en blogg om de dära dagarna

om att ge upp

by tingeling

och låta livet ta över.

Så får det bli. Jag orkar inget annat. Inte slåss mot väderkvarnar. Inte slå mig fram. Inte bråka. Vill bara vara. Hitta en glädje iden i livet.

Pratade med min väninna från förr och vi drog kort (tarot) tillsammans. Ett kort stod ut för nu med en mening som fick oss båda två att rysa. Vi bestämde att detta skall bli vårt motto för 2022

” Din rädsla har ingenting med verkligheten att göra”


om allt vi skulle pratat om

by tingeling

Det var 2012 som du gick bort. Stilla. Utan att han berättat någonting om din sjukdom. Det är klart att det fanns de som visste. De som du levde nära. mannen du bodde ihop med. Dina föräldrar. Men ingen av dem som jag känner eller kan prata med.

Jag vet egentligen ingenting om hur du mådde. Hur du hanterade smärtan och vetskapen om att cancern skulle vinna. och jag fattar att det var ditt beslut. Att du hade dina anledningar.

Men jag har svårt att hantera det om jag skall vara ärlig.

Jag undrar vad vi hade pratat om idag. Nio år senare. 46 år gamla. Hade du haft några barn? Jag är inte säker på det, det fanns inte riktigt plats i ditt liv. Hade du jobbat kvar på bageriet? Hade du jobbat som sjuksköterska /distriktssköterska? Det fanns så mycket i ditt liv som jag uppenbarligen inte visste. Så som det är i allas liv såklart men det blev så uppenbart när du försvann. Så tyst in i natten.

Varje gång jag tänker på det och på dig så får jag ont i magen.

Varför lät du mig inte komma in, lite, in för att prata lite på vägen in i natten. Jag hade funnits där varje sekund. Jag är bra på det som gör ont. Det finns så mycket som mitt hjärta skulle vilja säga. Varför lät du mig inte komma in? Varför gav du mig inte chansen att säga allt vad mitt hjärta bär på. Varför ville du inte berätta om det som dolde sig inom dig.

Jag undrar då vad vi hade pratat om idag.


om året som gått

by tingeling

2021

tänk att jag fick vara med ett år till. Det är absolut en tacksamhet att få vara med ett år till. Det finns dem nära mig som inte gör det längre och jag är fullst medveten om att det snabbare än man tror kan vända och personer som står dig nära kanske inte gör det.

Året började med medicin uttrappning. Fy sjutton, jag trodde inte att medicinen hade så stor betydelse i mitt liv. Sov inte, hade svåra smärtor och orkade knappt hålla ihop. Började om igen med medicinen. Dock blev det tvunget attt göra något åt det

ny uttrappning strax innan sommaren. Då för att få byta till en annan sort. Fruktansvärt. Började med Cymbaltan och fick direkt illamående som hålll i sig dygnet runt. efter tre veckor gav jag upp och trappade ut för att prova något annat. Gabapentin från semestertid och upptrappning på den.

Midsommar i husbil med vänner i Landskrona. Makens födelsedag i husbilen i Kivik. Polenresa med dottern i November. Auschwitz. Jul med vänner.

En son som slutade nian och började gymnasiet, en son som började andra året på högskolan och fortfarande jobbar extra som avlösare och ledsagare. En dotter som börjar nian. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag kan fortfarande inte förstå vad jag gjort för bra för att få dela livet med dessa ungar.

Ett pooltak på poolen. En halv pergola i trädgården. Backen nedåt uppröjd och halvt iordningställd. Staket, pooolbar, glastaket. Lusthuset rivet och en firepit is in the making. Det hände mycket med trädgården i år.

På jobbet, ja inget lyckosamt år. Två intervjuer för två olika tjänster och tvåa på bollen på båda. På sätt och vis glädje för att komma så långt. Det är inte illa pinkat. på sätt och vis suck för att inte komma längre än så.

Känslomässigt. Upp och ned. Ett år med mycket tårar och mycket bita ihop. Inte så mycket skratt som önskat. Corona, restriktioner och uttrappning av medicin har satt P för en del. Hoppas nästa år skall bli annorlunda. Mer skratt vore något önskvärt.

Jag väntar ivrigt på vad livet skall föra med sig 2022


om allt jag önskar för 2022

by tingeling

När nu 2021 har börjat närma sig sitt slut känns det inte mer än rätt att summera, slänga ut och börja på nytt. Låta det nya året föra med sig den transformation som behövs och önskas.

Jag vill inte längre leva i denna bubbla av smärta, trötthet och livssolust som tar allt för stor plats i mitt sinne just nu. Jag vill hitta tillbaka till den livsglädje och lust som jag vet finns där. Att känna glädje över saker som jag är med om. Glädjas åt det fina som jag faktiskt har. Och det är mycket som jag HAR.

Det hjälper inte att önska bort smärtan, den får jag snällt leva vidare med. Men det finns saker som jag kan göra för att påverka. Lära. mig leva bättre med den. Ta hand om mig bättre.

Projekt självsnäll.

