en blogg om de dära dagarna

om slutet av januari

by tingeling

Det är fortsatt grått ute. Igår regnade allt det vita bort och vintern försvann nästan lika fort som den kom. Ändå kände jag mig tillfreds. Om det är för att det är “rätt” tid i månaden eller om bara känslan av att våren och livet på nytt är i åtagande och på väg att spira igen det vet jag inte och jag låter det bero.

Efter mer än tre veckor av kolhydratsnål kost mår dessutom magen bättre och jag börjar bli piggare vilket är välkommet. Denna tiden på året är annars rätt tuff för mig. Så var det definitivt inte förr men med åren har jag förändrats. Höstarna som förut var en favorittid på året för att det kändes som sommar och semesterstressen la sig känns numera som de mest stressade tiden på året öht. Våren var trevlig förr men numera känns den livsavgörande. Som om jag vaknar igen efter en lång sömn och sakta börjar röra mig igen.

Ännu så länge är det kalt och grått ute. Men jag väljer att inte se det som kalt, kallt och trist utan som att det är en slumrande grönska som bara vilar just nu. Vilar, väntar och bidar sin tid. För att snart. Snarare än vad som känns och anas just nu kunna träda fram igen och med all sin knoppande prakt säga “hej, jag sa ju att jag skulle komma. Och nu är jag här! ”

Och abra den tanken skänker mig en liten stund av lycka och frid i själen.

  

om förändring

by tingeling

ibland nödvändig, ibland påtvingad, ibland önskad och ibland som idag allt för snabbt påkommen.

Idag tänker jag på väderomställningen. Hela förra veckans intensiva snöande vilket innebar den vackraste vinterhelgen på hela året försvann i dagens urtråkiga regnväder. En inte allt för rolig förändring som innebar att större delen av dagen var utsikten genom mitt jobbefönster helt regnigt och grått.  För även om jag längtar mig blå ( eller i detta fallet kanske man skall säga grön ;-) ) efter vår så har vintern sin egen tjusning. Allt det gnistrande vackraste vita en klar och ljus vinterdag då himlen är blå och allthar ett gnistrande skimmer omkring sig.

Snart kommer den ändå. Våren. Förändringarnas tid. Den tiden på året  när allt känns så där lovande och möjligheterna oändliga. Tänk att få uppleva det en gång till.

Det är mycket förändring på gång i mitt liv just nu. En del på gott och en del på mindre kul. Kanske skall det föra med sig något bra i slutändan. Jag vet inte riktigt. Men jag hoppas det.

Tills dess skall jag leva på stunden. Andas in. Andas ut. Vara. Bara. Vara.

  

om hur prioriteringar ändras

by tingeling

Hade någon frågat mig för femton år sedan hade jag antagligen sagt att jag skulle vara hemma så länge som det bara var möjligt när jag fick barn för att sedan jobba deltid fram tills barnen började skolan. När de minsta barnen föddes så var jag inte hemma med dem alls så länge som jag hade trott att jag skulle vara. Men jag sparade dagar länge för att kunna nyttja till alla lov och klämdagar. Läste klart min sjuksköterskeexamen och sedan direkt efter det min barnmorskeexamen som jag tog strax efter att yngsta barnet fyllde ett år.  Barnmorskeri blev en helt ny passion av mitt liv som förutom barn och familj fick ta all tid som behövdes. Det var helt enkelt för roligt och viktigt för att inte jobba heltid. Maken studerade och hämtade barn tidigt på dagis och Samuel kunde komma hem direkt från skolan. All min energi gick åt till att vara social på jobbet och ge ge ge allt det som jag önskade och ville. Det som var kvar var precis tillräckligt för att ge till min familj och det räckte. Länge. Jag har sedan jag började inom kvinnohälsovården arbetat heltid och älskat det. Det är en så stor och viktig del av mig.

Sju år senare har livet åter tagit nya svängar. Det började när de mindre barnen började skolan och fick kvällsaktiviteter. Helt plötsligt så räcker jag inte till. Alla kvällsaktiviteter, läxor, fotbollsträningar, kompishämtningar, kör och bokläsande tär på mitt föräldrasjälvförtroende. För nu när barnen är så stora att de går i skolan så tänker jag precis tvärt emot vad jag trodde att jag skulle göra för femton år sedan. Det är nu jag känner att jag inte alls kan jobba heltid egentligen för att tiden inte räcker till. Eller kanske är det min energi som inte räcker. Livet för med sig förändringar. Inte alltid på det sätt som vi hade trott eller förväntat oss.

