om tyst tacksamhet

Posted on

Varje dag får jag en present.  Eller tja, kanske inte varje dag men inte långt ifrån. Varje vecka iallafall.

Presenten kommer inte alltid inslagen i papper eller cellofan. Dock har den ett större affektionsvärde för mig än någonting som man skulle kunna slå in eller packetera.  Presenten kallas för efterkontroll. Efterkontrollen är det besök som kvinnan gör 8-12 veckor efter förlossningen för att stämma av, prata om sin upplevelse, kontrollera sitt blodtryck och blodvärde samt prata prevetivmedel. Ibland kommer hon själv, ibland tillsammans med sin partner och ibland har hon med det nyfödda underverket.  För mig spelar det ingen roll. Det är fantastiskt att få se och beundra bebisen och varje gång sjunger mitt hjärta. De där små små händerna, glittrande ögonen och tunga korta andetagen. Inte konstigt att man kan känna längtan efter att få uppleva det igen. Stoltheten i kvinnans ögon när hon berättar om förlossningen.

Efterkontroller är något av det mest fantastiska jag vet, jag känner mig så stolt och lycklig över att få vara en liten liten del av allt detta. Att få följa med en liten bit på vägen. Vägen mot föräldraskapet. Här om dagen hade jag ett par efterkontroller, den ena tjejjen hade med en liten present och ett kort på underverket och en liten text som jag gömmer i mitt hjärta. När hon tackade för denna tiden  och för det stöd hon hade känt så fick jag tårar i ögonen.

Tack – ja jag är så tacksam. inte för presenten även om jag blir rörd, stolt och glad, inte för kortet även om jag känner bubblande lyckokänslor innuti när jag tittar på det, inte för allt det där. Den stora presenten är du, du som tar dig tid att komma hit, mitt i det nyblivna föräldraskapet, i allt som är så stort nytt och fantastiskt, och väljer att dela detta med mig. Det är lika stort och fantastiskt varje gång och när jag sitter där känner jag hur det brinner i mitt hjärta. Hur rätt det är. Det är detta jag är menad att göra och jag är så otroligt tacksam över att ha mitt drömjobb. Den största presenten av alla är patienten som kommer tillbaka.

Det är lika fantastiskt varje gång!


om en speciell torsdag

Posted on
Undrar om det är för att Samuel kommer hem idag som jag är vaken och uppe mycket tidigare. De sista dagarna så har jag nämligen sovit mycket längre än vanligt och varit tröttare än på länge.  Det är dock inte det värsta. Utan det värsta är att jag börjar återigen få stora problem med att sova. Somnar inte fören sent och då har jag i regel legat vaken länge och vritt och vänt mig och tänkt  på hur sent det är hundra sjuttionelva gånger och bannat mig själv för att det blitt så sent tvåhunda sjuttiotolv gånger. Jag är hopplös. Vet att jag borde försöka att få flera tidigare sömntimmar men det är så svårt. *suckar*
Idag fick jag dock beskedet som jag har väntat på : JAG HAR KOMMIT IN PÅ BARNMORSKEPROGRAMMET
tjodelooo!!! Hur sjutton gick det här till? Jag trodde inte ens att man kunde komma in på två utbildningar samtidigt? Men det har jag alltså gjort. Helfart i borås ( internet baserad, distans) till barnmorska och deltid (halvfart internetbaserad distans) till distriktssköterska.
Nu blir allting så där mycket svårare igen. Måste jag välja? Kan jag inte ge mig på båda två? *skrattar* osså finns det folk som säger att _jag_ skulle vara överambitiös. 😉
                                           Unjefär så här känns det i hjärtat just nu! Lycklig, kärleksfull och stark.

om ett examensfirande

Posted on

fullt med vackra blommor


Vi slog ihop firandet. Även om sambon inte helt och fullt får ut sin examen nu så som jag får så är det ändå en sorts examen för honom. Så närmaste familjen var på plats. Nästan alla iallafall. Sambons mamma var inte med på själva firandet, hon släppte bomben när hon lämnade av en smörgåstårta hon gjort att hon inte skulle komma för hon skulle “bowla med sina arbetskamrater som inte gick med på att hon sa nej”. Både jag och sambon var för chockade för att protestera. Gör man så när ens son och hans sambo tar examen? Eller är det bara jag som inte tycker att bowling är en giltig anledning?

smörgåstårtan som helt plötsligt kändes som en muta iallafall av mina sårade känslor.

Men i övrigt var hela familjen på plats för att fira oss. Min underbara morfar, farmor, farfar och hans nya fru, mina faddrar och tillika mammas och pappas bästa vänner, Mickes pappa, bror, mormor och morfar, farmor och Christer samt hans farfar och mina bröder.

Jag har fortfarande svårt att förstå att det är över. Att jag har klarat det. Att jag är färdig SJUKSKÖTERSKA. Och kanske framför allt att jag har nått mer än halvvägs på vägen mot mitt mål – barnmorskeexamen. Det är stort. Otroligt stort.

Det blev ett bra firande, god mat, gott fika och hela min härliga ( ja nästan då ) familj omkring mig. Vad mer kan man önska?

inget riktigt firande utan min finaste morfar på plats. Jag är sååå glad att han får vara med och uppleva detta.

men….

Jag är inte bara sjuksköterska utan även mamma, och även mitt i en fest måste lillemannen få mat 🙂 En flaska utpumpad bröstmjölk kanske kan vara nått?

Är det kanske det som kallas för multitasking?