en blogg om de dära dagarna

om att känna stolthet

by tingeling

För ett ögonblick igår kände jag mig så otroligt stolt och lycklig. det varade inte så länge men det var en skön känsla. Kanske var det rödvinet som gjorde sitt till men det spelar ingen roll.  Bara känslan av att komma in på det som varit min dröm i så många år.  Barnmorskeprogrammet. Den känslan var obeskrivlig. Så jag satte mig en stund med barnen ute i trädgården, ett älskat barn på varje knä. Vinden var varm, alldeles så där lagom varm och sambon lagade mat innomhus. Där och då känndes det som om jag hade ett riktigt bra liv. Jag kände mig lycklig.

Tyvärr håller ju den där känslan aldrig i sig speciellt länge, och efter världens urladdning senare på kvällen samt att jag strejkade i morse så har det lugnat ned sig lite idag. Jag är fortfarande glad och stolt över att ha kommit in och börjar väl smälta känslan lite granna. Men lyckokänslan är borta. Samt jag börjar inse de negativa delarna av vad det för med sig. Om inte Micke får jobb så kommer han väl få plocka föräldrapenning och jag studielån och då blir det samma visa om igen ( leva snålt igen) och det känns ju inte si så dära toppen. Sen börjar huset bli för litet.  Det gör att bara tanken på en liten trea ganska så tätt försvinner fort som ögat igen. Hur skulle vi som inte ens har rum för oss fyra få plats med en liten bebse till? Idag skulle jag egentligen varit lite aktiv med barnen var det tänkt. Men vädret har varit uslare än uruselt och det har inte gått si så där. Det har regnat och åskat och ösregnat för att sedan regna lite till. :-( *tjura* Jag som hade lovat Samuel att vi skulle åka upp till landdalasjön och mata pippifåglarna. Men nääää det blidde inte så mycket av med det. Istället har vi städat ur o möblerat om samuels rum riktigt rejält. Micke hämtade ( naturligtvis blev det då det värsta åsk blixt o regnvädret på hela dagen så det fullständigt vräkte ned) en ny säng hemma hos sina föräldrar till S och han blidde jätte glad och nu är det fräschare i rumemt. Svårare blir det att få honom att ställa undan  några av sakerna. Han får tårar i ögonen och underläppen darrar så fort man nämner nått om att göra sig av med nån av sakerna. Jag sitter nu en stund vid datorn innan det blir dax att mata lillkillen han somnade innan nio tror jag och jag är förvånad att han inte vaknat ännu o krävt mat. Han brukar visserligen vara väldigt duktig på att tajma in mig när jag skall lägga mig och DÅ vakna gnälla och vilja ha mat. Sin fars son 🙂


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2021 Tingeling | Powered by WordPress