en blogg om de dära dagarna

om jakten på våren

by tingeling

DSC_0890 copy

jag kommer knappt ihåg hur många dagars sjukstuga det just varit. Allt för många är det iallafall. Så när orken finns om än bara för en liten stund måste man passa på. När himlen var blå och luften var hög, solen lyste beskedligt även om det var kallt ute. En liten tur ut, runt om i kvarteret på jakt efter våren.

 

 

DSC_0867 copy

DSC_0877 copy

DSC_0879 copy

DSC_0880 copy

 

  

om vabbruari

by tingeling

hej och tack och farväl. Auf widersen och vi ses först nästa år igen. Om ens då. Jag är inte intresserad egentligen av någon återträff med tanke på hur du har behandlat mig i år. Sablarns vabbruari.

Nu väntar vi in mars istället. Månaden då vår andra son föddes för nu i år tio år sedan. Älskade unge, redan tio år gammal.

Jag minns året du föddes. För tio år sedan. Mars 2005. Det var varmt ute redan i slutet på mars. VI bodde då i den vita lilla sockerlådan på Gustavsfläckt som min kära kompis döpte om området till för många herrans år sedan. På den tiden, långt innan Halmstad Arena och Arenahotellet byggdes och det fortfarande bara var en enda stor grusplan där vid Sannarp, så var det tivoli varje år på just den grusplätten. Det var det 2005. Påsken var tidig det året. Vi hade precis firat påsk och jag hade massvis med besvär med foglossning. Ändå var vi förväntansfulla. Snart skulle vi ha ännu ett älskat barn i familjen. Min man skulle få uppleva ett litet nyfött barn för första gången och jag skulle få möta min andra son. Glädje och lycka. Smärtan från foglossningen fick inte hindra mig från att leva även om den starkt begränsade allt jag orkade med. Men den helgen minns jag att vi tog med oss Samuel och gick till tivolit. Älskade Samuel, då 4.5 år gammal och en ljuvlig och snäll unge. Det var så fint väder att det räckte med en fleece eller en tjockare tröja för att ge sig ut. Samuel fick åka karuseller, äta sockervadd och busa med mormor och morfar på just den där grusplanen.

En vecka senare var vi hemma med lillebror Adrian. Då var det så varmt och skönt ute att jag längtade ut i min trädgård. Bara känslan av att återigen kunna röra sig fritt, även om magen fortfarande var svullen, kläderna pösiga, mjölken rann i överflöd och man inte direkt kände sig som miss universe så var det en befrielse att få ge sig ut i den lilla lilla trädgården och få sätta spaden i jorden så att kinderna blossade och näsan den rann. I vagnen låg ljuvliga lillebror och sov. Vagnen som jag inte kunnat göra mig av med alls ännu. Den står uppe på vinden fortfarande och jag älskar den.  I år känner jag samma längtan tio år senare. Även om trädgården nu är bra mycket större och det finns så mycket mer att göra hemma. Så tack och hej vabbruari och välkommen sköna mars med den vår och som du för med dig och den älskade tioåringens födelsedag som jag är så innerligt tacksam över att få fira en gång till.

  

om kalla golv för tre år sedan

by tingeling

Det slog mig plötsligt när jag stod och hängde tvätt barfota på nedervåningen. Februari. Det var i februari 2012 för tre år sedan som vi var och tittade på huset för första gången. Jag minns känslan av att stå där nere i källaren. Fullt påklädd med strumpor och varma kläder men den bitande iskalla kylan ifrån golvet letade sig upp genom strumporna på fötterna och hela vägen upp längs benen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att det var så kallt på golvet att jag stod och småhoppade lite granna för att inte båda fötterna skulle nudda golvet lika mycket hela tiden. Vilket naturligtvis inte hjälpte.

Det har gått hela tre år sedan den helgen. Sedan vi gick runt i huset och utforskade och funderade på hur det skulle kännas att bo här. Jag stod i köket vid den långa träbänken och tittade ut genom fönstren över trädgård och ängar utanför. Hur jag blundade och då kände känslan av svepande långa färgglada klänningar längs bara ben en sommardag med all den vackra grönskan som fanns utanför. Känslan av att här vill jag vara. Här har jag hittat hem.

