en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: passion

om etthundra tjugoförsta dagen

by tingeling
121. Om du fick välja helt fritt, vad skulle du jobba med då?
Jag skulle fortfarande vilja jobba som barnmorska men mer med utvecklingsarbete. Jag vill inte gå ifrån patienterna helt men jag har mycket att ge känner jag vad det gäller vårdutveckling och framtidstro. Helst hade jag velat ha en egen mottagning men det kanske inte är en tillräckligt stor stad för det. Jag kan aldrig släppa barnmorskeriet helt. Det är min passion och drivkraft. Sedan är den olika stark i olika faser av livet. Jag har försökt att göra annat men kommer alltid tillbaka till barnmorskeriet.

om lyckan över det som faktiskt finns

by tingeling

det finns mycket fint i mitt liv. Mycket som jag kämpat för och en hel del som jag bara fått utan att kanske ens förtjäna det. Livet har gett mig mer än vedermödor och kamp. Det känns viktigt att ibland bara vara tacksam och våga se det vackra i allt som finns omkring mig. För det finns en massa bra och vackert i att bara leva och det vackraste är den familj som jag älskar så högt.  I trettioåtta år har jag fått vakna upp på morgonen, frisk – ja mer eller mindre, till en ny dag oavsett om den dagen bjudit på regn eller sol, skratt eller tårar. Under dessa åren har jag utbildat mig till mitt drömyrke. Hur många gör det egentligen? Oavsett om vägen var tuff och stundtals nästan outhärdlig så gjorde jag det. Tog mig igenom svårigheterna och landade i mitt drömjobb ett par år senare. Jag tror inte att det är så många som gör det. Jag minns ett inlägg jag skrev för en 8 år sedan. Mitt i utbildning och bebisskötsel. Adrian var liten och jag var känslig. Visste inte vart ödet skulle bära mig. När jag stod där och visualiserade så ville jag se mig själv. Fem år fram i tiden. Färdig, legitimerad och på drömjobbet. Med ytterligare ett älskat barn hemma.

Fem år senare var visionen sann. Det är någonting att vara enormt stolt och lycklig över. Varje dag i mitt jobb träffar jag fantastiska människor. Sådana som behöver mig eller min kunskap och jag håller ibland på att hälla ut min själ för att ge det till dem. Jag önskar att jag fick göra just det så mycket mera. Jag kan knappt fatta det så här 9 år efter att jag började själva utbildningen, men jag har faktiskt mitt drömjobb. Sen att jag fortfarande letar utmaningar och vill utvecklas och gör drömmen till något nytt det vill jag tro är sundhetstecken. Något som fortsätter föra mig framåt. Skulle det dock av någon anledning vara så att jag inte längre kan jobba så kan jag med klar röst och stadigt hjärta säga att jag levde drömmen. Nådde mitt mål och var tacksam över att kunna göra det bra.

Tre barn. Det trodde jag inte själv för 20 år sedan. Knappast ett par år senare när jag lämnade gyn mottagningen efter att ha fått reda på att det troligtvis skulle vara svårt för mig att bli gravid. oregelbunden och sällsynt ägglossning skulle ställa till det. Första barnet var en chock. Men den lyckligaste chock jag någonsin haft. Han kom för mig. Detta underbara barn som blev min räddning och min lycka. Aldrig aldrig aldrig var det svårt. Inte en enda sekund var det svårt att välja dig. Det var inget val ens. DU fanns och det gjorde mig så innerligt lycklig. Fantastiska unge. Redan som spädbarn gav du mig lycka. Inte ens de jobbiga stunderna var speciellt jobbiga. Jag har aldrig mått så bra som då när du var så liten att du sov där hud mot hud på mitt bröst. Inte ens i de ensamma stunderna med dig var det svårt. Jag valde det själv och jag har älskat var stund med dig. Sen mötte jag den man som skulle bli far till dina syskon. Du tog honom till ditt hjärta och du älskade både lillebror och lillasyster. Så var hjärtat åter fullt. Tre så fantastiska barn. Som fyller mig med kärlek. Tiden går fort men jag försöker verkligen tänka på att vara närvarande i varenda kram.

