en blogg om de dära dagarna

om du finns kvar här

by tingeling

Finns en människa kvar ifall de sammanhang hon varit?

Jag sitter med i jiujutzilokalen och väntar på att barnen  ska bli klara med dagens träning. Det är åter onsdag och klockan börjar närma sig sju.

En gång var det jag och Pernilla som var här. Sprang runt barfota på de gröna mattorna. Avvärjde attacker och kastade varandra i golvet. Jag minns inte hur många gånger vi var här eller varför vi slutade komma hit. Kanske var jag 16 år, kanske 17. Vi tog bussen ut hit till samhället där jag nu bor.  Jag minns det som att kvällarna var lika mörka och kalla som nu.

Minnena har bleknat fast jag försöker att klänga fast vid dem o minnas mer. I början ville jag inte följa med dottern hit, det gjorde ont och kändes konstigt att vara här där det brukade vara hon och jag.

Nu är der flera år sedan du försvann från mig, flera år sedan du dig utan att låta mig få ta avsked men trots åren som gått är jag fortfarande ledsen och arg på dig. Jag kan inte låta bli att undra nu när jag sitter här över 20 år senare om det någonstans härinne finns kvar en endaste liten cell från dig. Någonstans borde det göra det. Ett tecken på att du funnits.

Här.

I detta rum.

Det måste det.

Någonting av dig måste finnas kvar även här i detta sammanhang. Jag blundar. Jag saknar dig. Den 17 åriga jag saknar den 17 åriga du. Livet försvann bort i dagar månader och år. Men här har vi varit tillsammans du och jag. Här i detta sammanhang.

  

om tolvslaget

by tingeling

jaha, då har jag gjort det igen. Suttit uppe allt för länge och gjort allt för lite. Inget av det som jag förutsatte mig att jag skulle göra har blivit klart. Så tråkigt, så onödigt och så typiskt mig. Vill alltid för mycket och helst på en gång. Kan inte avgränsa mig utan börjar på allt, är luststyrd och påverkas av det som snabbt fyller mitt sinne och avviker från den redan planerade vägen. jag försöker ändå. Försöker desperat med listor, planeringar, diskussioner och organisering tillsammans med maken eller barnen. ändå slutar det alltid på samma sätt.

Hopplöst.

Jag skulle lägga mig vid tio hade jag tänkt för att vara utvilad och nu är klockan redan halv ett och jag vet att jag behöver en halvtimme på mig för att komma i tillräckligt trötthetsdimma för att somna. Morr också. Bättre tur imorgon? näää troligtvis inte då är det ju fredag, vi håller tummarna för söndag då 😉

  

om en enda chans

by tingeling

sådan är jag. Jag ger oftast bara en chans. När den är förbrukad och mitt förtroende är krossat så gör det för ont att förlåta och börja om. Det går sällan. Däremot skall det mycket till för att det skall gå så långt att jag blir krossad. Svek, lögner och brutna löften är sådana saker som krossar och bryter. Jag har blivit sviken, bedragen precis som alla andra. Löften har brutits och planer har spräckts. Jag kan inte hantera det.

Jag är den trofastaste vän du kan tänka dig. Till du sviker mig eller ljuger för mig. Då bryter jag ihop inuti. Även om du inte ser det. Då finns jag inte mer än som ett tomt skal. Svarar hövligt men känslan är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Om du inte jobbar hårt för att vinna mitt förtroende tillbaka. Och gör du inte det. Då är det inte värt det. Är det så lätt att såra och så oviktigt att få tillbaka då var det inte för mig.

  

om att vara vid din sida

by tingeling

Det är kallt ute. Jag har försökt att cykla så fort som jag kan trots uppförsbacke och fyra minusgrader. Bryr mig inte om att ställa in cykeln i garaget just nu utan låser den lite snabbt och tar mig in genom ytterdörren. -Älskling?

“Åh mamma du kom”. Lillgossen ligger nedbäddad i sin säng. Storebror tog hand om den biten innan han åkte till skolan. Jag skickar honom en kärleksfull tanke. Älskade unge. Så stor och så hjälpsam. Fin mot dina syskon.

