en blogg om de dära dagarna

om vita korridorer där jag hör hemma

by tingeling

jag kommer ofta tidigt på morgonen numera. Även om jag alltid varit ibland de tidigaste så har ändrade förutsättningar hemma gjort att jag kan bege mig till jobbet ännu tidigare. Oftast först. Ibland i sällskap av städerskan. Här finns min passion, här hör jag hemma. Här möter jag människor som ger mig glädje, som lär mig läxor om livet och som behöver mig på olika sätt.

Det är inte så att jag alltid går med glädje till jobbet. Det tror jag ärligt talat är en klyscha då det alltid finns tillfällen som kräver  mer av oss än vi riktigt orkar att ge och det ibland behöver tas beslut som ingen av oss vill ta. Snart åtta år. Här hör jag hemma.

Samtidigt är det läge för förändring. Både jag och jobbet behöver nya saker. Känna ny passion.

Jag är inte en person som kan göra samma saker dag ut och dag in i många år och vara nöjd med det. Det blir som ett kassettband som spelats upp för mycket, tillslut känner jag mig hackig som om jag bara upprepar mig hela tiden.

Barnmorska skall jag alltid vara. Det är mer än bara ett yrke, det är en livsstil, ett kall, till kropp, själ och sinne. Men vad jag skall göra av det som är jag, det återstår att se.

  

Om att fånga dagen

by tingeling

På väg. Jag försöker att ta vara på stunden, först morgonens solljus frånklarblå himlen grönt gräs, färgglada lupiner längs dikesgrenen. Sen kommer dimman trolskt och förrädiskt lägger den sig över det lilla samhället utanför stan. Från Juniimorgonens sommar ljus, Grönska och blomster till kyla frukt och dimma. Som att gå rakt in i en grå kompakt väg som lägger sig som ett täcke över omgivningen. Jag vill ändå ta vara på stunden. Vara här och nu just detta ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Försöker känna tacksamhet över det som är bra omkring mig. Försöka låta det andra som inte är odelat bra bara vara, inte låta det dåliga få för stor makt över mig utan bara låta det vara där. Jag kör längre och längre inåt landet dimman ligger kvar tät, tjock fuktig och grå. Bakom mig ligger bilar som gärna vill köra om trots att jag håller hastigheten med någon kilometers marginal. De verkar ha bråttom, kanske lika bråttom som jag ofta har I vardagen. Men jag vill inte stressa igenom livet. Jag vill stanna upp och fånga varje dag här och nu precis där jag är.

jag vill ta vara på stunden och inte låta allting bara passera så fort. Känna glädje i det lilla här och nu. Jag är snart där tiden går fort även när man pendlar. dimman börjar lätta, jag är nästan framme. Framme till en helt ny dag med nya med den nya människor att träffa dela en liten bit av deras resa undrar vad denna dag har att det erbjuda.

  

om en kärlek för stor för att få plats

by tingeling

jag hör din röst mitt älskade barn och plötsligt fylls jag av alla de dära känslorna som inte får plats inom mig. Känslor av kärlek, omsorg, oro, glädje, lycka och rädsla. Rädsla för hur livet skall behandla dig. Rädsla för att inte alltid kunna finnas där för att hjälpa och stötta.

Den kärlek jag känner är liksom för stor för att få plats inom mig. Den bränner och river i mig. Sliter mig i stycken. Alla dessa känslor. All den kärlek. All önskan för dig och dina syskon. Ibland slås jag av hur skört livet kan vara och bara rädslan för att det skall hända er någonting är en känsla för stor för att kunna ta in.

  

om den ljuva tid som är nu

by tingeling

I denna ljuva sommartid gå ut min själ och gläd dig.

Få saker är så ljuvliga som nu denna tiden när det går att sova med öppet fönster och vakna till fågelkvitter. Det har varit otroligt efterlängtat och äntligen är det nu. Idag skall bli en riktigt härlig sommardag med blå himmel och 20 grader. Hoppas på mer sådana dagar nu frammöver.

 

  

om min rastlösa själ

by tingeling

jag väntar och väntar. Ibland en kortare stund och vid andra tillfällen så som nu allt för länge för att mitt tålamod skall hänga med.  Jag vankar fram och tillbaka rent själsligt. Känner mig som en tävlingsladdad gunde som hejar på laget som skall ta sina sju nycklar på fort boyard. Skynda skynda.

Hur mycket jag än försöker med att vara här och nu mindfullnesssmellness så kryper det i kroppen på mig. Hur mycket jag än försöker acceptera och tänka att snart är vi ju ändå där och då är det värt all den här väntan så kliar det i fingrarna på mig av lust att bara gå ut och göra det själv rakt av.  Jag menar Hallå, hur svårt kan det vara egentligen? Bara att peta dig en ny varmvattensberedare eller gräva ned ett par plintar och sätta stolpar 4 meter upp i luften. Bra kvinna reder sig själv har alltid varit mitt motto. Hur krångligt skall det behöva vara??? Bara gört.

Fast ja, jag inser ju mina begränsningar. Jag kan faktiskt inte bygga en altan (soldäck) 4 meter upp i luften själv med rätt bärighet och se till att det håller och blir rakt. Jag kan inte.  Och när jag muttrandes försöker att acceptera detta faktum får jag också använda mig av min profylaxandning och fresta mitt tålamod med väntan.

Väntan är ingen vän med min rastlösa själ.

Jag vill alltid ha saker gjorda med en gång. Luststyrd har jag insett med åren att jag är.  Inte alls så där effektiv och duktig som många tror att jag är utan rakt ut sagt luststyrd. Jag gör det jag känner för direkt allt som oftast. Jag gör det sällan färdigt tyvärr vilket annars hade varit otroligt bra och effektivt. Tänk vad sjukt mycket saker jag hade fått gjort då.

Min rastlösa själ driver alltid framåt. Efter nya mål, nya saker i horisonten, nya planer. För får jag bara gjort det dära så kommer allting bli så mycket bättre. Jag kommer se bättre ut, hemmet kommer vara mer komplett och såklart alltid städat och iordning bara jag får gjort det där sista projektet. Jag kommer må så mycket bättre eftersom jag kommer att ha ro att bara vara när bara det dära sista projektet är klart.

Jag är en Alfons Åberg i skepnad av en 39 årig kvinna med duktighetssyndrom och prestationsprinsessekrav. Jag skabarar hela tiden. Skabara hit och skabara dit.

Nu skall jag dock försöka lura min rastlösa själ ned i säng…. först ska jag bara skabara.

  

om att hitta sin plats

by tingeling

Sedan jag fick barn har jag varit säker över min plats i livet. Den insikten jag fick när jag stod i hissen på väg ned ifrån MVC med tårarna brännande i ögonvrårna, gråten som en klump i halsen och älskade sonen som ett litet pyre i magen, den som gjorde att jag med en intensiv övertygande säkerhet visste att mitt mål i livet var att bli barnmorska. Att få jobba med kvinnor i olika livssituationer och på alla vis göra dem starkare. Den insikten drev mig under flera år framåt för att nå mitt mål. Genom den föll många av mina ödesbitar på plats. Genom den insikten lever jag det liv som jag lever i dag. Med min man, mina barn, mitt jobb. Mitt kall.

Är det fortfarande så?

Jag har så länge levt med en längtan och en dröm om att få jobba med det som jag är så passionerad över. Kvinnohälsa. Kämpade i många år via komvux, högskolan, sjuksköterskeutbildningen och sedan morskis.  En praktik som satte mig på prov till kropp och själ. En kamp för att hamna där jag ville. Sedan – flera år med det jobb som jag älskar så.

Men plötsligt så känns det så tomt.

Jag vet inte längre om det räcker. Tidigare blev jag så berörd av alla möten med de kvinnor, män, par som jag träffade. Berörd på mestadels ett gott sätt. Jag kände starkt att jag kunde göra nytta. Idag blev jag lika berörd. Men jag känner mig mer hjälplös.

Om detta inte längre är min plats. Vart är den då?

Jag söker i mitt inre, men har svårt att hitta min plats. Det finns en längtan i mitt hjärta som inte längre kan fyllas av enbart dessa möten. Jag vill mer. Jag vill hitta den plats som på nytt ger glädje i mitt hjärta. Min plats i livet. Den där jag kan göra gott.

  

om att se hela bilden klart framför sig

by tingeling

Jag har alltid kunnat göra det. Se ett rum, en vägg, ett hus, en trädgård och samtidigt som jag tittar på det så ser jag någonting annat.  Att se hela bilden framför sig. Hur det skulle kunna bli. Se möjligheterna istället för hinder. Se hur det skall bli en gång när allt jobb är gjort och klart. Alla ser inte på samma vis har jag fått lära mig genom åren. Min man ser det definitivt inte. Han är inte ens i närheten av det utan suckar mest när jag kommer med mina planer och funderingar.  Just nu är det trädgården som han pustar över.

Medan jag i mitt huvud har bilden helt klart för mig med det nya växthuset som vi bygger av gamla fönster, fyllt av grönska, tomater, gurkplantor, chiliplantor. Stensättningen utanför. Nedklippta bärbuskar. Nybyggd altan med soldäck 4 meter över marken för sköna frukoststunder i solen. Trädgården nedanför som en oas av grönska.

Likadant inomhus. Jag ser framför mig den färdiga baren i källaren, ny möblering i köket. Klinker på golvet i tvättstugan. Att se hela bilden framför mig gör att jag ofta är otålig med att sätta igång nya projekt och renoveringar. För att få det som det redan ser ut i mitt huvud.

Nackdelen med att ha hela bilden framför sig är dock att det för med sig en viss frustration. Det går oftast inte fort nog och det där med att vänta det går inte så bra för en sådan som jag som inte direkt har något tålamod.

 

  

om en konfirmand

by tingeling

Jag lämnade just det käraste jag har, min äldsta son, vid församlingshemmet i byn. Han hade packat för fyra dagars resa och stoppade in sin väska på bussen och kramade mig hejdå. Han skulle iväg på konfirmationsresa med skonaren Elida utanför göteborg. De verkar få först två dagar med fantastiskt fint väder och efter det lite mulet och trist på lördag och på söndag kommer de hem igen. Det känns i hela kroppen på mig.

En känsla blandad av stolthet och förundran över att mitt barn är på väg in i vuxenvärlden med jättekliv ( och storlek 43 i skor). Den andra känslan är som en stor hård klump i magen. Klump av oro och rädsla. Oro inför alla utmaningar detta barn på väg in i livet nu skall möta. Konfirmationen är bara en av dem. Han har fått välja helt och hållet själv hur han vill göra och han ville konfirmeras. Jag ser hur han växer av det. Av de diskussioner som de för, av att tänka utanför sig själv och sin egen lilla låda och att få bolla sina tankar och funderingar mot andra vuxna som är vana vid de tankegångar och frågor som ungdomar har.

Fyra dagar på havet. Det är skitläskigt om jag skall vara ärlig. Inte fick han ha med sig någon telefon heller då det ombord finns ytterst begränsade möjligheter att ladda den.  Så jag kan inte som jag i bland brukar smsa honom bara för att få en liten inblick i hans värld.  Jag kan egentligen bara släppa taget och lita till att han har det bra. Att resan kommer att gå smidigt och vara precis så härlig som alla som tidigare varit med säger att den kommer att vara. Att det kommer vara någonting fantastiskt för honom som gör honom starkare. Jo jag tror det.

Jag skall bara lära mig att lita till det också.

  

om tidiga morgonen

by tingeling

Förr var det barnen som väckte oss tidigt på helgmorgonen. Idag är det annorlunda. Både idag och igår har jag själv vaknat innan barnen. I morse så tidigt att det var tyst utanför fönstret. Solens strålar letade sig fram bakom mörkläggningsgardinerna och jag kryper ned i sängen en stund till. Håller tummarna för fint väder så att jag kan få komma ut. Det är någonting med den här årstiden som gör saker med mig rent fysiskt. Både fysiskt och psykiskt. Det är som om jag knappt har tid för någonting annat än att vara ute i trädgården. Allt som tar tid från det känns helt plötsligt helt oväsentligt.  Jag vill bygga, klippa, gräva, plantera, så, dra upp maskrosor och filosofera ute ibland det som är mitt. Min plats på jorden.

  

om solen på kvällen

by tingeling

fönstret i husbilen är smutsigt. Smutsigare än vad jag tidigare reflekterat över. Kanske för att det inte synts så tydligt som det gör nu i solskenet på kvällen. Vi är ute och premiärcampar för i år. Det är egentligen min jourvecka vilket innebär att vi inte kan vara för långt borta ifrån stan då jag måste kunna köra iväg till jouren om det dyker upp någonting akut. Men ännu så länge har det inte varit någonting som jag inte har kunnat sköta via telefonen.  För att ändå kunna komma iväg så valde vi en camping inom rätt avstånd och så kom vi ändå iväg. Vilken lycka.

Så att nu sitta här och titta ut över kvällen, hur solen sakta sänker sig och målar himlen så där färgsprakande känns fantastiskt. Det känns lovande på något sätt. Ett löfte om mer. Om sommar, lata dagar, umgänge med vänner och fina stunder. Precis så som livet skall vara.

  

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2015 Tingeling | Powered by WordPress