Det är oerhört rofyllt att ligga kvar i sängen för att lyssna på regnet. Iallafall så här i stugan när det är endast ett stilla sommarregn utanför. Gårdagens intensiva sommarvärme är utbytt mot svalka. Grönskan suger åt sig allt det våta och fåglarna kvittrar stilla. Det är ro i hjärtat.
0Jag är en sådan person som alltid undrar. Alltid tänker om. Om om om. Om inte om vore. Om jag bara. Delvis är det för att jag är som om och kring mig som bloggen heter just om tingeling och alla inlägg börjar med om. Samtidigt är det frustrerande att alltid tänka just om. För det känns som om jag vore missnöjd med allting eller nånting och det är jag egentligen inte. Eller är jag?
Jag är en sådan som alltid tänker om när jag ser ett hus, inte alla hus så klart men många av dem, speciellt hus med udda attribut eller annorlunda vinklar. Jag tänker på hur det skulle vara att bo där. Tillåter mig att drömma om vad jag hade gjort i just det huset. Hur det hade känts och hur det hade varit. Vilka möbler hade passat och i vilket rum hade jag sovit i. Så fort jag ser en tapet jag gillar eller en möbel på en loppis så går mina tankar på högvarv. Jag berättar för maken på vilken vägg just denna tapeten hade passat och hur mycket bättre det rummet hade varit med just den nya möblen. I tanken bygger jag växthus, anlägger trädgården till perfektion utomhus, river väggar, sätter upp tapeter och möblerar om innomhus. Jag byter bil och köper husvagn, reser långt och kort, bygger högt och lågt, startar på nytt och börjar OM.
Maken suckar men jag drömmer vidare.
Så jag undrar varför jag och hur jag blev en sådan. Hur jag inte kan gå förbi ett hus, en tapetbit, en planta eller en möbel utan att mentalt ha placerat in sakerna i min egen sfär eller i tanken flyttat in i huset och möblerar det i drömmen. Varför jag alltid ifrågasätter och funderar och tänker om. Om jag gjort så istället, sagt så där , valt nått annat eller tagit den andra vägen. Hade livet varit annorlunda då? Hade det varit bättre?
om
0080512 – idag är det fem hela år sedan jag började på mödravården. Då mitt drömjobb och den stora passionen. Att få möjligheten att börja var en dröm som blev sann. Länge hade jag tvekat men tillslut släppte jag taget och lät det vara. Efter sista mammaledigheten var ingenting självklart. Så hamnade jag här och nu har det gått fem år. Livet har bjudit på många överraskningar under den tiden. Om jag hade vetat att det var här som jag skulle hamna med alla dessa erfarenheterna och upplevelserna så vet jag inte om jag skulle gjort resan igen. Den har varit givande och ja g har nått mina drömmars mål flera gånger om men idag vet jag inte riktigt vart det har lett mig. Jag är inte nöjd, jag vill vidare. Men jag vet inte vart. Kanske är det läge att åter igen låta sig ta ett steg tillbaka, vila i det som är och bara följa med. Livet har en plan. Det är jag säker på. Men var jag är om fem år till. Det är jag inte helt säker på.
0Klockan är strax över åtta och det enda ljudet jag hör är surret från datorn på bordet framför mig. ute är det nästan vindstilla och dagen ligger lovande framför mig. Som ett oskrivet blad på nått sätt. Idag är det söndag. Sista dagen på långledigeten så det finns massor av tankar på vad jag vill och borde göra. Lilla dottern skall på dansuppvisning och mellansonen har fotbolls match. Vi får dela på oss idag så jag och mamma följer med dottern på dansen och maken följer med på fotbollsmatchen. Storekillen får vara själv hemma. Känner jag honom rätt är han väldigt nöjd med detta arrangemanget.
Jag är öm i hela kroppen efter tre nätter i husbil på hårdare madrasser än vad jag är nöjd med och sedan pånytt grävande i trädgården. Kryddgården är färdigutgrävd men nu skall jag gräva för växthuset. Marken är ojämn och cementplintar skall grävas ned så det är en yta på 2.7×3,3 som skall grävas ur. Dels för att jämna till man kanske mest för att jag skall kunna odla där inne utan att behöva allt för mycket ogräsbekämpning de första åren. Det pirrar i kroppen av förväntan när jag tänker på växthuset. Snart snart är det färdigt och på plats. Då kan jag odla och så. Njuta av lukten av solvarma tomatplantor.
Kanske är det så att jag går från ett beroende till ett annat. För nu när mitt beroende av arbetet börjar lite naggas av så känner jag istället en stark längtan ut i trädgården. Gärna efter fysikst kroppsarbete som gräva, klippa, såga, beskära. Jag är inte bra på det på så vis att jag har några gröna fingrar eller vet hur allt skall vara men jag försöker och gillar känslan av att se någonting växa fram under mina händer.
