idag är det sjutton år sedan den är dagen. Dagen innan du föddes. Vid den här tiden hade jag ingen aning om att mötet med dig var så nära. Jag minns hur vi gick och matade ankorna nere vid slottsmöllan och hur du fortfarande var där inne i magen. Jag, klädd i röda mjukisbyxor ( inte så mycket annat som passade) och en vit fleecejacka. Mörkt hår i hästsvans. Du där inne. Dina syskon. Adrian i vagnen och Samuel springandes bredvid. Kylan ute. Det var fina tider. Fördelen med att vänta ett tredje efterlängtat och älskat barn är att en vet i sitt hjärta att det kommer när det kommer och när det väl kommer är lyckan total. Det fanns ingen stress. Bara förväntan. Sammandragningarna startade lite försiktigt på kvällen men det var inte mycket mer än så. Jag kunde lägga mig och sova. Senare på natten kom de igång mer ordentligt och sedan gick det snabbt. Klockan 05.21 på morgonen den 6 november kom du med raketfart. Jag minns att jag skrattade högt åt barnmorskan. Äntligen var du här.

Nu har du funnits här i 17 år. Älskade barn. 17 år. Det är en hel livstid när en är tonåring. Det finns knappt någonting därbakom tonåren. Ibland säger du att du känner dig gammal. Då ler jag och känner igen mig. Sista året har inte varit helt snällt mot dig. Måendet har gått upp och ned och bara att klara av att gå till skolan har tagit det mesta av din energi. Att KLARA skolan är däremot inga problem. Du klarar av det mesta du önskar med bravur. Förutom Spanskan då, den är ett elände ;-), men ändå har du gett dig sjutton på att klara den. Du spenderar en del av in fritid med att spela gitarr en gång i veckan som du gjort nu sedan 4e klass. du är fadder för konfirmanderna och åker med dem på resor och läger. Du går i kyrkan och funderar mycket på livet. Älskade barn. DU är allt, precis allt, just bara för att du är den du är. fantastisk. Inkännande, eftertänksam och snäll. Snäll är underskattat. Snäll är viktigt.

Du målar tavlor, går i terapi, lyssnar på och läser böcker och hänger med vänner. Ibland mer ibland mindre. Precis som det skall vara när man är nästan 17 år. Ibland har en koll på allt, ibland på inget. Jag önskar dig allt i världen, all du önskar att se och uppleva, och mest kanske jag önskar att världen just nu vore en bättre plats för dig/oss att leva på. Det är inte lätt alltid att veta vad en vill eller vart en ska. Det är en del av resan. Men ibland väldigt svårt att komma ihåg.

Jag älskar dig oändligt min fantastiska inte så illa tjej. Som är det bästa jag vet av allt som finns i världen. En stilla promenad med dig idag till kyrkogården på alla helgona, att kunna gå bredvid i både tanke, samt och tysthet. Ditt sällskap tröttnar jag aldrig på.

andra året på gymnasiet. Natur är tufft men du hade inte velat ha det på något annat sätt. Du vill utmanas och fundera, filosofera och lösa. Jag är så oerhört imponerad av din vill och dina kunskaper. Du vet vad du vill samtidigt som du inte vet, precis som det skall vara. ingen jag känner har tagit sin livs beslut eller val vid 16. Inte många vet vad de vill bli heller. Låt det komma av sig själv älskade barn. Det löser sig skall du se. Tills dess och alla dagar som kommer så älskar jag dig helt oändligt ovillkorligt och för alltid.

Din mamma

ens i sig själv. varken till det inre eller det yttre. att kroppen förändras kan jag förstå och nästan acceptera efter allt vad den har varit med om, både om man tänker de senaste åren men även att den faktiskt har varit med under närmare 48 års tid nu. Pärsen som jag var med om förra året med fysisk sjukdom och kränkande särbehandling på arbete gör inget underverk för varken kropp eller själ.

Att sedan inte känna igen den jag ser i spegeln, fundera på vem hon är, vad hon vill och vart hon är på väg. De säger att de största kriserna ger oss vår rätta väg i livet, för med sig de bästa förändringarna för att växa och frodas. Kanske det är så. kanske jag om fem år kan titta i backspegeln och se det. Men nu vet jag inte. tills dess jobbar jag vidare med att acceptera den jag har blivit och där jag har hamnat. Livet ger och livet tar. jag får kärlek och fina ord på ena arbetsplatsen, behövs inte alls längre på den andra. Tvära kast som både ger glädjeskutt och sorg i hjärtat. Speciellt när en inte riktigt förstår. Kanske en dag. Kanske en dag.

ibland är det svårare än annars att hitta meningen i de däringa dagarna. Att fånga dagen – hur gör en det när en inte ens vet vad som är viktigt längre. Tröttheten lägger sig som en känslomässigt ybertung filt över allting. Orken som finns fysiskt matchs inte av sinnet och den känslomässiga energin.