Det skall bli mitt fokus för 2022.


om julefrid

by tingeling

När jag var liten var julen någon av det finaste som fanns. den var magisk och spenderades på bästa sätt tillsammans med alla jag älskade. Mina föräldrar valde att inte välja, dvs vi besökte båda sidorna av familjen på julafton och det var lite svårt för mig när jag blev vuxen att förstå att det inte var så som var brukligt att göra.

Morgonen började med julefrukost hemma. Skattjakt innan det var dax att klä sig fin, sätta sig i bilen och åka till farmor. Hos farmor träffades alla kusinerna. Min pappa har många syskon och flera av dem har flera barn s¨å vi var alltid många. Min farmor kom från Danmark och tog med sig sin tradition av att man skulle äta fläskestek med svål på till jullunch. Stek, potatis och fantastisk sås. Det är jul för mig.

Efter maten var det många som ått risalamalta. För mig något av det värsta som finns. Kombo av ris och gröt . Blä. Tom lukten är för mig kräksvarning.

Godis och julklappsutdelning. Trots att min farmor och farfar var skilda sedan många många år tillbaka, så var alltid farfar, hans andra fru och deras dotter med på julafton. Då inget konstigt alls. Idag beundrar jag bara min ffarmor mer och mer. Vilken kvinna hon var. Tog sig igenom allt, bet ihop, fanns där för barnen. Trots att min farfar sårat henne som ingen annan.

Vid halv tre satte vi oss i bilen och åkte till mormor och morfar. Där var det alltid fika/godis och Kalle Anka. Ny julklappsutdelning och julmat till kvällen. Hos farmor var det många men hos mormor och morfar vara det bara vi. Mamma hade bara en bror som aldrig fick några barn.

Efter julklappar och proppfyllda magar så åkte vi hem. Där var det åter igen julklappar och julgodis. Som tre julaftnar på en och samma dag. Det var aldrig en enda tråkig stund.

När barnen var små försökte jag ge dem liknande upplevelser. Att både få träffa mormor, morfar och farmor, farfar och andra släktingar. De första åren hos mina föräldrar och min morfar, när farmor inte längre ville ha julen. Men hon kom till oss ändå för den danska skinkan. Morfar var vi hos de första åren barnen var små men när han blev äldre så började vi hämtar hem honom istället. När vi flyttade till lyckorna ville vi ha firandet här.

Nu de senaste åren så firar vi meer med vänner än med familj. Lite smått olika från år till år men barnen vill ha det som vanligt. Med samma mat och personer de tycker om. Mina föräldrar firar i Spanien i år för andra gången. Mina bröder åker till sina respektive. Makens föräldrar är ett halvår på Kanarieöarna.

Och jag har aldrig känt mig så avslappnad inför julen .


om dan före dan före doppade dan

by tingeling

Det är onsdag. Jag har varit ledig två dagar redan och går nu runt här hemma och lallar runt lite lagom. Så skönt. Så avslappnat. Så efterlängtat.

I år firar vi jul med vänner. De kommer till oss och vi skall till dem. Vi lagar bara precis det som vi känner för. Traditionsenlig dansk skinka. Sådan som min farmor alltid lagade. Sådan som jag inte vill vara utan. Potatis och massvis med sås. Mat skall bada. Uttrycket som myntades en jul när såsen mycket riktigt flödade över kött och potatis. Ena sonen vill ha kål till, de andra rödbetor. Men förutom det är det fokuset på just såsen som är själva grejen.

Efter Kalle packar vi ihop och drar hem till dem. Kanske ett bad i deras spa. Kanske pyjamas i soffan. Julkvällsmat med det som alla tycker är allra godas. Godis förstås. Klappar. Härligt. Som det skall vara.

Jag känner ett stort lugn. Behöver inte någonting. Måste inget. Gör det jag vill, orkar och har lust till. Maken jobbar idag med. Barnen har lov. Vi tänder ljus och eldar bort kylan för en stund.

Och njuter av att det faktiskt snöar utanför.

Kanske blir det en vit jul i år?

Minns inte när det hände sist.


om snön som smälter

by tingeling

I nästan två veckor höll det. Det där vita fluffiga som faller från ovan och orsakar så mycket båd oro och glädje. Jag har älskat vartenda sekund. Eller tja. kanske inte just de sekunderna när jag skulle cykla till och från jobbet i slask och halka. Första dagen kunde jag bara ta mig till jobbet, hem fick jag gå med cykeln mestadels av tiden. Men bortsett från den tiden .

Snön döljer vackert alla skavanker. Allt jag inte blev färdig med i trädgården som jag vill göra klart. Nu när snön smälter bort så kommer alla mina dåliga samveten fram. Men det väckts också en längtan som kommer vid denna tiden på året. Längtan efter den där dagen. När det vänder.

När det vänder mot ljusare tider.


om den vita världen

by tingeling

utanför mitt fönster är det vitt.