Där började redan för att kunna köpa, sälja och flytta. För två och ett halvt år sedan flyttade vi in.

Det har hänt massvis sedan dess. Huset ser likadant ut på utsidan ( förutom ytterdörren då) men på insidan har det hänt massor med saker. Huset har transformerats och blivit mer levande på alla sätt och vis. Inte bara för att det är fyllt med barn igen utan också för att det har gått från att vara helt och hållet vitt till att vara fullt med färg och mönster. Precis som jag vill ha det.

det är inte lika kallt i februari i år som det var för tre år sedan den där dagen i februari. Idag kan jag stå barfota på klinkergolvet utan att hoppa av kylan. Delvis också pga den nya luftvärmepumpen. Jag undrar så hur det kommer att se ut och kännas om tre år till? För då har jag bott längre i detta hus än vad jag bott någon annanstans förutom i mitt föräldrahem.

DSC_3461 copybilden är inte från februari 2012 utan troligtvis från slutet av april eller början på maj. Då längtade jag mig blå efter att få flytta och körde förbi huset lite då och då för att göra det verkligare. Det finns inga bilder på huset från februari det året. Då var det grymt kallt ute och snöigt och jag vet inte varför jag inte fotade vilket jag alltid gör annars. Grymt störigt. Men därefter har vi dokumenterat vår resa med huset vilket jag är glad för.

 

  

om de förbenade förväntningarna

by tingeling

Jag har i princip alltid stora förväntningar på ledighet. Ofta brottas jag med stora tankar om vad jag skall hinna med under de lediga dagarna. Renovering, utflykter, umgänge, städning, pyssel och kanske lite träning. Vad jag aldrig lär mig är att ta ned de där förbenade förväntningarna till en rimligare nivå. Rimlig på så vis att jag kanske har en ärlig chans att hinna med vad jag vill åstadkomma. Vad som jag sedan inte riktigt räknar med men som verkar vara en klassiker ( inget undantag denna gången heller) är sjukdom. jag var sjuk till höstlov. Lovet innan jul ( lov var det kanske inte men jag var ledig ifrån jobbet en vecka innan jul) och sedan själva jullovet. Så varför inte en sjukomgång nu till sportlovet?

Bahh.

Det började med heshet och en klump i halsen efter att jag vabbat med lilla dottern förra veckan. Först hade hon ont i halsen, sedan mellansonen och därefter jag själv. På jobbet i måndags kände jag att jag började må uselt. Riktigt trist. Och så klart. Första lediga dagen igår hade en fullfjädrad elak förkylning brutit ut.

Vad är kontentan av detta då? Ja som anat kommer inte de flesta av mina förväntningarna  på detta lovet heller att infrias. Orken finns helt enkelt inte där. Jag har ingen kraft att ta itu med saker och kroppen behöver vila och läka. Snörvel och snorande påverkar andningen vilket gör att jag inte direkt orkar någonting alls. Mycket frustrerande. Men mest frustrerande är den irritation som kommer av att inte orka uppfylla de förbenade förväntningarna. Den där känslan när man inser att nä inte denna gången heller. När jag vill straffa mig själv för allt jag inte fått gjort. Det är den känslan jag vill jobba med. Att bara kunna acceptera att nu är min kropp inte alls med på banan. Den vill vila och bara vara för att läka och jag måste jobba vidare med att acceptera att det är så det är. Låta förväntningarna vara mer realistiska och ge mig glädje istället för frustration.

  

Om om

by tingeling

Jag brukar känna den där ron i kroppen när det är dax för lov och ledighet. En fridfull känsla av förväntan. Glädjefylld. Pirrig.  En känsla av längtan och förhoppning på att kunna göra sådant som jag inte riktigt kan eller hinner med att göra annars. Umgås  med barnen. Fixa till. Göra utflykter.

Men.

Inte idag. Den känsla som fyller mig nu är sjukdomskänslan snarare. Raspig röst, rossel, snörvlade och frustration. Allt började för knappt en vecka sedan när dottern fick ont i halsen och ringde från skolan. Jag var hemma med henne i två dagar och maken en dag med henne och en dag med sonen. I helgen började även jag känna mig kass och ja. NU. När det var dax för ledighet så kom det med stormsteg. Den stora dunderförkylningen.  Hoppas kunna sova bort det mesta.

jädrarns skit.

