Hela huset är en enda röra.
Maken har varit hemma med barnen hela dag, ledig från skolan, och det ser värre ut än vad det var när jag lämnade i morse. Man vill bara sucka och skaka på huvudet och blunda. Samtidigt känns det både konstigt och skönt att det är torsdag redan. Denna vecka har verkligen bara rusat iväg. Jag jobbade länge i måndags, tisdag och onsdag satt jag på Region Halland och hjälpte till med uppdateringen av ideebanken för främjandet av sexuell hälsa i Halland, vilket var jätte intressant. De två dagarna bara rusade iväg. Sen nu torsdag och vips är denna dagen slut den med och det är snart fredag. Sen helg igen. Vilket är otroligt skönt.
Har visserligen beredskap i helgen så det blir att stanna hemma men det gör mig inget. Jag tar gärna en helg till helt klädd i pyamas 
tingeling dagar
Äntligen helg.
Tack o lov. Denna veckan har varit en pärs. Egentligen värre än första veckan, och då menar jag inte på grund av arbetsbelastning utan pga den förkylning som spökat och som vanligt gett mig astma besvär. Två dagar denna veckan har jag varit hemma och försökt kurera mig, inhalera, ta cortison och bara vara. Men inte räckte det, andningen har besvärat mig torsdag och fredag men jag gick till jobbet iallafall. Hade föräldragrupp på torsdagen som jag inte ville svika när jag redan krånglat och ändrat i tider och dagar redan.
Så nu när det är helg känner man att det är tufft. Speciellt med tanke på alla halvfärdiga projekt som finns här hemma nu. Sådanna där borden och måsten som det gnager i mig att de inte blir färdiga.
Jag började röjja lite på vinden härom dagen. Blev så irriterad på att det var kasse efter kasse med barnkläder som jag inte visste vilken som innehöll vad. Nu sorterade jag igenom alla. Ett stort gäng packades om och lades i skänka bort högen. Super bra, nu är det ju massa plats på vinden ( även om det behövs fixxas mycket mer) men överfullt i hallen av gamla kassar som är tomma, fulla kassar med saker som skall , slängas eller skänkas bort och allt möjligt annat.
Nu är den stora frågan. Städa? eller Slappa?
tingeling dagar
Mitt hjärta fylls av en sådan kärlek när du ringer lille vän. Sådan oerhörd stolthet och lycka. Det riktigt pirrar i magen och hjärtat klappar och jag känner mig så stolt och fylld av kärlek.  Att höra din stolthet i rösten över att ha klarat av ännu ett steg på livets väg är en sådan förmån och glädje. Älskade Samuel.
Låt mig alltid få följa dig
tingeling dagar
I fyra år, från nollan till trean har min stora pojk gått tryggt på en liten skola i närheten av vårat hem. I fyra år har han vetat att hemmet, mamma, och kända människor som bryr sig har funnits i hans närhet. Visst har det inte varit problemfritt, det har varit tet och ret, mobbing, slagsmål även på denna lilla skola. Dock har man tagit tag i det och allt som oftast på sätt som gjort att jag som förälder har kunnat känna mig trygg och säker. Säker i att de känner till och ser mitt barn. Nu är de fyra åren slut och han har börjat på en större skola inne i stan och jag gillar det inte.
Det skrämmer mig om jag skall vara ärlig.
Jag är rädd helt enkelt. RÄdd för att inte se. Att göra fel, att missa något, inte se det som finns framför mig. Jag är rädd att mina ögon skall vara helt fastlåsta i mina egna erfarenheter och känslor. Rädd för att lägga för mycket av mina egna värderingar och känslor i sonens upplevelser av skolan så att jag gör dem till mina och inte hans. Men det är skrämmande att stå där på morgonen och se honom vänta in bussen som skall ta honom till den stora skolan inne i stan.