Men just nu är här så tyst. Alla barnen sover fortfarande vilket känns ovanligt. Det är bara jag uppe och nån enstaka myra som tagit sig in högst ovälkommet. Jag sitter här ensam i vardagsrummet och känner mig omsluten av husets själ. En varm och innerlig känsla. För det är något med detta huset. Det är inte perfekt och färdigt på något sätt men det finns nånting som omsluter mig med värme och välkomnande. Som om det väntat på oss. Länge. Bäddar in mig i trygghet och viskar i örat vad som behöver göras. Låter kanske skumt men så känns det. Tystnaden talar till mig.
Och listan på vad som bör göras är lång:
Tvättstugan är nog i storts behov, fönsterna är gamla och slitna, badrummen behöver ses över, taket är gammalt, uppvärmningskostnaderna är enorma vintertid, ytterdörren är sned och innerdörrarna i fulfuru, förrådet är opraktiskt med sina garderober som är svårhanterliga. Om jag blundar och lyssnar så talar huset om för mig vad som behövs och i mitt sinne frågar jag… skjutdörrar istället för fönster. Är det ok?
Nu är det dax att börja dagen. Efter frukost vill jag ut i trädgården och ladda om för en ny vecka. Samla solsken och grönska i hjärtat inför en ny vecka med patientmöten och examenstankar.
0Det är sommarvärme ute. Runt 20 grader. I parken och på grönområdet utanför sitter lättklädda människor och blickar ut över nissan. Jag vill vara där ute, njuta av värmen och solen precis som de människorna utanför. Det är visserligen inte alls lång tid tills att det är ledighet igen men det hjälper ju liksom inte när man på jobbet fastnar i sommarlängtan genom att blicka ut genom fönstret. Motorcyklar brummar, sportigare bilar spinner, lättklädda människor runt omkring. Leende ansikten som börjar att få färg.
Själv har jag fått färg efter att ha grävt i trädgården. Massvis med kilo ( ton) jord som förflyttats från en ände av tomten till en annan. Med rakare odlingsplätt som resultat och mindre sluttning på andra sidan. Imorgon jobbar jag bara några timmar och efter det så skall jag och barnen besiktiga husbilen vilket är en annan sommarlängtan. Det närmar sig premiärtur och jag får pirr i magen av lyckokänsla bara av att tänka på att vi snart ger oss iväg.
Bara en månad till semester och jag njuter av att ha tidig ledighet. Skolavslutning och ett helt lov framför oss.
Goda tider nu.
0Det kan bli dyrt ibland. Både kännbart i plånboken och i ryggen. Själv känner jag idag att min kropp är helt slut. Den ville liksom inte alls sammarbeta det sista jag ville göra under dagen. Ryggen värkte, benen var stumma och Gekås och shoppat, grävt ur det sista bakom lusthuset, satt jord i två pallkragar, handlat blommor för presentkortet jag fick i julas. Planterat blommor och smultron/jordgubbsplantor ( funderar på hur jag skall skydda dem ifrån fåglar och kringpasserade rådjur) börjat gräva ur en av stenrundlarna på stensättningen och planterat blommor där nere. Utöver det har vi börjat olja in trädgårdsmöblerna, slängt ris och grenar, flyttat sten och försökt göra iordning så gott vi kunnat i trädgården. Eftersom vädret har varit ljuvligt så har det verkligen varit gott att vara ute för både kropp och själ. Färgen i ansiktet som börjat försvinna efter skidresan är nu tillbaka och bättras på 
Håret har blekts och färgats, tvätt har tvättats och papper har slängts. Nu när kvällen närmar sig är jag så där behagligt trött i kropp och knopp.Men som alltid efter en effektiv söndag så är jag inte nöjd. Då menar jag inte med dagens insats utan jag menar med att helgen är slut. jag skulle önska minst en dag till av effektivitet för att hinna med allt som jag önskar hinna med. Skulle jag få en ledig dag i veckan så skulle jag nog faktiskt välja måndagen. Tänk att få sova en liten stund till när alla skall upp för att jobba. Cykla med barnen till skolan i lugn och ro för att sedan åka hem och vara effektiv i ensamheten. Underbart. jag är nog en person med stort behov av just det där. Att vara själv och få fixa så gott det går hemma. Kanske för att jag på mitt jobb använder så mycket energi för att möta människor i olika skeden av livet, då blir behovet av ensamtid hemma större. Nu är det bäst att kasta sig i säng dock. Imorgon är det måndag och det är ingen ledig dag denna gången. Ny vecka = nya möjligheter.
0Det är aldrig lika behagligt och skönt att vakna en söndags morgon (som dagen innan). Även om hela dagen ligger framför mig av ledighet så känner jag mig ändå starkt begränsad i det faktum att det är så kort tid kvar innan helgen är över. Allt för kort för att hinna med det som jag önskar och vill. För mig börjar helgen ta slut i det faktum att det är söndag och att jag måste åka till jobbet dagen efter. Det hjälper liksom inte hur fin dagen är eller hur mycket solen skiner för vetskapen om att helgen snart är över får mig att stressa runt som en skållad råtta på extacy för att hinna med så mycket som möjligt innan helgen är över och veckan börjar om.
