en blogg om de dära dagarna
Category Archives: november11

om de vackraste av ord

by tingeling

mjuka svarta böljande ögonfransar som ligger tätt mot rundad kind.  Lätta andetag blandas med tunga suckar. Under en turkosblå filt uppkrupen i soffan gömmer sig mitt hjärta. Tryggt sovande i soffan, redan långt inne i drömmarnas värld. Jag hoppas du drömmer fina drömmar. Ett stort rosa diadem med en tygrosett pryder dina ljusa lockar. Lockar som håller på att mörkna precis som mina gjorde i din ålder.

Finaste lilla Loppan

i soffan bredvis mig kurar dina bröder ihop sig. Vi tittar tillsammans på ett avsnitt av Merlin medans det första adventsljuset brinner med ett varmt ljus. Lillkillen lägger huvudet i mitt knä och önskar att bli kliad på ryggen. Mjukt stryker mina fingrar över hans varma fjuniga hud. Storebror berättar stolt om sina “angry birds” han har gjort i lego och dekorerar sin adventsljusstake gjord i skolans träslöjd.

Vi är trötta.

Utanför huset är det kallt och mörkt. Stormen från häromdagen har lagt sig och det är tyst men här inne i värmen sitter jag med de käraste jag har.

Livet blir inte bättre än så


Om och kring tankar

by tingeling

                                                                                    Julgott ifrån Wapnö julmässa

November är snart slut. Jag längtar varmt och hett efter december och julstök. Julpyssel och kommande ledighet. Jag längtar efter doften av nybakade lussebullar och varm glögg som nästan skållar tungan när jag för ivrigt kastar mig över den. Tillsammans med barnen har jag bakat årets engelska fruktkaka till min far. Årets julklapp varje år. Den skall helst bakas en månad innan jul och det gjordes i torsdags. På söndag tänds adventsljusstakarna och sen kan julen få komma!


Om armen i sidan

by tingeling

 

Jag väldigt snart kommer att sätta på den högst oförberedda snarkande maken. Gahh jag står inte uuuut!


om diastasis recti

by tingeling

eller separerade magmuskler kanske man skulle säga.

Redan innan jag blev gravid med mitt första barn var jag överviktig. Men jag är lång, eller tja, hyfsat lång iallafall med mina 174 cm så har det inte synts så mycket tidigare. Efter att Samuel föddes så gick det ganska bra att komma tillbaka. Den lilla putmagen jag hade innan fanns kvar och några extra streckkoder på magen men det var liksom okej. Fem år senare kom barn nummer två och det var då lite svårare eftersom jag fortfarande vägde för mycket även om jag vägde mindre än när jag blev gravid första gången. Tredje graviditeten kom bara ett år efter andra barnet föddes. Magen kändes enorm med henne och den blev liksom aldrig sig själv igen. Putmage, hängvolanger och streckkod som bara blev  bredare för varje gång.  En sak som stod helt klar ett tag efter att dottern fötts var att mina magmuskler hade lämnat för gott. Eller ja. De hade separerat på obestämd tid och hade inte den minsta intention av att närma sig varandra igen och jag som frenetiskt gjort 150 situps om dagen fattade nada varför jag bara såg mer och mer gravid ut trots att bebisen var ute för länge länge sedan.

Nu är jag trött på att konstant se gravid ut. Mina magmuskler är separerade med minst 7 centimeter och magen ser ut som en ballong jag får ofta kommentarer om att jag ser gravid ut ( fast det fick jag även när magen var mycket mindre – har man väl fått barn en gång räcker det ju att man gör antydan till att lägga handen på magen så anser halva sveriges befolkning att man är på gång att befolka världen på egen hand).