:-(

  

om februaris intågande

by tingeling

välkommen kära februarimånad.

Ett steg närmare vår. Ja jag vet att jag ofta skriver om min längtan efter vår och ljus men den är just nu en oerhört stor del av mig. Luften har försvunnit, den har inte bara gått ut mig utan blivit svårare att andas. Jag gick från ett blogginlägg per dag till ett par på en månad och jag gillar det inte. Men det är som om orden har försvunnit. De har runnit iväg ur händerna på mig. Mycket frustrerande.

Jag ser ändå februari månads ingång som något positivt, det rör sig framåt även om det inte går riktigt så fort som jag önskat. På jobbet pratar vi om vabbruaris intåg och det är ju så. Inte alls omöjligt att det blir en tuff månad med vabb och förkylningar. Själv hoppas jag på att slippa. Jag hade så det räckte med januaris njurbäckeninflammation.

Senaste veckan har det snöat. Av och till har marken varit vit på morgonen när vi gått upp. En del dagar har det varit borta ett par timmar senare men idag ligger det kvar som ett vitt puder på marken. Inte tillräckligt för att det skall gå att leka med eller åka pulka men tillräckligt för att göra vägen hal som attan och luften svårare att andas.  Ändå gör jag tappra försök att fånga dagen. Det kanske är en gammal klyscha men det är ändå så viktigt att vara här och nu och göra det bästa av den dag som ändå är en gåva.

  

om slutet av januari

by tingeling

Det är fortsatt grått ute. Igår regnade allt det vita bort och vintern försvann nästan lika fort som den kom. Ändå kände jag mig tillfreds. Om det är för att det är “rätt” tid i månaden eller om bara känslan av att våren och livet på nytt är i åtagande och på väg att spira igen det vet jag inte och jag låter det bero.

Efter mer än tre veckor av kolhydratsnål kost mår dessutom magen bättre och jag börjar bli piggare vilket är välkommet. Denna tiden på året är annars rätt tuff för mig. Så var det definitivt inte förr men med åren har jag förändrats. Höstarna som förut var en favorittid på året för att det kändes som sommar och semesterstressen la sig känns numera som de mest stressade tiden på året öht. Våren var trevlig förr men numera känns den livsavgörande. Som om jag vaknar igen efter en lång sömn och sakta börjar röra mig igen.

Ännu så länge är det kalt och grått ute. Men jag väljer att inte se det som kalt, kallt och trist utan som att det är en slumrande grönska som bara vilar just nu. Vilar, väntar och bidar sin tid. För att snart. Snarare än vad som känns och anas just nu kunna träda fram igen och med all sin knoppande prakt säga “hej, jag sa ju att jag skulle komma. Och nu är jag här! ”

Och abra den tanken skänker mig en liten stund av lycka och frid i själen.

  

om förändring

by tingeling

ibland nödvändig, ibland påtvingad, ibland önskad och ibland som idag allt för snabbt påkommen.

Idag tänker jag på väderomställningen. Hela förra veckans intensiva snöande vilket innebar den vackraste vinterhelgen på hela året försvann i dagens urtråkiga regnväder. En inte allt för rolig förändring som innebar att större delen av dagen var utsikten genom mitt jobbefönster helt regnigt och grått.  För även om jag längtar mig blå ( eller i detta fallet kanske man skall säga grön ;-) ) efter vår så har vintern sin egen tjusning. Allt det gnistrande vackraste vita en klar och ljus vinterdag då himlen är blå och allthar ett gnistrande skimmer omkring sig.

Snart kommer den ändå. Våren. Förändringarnas tid. Den tiden på året  när allt känns så där lovande och möjligheterna oändliga. Tänk att få uppleva det en gång till.

Det är mycket förändring på gång i mitt liv just nu. En del på gott och en del på mindre kul. Kanske skall det föra med sig något bra i slutändan. Jag vet inte riktigt. Men jag hoppas det.

Tills dess skall jag leva på stunden. Andas in. Andas ut. Vara. Bara. Vara.