Men han säger att det är bra så jag försöker tvinga mig själv att lita till det.
tingeling dagar
Egentligen började det redan i lördagskväll. Rinnande näsa och pip i bröstet. Jag ignorerade det dock och tänkte allergi allergi och tog fram allergitabletter och inhalator. Igår på jobbet började jag vid frukosttid känna av att jag inte alls mådde bra. Snörvlade, började få ont i huvud och bihålor, det dunkade i öronen och jag började få riktigt svårt att koncentrera mig. Där och då borde jag gått hem men det går ju inte alltid. Med patienter till sista minuten av arbetstiden och massa administration att sköta kändes det inte som läge för det. Istället var det jobb tills sista stund, direkt hem, och det ösregnade hela vägen till bilen kan jag tillägga ( som jag parkerade extra långt bort dels för kassans skull och för att röra mig lite extra), och få nått i magen, duscha och sedan lägga mig.
Men trots den extra långa sömnen så mådde jag super kasst i morse. Jag har feber svettats hela natten, ( hade över 38 graders feber i morse) så efter att ha lämnat barn på dagis och skola så sprack planerna på att åka till tylebäck och möta upp kollegorna. Jag fick en yrselattack, hostade , fräste, ja mådde allmänt äckligt. Jag hade aldrig pallat en hel dag. Istället blir det att proppa sig full med medicin och överleva denna dagen.
tingeling dagar
man borde ställas inför rätta för sådan. Iallafall när hemmet ser ut som om det skulle kunna behöva en riktigt rejäl genomgång. Idag hade jag massa inspiration till att fixa iordning. Men Så ville min bror bjuda oss på Tacos hemma hos M & P och vips så bara gick tiden medans vi var där och åt och när vi var hema var klockan i princip åtta och orken började ta slut. Så allt det där jag skulle göra det försvann någonstanns långt borta i horisonten. Men kanske nästa helg?
tingeling dagar
Inte mina minnen utan någon annans. Nämligen min namne, gammelmormor Jenny. Lådan fick jag hemma hos mamma, full med fotografier, en liten anteckningsbok med dikter tankar och funderingar, vykort och andra minnen. Tanken är att jag skall scanna in dem och kanske kunna fixa till en del gamla fotografier i photoshop eller liknande. Även att kunna bevara dem bättre för omvärlden. För även om mina barn aldrig träffade min gammelmormor som dog 1989 när jag var bara 13 år gammal, så anser jag att det är viktigt att få veta om sina rötter.
För ofta känner jag igen mig i mina rötter. Det känns fantastiskt att läsa gammelmormors tankar och funderingar, och känna igen mig, trots att det är många årtionden senare.
tingeling dagar
Egentligen hade jag sagt till mig själv att jag inte skulle ta av mig pyamasen på hela helgen. Men nu är vi hembjudna till minbror/föräldrar och äta tacos tillsammans i eftermiddag. Även om det är skönt att slippa laga mat själv så är det lite bökigt att behöva ta och byta om. Hade jag fått välja så hade jag nog fortsatt gå i pyamas minst hela dagen och helst en dag till. Denna första veckan efter semestern har tagit hårt på mig. Dels för att det har varit mycket långa dagar, sen för att det varit känslomässigt jobbigt med store sonens fritids som jag varit mycket missnöjd med.
Det tar ju alltid rätt hårt att ställa om från semester mode till working mode igen. Men nu efter att ha vilat i snart 48 timmar så känner jag att nu börjar orken komma tillbaka. Det innebär ju att egentligen att man alltid borde se till att vara ledig minst tre dagar i veckan för att orka få någonting gjort hemma. Jag har lidit denna veckan alla helvetets kval för att jag på alla vis önskar att jag kunde vra hemma mer med barnen. Det gör mig ont att behöva lämna min son på ett fritids som jag inte på något sätt tycker borde få ha hand om barn, iallafall inte mitt. Men nu när maken kommit in på skolan så finns det ingen möjlighet för mig att gå ned i tjänst även om jag just nu känner att jag inte vill något heldre.