Jag får glimtar av vad jag vill och sedan försvinner dem i ett enda töcken av “orka.” I känslan av att det inte är någon som helst mening med någonting. Att ingenting är roligt. Allt allt inom mig är dött.

Jag undrar hur det kändes att vara glada eller upprymd över någonting för det känns som om det är ene känsla som jag har glömt. Livet fortsätter och jag med det. Trots nedstämdhet och ibland lite uppgivenhet så gör jag det jag vet att jag brukar gilla och hoppas på att det en dag skall komma en liknande känsla av driv och glädje som jag vet att jag har haft. Jag måste iallafall försöka.

det är länge sedan jag hade någon större lust att skriva. Inte för att ordn inte finns. De finns och de frodas inom mig. Men för att orken att bara Ata mig igenom en dag ibland inte finns. Att bara vara kana var fullt tillräckligt i det sammanhanget. Orden snurrar runt inom mig istället. tankar och funderingar. Kanske har bloggandet lite spelat ut sin roll. Det som förr var viktigt att sätta ord på pränt och genom det skapa ett minne för framtiden är inte längre lika viktigt. Jag har inte längre samma behov v att spara på orden. Tror inte riktigt att dee behövs sparas på samma sätt som jag tidigare trott. De får finnas kvar tillsvidare och jag tänker att kärleken till orden förhoppningsvis kommer tillbaka.

För övrigt så lever jag mycket för att arbeta just nu. Har en tjänst som barnmorska och trivs med mötet med kvinnor och par. Får lite utlopp för min kreativitet. Sedna hem och umgås lite och ifall jag harr tur ha tillräckligt med energi till att göra något hemma. Dock väldigt begränsat. Men jg har hopp om att det blir bättre. en dag.

I kväll för 18 år sedan så var vi på sjukhuset jag och din pappa. Vi var på andra dagen av den igångsättning av förlossningen som skulle ge oss dig. Som vi väntade.

SÅ kom du. Finaste Adrian. Blålila som en smurf och som skjuten ur en kanon. Och alldeles alldeles underbar. Från den dagen du kom och gjorde oss till en familj har du varit vårt älskade klisterbarn. Klistret som gjorde oss till en hel familj. En välsingelse är och var du.

Jag kan inte fatta att du mitt andra barn fyller 18 år imorgon. Arton hela år. Mycket haar hänt under den tiden och inte minst ditt sista år som barn. DU går nu andra året på gymnasiet. Har haft ditt första sommarjobb på ett korttidsboende där du gjorde bra ifrån dig. Du har precis fått ditt andra jobb som ledsagare och du gör mig så stolt med din vilja att göra skillnad. Även om du precis som många andra inte riktigt ännu vet vart du vill i livet så spelar det ingen roll. Många bitar kommer aatt falla på plats först senare i livet. Fjärde terminen på Ljud och bildskolans teknikprogram med inriktning på produktutveckling och du känner att du har valt rätt. Du gillar att spela och du gillar aatt vara grafisk. Datorer är din grej. du funderar mycket över livet och dess mening. Precis som många av oss. Du har kloka och djupa tankar. Mene framförallt är du genomsnäll, hjälpsam och gi hela du. Det faktum att du som blivande 18 åring fortfarande vill krama din mamma varje dag gör mig lycklig.

Jag vill vara med dig och stötta dig genom livet. Älskar att ha dig i mitt liv och vill aldrig ha något annat.

Tack för att du kom till oss älskade unge. Eller som du är nu. Ung man.

älskar dig oändligt oändligt.

din mamma

två månader in på det nya året. två månader av 2023 har nu förflutit. Snabbt har det gått och tack och lov för det. Nu har årsdagen av min sjukdom kommit och passerat. så även årsdagen av att komma tillbaka till jobbet och allt helvete som jag blev utsatt för. Nu skall bara årsdagen av när jag bytte arbetsplats också passera. Men inte för fort för det är i maj och jag vill njuta av våren ett tag också. Det bästa är ändå att tiden kommer med allt det fina som jag ser fram så mycket emot. Väcka dahliorna, att allt börjar knoppas och grönska. bygga ute. Planera och plantera.