Så nu är det dax att ta tag i sitt liv. Eller kanske i sina magmuskler.  Idag har jag tränat lite kettlebells eller iallafall varianten där man använder hantlar som kettlebells och det verkade funka ( dvs jag tyckte det var kul, svettigt och effektivt). Så mitt mål är om ett år ha kommit i så bra form att jag skall kunna om de inte är bra ( vilket jag fattar att de inte kommer att bli igen) så iallafall i sådan form att jag är en bra kandidat för att operera dem. Ja ni fattar ju, tom jag som avskyr allt vad nålar, sprutor och operationer heter kan tänka mig att operera magen så kanske det kommer fram hur mycket jag avskyr mina separerade magmuskler och runda mage.

så nu börjar en ny resa.

                                                                                          Leatherbell kanske vore att föredra för trägolven här hemma?

 


om att lära av varandra

by tingeling

Många av mina vänner och säkerligen också kollegor skulle aldrig förstå valet att som barnmorska vilja jobba med mödrahälsovård istället för att arbeta med förlossning eller BB. Troligtvis för att så många ser förlösandet som synonymt med barnmorskeriet och mottagningsarbetet blir någonting som hamnar lite på undantaget. Något som man möjligtvis kan göra sedan. Efter att man har jobbat i flera år på en förlossningsavdelning eller på BB.

Själv har jag sedan länge en passionerad kärleksaffär med mitt yrke som just mödrahälsovårdsbarnmorska på en relativt stor barnmorskemottagning i södra Sverige.

 Många säger att de vill bli barnmorskor för att få just förlösa. Och jag håller med. Det är fantastiskt. Att få förmånen att vara med på ett av de största händelserna i föräldraparets liv och att kunna påverka och göra den till en positiv händelse. Den kicken man får inne hos de nyblivna föräldrarna när barnet precis kommit ut och ligger där alldeles nyfödd och skrynklig på mammas mage, blickarna hos de nyblivna föräldrarna, både på varandra och på det nya underverket. Feststämningen i rummet. Det _är_ stort. Och det händer att jag saknar den biten.

Men jag har alltid vetat var jag hör hemma. – Vart mitt hjärta ligger. 

Här på barnmorskemottagningen bland alla dessa fantastiska kvinnor i olika åldrar och skepnader som jag möter. Och då menar jag både mina helt otroliga kollegor som efter olika antal år i branschen fortfarande liksom jag brinner så hett för detta fantastiska yrke. Studenterna, som kommer och ger av sin glädje, nyvunna kunskap och iver för att lära sig detta stora. Kvinnorna jag möter i livets olika faser. Det går inte med ord att beskriva hur fantastiskt det är. När jag tänker på vilken tur jag har som fått förmånen att jobba med just detta, som är det största jag kan tänka mig så känner jag rysningar i kroppen.
Fortfarande!!!

Trots mer än tre år på samma plats. Vilken otrolig förmån.

Redan när jag för snart tio år sedan bestämde mig för att barnmorska är det rätta valet för mig så har BMM legat mig varmt om hjärtat. Det var för länge sedan under min första graviditet så att en barnmorska just här visade mig vad man som BM kan göra för en gravid kvinna, och jag glömde det aldrig. Målet stod så klart och tydligt framför mig att resan, som stundom var lång och tung, aldrig kändes omöjlig eller betungande. Redan då visste jag att _hit_ kommer jag tillbaka.

Barnmorskeyrket är ett faschinerande yrke, med den stora bredd som vi har att jobba med. Allt från den unga kvinnans första undersökningar och behov av prevetivmedel men också behovet av att lära känna sin kropp och vem hon är. Den mogna kvinnan som kommer med graviditet eller längtan om den samma, men också oron över den oönskade graviditeten. Fram till den äldre kvinnans tankar och funderingar om klimakteriet med de problem som det kan föra med sig och funderingar kring att lämna sitt fertila liv bakom sig.

Det är helt fantastiskt. Alla dessa starka fantastiska underbara kvinnor. I alla åldrar och storlekar, hudfärg och sociala bakgrund. Med hela mitt inre vill jag jobba för att stärka dem och lära dem lära känna sin egen kropp. Det är en ynnerst att få jobba med det man helst önskar sig. Och det gör jag. Varje dag.

