om små stunder av lycka

Posted on

Klockan närmar sig halvnio och även om jag är ledig så är det klassisk morgonstress. Lustigt egentligen men det slår aldrig fel. Upp och iväg.
Där och då, på väg till skolan med cykel tillsammans med mina två minsta känner jag mig lycklig. En liten stund. Vardagslycka – den där som vi efterlängtar och stressar sönder oss för att uppleva när vi egentligen bara skulle behöva stanna upp, blunda och njuta. Det är grönt överallt omkring oss där vi cyklar fram. Träden är lummiga och gröna och runt omkring blommar det. Det luktar nyklippt gräs och när jag tar ett djupt andetag kan jag känna samma sprittande sommarglädjor som jag minns att jag kände som barn. Vi stannar cyklarna en liten bit innan skolan så att alla kommer ikapp. Lillebror ligger ofta lite efter medans lillasyster vinglar fram och tillbaka över vägen. Mitt hjärta vill brista av alla känslor.
Fina ungar, vet ni vad, idag är jag så glad och tacksam över att få vara ledig tillsammans med er. Jag är glad att jag får cykla i detta ljuvliga väder med grönska och fågelkvitter och jag är glad över att få följa med till skolan men framför allt är jag glad över att ni finns i mitt liv.
Ungarna ler. Stora glittrande leenden. Tack för att du finns mamma.
Och så cyklar vi vidare.
En liten guldstund av lycka om man vågar fånga nuet en liten liten stund.

Ps: visserligen kom vi försent till skolan med tre minuter men det var det värt. Lillebror brydde sig inte nämnvärt utan slank gladeligen in i samlingen och ropade hejhej till kompisarna. Sedan cyklade vi hem jag och loppan. Jag känner mig fortfarande uppfylld av stunden.


om ännu mera lister

Posted on

                                                      en list kring trappans ena ben. Rätt krånglig att såga till men det gick tillslut.

ja vad skall man göra så här en torsdagskväll om inte spika lister? Fler principlister. Eller socklar, call it what you want. Jag vågar knappt tänka på hur många år vi levt nu i detta huset med så mycket ofärdigt. Why – liksom. När man väl gör det blir man nästan lite tjurig på sig själv för att man inte tagit tag i det tidigare. Idag har vårat sovrum fått socklar. och ett foder i hallen har satts upp. Det enda som saknas nu är en list som skall vara bakom dubbelsängen (alltså inte det första man gör) och nån på Loppans rum. Så skönt. Ingenting i detta huset är perfekt. Långt ifrån. Men nu börjar det se färdigt ut och enligt mäklaren var det viktigare än att det var perfekt.

Det finns massa saker här som jag skulle satsat på att göra vid om vi hade bott kvar som nu nästa ägare får göra istället. Så mycket som inte är nödvändigt men som skulle fräscha till det en hel del. Hoppas att det inte innebär nått hinder i en försäljning.

Dagen har gått fort och det känns inte alls som om jag hunnit med det som jag önskat. En timmes promenad, handla, fixa lister, måla trappsteg och torka diskbänk. Det låter inte så mycket när man summerar det men kroppen är heeeelt slut. Jag sippar på lite vin och vill helst gå och lägga mig.  Sängen är helt nybäddad och bara ropar på mig. godnatt på er.

                                                  trappräcket skall fräschas till och bli mer vitt än beigegult. Välbehövligt.


om morgonpromenader under blå himmel

Posted on

Jag vaknade tidigare än vad jag hade lust med. Ryggen har bråkat med mig de sista dagarna och jag vaknar ofta av att jag har ont och inte alls ligger bra i sängen. Trist att inte riktigt trivas i sin egen säng men så som prioriteringslistan ser ut just nu med renovering, försäljning och flytt så är ny säng absolut hur långt som helst ned på listan.

