa.

Vissa av de mörka sidorna av det som varit går inte riktigt att sudda bort. De har ingenting med själva huset att göra men färgar hemmet i en nyans av bitterhet och sorg som jag inte längre vill ha i min vardag. Det är dax att gå vidare. Drömmen lever ännu.

Drömmen som denna gången innebär ett självständigt fristående hus med tillräckligt med utrymme för oss allihopa. Med utrymme för hobbies och växthus, för umgänge och fortsatta drömmar. Drömmen om ett tryggt och lugnt men fortfarande barnvänligt samhälle där våra fina ungar kan växa upp till trygga individer. Det känns så stort och starkt att vi är färdiga här nu. Att vår längtan och framtid ligger någon helt annanstans. Den känslan är så stark att jag känner den i varje fiber i min kropp.

Jag bygger mentalt  bilden av mitt drömmhus inför min tanke och i mitt sinne. Jag ser mig springa där i trädgården mellan växthuset och äppelträden med prasslande kjolar. jag ser mig klättra upp på bänken framför köksfönsterna och titta ut över ängarna.  Barnen leker. Mannen meckar i sin data verkstad. Jo en IT forensiker behöver tydligen en sådan. Jag ser barnen bli större. Umgänge med familj och vänner. Plats för husbilen utanför huset. En liten verkstad där jag och goda vänninnor kan samlar både för att pyssla och snickra eller bara dricka the i all oändlighet. Jag ser mig själv sitta på en divan i det lilla lusthuset och läsa bok efter bok medans solen går ned och mannen grillar på sin gigantiska grill för miljoner balubas.

Drömmen är här och nu.

Snart blir det verklighet. Med varje cell i min kropp skall jag göra detta min verklighet. Inte bara min dröm.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2017 Tingeling | Powered by WordPress