Jag har en man som inte är perfekt men som älskar mig. Som vill vara tillsammans med mig oavsett mitt humör eller stämningsläge. Vilken lycka. Jag är inte ensam när jag somnar och inte heller när jag vaknar. Tillsammans gräver vi gropar, renoverar hus och fäller träd. Tillsammans har vi byggt oss ett litet heligt rum där längst inne i huset där vi kan bara vara. Där jag är nära och du berör mig. Jag tar tacksamt emot varje bråk och gnäll för att få dela livet med någon som du som älskar mig för den jag är och bara klagar lite när jag kommer hem med ytterligare ett loppisfynd. Jag vet att även om du suckar högljutt så är du stolt över det jag åstadkommer för att göra vårt hem mer till vårt.

Tillsammans har vi skapat vårt drömhus här på lyckorna.  Något som jag är  stolt och lycklig över. Ett drömhus som inte ser ut som i böckerna eller tidningsreportagen. Ett drömhem som inte på långa vägar är färdigt utan som måste fortsätta utvecklas, målas och filas på. Jag älskar vartenda sekund av det jobbet. Att vakna på morgonen en ledig dag och veta att det finns saker för mig att göra för att jag kan. Jag kan hamra, snickra, måla och tapetsera. Jag kan bära, möblera, klättra och plantera. Det sjunger i hjärtat av alla möjligheter.

Husbilen. En ständig källa till glädje och tacksamhet. Hur stolt är jag inte över de resor vi gjort med den. Och hur lycklig över de som finns kvar att göra. Tillsammans med familj och vänner. Vännerna vi är nära är inte många men de är just det, nära. Jag är tacksam över att ha dem nära. Lycklig över de skratt vi får tillsammans.

Jag är lycklig över att min fina  morfars kristallkrona hänger i taket framför mig när jag tittar upp från min dator. mitt nygjorda bibliotek får mig att känna stolthet och historiens vingslag då mycket av det som finns där är en del av vår släkthistoria. Fönstren som står i uterummet gör mig pirrig av lycka när jag tänker på det växthus som skall bli till av dem och soluppgången ifrån mitt sovrumsfönster är vacker. Solnedgången i fågelkvitter tar andan ur mig från mitt eget uterum.

Jag har så mycket. Älskar så mycket. Känner mig älskad tillbaka.

tack


om viljan att utvecklas

by tingeling

Ibland vill jag så innerligt läsa vidare. Så mycket att jag faktiskt överväger att smyga mig iväg på några komvux kurser för att läsa upp fysiken och kemin så att jag kan söka vidare. Inte för att jag vill jobba med nått annat. Oh HELL no. Jag har mitt absoluta drömjobb och vill inte göra någonting annat förutom att utvecklas innom just detta som jag älskar. Men nu när jag inte får utvecklas i den riktningen som jag hade önskat så vet jag inte längre vad jag skall motivera mig med för att orka fortsätta göra det där lilla extra. Jag har ingen bra lön, utan ligger rätt lågt i jämförelse med mina kollegor, de specialiteerna som jag suktar efter finns inte tillgängliga för mig just nu och jag har ett pyttelitet rum utan fönster. Visst skall man vara glad för det man har och det är jag verkligen men jag vill så mycket mer.

Har så mycket mer i mig som vill ut. Utveckas. Andas.

Så vad vill jag läsa då? Jo jag leker faktiskt med tanken på att läsa till läkare. Inte för att jag brinner för det som för barnmorskeriet men jag tror jag skulle kunna göra nytta. Att det finns andra utvecklingsmöjligheter där. Sen inser jag att jag inte har varken tillräckligt med csn kvar eller en rik man eller ens en läkarutbildning i närheten och då vet jag inte riktigt vad jag skall göra. Sexologi – master ? Mer gynekologi?

Jag vill så mycket mer.


om att lära av varandra

by tingeling

Många av mina vänner och säkerligen också kollegor skulle aldrig förstå valet att som barnmorska vilja jobba med mödrahälsovård istället för att arbeta med förlossning eller BB. Troligtvis för att så många ser förlösandet som synonymt med barnmorskeriet och mottagningsarbetet blir någonting som hamnar lite på undantaget. Något som man möjligtvis kan göra sedan. Efter att man har jobbat i flera år på en förlossningsavdelning eller på BB.

Själv har jag sedan länge en passionerad kärleksaffär med mitt yrke som just mödrahälsovårdsbarnmorska på en relativt stor barnmorskemottagning i södra Sverige.

 Många säger att de vill bli barnmorskor för att få just förlösa. Och jag håller med. Det är fantastiskt. Att få förmånen att vara med på ett av de största händelserna i föräldraparets liv och att kunna påverka och göra den till en positiv händelse. Den kicken man får inne hos de nyblivna föräldrarna när barnet precis kommit ut och ligger där alldeles nyfödd och skrynklig på mammas mage, blickarna hos de nyblivna föräldrarna, både på varandra och på det nya underverket. Feststämningen i rummet. Det _är_ stort. Och det händer att jag saknar den biten.

Men jag har alltid vetat var jag hör hemma. – Vart mitt hjärta ligger. 

Här på barnmorskemottagningen bland alla dessa fantastiska kvinnor i olika åldrar och skepnader som jag möter. Och då menar jag både mina helt otroliga kollegor som efter olika antal år i branschen fortfarande liksom jag brinner så hett för detta fantastiska yrke. Studenterna, som kommer och ger av sin glädje, nyvunna kunskap och iver för att lära sig detta stora. Kvinnorna jag möter i livets olika faser. Det går inte med ord att beskriva hur fantastiskt det är. När jag tänker på vilken tur jag har som fått förmånen att jobba med just detta, som är det största jag kan tänka mig så känner jag rysningar i kroppen.
Fortfarande!!!

Trots mer än tre år på samma plats. Vilken otrolig förmån.

Redan när jag för snart tio år sedan bestämde mig för att barnmorska är det rätta valet för mig så har BMM legat mig varmt om hjärtat. Det var för länge sedan under min första graviditet så att en barnmorska just här visade mig vad man som BM kan göra för en gravid kvinna, och jag glömde det aldrig. Målet stod så klart och tydligt framför mig att resan, som stundom var lång och tung, aldrig kändes omöjlig eller betungande. Redan då visste jag att _hit_ kommer jag tillbaka.

Barnmorskeyrket är ett faschinerande yrke, med den stora bredd som vi har att jobba med. Allt från den unga kvinnans första undersökningar och behov av prevetivmedel men också behovet av att lära känna sin kropp och vem hon är. Den mogna kvinnan som kommer med graviditet eller längtan om den samma, men också oron över den oönskade graviditeten. Fram till den äldre kvinnans tankar och funderingar om klimakteriet med de problem som det kan föra med sig och funderingar kring att lämna sitt fertila liv bakom sig.

Det är helt fantastiskt. Alla dessa starka fantastiska underbara kvinnor. I alla åldrar och storlekar, hudfärg och sociala bakgrund. Med hela mitt inre vill jag jobba för att stärka dem och lära dem lära känna sin egen kropp. Det är en ynnerst att få jobba med det man helst önskar sig. Och det gör jag. Varje dag.

I mitt jobb har jag dessutom möjligheten och förmånen att kunna vidareutveckla mig, vilket är oerhört stimulerande

Men nu när jag sitter här sedan ett par år tillbaka så undrar jag ibland vem som lär vem. För även om jag håller i utbildningar, föräldragrupper, informerar och råder de kvinnor och även män för den delen som jag möter i mitt yrkesutövande så känner jag att de till lika stor del är mina läromästare. De lär mig självkännedom, de lär mig ödmjukhet och respekt, de lär mig om livet.