I mitt jobb har jag dessutom möjligheten och förmånen att kunna vidareutveckla mig, vilket är oerhört stimulerande

Men nu när jag sitter här sedan ett par år tillbaka så undrar jag ibland vem som lär vem. För även om jag håller i utbildningar, föräldragrupper, informerar och råder de kvinnor och även män för den delen som jag möter i mitt yrkesutövande så känner jag att de till lika stor del är mina läromästare. De lär mig självkännedom, de lär mig ödmjukhet och respekt, de lär mig om livet.

Och jag är tacksam för dessa läromästare. De gör att jobbet aldrig blir enformig, att jag alltid måste anstränga mig för att utvecklas och blicka framåt. Aldrig stagnera. Och det är precis just det som jag önskar.


om lyckan varje kväll

by tingeling

torsdagskväll. Lika mörkt ute när jag kom hem som när jag körde till jobbet i morse. Jag hann knappt med och blinka fören dagen var över.

Hem. Häämta sonen- Åka till innebandy. Hem. Äta kvällsmat. Dusch. Hämta son från innebandy. Fika på pepparkaksballerina. Natt.

Nu så sover alla barnen. Adrian gick själv upp och la sig och orkade inte ens vänta på nya lakan i sängen, Loppan kröp ned under favorittäcket och samuel sussar på kudden med sina vackra kinder fulla av fantastiska fina fräknar. Jag har nyss varit runt på kvällsrundan som jag gör varje kväll. Det är en otroligt stark lyckokänsla att på varje rum ligger det ett högt älskat barn och sover. Det bästa jag någonsin gjort.


om att inte riktigt orka vänta

by tingeling

… på nya lakan…

älskade unge


om allergi och trötthet

by tingeling

det har varit ovanligt lite uppdateringar på sista tiden, kanske framför allt sista dagarna. Tankarna och funderingarna finns men jag orkar helt enkelt inte. Allergin som jag upplever varje dag pga renoveringen utanför min arbetsplats gör mig så fruktansvärt trött. jag tål inte damm och utanför mitt jobb finns det damm av alla de slag, gipsdamm, byggdamm, betongdamm och sågspån. Jag går till jobbet måndag morgon och känner mig frisk och pigg och går därifrån måndag kväll och känner mig sjuk. Jag nyser, hostar och fräser. Flåsar som en blåsbälg när det täpper igen i luftvägarna och blir så trött bara av att gå upp och ned för trappan.

Både i måndag och igår kväll la jag mig för att läsa för barnen och blev så otroligt trött att jag somnade så fort jag lagt boken på golvet och vänt mig om i sängen.

Inte likt mig.

Jag som brukar vara uppe till midnatt och därikring. Somnar ofta mellan 1-2 på natten efter att ha läst, skrivit eller vaknat omkring mellan kök vardagsrum och tvättstuga. Nu orkar jag nada.

Men innan ni vet ordet av är jag tillbaka igen.

 


om när mörkret faller

by tingeling

Det är tråkigt att jobba dagtid denna perioden av året.

Nu när dagarna bara blir kortare för varje vecka och det är mörkare ute på kvällen när jag skyndar hemmåt från jobbet för varje dag som går. Idag har det varit en typisk måndagsmorgon.  Sjukfrånvaro, täcka upp för varandra, inga tider att hitta för att boka in patienter på.  Men mitt i all vardagsstress finns det guldkorn. Tid för eftertanke och tacksamhet. Glädje och skratt med goa kollegor i fikarummet. Lyckliga leende från blivande förväntansfulla föräldrar. Omtanke.

Det känns så oerhört viktigt att mitt i all stress komma ihåg alla dessa guldkorn och smaka på dem lite extra. Jag är egentligen en person som är väldigt dålig på det. Kanske mest beroende på att jag både har världens bästa och sämsta självförtroende samtidigt. Jag vet i min själ och hjärta att jag är rätt person på rätt plats, att jag kan göra nytta, att jag gör det bra. Men. Det är ju det där förbaskade “men” som inte kan låta bli att poppa upp. Mitt men är ett aldelles för stort behov av bekräftelse än vad som är nyttigt på en arbetsplats som min där man sällan får det. Oftast är det inte oss patienterna tackar även om jag vet i själ och hjärta att de är nöjda eftersom de kommer tillbaka. Man skojjar ofta på mödravården om att förlossningspersonalen är alltid de som får “tack i tidningen” medans vi patientansvariga barnmorskor på mödravården är lite som en mamma, ni vet hon som alltid skall finnas, som man uppskattar och tycker om och hela tiden finns i bakgrunden men inte utför stordådet med att vara med när miraklet sker och barnet föds. Inte heller får man bekräftelse av chef eller kollegor på det viset eftersom att till syverne och sist så sitter jag där, ensam på mitt lilla kontor. Tillsammans med min dator, telefon och den patient jag har framför mig och ingen annan har en aning om vad det är som jag gör.

När man då är en sådan där dum självspäkande person som tar åt sig tusenfallt mer av ett enda tillfälle som inte känns bra och inte kan låta bli att analysera det så går det allt för mycket energi åt för rannsakning. då blir guldkornen ännu viktigare.

Jag funderar alltid mycket på det där när jag försöker att skynda mig hem ifrån jobbet. För att på nått sätt bli färdig med dagen innan jag kommer hem igen. Så att jag kan skaka av mig allt och bara vara närvarande i hemmet tillsammans med min familj. Idag var det jag som hämtade på skola och dagis för första gången på länge. Det kändes gott i mammahjärtat.


om timmar som går allt för fort

by tingeling

så har det hänt igen. Aww. De där magiska timmarna mellan lördagens morgon när allt känns bra och ledigheten ligger framför mig har förvandlats till söndagskväll när känslan snarare handlar om att oh shit jag har inte hunnit med vad jag önskade denna helgen heller. Tankarna har vandrat vidare till morgondagen och den långa vecka som ligger framför mig. Några har fött barn vilket jag har sett under helgen ( ekonomer må kolla börsen när de är lediga – jag kollar webbisarna. Kan man få det klassat som en yrkesskada tro?) andra är inplanerade under veckan för kontroller av olika slag och jag hoppas att få tillräckligt med tid för att kolla igenom pappershögarna som växer på skrivbordet. sen är det alltid lite artiklar som borde läsas, uppdaterade PM som jag behöver gå igenom, statistik och register som skall fyllas i. Jobbet innehåller så mycket mer än bara patientmötet även om det är den absolut viktigaste biten.

Helgen har bestått annars av en hel del röjj och jag är jättenöjd med vardagsrummet. Det är näst intill perfekt. iallafall i den formen som det är nu och jag njuter av att sitta här stilla och titta utan att ha ångest för pappershögar och drivor med sladdar och annat skräp som maken drar in. (oh ja jag är såklart helt oskyldig till röran) Hela expedithyllan i vardagsrummet tömde jag och torkade ur innan det fick nya platser. Det är roligt att variera sig och ändra om lite även om det i princip är samma saker som man jobbar med. Det svåraste tycker jag är att få till morfars saker så att de ser ut att höra ihop. Knyta ihop påsen av nytt och gammalt i samma rum.  Roligt men svårt.

Idag har jag och maken röjjt ur vårat sovrum där uppe. Där var inga dammråttor utan snarare marsvin, promise, hur mycket samm som helst i hörnor och under sängen. Men nu skall det bli en glädje att lägga sig i det städade rummet. När vi flyttade in var vårat sovrum ett av de första projekten som jag gjorde. Svärmor tapetserade och jag la in golv trots att jag var höggravid med Filippa. Det är mer än fem år sedan nu. Väggarna är vita tapeter och en vit med beige medaljonger på. då känndes det som om det var ett hotellrum vi sov i när det var klart. Idag är känslan lite annorlunda. jag hade gärna gjort om det igen. Men pengarna räcker inte riktigt så vi får ta en sak i taget!

Nu sitter jag med färg i håret och skall bli av med de gråa hårstråna. det är typisk söndags sysselsättning det!

min första återblommande orchide har fått fina nya knoppar. Tänk det finns hopp även för mina gröngråa fingrar.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress