igår var det avslutning på den helt fantastiska reality såpan allt för svergie. Jag älskade den ifrån första stund även om jag var skeptisk ifrån början när maken klickade sig över till svt, det kan jag erkänna, men jag fastnade direkt. Vilken fantastisk såpa. Allt ifrån personligheterna till upplägget. Deltagarna, dessa fantastiskt inspirerande personerna som gråter av lycka över att trampa samma mark som sina förfäder, sitt ursprung, sina svenska rötter. De åker sverige runt, från torekov i söder inte långt ifrån mina egna trakter, till vackra öland, stockholms skärgård, Birka, norrland och Järvsö. De bär midsommarstången i ösregn i svenska folkdräkter, de får veta om sina anfädrar vid speciella tillfällen på platser som släkten kommer ifrån. De lever, de andas, känner och gråter sverige.
och mitt i allt det där får de lära sig äta Kalles kaviar, sill, käckebröd och räksallad. De får dricka nubbe och sjunga nationalsången samtidigt som de skall förstå innebörden av ordet lagom. Ett ord som inte finns någon liknelse till other there. De blir berörda, de beundrar naturen och det vackra typiskt svenska och de gråter.
När jag ser dem tänker jag på min lilla mormor och hennes familj. Min gammelmormor och gammelmorfar som jag skrivit om någon gång tidigare här på bloggen. Min gammelmormor Jenny föddes i Holm 1899. Yngsta barnet i en stor familj där far var smedmästare och mor hade jobbat som husa på Wapnö gods och Holms gård. Hon gifte sig sent i livet ( iallafall med den tidens mått) med Per född 1897. Morfar Pelle var sjöman och proffsboxare. Han mönstrade på ett fartyg som 13 åring och kom inte tillbaka till Halmstad fören flera år senare. De fick in första dotter här i Halmstad. Gunvig hette hon. Gammelmormor omnämner henne i sina dagböcker som jag har här hemma som kärleksbarnet. Men då på 1920 talet var det dåliga tider i Sverige och flera av deras äldre syskon fanns redan där på andra sidan Atlanten. Gammelmorfar åkte över först. Han jobbade sig över till andra sidan och gammelmormor fick komma efteråt, då gravid med andra barnet – min mormor Lilliane. jag kan inte ens föreställa mig den resan över atlanten. Ensam och gravid med en liten flicka som enda sällskap. Jag hoppas hon inte hade några graviditetskrämpor under tiden. När hon kom över till Decalb så kunde hon inte språket och hade aldrig sett en färgad person i hela sitt liv. Livrädd hoppade hon på ett tåg ensam med sin lilla dotter för att åka och möta sin make.
De hade många år över i USA. Min mormor föddes och växte upp där. Fina lilla mormor. Först när hon var 11-12 åkte de hem till Halmstad igen. Då fanns inte Jennys föräldrar beata och jöns längre kvar i livet. Kvar i USA stannade flera av syskonen. Så jag vet att jag har många släktingar over there. En del känner jag till. Nån har jag kontakt med via facebook och andra hoppas jag att få träffa någon gång i livet. Men när jag ser programmet så tänker jag på dem. de har förmånen att veta en del om sin familj och dess historia. Men de som är i min ålder är tredje generationens amerikaner nu och det finns inte mycket av det svenska kvar i dem. Min mammas kusin Suzanne har varit över och hälsat på och även nån av hennes kusiner eller liknande men sen har det liksom tagit stopp. Kanske pga att min mormor dog så ung och inte var den drivande och sociala som hennes storasyster var. Storasystern som hon aldrig blev sams med. Gunvig hade i hela sitt liv kontakt med familjen over there men inte min mormor. Men kanske är det så att någon av dem sitter med samma funderingar som jag, om sitt svenska ursprung. kanske en dag kommer alla de frågorna besvaras. Tills dess så lever min dröm kvar om usa och släkten där. Och jag lovar. En dag skall jag åka dit. Jag vill se alla platser som de var på. Var min mormor föddes och bodde. Vart jag kunde levt om de stannat kvar. En dag .