  

om en färgglad ljusslinga

by tingeling

Snart har den stått där en månad. Årets vackra gran som varit både ris och ros. Eller kanske till och med mest… barr? Till lucia fick den komma in. VI gjorde efter alla konstens regler. Köpte den, lät den stå ute först, tog in den på altanen ett dygn för att vänja sig vid klimatet. Tar in den. Den är så vacker, åter i gen har maken agerat granväljare och valt ut en fantastiskt vacker gran. Även om vi har gått över från ädelgran till en vanlig så har han lyckats.

Kanske är det den vackraste granen vi haft. perfekt i form och storlek.

Den får stå, den får en ny snittyta, den får näring och vatten. Så kläs den långsamt. Först den vita glansen. Sedan den regnbågsfärgade kjolen. Det glittrar och glimmrar och luktar precis så där som det skall göra inför jul. Så långt är allt perfekt. Lycka.

Men det kunde ju inte riktigt vara så bra. För det går en vecka och sedan därefter märker jag att granen tappar sin livskraft, det rasar mer och mer barr och den är ömtålig. Min vackra julkänsla som står där mitt i rummet blir allt för känslig. Jag tänker att bara den håller sig över julafton så får den rasa sedan. Och den gör det. När juldagen kommer så står den fortfarande där vacker om även vissa små grenar nedtill är tömda på barr. Det syns inte så mycket.

Nu har den stått där en månad och det är dax att ta ned den. Det är liksom lite sorgligt så som det är varje år. Inte för att jag är missnöjd med att julen är slut utan för att en glittrande färgglad gran är någonting som gör mig lycklig. En färgglad stund i tillvaron som lyser upp.  Jag känner mig inte alls redo att ta ned den, men egentligen är det kanske så att jag aldrig är det. Aldrig redo att ta bort saker som tillför glädje och lycka. Saker som inte stör eller är i vägen ( jo kanske är denna lite i vägen, i alla fall i vägen för altandörren men det gör inte så mycket fören det är såpass varmt att man åter vill gå ut på altanen igen och det dröjer ett tag) borde bara få finnas där och fortsätta skimra sitt regnbågsskimmer och skänka lite varm lyckokänsla.

IMG_1402 copy

  

om tjugofyratimmars skillnad

by tingeling

För bara 24 timmar sedan så var mina barn jätteoroliga. Barn ( iallafall mina) reagerar så klart och tydligt på när mamma inte mår bra och i detta fallet mådde jag verkligen inte bra. Det började egentligen redan på fredagen. En slags irritation som drevs upp i kroppen och en svidande känsla av UVI. Attans. Nåväl jag har haft besvär med urinvägsinfektion tidigare och den som aldrig haft det har ingen aning om hur illa det kan vara. Som att föda barn, ha gallsten och bli akutopererad utan bedövning på en och samma gång under en kortare stund. Under helgen blev det bara värre och värre. Alla husmorstrix tog jag till, dricka mycket, citronvatten, tranbärsjuice och tom lakrisal som jag fått höra skulle fungera var helt verkningslösa när infektionen bitit sig fast. Eftersom jag två gånger tidigare i livet ( även om det var i 20 års åldern) har haft njurbäckeninflammation så blev jag mer och mer orolig när det inte längre bara gjorde ont utan jag började känna sjukdomskänsla, feber, frossa och yrsel. Tillslut var hela alltet en enda stor plåga. Med facit i hand så skulle jag så klart åkt till akutmottagningen på akutvårdcentralen redan på söndagen men jag väntade till måndagen och ordinarie vårdcentral. Den natten blev ett helsike och morgonen var inte bättre. De två timmar jag väntade på att få komma in var ju ingen lång stund men för mig var det helt ren och skär plåga.

Jag minns från första gången jag hade dessa besvär, jag var ung, 18-19 isch, en tyst uvi letade sig upp till njurarna och fy tusan vad jag blev dålig. Det krävdes yrsel, feberfrossa, ryggvärk och ett akutenbesök för att förstå vad som var fel. Efter tre timmar med antibiotika mådde jag dóck mycket bättre. Andra gången kände jag igen symtomen och såg till att få behandling direkt så det blev aldrig så illa. Denna gången var jag som jag själv trodde, tjugo år visare (?), men uppenbarligen inte alls klokare för jag blev både sjukare och tog mycket längre tid på mig att återhämta mig. Efter antibiotikan krävdes det starka smärtstillande och i princip 24 timmars sömn för att stå ut tills det vände. Jag låg som ett barn i sängen och mådde ömsom illa ömsom vred mig i smärtor. Smärta över njurarna och över magen. Ett toabesök ledde till svår yrsel och sådan smärta att jag ville kräkas.