Liten, ynklig och blek ligger du där i sängen och frågar mig vad klockan är. Snart halv nio så du har inte varit ensam länge min skatt. Storebror sa väl att jag skulle komma?
Jo svarar du med tunn röst. “Jag var rädd när jag var själv, rädd och mådde inte bra. Jag är så glad att du kom hem till mig”.
Hjärtat går lite sönder. Det finns ingen annanstans i världen jag hellre vill vara.

du ropar på mig.
– Mamma!
Jag reser mig snabbt och springer nästan in till ditt rum. Allt för att komma fram så fort som möjligt. Lite dricka, lite tröst, kli på ryggen och nytt fräscht lakan. Tack säger du min lilla poet. Tack för allt du gör för mig. Jag önskar du inte behövde.

Käraste barn. Det finns ingenting jag hellre vill!

  

om nattlig panik

by tingeling

så var det dax igen. Det är natt och jag kan inte sova. Hjärnan går på högvarv och försöker hitta lösningar på alla problem jag upplevt de senaste 15 åren. Ingen ro. Det sticker i bröstet. Ju mer jag försöker att slappna av och släppa taget ju mer känner jag att hjärnan varvar upp. Inget av de vanliga tricken har ännu fungerat. Dvs autogen träning, avslappning  kroppsdel för kroppsdel. Läsning finns det ingen ro till, spela spel går inte heller. Jag tröttnar innan tröttheten kommer. Prata med andra hälften fungerar inte heller då han inte har någon som helst förståelse eller insikt i vad det innebär att inte må bra och vara lugn. Min hjärna fungerar så. Ibland drar den igång på högvarv och då finns det knappt någonting som kan stoppa den. Det är tack och lov lättare nu än förr men ångest är fortfarande vidrigt. Idag vet både kropp och själ om att det går över, att det inte alltid kommer att kännas så här, men förr var det annorlunda. Idag får jag inte fullständig panik. Jag kan identifiera att det är just ångest som det rör sig om och jag kan ofta hantera det. Önskar bara att jag slapp.

  

om den där rubriken

by tingeling

En gång om året ungefär tror jag att det är. Som jag återigen skriver om de vita flingorna som sakta singlar ned från himlen. Idag är rubriken inte just det Om vita flingor som singlar långsamt men texten är det. Utanför har snön börjat att falla. Sakta och fridfullt ned mot den frusna marken som har smekts av minusgrader sista veckan.  Det är vackert när det börjar snöa men känns alltid lite fel när det kommer här i januari. När nyåret har passerat och januari kommit så längtar jag efter vår och grönska. Inte efter vitt och fruset. Även om jag logiskt sett vet att vintern inte är i närheten av att ta slut bara för att det nya året har börjat så är det dit mitt hjärta vill.

Jag har inget emot dessa vackra vita flingor. Bra en önskan om att de istället skall falla i november eller december och nu ge med sig igen.

  

om dagarna

by tingeling

dagarna går.  Mörkret faller åter igen och natten närmar sig. Julledigheten närmar sig sitt slut och nyår är i antågande. Tre jobbdagar i veckan och det ligger ett lätt lager med snö över världen utanför fönstret.

Snart börjar allting om igen. Nytt år, nya löften redo att brytas och nya mål som inte säkert kommer att uppfyllas. Året som jag fyller 41. Mitt i allting stannar jag upp. Tittar mig i spegeln och känner inte igen det som jag ser. Vem är jag nu för tiden. Jag har tonårsbarn. Han är längre än mig. När jag står bredvid honom känner jag mig inte som hans mamma. Som en vuxen. Jag har inte hunnit med. De två andra barnen närmar sig tonåren med raketfart. Min man närmar sig 40 och jag har inte längre någon farmor eller någon ifrån den äldre generationen med mig. Vad hände? För ett par år sedan var jag helt nöjd med det faktum att jag blev äldre. Det störde mig inte alls och jag kände ro i det faktum att jag fått vara med ett tag till. Idag känner jag inte längre någon ro. Men det är inte åldern som stör mig. Det är det faktum att jag inte längre har några visioner. Inget att längta efter. Inget att se fram emot.

Allt är mig lite mer likgiltigt än vad det varit tidigare. Få saker gör mig glad numera.

Det är hårt att leva så.

Men värst av allt är nog den tappade inspirationen. Lusten och viljan att göra något som alltid varit mitt signum. Som nu är som bortblåst.

  

om att vara närvarande

by tingeling

och hur hemskt ont det känns inuti när en vet att en inte är det.