  

om hur prioriteringar ändras

by tingeling

Hade någon frågat mig för femton år sedan hade jag antagligen sagt att jag skulle vara hemma så länge som det bara var möjligt när jag fick barn för att sedan jobba deltid fram tills barnen började skolan. När de minsta barnen föddes så var jag inte hemma med dem alls så länge som jag hade trott att jag skulle vara. Men jag sparade dagar länge för att kunna nyttja till alla lov och klämdagar. Läste klart min sjuksköterskeexamen och sedan direkt efter det min barnmorskeexamen som jag tog strax efter att yngsta barnet fyllde ett år.  Barnmorskeri blev en helt ny passion av mitt liv som förutom barn och familj fick ta all tid som behövdes. Det var helt enkelt för roligt och viktigt för att inte jobba heltid. Maken studerade och hämtade barn tidigt på dagis och Samuel kunde komma hem direkt från skolan. All min energi gick åt till att vara social på jobbet och ge ge ge allt det som jag önskade och ville. Det som var kvar var precis tillräckligt för att ge till min familj och det räckte. Länge. Jag har sedan jag började inom kvinnohälsovården arbetat heltid och älskat det. Det är en så stor och viktig del av mig.

Sju år senare har livet åter tagit nya svängar. Det började när de mindre barnen började skolan och fick kvällsaktiviteter. Helt plötsligt så räcker jag inte till. Alla kvällsaktiviteter, läxor, fotbollsträningar, kompishämtningar, kör och bokläsande tär på mitt föräldrasjälvförtroende. För nu när barnen är så stora att de går i skolan så tänker jag precis tvärt emot vad jag trodde att jag skulle göra för femton år sedan. Det är nu jag känner att jag inte alls kan jobba heltid egentligen för att tiden inte räcker till. Eller kanske är det min energi som inte räcker. Livet för med sig förändringar. Inte alltid på det sätt som vi hade trott eller förväntat oss.

  

om en färgglad ljusslinga

by tingeling

Snart har den stått där en månad. Årets vackra gran som varit både ris och ros. Eller kanske till och med mest… barr? Till lucia fick den komma in. VI gjorde efter alla konstens regler. Köpte den, lät den stå ute först, tog in den på altanen ett dygn för att vänja sig vid klimatet. Tar in den. Den är så vacker, åter i gen har maken agerat granväljare och valt ut en fantastiskt vacker gran. Även om vi har gått över från ädelgran till en vanlig så har han lyckats.

Kanske är det den vackraste granen vi haft. perfekt i form och storlek.

Den får stå, den får en ny snittyta, den får näring och vatten. Så kläs den långsamt. Först den vita glansen. Sedan den regnbågsfärgade kjolen. Det glittrar och glimmrar och luktar precis så där som det skall göra inför jul. Så långt är allt perfekt. Lycka.

Men det kunde ju inte riktigt vara så bra. För det går en vecka och sedan därefter märker jag att granen tappar sin livskraft, det rasar mer och mer barr och den är ömtålig. Min vackra julkänsla som står där mitt i rummet blir allt för känslig. Jag tänker att bara den håller sig över julafton så får den rasa sedan. Och den gör det. När juldagen kommer så står den fortfarande där vacker om även vissa små grenar nedtill är tömda på barr. Det syns inte så mycket.

Nu har den stått där en månad och det är dax att ta ned den. Det är liksom lite sorgligt så som det är varje år. Inte för att jag är missnöjd med att julen är slut utan för att en glittrande färgglad gran är någonting som gör mig lycklig. En färgglad stund i tillvaron som lyser upp.  Jag känner mig inte alls redo att ta ned den, men egentligen är det kanske så att jag aldrig är det. Aldrig redo att ta bort saker som tillför glädje och lycka. Saker som inte stör eller är i vägen ( jo kanske är denna lite i vägen, i alla fall i vägen för altandörren men det gör inte så mycket fören det är såpass varmt att man åter vill gå ut på altanen igen och det dröjer ett tag) borde bara få finnas där och fortsätta skimra sitt regnbågsskimmer och skänka lite varm lyckokänsla.

IMG_1402 copy

  

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2015 Tingeling | Powered by WordPress