Barnen var oroliga, det syntes, men i det akuta läget orkar man helt enkelt inte med deras oro utan den får deras pappa ta hand om. Så händer det då. Penicillinets effekt kickar in. 24 timmars sömn gör sitt till. Undret sker. Hon som bara ett dygn tidigare höll på att svimma av smärta bara av att vara upprätt. Feberfrossade. Som inte kunde tänka klart pga den starka smärtlindringen. Tjugofyra timmar senare så är jag tillbaka igen. Miraklet av medicin. I am back. Och jag kommer ALDRIG att underskatta en uvi igen.

  

om trehundrasextiofemte dagen

by tingeling
365. Utvärdera denna 356dagarsutmaning! (Hur gick det, vad var svårast,  roligast, tankar mm)
Det har väl gått si så där. EN del inlägg har varit mer inspirerande än andra. Vissa saker hade jag definitivt inte skrivit om annars och det är verkligen på gott och ont. Jag gillar temat med bloggutmaningar men så här i efterhand var nog denna lite väl mastig. Jag har inte hoppat över ett enda inlägg men inte heller skrivit exakt varje dag, vissa har jag skrivit i efterhand och andra i förväg. En del har blivit långa och eftertänksamma och andra har varit korta och knappt något alls. Men det känns kul att faktiskt ha gjort det. Ha skrivit 365 inlägg på ett år.
Nu skall jag leta upp en annan utmaning tänkte jag. Men den får nog var lite lättare eller iallafall kortare. Undrar hur många andra som liksom jag gjorde färdigt hela denna utmaningen.
tackar för mig.
  

om trehundrasextiofjärde dagen

by tingeling
364. Vilken är din inställning till fyrverkerier?
vackert men ett otroligt slöseri med pengar. Borde vara under mer ordnade former. kanske kommunalt istället för att vartenda jäkel själv kan gå och handla livsfarliga grejer för massvis med kosing och sedan riskera bränna fingrarna av sig på dem på fyllan under nyårsnatten och tolvslaget.
but thats just me.
  

om trehundrasextiotredje dagen

by tingeling
VECKA 1 – NYÅR
363. Hur ska du fira nyår?
same procedure as every year?
De sista tre åren har vi firat tillsammans med våra dästaste vänner. Familjen Z. Jag älskar den formen av traditioner, att fira tillsammans med de som betyder mest. Har svårt att tänka mig att fira med någon annan nu. Vi gör som sig bör. Som de flesta andra gör anar jag. Äter trerätters. Lite tilltugg först, gott att dricka. Samtal och skratt. Spela något spel. Barnen får leka. Champagne till tolvslaget och kanske lite bad?
Kan inte tänka mig bättre sällskap!
  

om trehundrasextioandra dagen

by tingeling
362. 5 måsten på julbordet
den danska julskinkan - Det går inte att vara utan. Min farmor är nämligen danska från början. Hon kom till Sverige som 16 åring men julmatstraditionen tog hon med sig över till Sverige. Det handlar egentligen om en stor fläskstek som grillas i ugnen under lång tid med svålar på och sedan görs det en underbar sås till denna. Potatis sås och stek är allt man behöver.
fröknäcke – en relativt ny tradition men nu kan vi inte tänka oss att vara utan. Passar till det mesta
Ost – i många olika sorter, brie, port salut och nån starkare till maken som inte har samma smaklökar som oss andra.
rödbetor – både jag och barnen älskar rödbetor, både kokta och inlagda
julgodis – i mängder, hemma gjorda. fudge, kola, knäck och rocky road.
osså glögg, glöm aldrig glöggen.
  

om trehundrasextioförsta dagen

by tingeling
361. Hiss & Diss – Julen
hiss – ja gälskar förberedelserna. Njutningen i att ta ledigt, vara tillsammans med familjen och göra alla förberedelserna. Lukterna av maten, av julgodiset, pepparkakorna och glöggen.
diss – förväntingar som är svåra att infria. stress, alla pengar som går åt.
  

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2015 Tingeling | Powered by WordPress