Det tar över. Den där känslan som jag inte gillar. Känslan av otillräcklighet och ont i magen. Känslan av att vara dålig. Att tänka för mycket på sin egen överlevnad så att familjen och omgivningen tar skada. Huset är ostädat. Diskbänken överfull. Tvättstugan har jag inte besökt på fyra dagar. Sopsäckarna med kartong och papper från julafton står fint utmed väggen i vardagsrummet. Vid lunchtid kom insikten att jag ville kasta ut allt jag har och börja om. Städa ut, rensa, ordna, sortera och sätta tillbaka. Jag påbörjade desperat ett av skåpen och drog ut allt. Sorterade hälften och satte tillbaka. Bråkade med maken och inser att det är inte utsidan som behöver städas och sorteras utan insidan.

Känslan kommer alltid när jag mår dåligt. Känslan av att “om jag bara”, bra organiserar bättre. Får det finare hemma. Mannen hjälper till mer. Får bort röran. Ja DÅ. Men först då kommer jag få frid och ro inombords och kommer att orka med allt jag utsätts för. Bli en bättre mamma, orka börja träna, klara av konflikter bättre, bli effektivare på jobbet och framför allt må bättre och få frid i själen.  I samma stund som jag står där med händerna djupt begravna i högar av papper, minnesprylar, gamla kvitton och barnens teckningar och inte riktigt vet vart jag skall göra av det så vet jag ju återigen att det inte är det som behövs. För friden måste komma inifrån. Inifrån mig själv. Rensningen är inte fysisk utan känslomässig och det räcker inte med att organisera kvitton och teckningar för att må bra.

Hur gärna jag än vill och önskar.

Om jag bara finns inte.

Jag får inte mer tålamod med barn och läxläsning för att hyllorna är rensade, jag kommer inte att träna mer bara för att vardagsrummet är tömt på plotter. Farmor kommer inte tillbaka så att jag får ställa alla de därå frågorna jag inte ställde bara för att prydnadssakerna står i ordning så som i en inredningstidning.

Men någonstans i min reptilhjärna får jag ändå ibland för mig att det är så.

Snabbt och intensivt sätter jag då igång med något projekt och sedan så står jag där mitt i röran och faller i bitar med tårar i ögonen. Men det är egentligen inte det värsta. Det är att det inte finns någon som fångar upp mig när jag faller.

  

by tingeling

Det gör fortfarande ont. Det där med att sakna menar jag. Sakna det som alltid har funnits och nu plötsligt inte gör det längre. En av livets grundpelare.

Jag blir som ett barn på nytt. Lätt egoistisk och absolut inte stresstålige på något vis. Inte alls den jag vill vara och ingen som gör mig stolt. Sorgen färgar mig i ett helt annat sken än det som brukar vara jag.  Alla känslorna får mig att tappa fattningen, skämmas över mina reaktioner och viljan att bara fly.

Jag känner mig så liten. Så ensam. Fylld av en ny insikt om att det är tid, tid att förändra, dax att förändra. Det är inte värt det att gå runt och vara missnöjd och orolig. Saker måste få falla på plats för att hjärtat skall få en chans till frid.  Med tiden är det mycket som inte är sig likt och som förändras och jag har alltid varit en sådan person som är riktigt dålig med förändringar.

 

 

  

om julefrid

by tingeling

Det är lunchtid på juldagen. Tonåringen ligger kvar i sängen nere i sitt rum, mellansonen som länge låg och spelade Ipad i sin säng sitter nu vid den nya datorn han fick i julklapp som hans pappa b byggt ihop till honom. Dottern sitter och spelar på sin nya(begagnade) telefon. Jag känner frid och lugn i bröstet. Äntligen är julen över. Eller ja iallafall den delen som inkluderar julafton. Detta ståhej och hajpade stressframkallande spektakel. Jo jag vet att det inte alltid är så men i allt för mycket.

I år är första julen som firas så här annorlunda. Utan någon farmor. Morfar saknas sedan flera år och i år är även farmor borta. Det viset jag firat jul på under de sista 40 åren är nu inte detsamma. Det fattas mig.

Nu gick min farmor bort natten mellan den 1-2 november så det fanns inte så mycket mer tid att fundera över julen och hur det skall vara. Men en sak är jag säker på och det är att jag behöver förändring. Nästa år kan vara en bra start på förändring. I år har vi firat med mina föräldrar , mina bröder och min ena brors respektive, det innebär att nästa år kommer min bror med sambo fira med hennes familj en bit härifrån. Det är en bra start på förändring.

Nästa år vill jag resa bort över jul.

  

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2016 Tingeling | Powered by WordPress