tredje dagen idag hemma med sjuka barn. Jag mår inte bra själv. Ont i hela kroppen efter att ha sovit riktigt illa inatt. Store sonen har jag precis lämnat på skolan, små trollen har precis fått frukost och sitter vid bordet och äter. Själv är jag rastlös. Jag skall tillbaka till jobbet idag en sväng på eftermiddagen och det känns både bra och jobbigt.

Mest jobbigt för att jag har sovit så illa inatt, vaknade med ont i precis hela kroppen.

I vanliga fall brukar jag utnyttja dessa vabb dagar till max,  vara nära barnen så mycket som det bara går, städa och tvätta när de sover, få ut mesta möjliga av att vara hemma, och jag brukar njuta av det. Denna gången är det annorlunda. Jag har i princip inte orkat någonting. Torktumlaren är sönder, soffan behöver tvättas, det är massa massa små saker över allt som behöver fixxas men jag orkar inte riktigt. Hoppas att orken snart kommer tillbaka.

jag är trött, och jag tänker vara brutalt ärlig just nu.

Jag mår inte alls bra. Det är svårt att erkänna. Svårt att återigen ta orden i munnen.

Men jag väljer att berätta.

Jag har i hela mitt liv haft depressiva tendenser, lätt till melankoli och nedstämdhet, att vara låg är ett normal tillstånd för det mesta. Dock är det så att jag vägrar låta detta hindra mig från att leva. Förutom när det ibland blir för mycket. För det blir så fyllt av skamm, så jobbigt att förklara för någon annan, så besvärligt när man måste dela med sig av den innersta biten av sig själv. Jag har nog allt. Allt som man behöver för att leva ett gott liv, ändå är jag inte lycklig. Och då pratar jag inte om missnöjjda småbarns mamman som vill ut och synas , få uppmärksamhet eller förverkliga sig själv. Jag menar att jag i grund och botten är olycklig och har svårt att se mening i det enkla livet som jag vill leva.

Jag har en familj. Tre underbara barn, med sina fantastiska sidor, färdigheter ochs vårigheter. Helt normala fina barn. Som jag älskar helt över allt annat. Jag är gift med en man som älskar mig och accepterar mig fullt ut, för det mesta, dock har han oerhört svårt att se och förstå min melankoli. Jag har drömmjobbet, jag älskar mitt jobb. Det driver mig, inspirerar mig, ger mig så mycket glädje och tillfredställellse att jag aldrig någonsin vill göra någonting annat. Jag har en god ekonomi, bor i ett bra hus i ett bra område och har bra grannar.

Vi har råd med bil och vi åker på semester 2-3 ggr per år. Inga lyxresor men allt ifrån enklare utomlandsresor till familjetripper innom landet eller till vänner och bekanta. Vi reser till sommarstugan flera gånger och året och vi har råd att låta våra barn sporta om de önskar.

Jag är inte rik på pengar men jag är inte heller fattig.

Jag kan köpa det mesta jag vill, kanske inte med en gång men jag kan unna mig saker.

Hur kan jag då inte vara lycklig.? Hur kan jag åter och åter igen gå in i detta mörker, tungsinne, depression?

Jag mår skit just nu, har varit på väg nedåt ett tag och det är så tungt. Just nu känns blotta tanken att komma iväg till jobbet ( somjag verkligen älskar och tycker är så roligt) som en press, att fixxa hemma som jag vill och längtar efter känns så tungt att det blir fysiskt jobbigt bara att sätta igång en tvättmaskin. Att gå ut känns helt omöjligt för att man då måste träffa folk som kan genomskåda en och se hur man mår. Att det faktiskt inte alls är bra.

öppet och ärligt nu…

jag vill inget annat än at känna glädje igen, glädje och lycka över det enkla livet.

igår hade vi grannarna över på fest. Vi grillade och låtsades att det var sommar. Grillen hade maken grävt fram ur snön,  grannarna hade med sig sommrig mat  och jag ställde fram sangria på hallbänken. Idag mår vi ändå bra. Iallafall jag och Micke. Vi drack nog inte så där jättemycket men hade väldigt trevligt iallafall. Maten var bra och den räcker till oss resten av helgen:-)

Det var så skönt sedan att gå upp i morse, efter att barnen hade sovit hos mamma och pappa så fick vi sovmorgon i morse. Köket var relativt städat, ingen baksmälla alls,  vardagsrummet kändes fräscht och städat att komma in i och så var det inga måsten. SÅ skönt så skönt.