Och jag är tacksam för dessa läromästare. De gör att jobbet aldrig blir enformig, att jag alltid måste anstränga mig för att utvecklas och blicka framåt. Aldrig stagnera. Och det är precis just det som jag önskar.


Omtanke

by tingeling

Efter en heldag i jobbets och statistikens tecken så är jag fylld av tankar och vilja att förändra och förbättra. Tänk att man efter så lång tid kan fortfarande brinna så starkt.

För mig handlar det nu om en period på snart 12 år där jag brunnit för barnmorskeri och mödravård. Nästan lika lång tid innan jag var färdig som efter.

Det hela började när jag väntade mitt första barn. Samuel som idag närmar sig sin elfte födelsedag. Under graviditeten med honom lärde jag mig vad en barnmorska kan göra. Hur hon med sitt engagemang och omtanke kan påverka en sådan känslig period av livet som graviditeten faktiskt är. Jag har mött både omtanke och den direkta motsatsen.

I alla år efter det har min drivkraft varit omtanken. Den jag tillslut fick och upplevde påverkade mig så starkt att jag ville göra detsamma själv.

Från att ha börjat med en dröm. År 2000! Via ett år på komvux, direkt vidare till högskolan i tre år och sedan ett och ett halvt år i Borås på “morskis” – fram tills där jag sitter idag. Tio år efter drömmen föddes så sitter jag mitt i drömmen och drivs fortfarande av samma längtan att få göra skillnad.
Jag vet att allt jag gör och står för naturligtvis inte passar alla. Men den känsla och omtanke jag känner i hjärtat är äkta och stark. Jag hoppas och tror att det fortfarande känns så när nästa tioårsperiod har passerat.


om tyst tacksamhet

by tingeling

Varje dag får jag en present.  Eller tja, kanske inte varje dag men inte långt ifrån. Varje vecka iallafall.

Presenten kommer inte alltid inslagen i papper eller cellofan. Dock har den ett större affektionsvärde för mig än någonting som man skulle kunna slå in eller packetera.  Presenten kallas för efterkontroll. Efterkontrollen är det besök som kvinnan gör 8-12 veckor efter förlossningen för att stämma av, prata om sin upplevelse, kontrollera sitt blodtryck och blodvärde samt prata prevetivmedel. Ibland kommer hon själv, ibland tillsammans med sin partner och ibland har hon med det nyfödda underverket.  För mig spelar det ingen roll. Det är fantastiskt att få se och beundra bebisen och varje gång sjunger mitt hjärta. De där små små händerna, glittrande ögonen och tunga korta andetagen. Inte konstigt att man kan känna längtan efter att få uppleva det igen. Stoltheten i kvinnans ögon när hon berättar om förlossningen.

Efterkontroller är något av det mest fantastiska jag vet, jag känner mig så stolt och lycklig över att få vara en liten liten del av allt detta. Att få följa med en liten bit på vägen. Vägen mot föräldraskapet. Här om dagen hade jag ett par efterkontroller, den ena tjejjen hade med en liten present och ett kort på underverket och en liten text som jag gömmer i mitt hjärta. När hon tackade för denna tiden  och för det stöd hon hade känt så fick jag tårar i ögonen.

Tack – ja jag är så tacksam. inte för presenten även om jag blir rörd, stolt och glad, inte för kortet även om jag känner bubblande lyckokänslor innuti när jag tittar på det, inte för allt det där. Den stora presenten är du, du som tar dig tid att komma hit, mitt i det nyblivna föräldraskapet, i allt som är så stort nytt och fantastiskt, och väljer att dela detta med mig. Det är lika stort och fantastiskt varje gång och när jag sitter där känner jag hur det brinner i mitt hjärta. Hur rätt det är. Det är detta jag är menad att göra och jag är så otroligt tacksam över att ha mitt drömjobb. Den största presenten av alla är patienten som kommer tillbaka.

Det är lika fantastiskt varje gång!


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2017 Tingeling | Powered by WordPress