en blogg om de dära dagarna

om etthundra sjunde dagen

by tingeling
107. Om du fick välja, hur skulle du fira påsken?
  

om etthundrasjätte dagen

by tingeling
106. Brukar du påskpyssla?
nja.. eller jo lite. Mest tillsammans med barnen om det blir någonting. vi kan slå på stort och dra fram de allra finaste färgade papperna och helt go bananas med glitter och lim. I år blev det inte mycket av det. lite kräksjuka kom emellan. Men jag har sparat det mesta av det fina som barnen gjort genom åren och det kommer fram igen vilket är jättekul.
  

om hur jag hamnade här

by tingeling

Det slår mig plötsligt. Om igen. Det har slagit mig förut en del på sista tiden och det är lika jobbigt varje gång. Hur fort det har gått. Här sitter jag. Snart 40 år gammal ( vilket f.ö. är helt okej med mig, jag har inte ont av att jag blir äldre) och barnen är så stora. Det känns som om jag har missat någonting. Jag älskade tiden när de var små och det händer att jag saknar den tiden. Rätt ofta faktiskt.

Min man är glad över att de är stora nu. Han gillar det faktum att man kan prata med dem och att de är lättare att ha med att göra. De förstår varför och hur. Han har nog aldrig varit typen som gillat barn specifikt. Han älskar sina egna men tycker helt enkelt inte det är roligt att vara med små barn. Jag tänker inte försvara honom eller bortförklara. Han är den han är pga de val och den historia som har format honom, jag är den jag är pga mina erfarenheter. Den stora skillnaden mellan oss är att jag verkligen älskat småbarnsåren och sörjer att de är över. Känslan är så stor och så kluven. Samtidigt är jag så tacksam över att få vara här. med dem. Få vara närvarande när de växer upp, glad över varje dag. Å andra sidan så sörjer jag att den perioden i livet är över. För jag är inte redo att lämna den.

Jag kan inte förstå att tiden ändå har gått så fort. Att jag har en son i tonåren och två små på väg dit. Att jag närmar mig 40 och att morfar varit borta i över fem år. Hur gick det till? Hur mycket jag än försöker att fokusera och leva i nuet för att njuta av just det. Nuet. Så fylls mitt hjärta av längtan blandat med förundran.

  

om etthundrafemte dagen

by tingeling

105. Visa en bild på det påskigaste du äger

jag har faktiskt en del påsksaker. Och en del på bild. Men jag kommer inte riktigt överens med macbooken och dess fotoprogram så det kommer nog att dröja ett tag innan det åter blir bildkavalkad i bloggen. :-(

  

om ett hundrafjärde dagen

by tingeling

VECKA 16 – PÅSKEN

104. Vad vill du ha i ditt påskägg?
jag har alltid älskat påsk och hela grejen. Stor som jag är kommer min mamma fortfarande med påskägg trots att jag är numera närmare 40 år gammal. Mest till barnen visserligen :-) Som påskgodis älskar jag de läckra färgglada äggen. Inte de i choklad inslagna i färgglatt papper utan godisäggen. Mest gillar jag de lite syrliga orangea, gula och gröna. Ibland är de vita goda och ibland smakar de otippat kokos vilket jag inte är helt förtjust i.  Får jag välja i år hoppas jag inte så mycket på godis. Gärna en vinnande trisslott om vi nu skall ha råd att åka till karibien till min 40 års dag. Annars så gillar jag att bli överraskad :-)
  

om lyckokänslan i kroppen

by tingeling

Först trodde jag att det skulle bli en sådan där helg som spenderades antingen inne eller på resande fot. Gårdagens utflykt och dagens tråkiga väder verkade göra det svårt att komma ut. Men när klockan passerade tre på eftermiddagen så klarnade den tråkiga grådaskiga himlen upp och solen tittade fram en stund trots att det blåste rätt ordentligt. Genast började det pirra i magen. Jag måste ut. Ut i trädgården medans tid ännu finnes, medan vädret tillåter och klockan inte har sprungit iväg till kväll. Oömma kläder, mjuka byxor, träningsstrumpor som är liksom lite tåligare, fleecetröjja som redan bär spår av jord, gräs och pinnar. Hopp i två storlekar för stora stövlar som får mig att känna mig så där extra händig ändå trots att fötterna glider runt i dem. Kanske mest pga stålhättorna som gör dem extra bra att ha när det skall grävas.

Så står jag där igen och bara andas i min trädgård. Funderar. Lika mycket som jag stör mig på suterängträdgården och vägrar gå ned i den på vinter. Lika mycket älskar jag den med alla sina möjligheter på våren och sommaren när jag skulle vilja spendera mesta tiden där nere.  Vinbärsbuskarna jag flyttat verkar ta sig. Tack o lov. Grenarna och de smala stammarna på träden vi sågat ned måste flyttas och med tjocka handskar beskär jag träd, plockar grenar och pinnar, flyttar både stor och liten sten medan jag funderar över mitt nästa drag.

Jag känner mig så där försiktigt lyckl…. nä jag vågar knappt skriva ordet. Jag som påstår att senast jag kände lyckorus var i juli 2005. en spirande bubblande lyckokänsla närmar sig hjärttrakten. Kanske måste jag nu tillåta mig vara lycklig för allt det fina omkring mig? För när mycket annat försvinner, faller i bitar och går sönder så är det ännu viktigare att fokusera på det som är vackert och bra? Att vara ute i min trädgård är en sådan sak. Att den faktiskt är min – något jag längtat så länge efter. Jag vill kasta av mig strumpor och skor, insupa våren med bara fötter på gräsmattan som mest består av mossa trots hårt jobb från maken med mossrivaren förra året. Lukta på blommor och knoppande grenar. Njuta av den grönska som börjar att spira.

