en blogg om de dära dagarna

om snörvel och host

by tingeling

Inget sportlov så långt ögat kan nu. Sjuklov är mer korrekt term faktiskt.  Först barnen och nu jag. Snörvel och host, feber känningar.  Jag är frustrerad, irriterad, tjurig och ja. allt annat än glad.  I tre hela dagar har jag själv varit för kass för att orka med det jag vill orka med och det gör inte gott för mitt mående, känslomässiga mående menar jag då. Jag är ju sådan som person som på alla sätt och vis måste vara aktiv.


om orättvisor

by tingeling

Igår var det nästan vårväder och vårkänslor som fick styra. Jag drog på mig mina rosa stövlar, en trädgårdsjacka och en grön buff på huvudet. Handskarna plockades på och jag fick både flyttat lite stenplattor, plockat upp ogräs och flyttat sten till framsidan och fyllt på i komposten.  Det var en oerhört skön känsla även om solen lyste med sin frånvaro. Idag kom straffet eller orättvisan beroende på hur man nu ser det när jag vaknade med sårig hals, snörvlig nos och ont i huvudet/bihålorna. Tom en liten febertopp lyckades kroppen producera och tvingade mig därmed till en orättvis och oönskad vila idag. 🙁

Ledsamt.

Det enda som jag ville var ut igen. Ut i trädgården, ut och fylla min kropp och själ med mer ljus och liv. Fylla på och väcka livsandarna helt enkelt. Istället har jag traskat fram och tillbaka här inne som en osalig ande. Tagit Ipren och nässpray och faktiskt börjat må bättre. Orken däremot är det inget vidare med.

Så jag muttrar och tjurar här hemma i min rastlöshet och tycker livet ibland är så där irriterande orättvist.


om att gå ut och fylla min själ med liv

by tingeling

När det kommer, det dära vårljuset, gäller det att ta vara på det.

När dagen inte längre är grå och fylld med regn och slask så längtar min själ ut. Så kameran får följa med ut i trädgården och leta efter liv. Leta knoppar, bland gräs och växtlighet. Trampa igen några av de dära hålen som sorkarna grävt upp som stör mig så förbaskat, rensa lite löv och visset. Flanera runt i trädgården och längta efter våren. Nu när den helt plötsligt åter är nära.

Kameran får följa med.

Den får dokumentera det som jag önskar skall göras frammöver. Vad som skall grävas, flyttas, planteras, vårdas och ja avnjutas.  Förändringarnas tid kommer alltid med våren. Längtan ut. Viljan och lusten. Nu skall de åter få leva och växa.

Jag fyller på med ljus och liv.


om när jag inte vet vart jag skall börja

by tingeling

Jag älskar dessa lediga dagar när de är helt ofyllda med aktiviteter. Inte för att det är roligt att ha sportlov och vara sjuk som Loppan är just nu men för mig är det underbart för själen att få lov att svassa runt här hemma, helt ouppklädd i endast pyjamas eller tränings/myskläder och göra det som lite faller mig in. Det svåra är bara att bestämma sig för i vilket hörn som jag böra börja. När den där lusten att börja överallt samtidigt sätter in precis som den brukar göra.  Då får jag i sakta mak gå runt här hemma och se vad som jag känner för mest. Inser att jag borde göra någon slags lista eller prioritering av någotslag. men jag känner inte riktigt för det. Är inte riktigt pigg utan lite snörvlig och trött själv och då vill jag bara låta lusten få styra. Så i slutändan kanske det inte blir någonting alls gjort. Vem vet?

 


om när jag tillåter det att komma fram

by tingeling

då och då tillåter jag mig själv att tänka på dig. Låter mig omfamnas av känslan och trycket i bröstet. Minnena får flyta fram fritt och de kommer alltid lätt. Ibland som en stilla porlande bäck där stunderna som guldkorn skjutsas fram av vattnet i bäcken. Stilla, glittrande och vackert. ibland som en rasande vårflod som kraftfullt bryter sig fram och tar med sig allt som står i dess väg.

oavsett så låter jag mig ibland flyta/rivas med. Tårarna bränner i ögonvån av blandad saknad, kärlek och längtan.

Idag flyttade jag dina/mormors gipshundar morfar. När jag klappade dess sträva yta så bubblade allt tillbaka. Fy fan rent ut sagt vad jag saknar dig. Trots att du snart varit borta i 8 hela långa år.  Så länge att det blir svårare och svårare att höra din röst när jag blundar. Vilket jag så tydligt kunnat göra tidigare. Så länge att de små barnen inte riktigt kommer ihåg dig längre. De var bara 2 och 4 å4 när du försvann. Men de minns att du var viktig och att du älskade dem/och dem dig. men jag glömmer aldrig. För mig är du i högsta grad levande i mitt sinne även om det bleknar även för mig. Din mjuka hand i min. Känslan av att stiga in i din mörka hall i ditt varma och ljusa hus och känna sig totalt älskad och omhändertagen. Gud vad jag saknar den känslan. Det finns ingen i hela världen som kan ge mig den idag. Jag tillåter tårarna att rinna över kinderna i någon slags kavalkad av minnen, kärlek och sorg.

