en blogg om de dära dagarna

om tomhet innuti

by tingeling

det blir tyst. Make och små barn har åkt iväg för träning. Stort barn gömmer sig i sitt tonårsrum i källaren. Själv lyssnar jag på ljuden från diskmaskinen som sätter igång förutom klockans tickande och knaprandet på tangentbordet. Jag mår inte bra. Det är så tomt inom mig. Tomt och tyst. Den sista månaden har det sakta blivit mörkare och mörkare inte bara ute när sommaren har börjat gå över i höst utan inuti. Det gör ont.

Du kan inte tänka så säger min make, du måste vilja må bra för annars kan du inte göra det.
Jag har inget svar på det. Och kanske är det just så. Att jag själv måste vilja må bra för att en förändring skall komma. Men just nu så vill jag nog inte. Orkar inte göra en förändring, jobba för något, vilja må bra. Det där svarta, tomheten, tystnaden inom mig är så kompakt. Som en tung blöt filt som lägger sig över alla känslor och kväver allt ljus. Jag har ingenting jag direkt ser fram emot just nu. Det är mörkt.

Livet har tagit sig en ny vändning och jag är djupare under ytan än på länge. Tyst och stilla där nere utforskar jag mig själv och vad jag vill med livet utan att egentligen komma fram till något nytt. Jag vet inte. De största kriserna i mitt liv har format det som har blivit. Öppnat nya möjligheter och lett till omvägar både positivt och negativt. Men de har inte bara skänkt mig det jag har idag som är bra, de har också givit mig en osäkerhet på mig själv, min kompetens och vem jag egentligen är när det kommer till grundkärnan. En känsla med lite bitter eftersmak.

  

om bättre dagar

by tingeling

sakta tar jag mig tillbaka. Kryper upp mot ljuset, kisar  och blinkar lite. Försöker att vänja mig igen.

Jag har haft ett par tunga veckor. Hinner inte med mig själv och har mått riktigt dåligt. Saker har vänts upp och ned och jag har inte hunnit med. Det har varit ren katastrof rent känslomässigt och jag har inte varit säker på vilken väg jag skall välja i allt detta. Nu börjar jag försiktigt skymta ljuset igen. Försiktigt. Vågar inte riktigt tro ännu. Tro att det skall finnas en glädje, en lycka, en framtid mitt i allt det gråa, svarta och mörka.

Jag är ofta sådan. Sjunker snabbt ned i alla jobbiga känslor och har det tungt med att ta mig tillbaka upp igen. Kanske är det pga min HSP personlighet. Fördömda känslor som rusar igenom kroppen snabbare än ljusets hastighet. Förbannade ångestladdade reaktioner på saker som jag borde vifta bort. Förgrymmade ältande personlighet som borde släppa och gå vidare.  Livet.
Idag gläds jag åt en bättre dag.

  

om hur du blir vuxen

by tingeling

Imorgon är det konfirmation för min äldste son. Min fina, genomsnälla, blyga, tacksamma, eftertänksamma, omtänksamma fjortonåring. Min förstfödde.

Jag är stolt över honom. Inte för att han skall konfirmeras utan för att han är så stor att han tar egna beslut. Detta är något han ville själv. Både att prova att gå och läsa och att konfirmera sig. Han har trivts så bra att han valt att gå kvar nästa år som fadder till någon av de nya konfirmanderna. Han funderar, läser på, tar ställning och egna val. Precis så som jag önskar att han skall göra. Finaste underbara.

Jag önskar dig allt på din dag.

Jag firar inte en konfirmation, jag firar att du är på väg att bli en fin och omtänksam vuxen som gör egna val och tänker efter själv.  Precis som det skall vara.

Jag älskar dig upp till solen och tillbaka ned till gräset som vi alltid sa när du var liten. Alltid.

// din mamma

  

om en släng av saknad

by tingeling

lika stark fortfarande.

Det behövs inte mycket. Idag var det en lukt som jag kände igen. Jag vet egentligen inte vad det var som luktade men doften som kom var av mormors sjalar och morfars garderob. Där och då slog det mig igen att de är borta. Mormor sedan länge så det har jag på något vis accepterat och morfar sedan sex år nu. Det känns inte som sex år, snarare som igår, eller en evighet. Allting samtidigt.

Men där och då slog det mig så hårt igen att du är borta. Att jag aldrig får se dig igen och det slår mig hårt i ansiktet som någon slags käftsmäll. Jag tappar andan för det gör så ont. Det gör fysiskt ont i hela mig från tårna till hårfästet och jag gråter. Igen. Riktigt elak fulgråt.

Tiden läker inte alla sår eller tar bort sorg och saknad. Tiden kan göra den lättare att hantera men när sorgen smyger upp på en så där oförberett och smäller till mig samtidigt som saknaden är som en blöt tjock filt som kväver mig så är jag helt försvarslös. Det finns helt enkelt inga skyddsmurar alls för denna sorgen och jag tror aldrig jag kommer att sluta längta efter att få en gång till hålla i min morfars mjuka händer och känna mig så älskad som jag gjorde då.