Så jag beskär grenar. Jag gräver bort och lägger till. Krattar. Fyller upp och slätar ut. Njuter av att känna mig varm och svettig. Älskar varje minut. Om bara helgen vore lite längre!

  

om etthundratredje dagen

by tingeling
103. 5 tips för en bättre blogg
färg – gärna en egen design, jag gillar inte bloggar som har en fast ram som man inte får röra sig utom. Som en portal där allt ser likadant ut. Jag gillar färg och form.
foto – jag har varit dålig på det där med foto sedan jag bytte till mac från PC. Men det är mest för att jag inte riktigt kommer överens med programmet.
tema – att hålla sig till sin story, dvs inte ändra upplägg hela tiden. Jag upplever det som mkt frustrerande
uppdateringar - lagom mycket, det är ok att inte uppdatera flera gånger varje dag men går det ofta flera veckor mellan inläggen så tappar jag intresset
ha en tanke bakom – jag gillar inlägg med eftertanke och känsla. Det behöver inte vara navelskåderi varje dag eller inlägg men gärna lite djupare tankar och funderingar.
  

om den blå planeten

by tingeling

idag åkte vi hela familjen ( extended family) tillsammans över bron till Köpenhamn och den blå planeten. Vi åkte tillsammans med mina föräldrar och syskon som en heldag tillsammans. Den blå planeten är ett stort akvarium som ligger väldigt nära brofästet som ingen av oss varit på tidigare. En helt fantastiskt värld av fisk, stjöstjärnor, sälar, hajar och massa annat vackert som annars lever i hav och sjö. Ungarna var hela uppslukade av de vackert färgade fiskarna och höll sig nära morbror Jonas som är marinbiolog och berättade för dem om undervattensvärlden framför dem.

Helt klart värt ett besök.

Vi var hemma senare på kvällen. Klockan var närmare halv sex och Mikael var trött, det tar på krafterna att alltid börja jobba fyra på morgonen, så han fick gå och lägga sig och sova en stund medan jag som vanligt lallar runt här hemma och försöker fixa än här och än där. Lördagar är behagliga på det viset. Det finns fortfarande ledig tid kvar så det känns inte lika stressigt att hinna med och hinna färdigt. Men i typisk jenny stil så satte jag igång med att röja ur och städa kökslådor. För det är väl sådant man gör en lördagskväll???

  

om etthundra andra dagen

by tingeling
102. Hiss & Diss – Bloggvärlden
Bloggandet ger och bloggandet tar. Jag har varit med om både och. Samtidigt så är det en stor del av mitt liv. Inte för att folk skall se det utan för att det blir ett arkiv som jag faktiskt är stolt över. Ett arkiv för mina barn och kanske en dag barnbarn att lära känna mig via.
Idag är det mer accepterat att blogga, det var det inte för åtta tio år sedan, jag har fått skit för att jag har skrivit om upplevelser som jag genomlevt trots att jag skrivit anonymt och på ett korrekt sätt. Idag skriver många betydligt mer utlämnande inlägg än vad jag någonsin gjort utan att få minsta lilla höjda ögonbryn för detta. Det är väl kanske största nackdelen. Du kan bli väldigt utelämnad.
Samtidigt kan bloggen vara ett stort stöd och en inspiration, vissa tider i livet har jag fått mycket stöd via det jag skrivit och det är idag skönt att kunna titta tillbaka och analysera vad som hände när tiden har gått och man själv inte längre är i affekt. Genom att gå tillbaka i bloggen och fundera över mina val och vad det blev av dem lär jag känna mig själv bättre. Utmaningar som denna gör att jag får fundera en sväng till och lär mig ännu mer om mig själv.
  

om värkande muskler och bristande energi

by tingeling

Äntligen slutade det att regna. Stor del av veckan har regnet öst ned och jag har inte kunnat göra det som jag föresatt mig att jag skall göra. Nämligen gräva klart. I kväll var det dock dax. Kanske inte favoritsysselsättningen för någon annan en fredagskväll men jag är mycket nöjd med min fredag. Jag slutade i normal tid. Tog mig hem. Handlade lite på vägen. Hämtade sedan barnen på kyrkans barnverksamhet där de hade påskpysslat en massa och nu satt och tittade på film och åt popcorn.  Loppan berättade att hon fått tag på en biljett till discot på skolan och det började halv sex. Det innebar en hel timmes grävande innan det var dax att ge sig dit. På med stövlar och oömma kläder och ned i backen.Jag han med en hel del innan det var dax att lämna dottern på dagis. Cyklade med henne dit och kände redan då hur kroppen protesterade. Trötta ömma muskler utan någon direkt kraft.

Sedan spenderade jag en och en halv timme till med att gräva. Maken hjälpte till med att spätta loss under den stora rotklumpen som skulle bort. Tillsammans kunde vi tillslut flytta på den ett par meter bort så att den inte längre stod i vägen för växthusbygget och vips blev allting mycket bättre. Jag la ett par av stenarna, som förut kantat trädgården men som av tidens tand och vädrets makter snarare vek sig åt alla håll och kanter, på plats som en liten trappa och blev jättenöjd. Sen var jag så trött att jag inte riktigt orkade cykla till skolan för att hämta dottern. Samuel erbjöd sig att cykla dit och hämta henne och det är jag superglad över. Sådan tur vi har som har en sådan stor och härlig kille som erbjuder sig själv att hjälpa till. Själv vräkte jag mig på soffan med ömmande muskler och total energibrist. TGIF.

  

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2014 Tingeling | Powered by WordPress