en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: ute

om nittioandra dagen

by tingeling
092. Brukar du vårstäda?
jag vårstädar, höststädar, julstädar, påskstädar, lovstädar, fredagsstädar och typ varjedag städar. Vissa saker gör jag mer grundligt på vissa specifika tillfällen så det är klart att det blir en speciell omgång just på våren när ljuset kommer mer och mer. Putsa fönster, städa fönsterbleck och städa i rabatterna. Mer ute än inne tror jag 🙂

om hur skönt det är är veckan är slut

by tingeling

Veckan har varit kortare än vanligt med tanke på att jag var ledig i måndags för att ordna efter skidresan. Sen gick resterande dagar fort efter att jag börjat jobba igen och kvällarna har gått åt till att skriva hemtenta. Idag avslutades veckan med att jag tillsammans med en kollega hade profylaxkurs och klockan kvart i fyra lämnades hemtentan in.

Inte för att jag egentligen var helt nöjd med den. Men ibland får man ändå nånstans tänka ok. good enough, det får bli så här. Efter en månad med massa vabb, två omgångar vattkoppor och en skidresa orkar jag inte prestera bättre än så. Får i värsta fall komlettera.

Kvällen spenderades med make och son i bion, vi tittade på hunger games 2 som jag tyckte om. De har en mörk underton och jag anar att jag kommer vilja läsa böckerna för att få ut mer av historien. Men nu blir det att krypa ned i sköna sängen och se fram emot en ledig helg med sol och massa trädgårdsarbete som jag längtat såååå efter.


om det där ljuset.

by tingeling

Jag stannar upp och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag skall hjälpa dottern upp ur badkaret.

Plötsligt är det där.

Ljuset.

Det där ljuset som gör mig varm i bröstet och pirrig av längtan. Det där ljuset som jag aldrig lyckas fånga på bild så som jag skulle önska. Ljuset som gör färgerna på allt i omgivningen mera varmt och levande. Som en 3D film i verkligheten. fast bättre. Helt omöjligt att förklara eller fånga på bild. Varje försök resulterar i ett halvdant magplask som inte alls får fram det där ljuset som får det att knyta sig i magen av välbehag. Ändå kan jag inte låta bli att försöka fånga. Måste försöka. En dag kanske jag kan fånga den där känslan på bild.

Tills dess får jag njuta av det som finns framför mig. Där ute. Genom fönstret. Det där ljuset.


om ur och skur

by tingeling

efter ett par timmars gnällande över det dåliga vädret insåg jag nånstans att gnällande har aldrig hjälpt någon och jag har faktiskt  har regnkläder att ta på mig. Sagt och gjort, på med regnkläder, ipod på hög volym ( behöver nog uppdatera min låtlista dock med lite nytt) och endomondo i telefonen som talar om för mig hur långt som jag har gått. Jag powerwalkade väl i ungefär en 50 minuter innan det blev dax att vända hemåt och då droppade det ifrån ögonbrynen så där läskigt som det bara gör när man är riktigt riktigt genomblöt.  Lite läskigt så där. Jag vet många som säger att de tycker det är skönt att ge sig ut och springa i regn, lite uppfriskande liksom, men jag är verkligen inte där ännu. Om någonsin skulle jag vilja tillägga. men jag vet att jag verkligen behöver det. Så därför är det bara komma igång, på med regnkläderna och ge sig ut. Och det är faktiskt rätt skönt sedan efteråt.


om vinterlek med barnen

by tingeling

älskade ungar. Även en kort stund tillsammans med er ute i kylan ger mig lycka i hjärtat. När ni skrattar tillsammans sjunger mitt hjärta och jag vill föreviga vartenda snöängel och snöbollskast. Mamma älskar er. 

Ute har det kommit mera snö. Inte bara den som legat ett tag utan hela dagen har det snöat av och till så ny fräsch gnistrande snö täcker marken . Kontrasten mellan den vita snön och den vackert blåa himlen gör det till ett perfekt tillfälle att jaga ut barnen för att fotografera. det är underbart att se dem leka, kasta snöbollar, skratta högt och göra snöänglar. Det får mig att tänka tillbaka på hur det var när jag själv var liten och hur vi lekte i snön i den stora trägården som tillhörde mitt barndomshem.  Det finns en bild på mig och min lillebror när vi sitter på en snöhäst som pappa hade byggt till oss i trädgården. Om jag blundar kan jag fortfarande komma ihåg hur det såg ut och exakt var i trädgården som vi lekte den dagen. jag har på mig en röd mössa med knäppning under hakan , den har vitt fluff runt pannan och en “fluffig kaninsvans”. Lillebror har på sig en vit stenmarksliknande toppluva och båda har vi blossande illröda kinder men strålande glada leenden.  Min pappa kunde allt de åren när jag var liten och jag minns att jag älskade snöhästen.

 

Nu är det mina grabbar som har toppluvor och blossande kinder. Så lika som bröder men ändå så otroligt olika. Samuel med sina vackra fräknar som ramar in ansiktet så fint och Adrian med sina långa mörka ögonfransar och tandlösa leende. Fem år skiljer det på er men ni leker ändå bra tillsammans.

Snöänglar är vackert men är man sex, snart sju år har man inte riktigt något tålamod att avnjuta dem med.

Sen är det inte heller så himla skojj att den där mamman bara skall ta massa foton hela tiden. Iallafall inte om man heter Adrian och fryser för det är såååå kallt ute och man är såååå hungrig så man nästan svälter ihjäl. Så när mamman skall ta en ZILJOOOON bilder är tålamodet slut och minerna där efter.

underbara fina stora killen. I mina ögon är du så otroligt vacker  och fin. Omtänksam och snäll.

goa busiga lillasyster som mest ville roa sig med att kasta snöbollar på sina bröder. Du har aldrig långt till skratt och bus och det syns i ditt ansikte.

goe storebror – jag älskar denna bilden. Tycker den är såååå fin. Precis som du.


om vit pudersnö som faller

by tingeling

sakta ned mot marken. En oemotståndlig längtan fyller mig innombords. Måste ut, ut i snöyran som knappast syns.

Så beväpnad med min kamera gav jag mig ut en halvtimme innan jag visste att pappa skulle köra hem barnen. Kylan biter i kinderna, snön faller som fint puder och ser mest ut som ett tunnt täcke av floursocker på marken som troligtvis snart kommer att försvinna. Egentligen borde jag försöka att se till och komma ut oftare och speciellt nu när jag har lite julledigt. Det gick inte många timmar innan allt det vita var borta men visst var känslan härlig och välbehövlig.


om doften av nyklippt gräs

by tingeling


lillebror under den vackra blodboken
Doften av nyklippt gräs är härlig. Speciellt när man varit duktig och klippt gräset själv. Det är en av de sakerna som jag så intensivt längtade efter när jag bodde i lägenheten. Egen gräsmatta, doften av nyklippt gräs, en trädgård, rabatt att påta i.
Lilleman har sovit rätt mycket idag och storebror åkte ju tillbaka till sin pappa vid ettiden så när Adrian sovit en stund så att han var pigg och glad så fick han sitta i babysittern under blodboken och titta på de fladdrande löven medans jag klippte gräset, vattnade jordgubbslandet och rensade lite ogräs. Ljuvligt. Otroligt skönt att hinna med allt detta med en nöjd liten kille som gungande i sin babysitter. Det kändes skönt att få vara ute. Jag hade längtat efter att kunna komma ut. Hade storebror varit hemma hela eftermiddagen så hade vi nog varit ute mer eller mindre hela dagen. Men nu blev det en liten stund så att jag hann pilla lite i landet, klippa gräset och njuta av solen.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2017 Tingeling | Powered by WordPress