Jag är inte samma person som jag var för ett år sedan. På gott och ont. Nu skall jag bara lära känna och lära mig leva med den som jag har blivit. Men jag har ju resten av livet på mig att göra det så det får väl ta sin tid.

Jag vill inte göra upp med 2022, vill inte analysera eller filosofera över vad som hände eller meningen i det hela. Vill helst bara stryka ett streck över året som gått och glömma att det ens har hänt. Året har skadat mig på ett sätt som jag inte ens trodde var möjligt. Så mycket som gått förlorat. så mycket som gjort ont. Så mycket jag inte ens förstår.

Det svåraste av allt är nog förlusten av känslor. Av känslan av glädje, meningsfullhet och värde. Att see fram emot något, känna stämning. Jag saknar känslan av mening, gav sammanhang. Att höra till. Jag hoppas att året skall erbjuda mig den känslan igen.

Det senaste året har förändrat mig. Visst, allting som vi är med om i livet förändrar oss. Så är det. Vi utvecklas konstant genom år och erfarenheter. Både de bra och dåliga sakerna vi är med om. Men ibland händer det saker som ändrar oss mer fundamentalt i kärnan av det som är oss själva.

Så mycket att vi inte alltid känner igen oss själva.

Jag har förändrats i grunden av mig själv. tilliten har skakats om. Jag ser mig om. Känner in minsta möjliga stämning i ett rum. Tolkar av dem. Inte alltid till min fördel. Osäkerheten har blivit en ny del av mig. Ingen del jag gillar.

Jag har ofta suttit de sista dagarna ( dagen) på året och summerat vad som har hänt. Analyserat, tänkt tillbaka och funderat över vad som hänt och vart det har lett mig. I år tänker jag inte göra det. Det finns inte mycket från 2022 som jag vill fundera över eller ens minnas. Jag har ältat allt som har hänt fullt tillräckligt och vill inte det minsta analysera det mer. Året som gått har varit det absolut värsta i mitt liv och en enorm sorg. Så mycket tankar på vem jag är och varför livet tog denna vändning.

Jag är färdig med det nu. VIll inte analysera mer. Tänker sluta älta det som varit och försöka att låta det vara. Vill inte tänka tillbaka. Vill fokusera på vad som finns i mitt liv och inte på de som försvunnit. De får gärna fortsätta vara borta för min del. De som sa att de skulle finnas där och sedan inte gjorde det.

Nä låt 2022 rinna ut i sanden, som ett andetag när ljuset blåses ut. För att fokusera på det som är framför. På vad som skall få mig att må bättre. För bra det mår jag fortfarande inte.

Så 2023, bring it on. Låt nya människor och uppgifter komma in i mitt liv.

Jag ser fram emot det.

Och 2022, du skall inte längre finnas i mina tankar.

Punkt.

Vid denna tiden för 22 år sedan var väntan olidlig. I graviditetsvecka 36+4 var jag inneliggande på sjukhuset sedan ett par dagar tillbaka och dagen innan gick vattnet helt plötsligt en månad för tidigt. En graviditet full med illamaående, prematura sammandragningar, foglossning och havandeskapsförgiftning. Det enda jag visste den kvällen för 22 år sedan var att jag skulle bli igångsatt dagen efter om inte förlossningen kommit igång av sig själv. Och som jag längtade efter att det skulle starta. Längtade efter dig. Redan då anade jag att du skulle ta mitt hjärta med storm. I morgon fyller du 22 år. Såklart måste jag följa traditionen och skriva ett dagen innan din födelsedagsbrev till dig så som jag gjort varje år de sista 22 åren.

Det är något speciellt med dagen innan födelsedagsdagen. En möjlighet att tänka sig tillbaka. Minnas alla dagar, tillfällen och år som gått. Alla födelsedagar som jag fått glädjen att fira dig, fira med dig. Tjugotvå år. Du är vuxen nu, men innebär det att jag skall/bör sluta skriva? Jag skriver lika mycket för mig som för dig. Året som gått har varit intensivt. Du har påbörjat sista året på högskolan, arbetar som ledsagare och avlösare. Funderar över livet och vad du vill göra. Precis som det skall vara. Röstat i ditt första val. 22 år. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset. Idag och alla andra dagar. så imorgon, grattis på din 22 års dag älskade Samuel, jag är så oerhört stolt över den du är och att jag fått glädjen att vara din mamma.