Nu är det lördags kväll och jag sitter här och funderar på om jag skulle tagit ett glas vin… Men jag känner inte för det. Och just nu är svenssonskänslan skönare med en film och dator och sovande barn i soffan. Vem behöver ett glas vin då bara för att man kan?

Idag är det ett år sedan jag såg min morfar för sista gången. Sista gången jag fick hålla honom i handen, hans mjuka händer och välvårdade fingrar, sista gången jag fick pussa hans kind och berätta hur myket jag älskar honom.

Det gjorde så ont att se hans ångest och oro i kroppen. Rastlösheten som kan infinna sig hos en människa som närmar sig döden. Oron, plockandet med händerna och vridandet på kroppen. Som om ingenting var bekvämt nog. Oklarheten stundtals, rastlösheten och ångesten i blicken.

Så himla ont.

Ändå är jag tacksam för att jag var där. Tacksam för den sista möjligheten att krama, pussa och bara hålla hans hand. Mellan oss var ingenting osagt. Det finns inget kvar som jag egentligen borde , ville , skulle sagt. Även om tiden aldrig tycks räcka till och att man alltid vill ha mer… mer tid, mer kramar, mer samtal. Jag vill alltid säga minst en gång till att jag älskar honom, men ändå så vet jag att vi hade allt det dära. Jag är tacksam för det.

Men det gör inte mindre ont för det.

Saknaden är inte mindre för att det gått ett år. Ett helt år. En vår, en sommar, en höst och en vinter.

Vi har överlevt, påsk, midsommar, semester, födelsedagar, morsdag, farsdag, jul  och ett nyår. Vi har överlevt sorg och glädje, tårar och skratt, en vigsel, och en bergavning. Ett nytt jobb.  Ändå är sorgen fortfarande så förlamande stor. Så utlämnande, så hård och brutal, som fyller mig med tårar och saknad. Jag tycker mig höra hans röst ibland. Då rinner åter tårarna, både av saknad… men också av glädje,

glädje över att han har funnits.

tja, med barnen iallafall, det är söndag och det är dax att få ordning och färdigt på vardagsrummet.

Finally.

Jag ser så mycket fram emot att få färdigt och fräscht. Det är inte så mycket kvar på tapetseringen men däremot så är det mycket kvar på golvläggningen. VI köpte ju golvet igår och det skall ligga i rumsvärme i ett dygn innan man skall lägga det. Dock hade vi en förpackning golv kvar sedan vi la golvet i gästrummet så den kunde vi lägga med en gång och det blev nästan tre hela rader golv framför tvn

Redan nu ser det så fint ut.

Det tråkiga var när vi i går drog bort det gamla parkettgolvet. Vi visste ju att det var skadat, men som allting annat i huset så visste vi inte hur skadat det var. Det var mycket mycket fukt under. Mer än vad vi anat. I köket var det ju fukt under golvet eftersom det inte satt någon skyddsplast under varken diskmaskin, kyl eller frys. Här inne var det svärmors krukor som läckt vatten ned igenom ända ned till betongen. Trist. Därav hade ju golvet lyft ifrån betongen på flera ställen vilket var besvärligt när man gick på det och såg rätt fult ut.
Grannarna tyckte vi skulle slipat golvet istället för att lägga nytt, och jo visst, tänk vad bra det vore om man kunnat göra det. Men detta var mycket för skadat. Och dämpningen under golvet hade fått så mycket fukt att det luktade unket och murket så som bara fuktskador gör. Kanske detta och all annan fukt och mögel i huset är det som har utlöst Samuels allergi. Min allergi har ju blivit så mycket värre sedan vi flyttade hit.

Jag är sååå trött på detta hus. SÅ trött på att det alltid är nått kvar att göra hur mycket vi än gör. Och så trött på att de alltid visar sig vara i sämre skick än vad vi anat från början.

