en blogg om de dära dagarna

Om trettioförsta mars

by tingeling

Det plingar till i mailboxen. Ett meddelande från en släktträdssite med uppdateringar som jag i vanliga fall bara ignorerar men just idag gick det sämre. 31/3 har i många år varit en speciell dag. Förutom att min son föddes 31/3 2005 och en kär vän fyller år så är det även min farmors födelsedag. Mailen borde inte vara oväntat men fet sticker till i hjärtat. Idag fyller Inge-Lise  83 år. Älskade lilla farmor vad jag saknar dig. Vad du fattas mig.


om påskledighet & svårt att komma till ro

by tingeling

Jag minns påsken som barn. Inte lika magisk som julen men det var en trevlig helg. Med godis och letandet efter påskägg, måla ägg och pynta. Det är positiva minnen. I år är påskhelgen ganska så ensam. Morfar är borta sedan länge, farmor borta sedan förra hösten, mina föräldrar åker till Spanien och vi är varken bortbjudna eller har bjudit hem någon. På gott och ont.

På pappret så ser det exemplariskt ut. Fyra lediga dagar tillsammans med familjen och inga planer. I mitt huvud är det kaos. Jag har så mycket planer och vet att det är endast en bråkdel som kommer att genomföras. VI har nämligen helt olika syn på vad fyra lediga dagar skall innehålla min make och jag. För honom är det fyra dagars sova och ligga på soffan. För mig är det inse 60% av tiden aktivitet, men aktiviteten handlar oftast om att göra någonting hemma. Projekt Hus & Hem AB.  Förbättringspotentialen. Möjligheten att slutföra projekt och renoveringar. Gärna fint väder på det och tid i trädgården. Hur skall detta gå i hop. Inte alls för det mesta.

Så där sover resten av familjen och jag själv är uppe. Hjärnan på högvarv av alla tankar om vad jag skall och vill göra. Inte en millimeter av mig är trött och vill sova. Som vanligt när det är helg. Jag vill göra allt jag ser i huset och jag vill göra det bums. Ska bara ska bara och sedan ska jag sova. Men först….

Svårt att inte komma till ro.

 


om hörsägen

by tingeling

Senaste dagarna har jag fått höra saker om mig själv från oväntat håll. Från patienter som har berättat saker som sägs om mig på andra nivåer och instanser som jag sällan har någonting med att göra. Inget negativt, då hade jag nog behövt gå undan, slicka såren och dö en smula, utan oväntat positivt.  jag omnämndes när det pratades förlossningsrädsla där någon fått kommentaren att där finns en barnmorska med det namnet som är väldigt bra på och med förlossningsrädda. Från annat håll i kontakter med socialkontoret fick jag höra omnämnanden av min person i positiva termer som någon som gör ett bra jobb i svåra situationer.

Få saker gör mig så stolt eller varm i hjärtat som att lyckas nå fram till någon. Känna, uppleva och få bekräftat att jobbet jag gör är viktigt. Inte bara viktigt för mig utan för någon annan. För en patient, en person, en annan människa. Men även att det betyder någonting i en annan värld, en annan instans, på en annan nivå. Så pass mycket så att det omnämns.

Mötet med person är det viktiga för mig. Mötet från ett hjärta till ett annat. När du når fram till en annan människa som du har framför dig, på en nivå där det inte innebär att du har ett övertag eller en maktposition utan där ni är lika. Du med din kunskap erfarenhet och ditt öppna hjärta, patienten framför dig som en människa istället för en patient.  Någon som du för en stund delar en del av din tid med. Följer en bit på vägen och stöttar och hjälper framåt.


om mörka nätter och ljuset från gatlampan

by tingeling

kvällen är slut. Mörkret har fallit för länge sedan och endast jag själv är kvar nere i vardagsrummet. barnen sover. Maken snarkar säker allt för snart och jag borde också gå upp. Ändå sitter jag kvar. En liten stund till. Låter mörkret omsluta mig. Det enda ljuset som når mig, förutom i hallen på vägen upp som maken lämnat tänt som någon slags påminnelse om att jag borde bege mig upp snabbare än kvickt, är ljuset från gatlampan ute på vägen.

