en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: promenad

om morgonpromenader under blå himmel

by tingeling

Jag vaknade tidigare än vad jag hade lust med. Ryggen har bråkat med mig de sista dagarna och jag vaknar ofta av att jag har ont och inte alls ligger bra i sängen. Trist att inte riktigt trivas i sin egen säng men så som prioriteringslistan ser ut just nu med renovering, försäljning och flytt så är ny säng absolut hur långt som helst ned på listan.

Strax innan nio vart jag uppe iallafall och kände genast när jag tittade ut genom fönstret på den blåa vårhimlen (man får i det läget välja att ignorera frosten på marken nedanför fönstret som inte känns så vårlik) att jag ville ut med en gång. På med kläder, ipoden laddad med musik och ut för att möta dagen.  En timme och en kvart var jag ute och kommer hem genomsvettig och snörvlig.  Men det är såååå värt det. Det tog emot så mycket när jag väl var ute men det är just då, när det tar emot som mest , som det gäller att fortsätta och kanske tom öka. Jag hoppas på fint väder så jag kan poweralka varje ledig dag hela påsken.

Den blåa himlen är fortfarande kvar och det är helt vindstilla. Två av tre barn har sprungit till kompisar för att leka och den tredje väntar på att kompisen skall komma hem. Själv skall jag nu måla trappa, det är lite skav på vissa ställen som jag tänkte fixa till. Härliga skärtorsdag.


om ångestdämpande

by tingeling

Idag mådde jag inte så bra när jag kom hem. oron kom krypande inpå mig, närmare och närmare.När det börjar kännas tyngre att andas, det börjar sticka i fingrarna och oron liksom inte lägger sig, då vet jag att det är dax att agera. Idag valde jag att försöka fokusera på någonting annat genom att ge mig ut på en promenad. Eftersom all vår lediga tid sista veckorna gått åt till att röjja och fixa här hemma så har jag blivit någonting som har prioriterats bort. Det har inte varit lika mycket aktivitet och promenader som tidigare och eftersom jag har världens bästa men mest stillasittande jobb behöver kroppen aktiveras på alla tillfällen som finns.

Det var svårt att komma iväg först så jag fick verkligen tvinga mig själv. Drog iväg med musik i ipoden och kameran i högsta hugg men inspirationen vill inte alls infinna sig längre. Varje steg jag tog kände jag känslan av att vilja vända och fly. Springa raka vägen hem och in till värmen och tryggheten i huset och närheten till barnen. Men jag tvingade mig att iallafall promenera i en halvtimme. Just nu känns det faktiskt lite bättre.

Jag tror verkligen att min kropp behöver träningen som en form av ångestdämpning. Att jobba ut frustrationer och spänningar från ett stressad och stillasittande arbete. Jag längtar tills att vi flyttat och jag gjort klart det lilla gymmet i källaren : ) vem vet, jag kanske blir träningsberoende på köpet?

utsikt över nissan från min promenad


om att ta en vinterpromenad

by tingeling

Söndag och jag övar mig för att inte känna den klassiska söndagsångesten. Det är ett löfte till mig själv detta året att jag skall försöka vara mer här och nu i stunden och inte ha ångest eller oro över vad jag inte gjort eller hunnit med. Här och nu är det fortfarande helg och fortfarande tid för ledighet och samvaro. Idag trotsade vi kylan och begav oss ut allihopa för att mata ankorna  nere vid ån. Där fanns ett paket bröd modell äldre som ingen av barnen ville äta och eftersom varken jag eller Micke äter någon form av kolhydrater och då definitivt inte i formen av bröd så kändes ankmatning mer lockande än att slänga det. Jag gillar inte slöseri.

Sagt och gjort. Byltar på ungarna och ger oss ut. Det är kallt och grått ute. Inte alls något strålande vackert fotoväder men kameran är ändå min ständige följeslagare. Egentligen är jag inte så där himla bra på att ta kort som jag skulle önska. Jag tar alltid bilder på känsla och impuls och funderar sällan över kompositionen av bilderna, kan för lite om kamerans funktioner och hur man “målar upp” en bra bild. En dag skall jag gå en fotokurs har jag tänkt. Eller kanske bara läsa instruktionsboken ;-).

En dag.

men idag är inte den dagen så jag nöjjer mig med mina halvmessyrer till foto som iallafall förmedlar lite av den känslan som finns i stunden hoppas jag. Det är en annan sak jag lovat mig själv iår. Bli bättre på att fota och visa. Illustrera dagen med en bild och inte bara en text. För inlägg med bild är alltid mycket roligare än bara med text.  Även om jag mest bara skriver för mig själv och nån enstaka gäst som trillar in. 🙂

Vi begav oss ned i grönområdet bakom huset. Där är inte skog men parkliknande område ända ned till ån. Där finns promenadstigar som är vackra på sommar och vår när grönskan liksom överfaller stigarna och omfamnar en från alla håll när man är ute. Nu är det mest kalt och kallt.  Loppan iklädd sina nya fina stövlar som hon absolut ville ha på söndagspromenaden, hon skulle ju bara gå fiiiint och inte alls gå i nått smutsigt eller klabbigt, jo eller hur. Hon är väl inte min dotter för inte. Hon klättrar, springer, kastar pinnar, lyfter trädgrenar och smutsar ned sig. Precis som barn skall.

Vi tar oss ned till å kanten. Ankorna är avvaktande och vill först inte komma nära. Vi får kasta ut ett helt gäng brödbitar på isen och sedan backa bort en bit innan de vågar ta sig fram. Barnen smular och kastar torra bödkanter för glatta livet och ger glada hejjarop när fåglarna närmar sig som naturligtvis skrämmer bort dem igen. Det är svårt att hejda den där spontana hejdlösa glädjen som bor i barnen. Men tillslut vågar de sig fram, brödet tar slut och vi ger oss av hemmåt. med iskalla fingrar och massa fina bilder. Lovar att lägga upp ett gäng till imorgon när det finns lite mera tid.  Kvällen försvinner snabbt och vi städar tillsammans Adrians rum. Man undrar ju hur mycket skräp en unge egentligen kan samla på sig. Minst en näve gamla popcorn i leksakslådan av någon underlig annledning. Och alla de dära strumporna som så magiskt varit borta! Voila, en titt under sängen så kom där fram ett gäng tillsammans med gamla ballonger, spelkulor, godispapper och fina stenar som fått följa med in.

Precis som det skall vara en söndagskväll.


om vit pudersnö som faller

by tingeling

sakta ned mot marken. En oemotståndlig längtan fyller mig innombords. Måste ut, ut i snöyran som knappast syns.

Så beväpnad med min kamera gav jag mig ut en halvtimme innan jag visste att pappa skulle köra hem barnen. Kylan biter i kinderna, snön faller som fint puder och ser mest ut som ett tunnt täcke av floursocker på marken som troligtvis snart kommer att försvinna. Egentligen borde jag försöka att se till och komma ut oftare och speciellt nu när jag har lite julledigt. Det gick inte många timmar innan allt det vita var borta men visst var känslan härlig och välbehövlig.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress