om längtan efter 2014

Posted on

men inte så mycket mer än timmar kvar börjar det nya året närma sig. Jag har en arbetsdag kvar och sedan är det nyårsafton. I sista stund fick vi bekräftat att vi firar med våra finaste vänner för tredje året i rad. Vi jobbar nästan allihopa in i det sista så det blir lätt stressigt men eftersom vi känner varandra så väl så ligger det inte en massa prestationskrav på hur det måste se ut. Tack och lov och pris.

Jag längtar redan efter 2014. Efter en ny start och att lägga 2013 bakom sig som det skitår som det varit. Jag menar inte att det varit sämsta året i världshistorien, kanske inte heller det mest känslosamma ( där har 2009 fortfarande känslomässigt rekord i både tårar, skratt, glädje, lycka och sorg) men det har varit året när jag har ifrågasatt mycket av det som jag trodde var min sanna väg och det som var menat. jag har fått ifrågasätta mig själv, min kompetens och vad jag egentligen vill med mitt liv och sådana sanningar/funderingar är inget roligt att frottera sig i. I början av året trädde makens farfar över till andra sidan. Massa gamla infekterade känslor dök åter igen upp när det gjordes skillnad på barnen till dödsannonsen.  Ny renovering på jobbet försämrade min astma ytterligare och jag var hemma ifrån jobbet på deltid. Våren bara försvann. Första våren i huset. Vi spenderade timme efter timme som blev hur många som helst med att sätta ihop växthuset. Det blev fint när det väl kom på plats men jag tror inte jag svurit åt så mycket så länge som åt den förbannade monteringsbeskrivningen. Redan i första ordentliga vindpusten så blåstes två sidor ur som en liten bror fick åka och åtgärda. Stora stormen som kom i oktober knäckte det totalt. Men med ljuset kom längtan och lusten av att ge sig ut i trädgården. Allt det gröna gör den bara mer och mer magisk. Början av sommaren bjöd på husbilsturer och midsommaren spenderades för första gången på en camping. sista turen för året blev en tur till Gotland på bröllopsdagen och 30 års jubileet av medeltidsveckan. Gotland gör mig alltid pirrig i magen av lycka. Hösten blev mest blåsig men sveptes bort i en vindpust. Silversmideskursen kom lägligt och efter första terminen så tänkte jag fortsätta ännu en.

Veckorna försvinner fort när det var dag är någon slags aktiviteter varje dag. Innebandy måndag, fotboll tisdag, kör, innebandy och silversmide onsdag, fotboll torsdag och fredagskul på fredagen. Just det, inte att förglömma, fotboll på lördagen och dans på söndagen. Inte så konstigt att tiden rusar iväg.

så vad är då mina visioner för 2014? jag lovar ingenting, avsäger mig inget men försöker ge mig själv en vision som jag vill leva upp till. Jag skall börja att jobba kortare dagar. har försökt göra om mitt schema så att jag slutar kring 15.00 de flesta dagar. Detta för mina barn och min egen skull. jag vill orka mer än bara jobba. Inte ge oavkortat av min energi på arbetet så att ingenting blir kvar till de som jag älskar. jag vill fokusera mer på träningen. Gå ut och gå med grannen som jag redan gör, bara oftare, kanske börja springa om jag bara kan ta mig för det. Äta bättre. jag vill köpa mer ekologisk och närproducerad mat. äta mindre skräp och laga mer från grunden. Jag vill åter igen ha ett växthus som fungerar. odla mitt eget. Ge mig själv mer tid. Se mina barn mer och då menar jag inte att träffa dem utan att verkligen se DEM. Lägga tid på min utbildning. Bli bra på det. kanske starta egen liten mottagning när jag känner mig redo inom jobbet. det är efterfrågat. Min vision av 2014 är inte toppåret där allt händer. Utan att det skall vara ett “snällt” år där jag tillåter mig själv att hitta mig igen. Hittar min mening.

Det är nog det som lockar mest.

Välkommen 2014.


om en längtan

Posted on

min första egna trädgård var inte stor men den var _min_

som egentligen tog sig form för länge länge sedan. Det hela började under 2001-2002. Det började med en längtan som inte kunde stillas. En längtan om nyklippt gräs under barfota fötter och trädgrenar för svalka. Jag ville så intensivt ge sonen en trädgård och hittade ett sött litet hus med en yttepytte trädgård som banken sa ja till att låta mig köpa. Sött är kanske fel ord egentligen men det var lagom, hyfsat i min prisklass och så rätt för oss två just då.

I det huset har jag upplevt några av mitt livs absolut lyckligaste stunder och även några av mina absoluta “low points” . När vi lämnade så var det för att jag var klar och i tanken någon helt annan stans. Drömmen växte och förändrades att familjen gjorde detsamma. Det tillkom en man och ett par barn. Familjen blev större. Helt plötsligt var drömmen någonting helt annat. Drömmen att kunna erbjuda mina barn tryggheten i ett barnvänligt område med bilfria gator och grönområden växte sig starkare och vi köpte makens barndomshem i just det där idylliska sockerlåds området där alla hus var precis exakt likadana. Samma pastellfärger bara i olika färgskalor och nyanser beroende på gata och storlek. Jag längtade mig sjuk efter att få flytta hit. Det var allt jag ville ha och allt jag överhuvudtaget kunde tänka mig att vi skulle behöva.
Och det har faktiskt varit just så fantastiskt. Förutom på vissa punkter.

Här har barnen vuxit sig större. De har varit trygga med bildfria gator att lära sig cykla på och kompisar vägg i vägg. Här har varit promenadstiga för barnvagn och nära till dagis och skola. Här föddes våran dotter.  Men drömmar kan fortfarande förändras och växa.

Vissa av de mörka sidorna av det som varit går inte riktigt att sudda bort. De har ingenting med själva huset att göra men färgar hemmet i en nyans av bitterhet och sorg som jag inte längre vill ha i min vardag. Det är dax att gå vidare. Drömmen lever ännu.

Drömmen som denna gången innebär ett självständigt fristående hus med tillräckligt med utrymme för oss allihopa. Med utrymme för hobbies och växthus, för umgänge och fortsatta drömmar. Drömmen om ett tryggt och lugnt men fortfarande barnvänligt samhälle där våra fina ungar kan växa upp till trygga individer. Det känns så stort och starkt att vi är färdiga här nu. Att vår längtan och framtid ligger någon helt annanstans. Den känslan är så stark att jag känner den i varje fiber i min kropp.

Jag bygger mentalt  bilden av mitt drömmhus inför min tanke och i mitt sinne. Jag ser mig springa där i trädgården mellan växthuset och äppelträden med prasslande kjolar. jag ser mig klättra upp på bänken framför köksfönsterna och titta ut över ängarna.  Barnen leker. Mannen meckar i sin data verkstad. Jo en IT forensiker behöver tydligen en sådan. Jag ser barnen bli större. Umgänge med familj och vänner. Plats för husbilen utanför huset. En liten verkstad där jag och goda vänninnor kan samlar både för att pyssla och snickra eller bara dricka the i all oändlighet. Jag ser mig själv sitta på en divan i det lilla lusthuset och läsa bok efter bok medans solen går ned och mannen grillar på sin gigantiska grill för miljoner balubas.

Drömmen är här och nu.

Snart blir det verklighet. Med varje cell i min kropp skall jag göra detta min verklighet. Inte bara min dröm.