Ibland är meningen svårare att se men minnena finns kvar. En liten stund tillåter jag mig att drunkna innan jag torkar av tårarna och jobbar vidare.

#sorgärkärlekenspris


om fyllda dagar

by tingeling

Sista veckan har jag haft en hel del att göra på jobbet. Inte på ett sätt som egentligen varit negativt utan det är utmanande och stimulerande.  Samtidigt har jag haft allt för lite tid till att göra det som jag har behövt göra. Lite får jag skylla mig själv för jag skulle ha avgränsat mig mer än vad jag gjort och inte tagit på mig så pass många patienter som jag gjort. Men gjort är gjort och går inte att påverka i efterhand. bara att göra till en lärdom i raden av lärdomar.

Det har även inneburit en vecka fylld av trötthet. Jag hade ju en omgång för två tre veckor sedan då det kändes som om det var förkylning på gång. Envist, tröttsamt och fyllt av huvudvärk som liksom inte ville bryta ut. Sedan efter en helg med extra vila så blev det bättre och hela förra veckan så var jag piggare och mådde bra. Nu har det dock återkommit.  Loppan har varit sjuk i veckan. Det började lördagskvällen, var jobbigt för henne hela söndagen och hon var hemma ifrån skolan måndag och tisdag. Paddling var trött och mådde kasst när han kom ifrån skolan i onsdags och fick vara hemma i torsdags.  Natten till fredag ( idag) så var Loppan återigen ledsen med ont i örat. Inte direkt så mycket sömn för mamman i det läget.  Men nu är det lov och med det får det komma vila. Den sömn som behövs för att stoppa utveckligen hoppas jag att få till. Dagar fyllda med annat än stress och jobb gör mig glad att tänka på.


om det braiga med the

by tingeling

Hon slutar aldrig prata min lilla docka. Det har alltid varit så, fullt av tankar och funderingar som ofta kommer rakt ut.  Idag berättade hon för mig om det braiga med the när man är trött på kvällen. För den där koppen the gör en så skönt avslappnad. Och är man avslappnad så sover en bättre. Och sover en bättre så orkar en mer.

Så det braiga med the är väldigt väldigt mycket 🙂


om vabbruari

by tingeling

Så börjar det, vabbruari, första sjuka barnet för i år.  Det började redan i går med snörvel och snor för att sluta i tårar och tröttgnäll. Idag var förkylningen helt fullt utbruten och sjuklingen var ett faktum. Framförallt är det lilltjejen som inte är frisk, det har gnölats, gnällts, klagats på huvudvärk och gråtits lite mer. Här snackar vi tjejen som har den manligaste förkylningen i familjen om vi nu skall generalisera. Hon mår verkligen inte väl av att vara sjuk.

så börjar då funderingarna denna söndagseftermiddagskväll på hur morgondagen nu skall te sig. Kan jag gå och arbeta? Hur länge? Kan jag gå hem? Kan jag lösa bemanningen?

Sedan, ett par omgångar tankar senare så släpper jag det. Här och nu. med min lilla dotter. Ingen annan stans skall jag vara – inte ens i tanken. Med dig vill jag alltid vara.


om torsdagskväll

by tingeling

Lika pigg som jag kände mig häromdagen och fylld av energi, lika snabbt försvann det idag. Jag jobbade över en timme nästan och sedan var jag trött, inte så mycket fysiskt som mentalt. Sista dagarna har jag inte riktigt känna mig på topp på så vis att jag känner att jag inte hinner med allt som jag skulle vilja göra/borde hinna med/ är ålagd att titta på.

Och är det något jag inte gillar så är det att inte göra mitt bästa jobb.  Så otroligt frustrerande.


om det som berör

by tingeling

Idag har jag och en av de bästa kollegorna som finns haft möte/grupp tillsammans. Inte riktigt så som det brukar vara utan på ett annat sätt. Det slår mig där och då och även nu senare när jag sitter och funderar över dagen så som jag så ofta gör hur mycket det är vi får med oss vi som jobbar i dessa livgivande yrken. Med livgivande menar jag inte att barnmorskeriet enbart är till för att förlösa barn för det är det absolut inte. Det är så otroligt mycket mer än så.

Med livgivande menar jag alla de möten jag har. I livets tjänst. Med kvinnor, med män, med unga, med äldre, med mammor, döttrar, söner, hon, han, hen, den. Med människor oavsett hur de ser ut eller väljer att definiera sig. De berättar för mig om livet. Om sin start, fortsättning och avslut. De berättar om saker som inte borde fått hända människor. Saker som är starka och viktiga. De berättar om hur man klarar sig, och hur det är när en inte alls vet om en skall orka just det. Klara sig. De berättar om hur de överlever. Från ena dagen till den andra.

Jag kan inte låta bli att bli berörd.

Efter mötet delar vi tankar, känslor och upplevelser av dessa möten med varandra och jag är så glad jag har Lotta i detta. Hon gör mig mer fundersam, mer berörd, starkare och klarare.  Jag vill aldrig sluta beröras.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2017 Tingeling | Powered by WordPress