en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: drömmar

om en längtan

by tingeling

min första egna trädgård var inte stor men den var _min_

som egentligen tog sig form för länge länge sedan. Det hela började under 2001-2002. Det började med en längtan som inte kunde stillas. En längtan om nyklippt gräs under barfota fötter och trädgrenar för svalka. Jag ville så intensivt ge sonen en trädgård och hittade ett sött litet hus med en yttepytte trädgård som banken sa ja till att låta mig köpa. Sött är kanske fel ord egentligen men det var lagom, hyfsat i min prisklass och så rätt för oss två just då.

I det huset har jag upplevt några av mitt livs absolut lyckligaste stunder och även några av mina absoluta “low points” . När vi lämnade så var det för att jag var klar och i tanken någon helt annan stans. Drömmen växte och förändrades att familjen gjorde detsamma. Det tillkom en man och ett par barn. Familjen blev större. Helt plötsligt var drömmen någonting helt annat. Drömmen att kunna erbjuda mina barn tryggheten i ett barnvänligt område med bilfria gator och grönområden växte sig starkare och vi köpte makens barndomshem i just det där idylliska sockerlåds området där alla hus var precis exakt likadana. Samma pastellfärger bara i olika färgskalor och nyanser beroende på gata och storlek. Jag längtade mig sjuk efter att få flytta hit. Det var allt jag ville ha och allt jag överhuvudtaget kunde tänka mig att vi skulle behöva.
Och det har faktiskt varit just så fantastiskt. Förutom på vissa punkter.

Här har barnen vuxit sig större. De har varit trygga med bildfria gator att lära sig cykla på och kompisar vägg i vägg. Här har varit promenadstiga för barnvagn och nära till dagis och skola. Här föddes våran dotter.  Men drömmar kan fortfarande förändras och växa.

Vissa av de mörka sidorna av det som varit går inte riktigt att sudda bort. De har ingenting med själva huset att göra men färgar hemmet i en nyans av bitterhet och sorg som jag inte längre vill ha i min vardag. Det är dax att gå vidare. Drömmen lever ännu.

Drömmen som denna gången innebär ett självständigt fristående hus med tillräckligt med utrymme för oss allihopa. Med utrymme för hobbies och växthus, för umgänge och fortsatta drömmar. Drömmen om ett tryggt och lugnt men fortfarande barnvänligt samhälle där våra fina ungar kan växa upp till trygga individer. Det känns så stort och starkt att vi är färdiga här nu. Att vår längtan och framtid ligger någon helt annanstans. Den känslan är så stark att jag känner den i varje fiber i min kropp.

Jag bygger mentalt  bilden av mitt drömmhus inför min tanke och i mitt sinne. Jag ser mig springa där i trädgården mellan växthuset och äppelträden med prasslande kjolar. jag ser mig klättra upp på bänken framför köksfönsterna och titta ut över ängarna.  Barnen leker. Mannen meckar i sin data verkstad. Jo en IT forensiker behöver tydligen en sådan. Jag ser barnen bli större. Umgänge med familj och vänner. Plats för husbilen utanför huset. En liten verkstad där jag och goda vänninnor kan samlar både för att pyssla och snickra eller bara dricka the i all oändlighet. Jag ser mig själv sitta på en divan i det lilla lusthuset och läsa bok efter bok medans solen går ned och mannen grillar på sin gigantiska grill för miljoner balubas.

Drömmen är här och nu.

Snart blir det verklighet. Med varje cell i min kropp skall jag göra detta min verklighet. Inte bara min dröm.


om att backa bandet

by tingeling

vad var det som gick fel egentligen?

Hur blev det så här?

Kan någon förklara?

Det var ju inte så här som det skulle bli. jag skulle ju inte bli en sådan där mamma som inte har koll på när hon skall hämta barnen på fritids eller förskola, jobbar så sent att hon är sist kvar på jobbet och får låsa, släcka och kolla skrymslen och vrår. Jag skulle definitivt inte bli den mamman som hämtar sina barn sist av alla på dagis och kommer inrusande efter stängningstiden är passerad med 2 minuter för att snabbt dra vidare till nästa ställe.  Idag är ingen bra dag helt enkelt. Idag är en dag som jag gjort allt det dära ovanstående som jag aldrig skulle göra.  Jag skulle ju liksom vara värsta morsan ever. Ha stenkoll på allting samtidigt som jag ständigt prioriterar kidsen före jobbet, hinner med allt och alla, bakar grymmaste kanelbullarna och ordnar magnifika barnkalas. Det började ju rätt okej iallafall. När älsta sonen var liten så hade jag hur mycket tid som helst.  Jag pluggade i många år och han behövde sällan vara långa timmar på dagis. Vi hade inte så mycket, iallafall inte om man tittar på materiell standard eller high tech teknik och avancerade prylar, men vi pysslade, bakade och umgicks med vänner.

Jag hade drömmar då. Drömmar om att en dag bli barnmorska med stort B. Att jobba på mödravården och köra ultraljud. Jag bra visste att det var _jag_ och att jag en dag skulle nå dit. Tillsammans med min son levde jag ett mera rikt och fantasifyllt liv där målet kom närmare och närmare för varje dag.

Nu är det målet nått, iallafall en del av det, jag har fortfarande drömmen om ultraljud kvar men i övrigt så drömmer jag inte längre så mycket. Jag lever för att jobba, komma hem med barnen, städa, äta umgås med familjen en stund och sedan däcka av utmattning. Jag lever drömmen men ändå undrar jag ibland om det är värt det.

Jag vet att jag skulle kunna jobba mindre. Men det är svårt när vi är en stor familj och behöver pengarna under tiden som maken studerar. Jag vet att jag kunde gå ned i tjänst och vara hemma mer med barnen. Fast samtidigt vill jag ju leva den delen av drömmen med, jag vill kunna jobba heltid med det jag älskar mest av allt. 

Ibland vill jag bara backa bandet en stund. Det är då vägen blir viktigare än målet.


om att fortfarande drömma

by tingeling

Jag borde vara nöjd och tillfreds. All statistik visar på det. Tacksam och nöjd, kanske tom lite glad över att den tiden är över. Men när jag tittar på bilderna från tidigare inlägg som jag nu arkiverar och lägger till handlingarna så väcks det en otroligt stark känsla innom mig. En längtan.

Jag känner i djupet av hjärta och själ att jag behöver göra det en gång till. Jag har en brinnande längtan efter att ännu en gång få hålla ett barn i mina armar. Inte för att jag riktigt vet hur det skulle gå till eller hur vi skulle få ihop det, men den brinnande längtan vill inte låta sig stillas.

Hur skall man kunna ignorera sina drömmar?


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2020 Tingeling | Powered by WordPress