Jag har ju i alla Ã¥r när Samuel varit liten inte jobbat fullt ut utan studerat sedan han var 8 mÃ¥nader gammal, jag har antingen bara jobbat pÃ¥ timmar eller sÃ¥ har jag vikarierat under kortare perioder som sommarvikariat framför allt. Men sedan de sista 2.5 Ã¥ren har jag ju jobbat heltid och mer därtill vilket varit bra för vÃ¥r ekonomi och min ” sk karriär” men jobbigt för min mammasjäl. Nu kommer maken leka mr mum medans jag jobbar vilket är helt okej för jag tror visst pÃ¥ alla sätt att han kan ha hand om barnen och klara det bra. Men mitt hjärta värker efter att vara hemma.
Men jag ser fram emot om 2 år när han är färdig pluggad och förhoppningsvis har chansen på ett mycket bättre jobb med bättre arbetsvilkor och lön och då är det min tur, då är barnen 11, 5 och 7 och kommer fortfarande att behöva mig massor. Och jag behöver dem.
Nu – idag – tacos.
tingeling dagar
Ibland går tiden fort, timmarna och minuterna rinner iväg och innan man hinner blinka har vår förvandlats till höst. Vid andra tillfällen är det som om tiden stod stilla. Speciellt när man uppfylls av saknad.
Jag saknar dig, jag saknar att du en gång fanns vid min sida som en riddare i vit rustning, brother in arms, sisters inseperable. Jag saknar allt. Med åren som går blir jag bara mer och mer ensam. Jag saknar glädjen i att höra din röst, skratta tillsammans och bara vara nära. Det finns inte längre så många i min värld som får mig att känna mig avslappnad och lugn.
När världen känns tung och hård av sorg eller förlust, eller kanske bara efter en riktigt dålig dag så saknar jag dig extra mycket. Det ekar så tomt på dator, msn, i telefon eller i rummet bredvid.
Jag saknar dig.
Ibland inte så mycket utan att jag kan fungera ändå. Ibland så det river och sliter i mig.
Alla dessa minnen, jag saknar barndommens trygga hand, jag saknar skratten i tonåren, jag saknar upptågen i uppbrottstid och vännerna från för. Jag saknar stödet jag brukade få.
Men jag måste acceptera. Vissa saker går inte att ta tillbaka. Trots det kan saknaden vara tung.
Jag saknar dig Рoch det kommer jag alltid att g̦ra.
tingeling dagar
Imåndags var det dax att börja jobba igen efter semester. Dum som jag är hade jag inte alls lagt in om nån mjukstart utan det var bara att genast kasta sig in i det och jobba en och en halv timmes över tid, just det, inte nog med att jag från början skulle jobba mellan 7.45 och 18.00 utan naturligt vis behövs det lite övertid med eller hur?
Nåväl, det var precis lika roligt som vanligt. Dessa fantastiska möten med människor, dessa underbart vackra gravidmagar, bebishjärtan som tickar i takt med tåget och all denna strålande glädje och förväntan. Jag är allt en lyckans ost. Även om jag är trött.
Men sen fortsätter veckan i samma tempo. Nu är jag verkligen tröttare än trött och som på grädde på moset har jag stor ångest över att lämna min son på det nya fritidset som i mina ögon är en ren katastrof. Nåväl, det kräver ett inlägg för sig själv som säkerligen också kommer längre fram när jag inte längre stortjuter eller tuggar fradga bara jag tänker på det.
Maken har numera en vecka kvar att jobba innan skolan börjar vilket han nog ser som en stor stor fördel. Pausen från jobbet är iallafall efterlängtad. Denna veckan har han börjat klockan halv fem vilket inte direkt har inneburit så mycket kvalitetstid på kvällarna tillsammans.
Nu när torsdagen är här är jag slut som artist. Jag har kanske möjligtvis tillräckligt med ork kvar för att pressa mig igenom morgondagen som nog bjuder på en del utmaningar och kräver en del av min energi. I helgen vill jag gå i pyamas konstant i 48 timmar.
Det är nästan så jag hoppas att det regnar.
tingeling dagar