Strax innan nio vart jag uppe iallafall och kände genast när jag tittade ut genom fönstret på den blåa vårhimlen (man får i det läget välja att ignorera frosten på marken nedanför fönstret som inte känns så vårlik) att jag ville ut med en gång. På med kläder, ipoden laddad med musik och ut för att möta dagen.  En timme och en kvart var jag ute och kommer hem genomsvettig och snörvlig.  Men det är såååå värt det. Det tog emot så mycket när jag väl var ute men det är just då, när det tar emot som mest , som det gäller att fortsätta och kanske tom öka. Jag hoppas på fint väder så jag kan poweralka varje ledig dag hela påsken.

Den blåa himlen är fortfarande kvar och det är helt vindstilla. Två av tre barn har sprungit till kompisar för att leka och den tredje väntar på att kompisen skall komma hem. Själv skall jag nu måla trappa, det är lite skav på vissa ställen som jag tänkte fixa till. Härliga skärtorsdag.


om att gäspa högt på morgonkvisten

Posted on

Fy sjutton vad trött jag är. Konstigt nog. Rikitgt riktigt trött, så där så att ögonen rinner och huvudet känns riktigt tungt. Allt detta utan minsta droppe alkohol på typ en månad (okej nu överdriver jag för jag tog ju en drink i lördags när vi var barnfria men thats it) Det är tisdag och jag är uppe för att se till att killarna kommer iväg till skolan. De har tre skoldagar kvar innan de får jullov. Visst är det länge inpå julen att gå i skolan? Jag tycker det är alldelles för länge. Det hade räckt om de hade gått tom den 20e december, dvs idag. Medans jag sitter här med barnen och har tittat på Tjuvarnas jul tillsammans så funderar jag över tidigare jular och ledighet. Sedan jag började jobba på mödravården har jag försökt att göra just så här att jag har tagit ledigt dagarna innan jul, jobbat mellandagarna sedan och efter det tagit ledigt igen fram tills att skolan börjar i januari. Julen förr var alltid helig, alltid tillsammans med de som betydde mest och alltid något att se fram emot. Sen blev jag äldre och julen blev mer och mer besvärligt. Farmor som hade julfirandethos sig blev äldre och ville inte längre stå för det och när vi själva fick barn fanns inte mycket av de gamla traditionerna kvar. Så vi började att skapa egna. Precis som en nybliven familj skall göra. Men det har inte gått så bra. Först bröt maken kontakten med sina föräldrar så den delen av familjen firar vi inte med vilket var en oerhörd sorg i början som man nu har vant sig vid. Sen kom den traditionella julfesten av sig och familjemedlemmar som föll ifrån så nu är det som om luften gått ur lite.

Fortfarande minns jag idealjularna som barn. Kanske är det det som är felet? Att det färgar mig så mycket det som var och det som jag saknar så jag kan inte se julen för vad den är. Denna fantastiska högtid då vi har möjlighet att stanna upp lite och umgås med de som står oss nära.


om den pirrande känslan av lycka

Posted on

tomtebloss

                                                                                         årets första tomtebloss

Det är egentligen lunch men jag har inte tid att äta.

Iallafall inte ännu. Jag jobbar sista dagen och har inte alls tid att tappa tempot för någon lång stund. Mest för mig själv, jag har fantastiska kollegor som skulle klara ut om så staden välte och himlen ramlade ned utan att jag vore där. Men jag kan helt enkelt inte riktigt slappna av och njuta av julpysslet hemma om jag inte känner att jag gjort allt som jag bör, ska och måste i mina egna ögon.  Det finns alltid någonting kvar att göra. Denna julledigheten är inte bara välkommen utan känns nästan nödvändig efter en intensiv höst. Jag känner en intensiv längtan efter att vara tillsammans med barnen, baka, pyssla och fixa. Ja allt det där som hör ledigheten och julstressen till

Ändå tar jag mig en stund här och nu och sluter ögonen, längtan efter ledighet och julstämning är så intensiv att jag känner hur det pirrar i magen av bubblande lyckokänslor. Smaken och lukten av kanel och bubblande knäck är så nära i tid att jag nästan kan ta på dem. Det är fortfarande ett par timmar kvar av jobb, justeringar och plock innan jag kan bege mig hemmåt men det känns helt okej. Det är så nära nu.

snart snart snart

jag nynnar och sjunger som Veronica maggio :

Jag är nästan där!