Jag är snart 40 år gammal men inför denna sorgen är jag ett försvarslöst barn.

  

om att inse sina begränsningar

by tingeling

för två år sedan redan ville vi (läs jag, troligtvis mest jag) ha en husvagn. VI hittade en som vi kunde tänka oss men det hela föll på det faktum att banken inte var tillgänglig ( banktant på semester och ersättaren vägrade titta på ärendet *morr*) maken kom då över ett renoveringsobjekt som stått stilla i ett par år. Med glädje satte jag igång med den. VI röjde slet ut det gamla vattenburna elementet som inte använts på evigheter, plockade ned en trasig toalettdörr och drog ut sofforna som maken tyckte var i för dåligt skick ( inte alls dåligt skick men tunna). Jag har tapetserat, målat, sytt nya dynor och fixat nya rullgardiner. Men sedan tog det stopp.

Elen blev för omfattande, maken slog huvudet i taket varje gång han gick in och morrade över lågt i tak i förbenade husvagnar och någonting bara dog. Jag kan nog jobba hur mycket som helst, slita för och hålla på hur länge som behövs för att nå mitt mål. Men när jag inte har min backup med mig så går det tillslut inget vidare. Så jag lackade ur på gnället. Tröttnade på att känna mig ensam i renoveringen och när maken tillslut uttryckte de magiska orden “Jag vill inte mer”. Så vände jag på klacken och gick ut för att inte sätta foten där inne igen. Jag kände mig allt för ensam och frustrerad för att vilja fortsätta. Så stod den där. Hånskrattade lite åt mig varje gång jag cyklade förbi den. Det tog ett tag och så började vi prata. På riktigt. Och förstod varandra.

Jag förstod hans begränsningar, att känna sig frustrerad och inte känna att man kan få ordning på eldragningar som är helt åt skogen och inte riktigt går ihop, han förstod min frustration över att känna att jag jobbar på mitt och inget annat händer så projektet vi skulle göra tillsammans inte kommer någonstans.

Där och då tog vi nog känslomässigt beslutet att välja bort detta projektet. Det är helt enkelt inte värt det. Så när maken fick tag på en arbetskompis som tillsammans med en snickarkompis tills ha en husvagn att fixa till så tog det inte mig många minuter att bestämma mig för att tömma husvagnen på allt personligt som jag satt dit och skänka bort hela projektet till någon med bättre förutsättningar och mindre begränsningar.  Det enda jag vill är att få se en bild på det när det är klart. Skall bli så spännande att se vad de gör med den.

Själva så skall vi ta oss an andra projekt, inte mindre tidskrävande kanske men framförallt projekt som inte ligger helt utanför våra begränsningar.  En nyare husvagn känns helt ok. Jag kan bygga, renovera och pimpa andra saker. Och det bästa av allt. Det KÄNNS helt ok. Jag känner ingen ånger, ingen ångest eller irritation. Bara ett stort lugn. I morgon är den borta och det är helt ok. En sak mindre att tampas med som kanske aldrig skulle bli färdig.

  

om vita korridorer där jag hör hemma

by tingeling

jag kommer ofta tidigt på morgonen numera. Även om jag alltid varit ibland de tidigaste så har ändrade förutsättningar hemma gjort att jag kan bege mig till jobbet ännu tidigare. Oftast först. Ibland i sällskap av städerskan. Här finns min passion, här hör jag hemma. Här möter jag människor som ger mig glädje, som lär mig läxor om livet och som behöver mig på olika sätt.

Det är inte så att jag alltid går med glädje till jobbet. Det tror jag ärligt talat är en klyscha då det alltid finns tillfällen som kräver  mer av oss än vi riktigt orkar att ge och det ibland behöver tas beslut som ingen av oss vill ta. Snart åtta år. Här hör jag hemma.

Samtidigt är det läge för förändring. Både jag och jobbet behöver nya saker. Känna ny passion.

Jag är inte en person som kan göra samma saker dag ut och dag in i många år och vara nöjd med det. Det blir som ett kassettband som spelats upp för mycket, tillslut känner jag mig hackig som om jag bara upprepar mig hela tiden.

Barnmorska skall jag alltid vara. Det är mer än bara ett yrke, det är en livsstil, ett kall, till kropp, själ och sinne. Men vad jag skall göra av det som är jag, det återstår att se.