I tjocka lager ligger snön på staketet utanför, på trädäcket, på bord och stolar som jag glömde att plocka undan och därför fortfarande står kvar utanför fönsterna. Allt är vitt utanför, eller ja iallafall vitt på baksidan. Vitt och fluffigt. På framsidan så är snön inte längre vit, den är brun, gul och grådaskig. Efter plogbil, bilar, sandning och alla som klampar runt med kängor och stövlar. För att inte glömma alla grannar som efter plogbilen varit på plats och fixat till gatorna sedan står och skottar ut snön tillbaka igen ut på vägen 🙁 människor alltså.

Det gör ändå något med mig när jag ser det vita utanför fönstret. När maken föreslog att han skulle ut på baksidan och byta lamporna på utsidan skrek jag högt. Nej,låt snön vara. Ett litet tag till ligger den kvar så vit och fluffig. Rör den inte, tids nog smälter den bort men nu vill jag bara njuta och titta på den.

Titta ut på baksidan genom de stora fönsterna. Se det vita frusna landskapet. De frostnupna trädgrenarna. Den vita gnistrande snön. Min trädgård hemma på lyckorna.

Här vill jag leva – min stund på jorden.


om 21 jordsnurr

by tingeling

SÅ länge har jag fått vara din mamma.

I åtta månader bar jag dig under mitt hjärta, i många år bar jag dig i min famn. Nu bär jag dig med hela min själ. I mitt blod flyter det fragment av dig. På min kropp syns märken av tiden du levde och växte där inne. I hjärtat finns alla minnen av åren med dig.

tjugoen fina år.

Jag har turen att du fortfarande bor hemma. Får fortfarande dela dina tankar, även om du kapar navelsträngen bit för bit. Som du ska göra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes. För trots den stolthet jag känner över dig så måste jag erkänna att jag längtar och saknar ibland den lilla fina Samuel med glitterögon och massa tankar. Den ljusa rösten, den försiktiga framtoningen. Trolltofsen på ditt öra. Dina mjuka knubbiga händer som söker sig mot örsnibben när du sitter där i knäet och vill “kela öja” att få bli din mamma var det enda som jag behövde och ville ha.

I år går du ditt andra år på högskolan. Andra året av tre. Du hänger med dina klasskompisar, kanske mer digitalt än vanligt med tanke på Corona viruset som fortsätter att härja och påverkar livet för oss. Du arbetar som ledsagare och avlösare. För de som verkligen behöver det finns du till. Inget kan göra mitt hjärta stoltare. Varje gång jag säger det till dig så ser jag stoltheten glittra till i dina ögon. Du har alltid velat göra rätt.

Jag kommer alltid att älska dig oändligt. Min fina gosse.

I morgon firar vi din 21 års dag. Denna dag då du för 21 år sedan kom till världen med och gjorde mig till mamma. Älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset.

grattis på din 21 års dag

mamma


om gammal vänskap

by tingeling

och tacksamhet.

Det började för länge sedan. Säkerligen långt före vi föddes denna gången. För ja, både jag och hon tror på att vi lever fler gånger. Men denna gången, i detta livet började det på gymnasiet. Året efter studenten, när vi tillsammans gick ett extra år, som ett tillvalsår. Vi kom varandra nära fort. Så fort att jag nu snart trettio år senare inte ens kommer ihåg hur det gick till. Hon betydde oerhört mycket för mig i en period av livet när vi provade oss på att vara vuxna. Det mesta gjorde vi tillsammans. Inte bara fest utan vardag. Nåväl. saker och ting gick som de ibland går när livet kommer emellan. vi inte bara gled isär utan saker hände och det fanns en stor portion bitterhet vilket har gjort mig mer ont än vad jag stundvis har velat förstå och se. Hon var borta från mitt liv i många år. Allt för många. jag var tvungen att trycka bort vartenda känsla jag hade om och för henne för att överleva.

SÅ en dag, helt plötsligt, ett meddelande från henne. Hjärtat slog hårt. Ett förlåt. Ett öppet hjärta som sökte. Och jag föll. För första gången i mitt liv var det lätt att förlåta, förlåta med öppet sinne och på de finaste grunder, den kärlek som vi kände för varandra . Jag blev så lätt så lätt. jag kunde släppa all bitterhet, all sorg, allt som varit och helt plötsligt så fanns det bara glada minnen. Något av det bästa jag gjort.

Men jag vågade inte riktigt erkänna att jag längtade efter och önskade een fortsättning. Jag önskade att få fortsätta finnas i hennes liv. Men jag vågade inte säga det. Det gick ett par månader och jag skrev försiktigt. Hon svarade. Sedan gick det ett par månader till. Ett par ord här och var.

Längtan efter henne blev större och större. Men jag vågade inte tro att hon kunde känna det samma.

Det gick mer än ett år. Ett par ord igen, och denna gången slutade vi inte. Orden fick fortsätta flöda och med dem beskrevs saknad och längtan efter en ny form av relation. Tacksamhet.

Nu har vi den. Vi skriver och låter orden flöda. finns för varandra. vågar knappt lita på att det är sant. jag känner mig tacksam. För att hon tog kontakt och tacksam för att jag vågade förlåta.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2022 Tingeling | Powered by WordPress