Helgerna går fort, veckorna lika så. Blir till månader och blir till år. Ännu får jag vara med. En tolftedel av 2016 är nu över. 10 månader kvar att avklara mina 40 projekt. En resa för livet, en resa för vänskap, en sommar utan så mycket semester.  Tiden går fort. Jag längtar ned till min trädgård. Längtar efter att få sätta igång med byggandet igen. Förvandla. Nu väntar jag bara. Väntar med spänd förväntan. På resor, på vår och på grönskan.


om du finns kvar här

by tingeling

Finns en människa kvar ifall de sammanhang hon varit?

Jag sitter med i jiujutzilokalen och väntar på att barnen  ska bli klara med dagens träning. Det är åter onsdag och klockan börjar närma sig sju.

En gång var det jag och Pernilla som var här. Sprang runt barfota på de gröna mattorna. Avvärjde attacker och kastade varandra i golvet. Jag minns inte hur många gånger vi var här eller varför vi slutade komma hit. Kanske var jag 16 år, kanske 17. Vi tog bussen ut hit till samhället där jag nu bor.  Jag minns det som att kvällarna var lika mörka och kalla som nu.

Minnena har bleknat fast jag försöker att klänga fast vid dem o minnas mer. I början ville jag inte följa med dottern hit, det gjorde ont och kändes konstigt att vara här där det brukade vara hon och jag.

Nu är der flera år sedan du försvann från mig, flera år sedan du dig utan att låta mig få ta avsked men trots åren som gått är jag fortfarande ledsen och arg på dig. Jag kan inte låta bli att undra nu när jag sitter här över 20 år senare om det någonstans härinne finns kvar en endaste liten cell från dig. Någonstans borde det göra det. Ett tecken på att du funnits.

Här.

I detta rum.

Det måste det.

Någonting av dig måste finnas kvar även här i detta sammanhang. Jag blundar. Jag saknar dig. Den 17 åriga jag saknar den 17 åriga du. Livet försvann bort i dagar månader och år. Men här har vi varit tillsammans du och jag. Här i detta sammanhang.


om tolvslaget

by tingeling

jaha, då har jag gjort det igen. Suttit uppe allt för länge och gjort allt för lite. Inget av det som jag förutsatte mig att jag skulle göra har blivit klart. Så tråkigt, så onödigt och så typiskt mig. Vill alltid för mycket och helst på en gång. Kan inte avgränsa mig utan börjar på allt, är luststyrd och påverkas av det som snabbt fyller mitt sinne och avviker från den redan planerade vägen. jag försöker ändå. Försöker desperat med listor, planeringar, diskussioner och organisering tillsammans med maken eller barnen. ändå slutar det alltid på samma sätt.

Hopplöst.

Jag skulle lägga mig vid tio hade jag tänkt för att vara utvilad och nu är klockan redan halv ett och jag vet att jag behöver en halvtimme på mig för att komma i tillräckligt trötthetsdimma för att somna. Morr också. Bättre tur imorgon? näää troligtvis inte då är det ju fredag, vi håller tummarna för söndag då 😉


om en enda chans

by tingeling

sådan är jag. Jag ger oftast bara en chans. När den är förbrukad och mitt förtroende är krossat så gör det för ont att förlåta och börja om. Det går sällan. Däremot skall det mycket till för att det skall gå så långt att jag blir krossad. Svek, lögner och brutna löften är sådana saker som krossar och bryter. Jag har blivit sviken, bedragen precis som alla andra. Löften har brutits och planer har spräckts. Jag kan inte hantera det.