Men nu gäller det att gilla läget och leva i nuet och en sak kan jag konstatera… vi kommer att få ett nytt fräsch och helt “faboulus” vardagsrum.

halva rummet har jag tapetserat. Andra halvan måste fixxas till först med avtapetsering av de gamla läskiga äckliga tapetlagerna från husets födelse. Det går åt tid och energi att riva bort gamla tapeter, speciellt när det är ett så otroligt dåligt förarbete gjort förra gången. Det är än spackel hit, lite lackfärg på det, än tapetskarvar som överlappar nått nät med mer spackel + tre lager gammal tapet, och lite mer färg o spackel på det. *Glääää* det kommer väl aldrig bli perfekt men förhoppningen är ändå att det skall bli fasen så mycket snyggare än nu.

Vi har helgen på oss att fixa till här hemma. Nästa vecka är det jobb jobb jobb fram tills dess att vi skall ha fest hemma. Hoppas det inte kommer att se ut som fasen fortfarande då.

det droppar numera från tak och fönsterbläck. Snabba droppar rinner hastigt ned för de fåtalet istappar som klammrar sig fast i takkanten utanför köks fönstret.

Någonstanns under snö, is och slask kan man ana att våren börjar vakna. Ta sina första djupa andetag och sträcka på sig. Det känns skönt i kroppen att det är på gång. Jag längtar så otroligt efter vår och ljusare tider. Mindre sjukor och mera tid för träning och aktivitet.

Nu sätter jag upp tapeter snart.

Kanske inte i hela vardagsrummet men man måste börja någonstanns. Tapeten är helt borta  på en vägg i vardagsrummet och jag håller på med den andra. Målar taket samtidigt, eller iallafall i anslutning till väggen där tapet skall upp för att inte förstöra tapeten sedan. Inte för att man ser någon störra skillnad men maken insisterade på att taket skulle målas. Så andra delen av taket lär väl bli hans jobb. Idag gör han inte många knop. Han är nämligen hemma och är riktigt förkyld.  Ni vet så där som bara män är.

Men som vanligt så reder man sig bäst själv så det är bara att hugga i. Kanske det dyker upp ett par bilder sen.

De ringde från K rauta igår. Mitt i ett patientsamtal, för att berätta att tapeterna hade kommit

Jätteskojj. Nio rullar tapet som väntar på mig och vill bli uppsatta på våra väggar i vardagsrummet så att det skall bli helt annorlunda mot vad det är nu. Bort med det bruna murriga och tråkiga, in med nytt fräscht och vitt med lite silver mönster. Glad i hågen skulle jag börja dra ned de gamla tapeterna med hjälp av ång-tapetborttagaren för att förbereda för att sätta upp de nya tapeterna. Men näää, för visst var borttagaren i sin låda men sladden,  vips borta. Och inte sjutton får man igång maskinen utan elsladden.

Så det blev att bege sig på sladdjakt innan det gick att sätta igång maskinen. Men nu skall den gamla tapeten bort. Egentligen är det nog ett rejält lager med gammal tapet, och den översta är ena delen av den strukturtapet som var orangemålad och satt här inne när vi flyttade in, jag drog bort det översta lagret av den och målade på den andra. Nu skall den bort bort bort, alla hål skall spacklas igen och sen skall det bli fräsht och fint.

Det har fortsatt snöa idag. Inte alls lika mycket som i helgen men fullt tillräckligt för att det skall vara besvärligt och orsaka fortsatta problem. Kalt däremot börjar det bli i vardagsrummet. Den vita stora expedithyllan är helt kal och tom, så när som på lite små krafs som ligger kvar i väntan på… tja jag vet inte vad egentligen… bättre tider kanske?

Alla foton och tavlor från väggarna är nere, cd hyllan borta, dörrfoderna ligger i snön utanför dörrtrappen, filmer, böcker och papper ligger i kartonger, kassar och korgar. Det ser mer rörigt ut nu än när jag började i morse. Men det är väl så. Desto mer man plockar ned och undan. Desto rörigare med kartonger, lådor och kassar. EN del av dem har iallafall kommit upp i klädkammaren idag. Mer skall dit innan jag kraschar i sängen  för att spana in senaste avsnittet av spårlöst. För i morgon bär det av till jobbet igen. Sonen har busat runt som vanligt sedan lunchtid så han känns inte alls sjuk och förhoppningsvis behöver jag inte jobba allt för länge imorgon. Onsdag är jag planerat ledig och torsdag och fredag jobbar jag korta dagar. Kan bli en bra vecka ändå. Trots beredskap som väntar.