  

Om att fånga dagen

by tingeling

På väg. Jag försöker att ta vara på stunden, först morgonens solljus frånklarblå himlen grönt gräs, färgglada lupiner längs dikesgrenen. Sen kommer dimman trolskt och förrädiskt lägger den sig över det lilla samhället utanför stan. Från Juniimorgonens sommar ljus, Grönska och blomster till kyla frukt och dimma. Som att gå rakt in i en grå kompakt väg som lägger sig som ett täcke över omgivningen. Jag vill ändå ta vara på stunden. Vara här och nu just detta ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Försöker känna tacksamhet över det som är bra omkring mig. Försöka låta det andra som inte är odelat bra bara vara, inte låta det dåliga få för stor makt över mig utan bara låta det vara där. Jag kör längre och längre inåt landet dimman ligger kvar tät, tjock fuktig och grå. Bakom mig ligger bilar som gärna vill köra om trots att jag håller hastigheten med någon kilometers marginal. De verkar ha bråttom, kanske lika bråttom som jag ofta har I vardagen. Men jag vill inte stressa igenom livet. Jag vill stanna upp och fånga varje dag här och nu precis där jag är.

jag vill ta vara på stunden och inte låta allting bara passera så fort. Känna glädje i det lilla här och nu. Jag är snart där tiden går fort även när man pendlar. dimman börjar lätta, jag är nästan framme. Framme till en helt ny dag med nya med den nya människor att träffa dela en liten bit av deras resa undrar vad denna dag har att det erbjuda.

  

om en kärlek för stor för att få plats

by tingeling

jag hör din röst mitt älskade barn och plötsligt fylls jag av alla de dära känslorna som inte får plats inom mig. Känslor av kärlek, omsorg, oro, glädje, lycka och rädsla. Rädsla för hur livet skall behandla dig. Rädsla för att inte alltid kunna finnas där för att hjälpa och stötta.

Den kärlek jag känner är liksom för stor för att få plats inom mig. Den bränner och river i mig. Sliter mig i stycken. Alla dessa känslor. All den kärlek. All önskan för dig och dina syskon. Ibland slås jag av hur skört livet kan vara och bara rädslan för att det skall hända er någonting är en känsla för stor för att kunna ta in.

  

om den ljuva tid som är nu

by tingeling

I denna ljuva sommartid gå ut min själ och gläd dig.

Få saker är så ljuvliga som nu denna tiden när det går att sova med öppet fönster och vakna till fågelkvitter. Det har varit otroligt efterlängtat och äntligen är det nu. Idag skall bli en riktigt härlig sommardag med blå himmel och 20 grader. Hoppas på mer sådana dagar nu frammöver.

 

  

om min rastlösa själ

by tingeling

jag väntar och väntar. Ibland en kortare stund och vid andra tillfällen så som nu allt för länge för att mitt tålamod skall hänga med.  Jag vankar fram och tillbaka rent själsligt. Känner mig som en tävlingsladdad gunde som hejar på laget som skall ta sina sju nycklar på fort boyard. Skynda skynda.

Hur mycket jag än försöker med att vara här och nu mindfullnesssmellness så kryper det i kroppen på mig. Hur mycket jag än försöker acceptera och tänka att snart är vi ju ändå där och då är det värt all den här väntan så kliar det i fingrarna på mig av lust att bara gå ut och göra det själv rakt av.  Jag menar Hallå, hur svårt kan det vara egentligen? Bara att peta dig en ny varmvattensberedare eller gräva ned ett par plintar och sätta stolpar 4 meter upp i luften. Bra kvinna reder sig själv har alltid varit mitt motto. Hur krångligt skall det behöva vara??? Bara gört.

Fast ja, jag inser ju mina begränsningar. Jag kan faktiskt inte bygga en altan (soldäck) 4 meter upp i luften själv med rätt bärighet och se till att det håller och blir rakt. Jag kan inte.  Och när jag muttrandes försöker att acceptera detta faktum får jag också använda mig av min profylaxandning och fresta mitt tålamod med väntan.

Väntan är ingen vän med min rastlösa själ.

Jag vill alltid ha saker gjorda med en gång. Luststyrd har jag insett med åren att jag är.  Inte alls så där effektiv och duktig som många tror att jag är utan rakt ut sagt luststyrd. Jag gör det jag känner för direkt allt som oftast. Jag gör det sällan färdigt tyvärr vilket annars hade varit otroligt bra och effektivt. Tänk vad sjukt mycket saker jag hade fått gjort då.

Min rastlösa själ driver alltid framåt. Efter nya mål, nya saker i horisonten, nya planer. För får jag bara gjort det dära så kommer allting bli så mycket bättre. Jag kommer se bättre ut, hemmet kommer vara mer komplett och såklart alltid städat och iordning bara jag får gjort det där sista projektet. Jag kommer må så mycket bättre eftersom jag kommer att ha ro att bara vara när bara det dära sista projektet är klart.

Jag är en Alfons Åberg i skepnad av en 39 årig kvinna med duktighetssyndrom och prestationsprinsessekrav. Jag skabarar hela tiden. Skabara hit och skabara dit.

Nu skall jag dock försöka lura min rastlösa själ ned i säng…. först ska jag bara skabara.

  

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2015 Tingeling | Powered by WordPress