När jag vänder mig om i sängen på söndagsmorgonen är det inte för att det känns behagligt och jag vill ligga kvar utan snarare tvärt om. Jag vill upp så fort som möjligt för att möta dagen. Idag är inget undantag. Dessutom måste vi verkligen skaffa en rullgardin till sovrummet. Där är så ljust inne att det inte går att sova. Värst för maken som börjar vid fyra och får lägga sig tidigt. Det serut att bli en fin dag idag och jag planerar att spendera en stor del av den utomhus.
välkommen söndag
0Våren har nått Malmö. Då maken är ledig unnar jag mig att sova längre än vanligt. Och trots att jag är trött och seg kommer jag iväg i bra tid och lyckas vara en halvtimme tidig till högskolan och dess föreläsning. Väl framme är vädret redan ljuvligt. Vackra blommor på träden och ljuv grönska i behagligt solsken. Det känns sorgligt att denna kursen nu är slut. Jag är dålig på avslut. Idag är det litteraturseminarie, om två veckor är det examen. Jag kommer sakna de månatliga turerna till Malmö. Diskussionerna med kursare, hur ofta får man annars möjligheten att diskutera med likasinnade?
0ledig dag och det finns som vanligt massor att göra. Det finns det visserligen alltid men det jag menar idag är att det verkligen finns många saker som jag vill göra. Så hur skall man egentligen göra för att vara så effektiv som möjligt samtidigt som man inte bränner sitt ljus i båda ändar och ramlar i en liten hög tillslut av överbelastning.
Jag vill skruva växthus iallafall, och fixa min kryddträdgård, och plantera i krukorna ja massor av saker. Ändå kommer jag inte hinna med hälften av det jag vill. Hur effektiv jag än är. Man vill alltid ha bara liiiite ledigt till!
0Om Per Harry berg hade levt idag så hade han stått först i ledet med fanan i topp. Man kan väl inte direkt säga att det politiska och fackliga engagemanget har avspeglat sig på denna grenen av hans stamtavla för även om jag absolut vill jobba mot orättvisor och för människors lika värde så har första maj inte den effekten på mig. Pelle var min gammelmorfar och dog när jag var liten men jag minns honom fortfarande mycket tydligt som en man man med de blåaste ögonen och en fantastisk livshistoria bakom sig. jag minns hur jag eller min bror fick sitta i hans knä och att han sjöng för oss och berättade historier om Amerikat medans vi åt av all glasyr från mazarinerna på fikabordet.
Per harry Berg föddes 1898. Han var inte mer än 13 år gammal när han ville gå till sjöss och det fick han göra för sin far men först efter att han gått upp och läst för prästen. Han tog sedan anställning och åkte iväg och återsåg inte sin hemstad eller föräldrar på över tre år har det berättats för mig. I år fyller min Samuel 13 år och jag kan inte ens tänka mig tanken att släppa iväg honom på ett fartyg själv och inte få se honom på tre år utan att hyperventilera. Det är andra tider nu. På gott och ont så klart.
Tydligen var min gammelmorfar en rätt så duktig boxare så han tjänade en del pengar på att proffsboxas over there och det dracks nog rätt friskt i både hemmen och på båten. Tills han träffade min namne och gammelmormor, kvinnan som jag är döpt efter, mormor Jenny. Ett av kraven för att de skulle förlova sig var att det var slut på supandet och på boxandet. Så det så. Vart min envishet har kommit ifrån det vet vi mycket väl. Nåväl, detta är inte historien om deras kärlekssaga för den har jag skrivit om tidigare utan denna bloggreflektion handlar mer om att han faktiskt efter många år blev starkt fackligt engegerad. Han jobbade emot supandet i hamnkvarteren och såg många gånger vilken misär alkoholen ställde till med i de redan fattiga familjerna. Han jobbade starkt för arbetarnas rättigheter och var en socialdemokrat ända in i hjärteroten. Det var annorlunda tider då och det arbete som han gjorde kom att göra skillnad. Idag tänker jag mer på honom än på första maj. Hur hans liv blev och så häftigt att ha fått träffa honom. Att möta sina rötter och se vilka människor som jobbade för förändring till att vi är där vi är idag. Jag är ingen socialdemokrat i hjärtat, jag jobbar inte aktivt fackligt eller ens politiskt men jag jobbar hårt för mina små mirakel på hemmaplan. Att stärka kvinnor och deras rättigheter. Hjälpa dem må bra under en graviditet och hitta säkra prevetivmedel. I stort sett samma sak fast helt annorlunda. Alla kan inte jobba med samma saker men det viktigaste är att vi engagerar oss för att hjälpa och stötta i det vi brinner för. På så vis kan en liten del av gammelmorfar leva kvar i mig. Och idag på 1 maj så skänker jag dig lite mer kärleksfulla tankar. Tack för att du funnits.
0