Jag är den trofastaste vän du kan tänka dig. Till du sviker mig eller ljuger för mig. Då bryter jag ihop inuti. Även om du inte ser det. Då finns jag inte mer än som ett tomt skal. Svarar hövligt men känslan är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Om du inte jobbar hårt för att vinna mitt förtroende tillbaka. Och gör du inte det. Då är det inte värt det. Är det så lätt att såra och så oviktigt att få tillbaka då var det inte för mig.


om att vara vid din sida

by tingeling

Det är kallt ute. Jag har försökt att cykla så fort som jag kan trots uppförsbacke och fyra minusgrader. Bryr mig inte om att ställa in cykeln i garaget just nu utan låser den lite snabbt och tar mig in genom ytterdörren. -Älskling?

“Åh mamma du kom”. Lillgossen ligger nedbäddad i sin säng. Storebror tog hand om den biten innan han åkte till skolan. Jag skickar honom en kärleksfull tanke. Älskade unge. Så stor och så hjälpsam. Fin mot dina syskon.

Liten, ynklig och blek ligger du där i sängen och frågar mig vad klockan är. Snart halv nio så du har inte varit ensam länge min skatt. Storebror sa väl att jag skulle komma?
Jo svarar du med tunn röst. “Jag var rädd när jag var själv, rädd och mådde inte bra. Jag är så glad att du kom hem till mig”.
Hjärtat går lite sönder. Det finns ingen annanstans i världen jag hellre vill vara.

du ropar på mig.
– Mamma!
Jag reser mig snabbt och springer nästan in till ditt rum. Allt för att komma fram så fort som möjligt. Lite dricka, lite tröst, kli på ryggen och nytt fräscht lakan. Tack säger du min lilla poet. Tack för allt du gör för mig. Jag önskar du inte behövde.

Käraste barn. Det finns ingenting jag hellre vill!


om nattlig panik

by tingeling

så var det dax igen. Det är natt och jag kan inte sova. Hjärnan går på högvarv och försöker hitta lösningar på alla problem jag upplevt de senaste 15 åren. Ingen ro. Det sticker i bröstet. Ju mer jag försöker att slappna av och släppa taget ju mer känner jag att hjärnan varvar upp. Inget av de vanliga tricken har ännu fungerat. Dvs autogen träning, avslappning  kroppsdel för kroppsdel. Läsning finns det ingen ro till, spela spel går inte heller. Jag tröttnar innan tröttheten kommer. Prata med andra hälften fungerar inte heller då han inte har någon som helst förståelse eller insikt i vad det innebär att inte må bra och vara lugn. Min hjärna fungerar så. Ibland drar den igång på högvarv och då finns det knappt någonting som kan stoppa den. Det är tack och lov lättare nu än förr men ångest är fortfarande vidrigt. Idag vet både kropp och själ om att det går över, att det inte alltid kommer att kännas så här, men förr var det annorlunda. Idag får jag inte fullständig panik. Jag kan identifiera att det är just ångest som det rör sig om och jag kan ofta hantera det. Önskar bara att jag slapp.


om den där rubriken

by tingeling

En gång om året ungefär tror jag att det är. Som jag återigen skriver om de vita flingorna som sakta singlar ned från himlen. Idag är rubriken inte just det Om vita flingor som singlar långsamt men texten är det. Utanför har snön börjat att falla. Sakta och fridfullt ned mot den frusna marken som har smekts av minusgrader sista veckan.  Det är vackert när det börjar snöa men känns alltid lite fel när det kommer här i januari. När nyåret har passerat och januari kommit så längtar jag efter vår och grönska. Inte efter vitt och fruset. Även om jag logiskt sett vet att vintern inte är i närheten av att ta slut bara för att det nya året har börjat så är det dit mitt hjärta vill.

Jag har inget emot dessa vackra vita flingor. Bra en önskan om att de istället skall falla i november eller december och nu ge med sig igen.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2016 Tingeling | Powered by WordPress