ibland är det svårare än annars att hitta meningen i de däringa dagarna. Att fånga dagen – hur gör en det när en inte ens vet vad som är viktigt längre. Tröttheten lägger sig som en känslomässigt ybertung filt över allting. Orken som finns fysiskt matchs inte av sinnet och den känslomässiga energin.

Jag får glimtar av vad jag vill och sedan försvinner dem i ett enda töcken av “orka.” I känslan av att det inte är någon som helst mening med någonting. Att ingenting är roligt. Allt allt inom mig är dött.

Jag undrar hur det kändes att vara glada eller upprymd över någonting för det känns som om det är ene känsla som jag har glömt. Livet fortsätter och jag med det. Trots nedstämdhet och ibland lite uppgivenhet så gör jag det jag vet att jag brukar gilla och hoppas på att det en dag skall komma en liknande känsla av driv och glädje som jag vet att jag har haft. Jag måste iallafall försöka.

det är länge sedan jag hade någon större lust att skriva. Inte för att ordn inte finns. De finns och de frodas inom mig. Men för att orken att bara Ata mig igenom en dag ibland inte finns. Att bara vara kana var fullt tillräckligt i det sammanhanget. Orden snurrar runt inom mig istället. tankar och funderingar. Kanske har bloggandet lite spelat ut sin roll. Det som förr var viktigt att sätta ord på pränt och genom det skapa ett minne för framtiden är inte längre lika viktigt. Jag har inte längre samma behov v att spara på orden. Tror inte riktigt att dee behövs sparas på samma sätt som jag tidigare trott. De får finnas kvar tillsvidare och jag tänker att kärleken till orden förhoppningsvis kommer tillbaka.

För övrigt så lever jag mycket för att arbeta just nu. Har en tjänst som barnmorska och trivs med mötet med kvinnor och par. Får lite utlopp för min kreativitet. Sedna hem och umgås lite och ifall jag harr tur ha tillräckligt med energi till att göra något hemma. Dock väldigt begränsat. Men jg har hopp om att det blir bättre. en dag.

I kväll för 18 år sedan så var vi på sjukhuset jag och din pappa. Vi var på andra dagen av den igångsättning av förlossningen som skulle ge oss dig. Som vi väntade.

SÅ kom du. Finaste Adrian. Blålila som en smurf och som skjuten ur en kanon. Och alldeles alldeles underbar. Från den dagen du kom och gjorde oss till en familj har du varit vårt älskade klisterbarn. Klistret som gjorde oss till en hel familj. En välsingelse är och var du.

Jag kan inte fatta att du mitt andra barn fyller 18 år imorgon. Arton hela år. Mycket haar hänt under den tiden och inte minst ditt sista år som barn. DU går nu andra året på gymnasiet. Har haft ditt första sommarjobb på ett korttidsboende där du gjorde bra ifrån dig. Du har precis fått ditt andra jobb som ledsagare och du gör mig så stolt med din vilja att göra skillnad. Även om du precis som många andra inte riktigt ännu vet vart du vill i livet så spelar det ingen roll. Många bitar kommer aatt falla på plats först senare i livet. Fjärde terminen på Ljud och bildskolans teknikprogram med inriktning på produktutveckling och du känner att du har valt rätt. Du gillar att spela och du gillar aatt vara grafisk. Datorer är din grej. du funderar mycket över livet och dess mening. Precis som många av oss. Du har kloka och djupa tankar. Mene framförallt är du genomsnäll, hjälpsam och gi hela du. Det faktum att du som blivande 18 åring fortfarande vill krama din mamma varje dag gör mig lycklig.

Jag vill vara med dig och stötta dig genom livet. Älskar att ha dig i mitt liv och vill aldrig ha något annat.

Tack för att du kom till oss älskade unge. Eller som du är nu. Ung man.

älskar dig oändligt oändligt.

din mamma

två månader in på det nya året. två månader av 2023 har nu förflutit. Snabbt har det gått och tack och lov för det. Nu har årsdagen av min sjukdom kommit och passerat. så även årsdagen av att komma tillbaka till jobbet och allt helvete som jag blev utsatt för. Nu skall bara årsdagen av när jag bytte arbetsplats också passera. Men inte för fort för det är i maj och jag vill njuta av våren ett tag också. Det bästa är ändå att tiden kommer med allt det fina som jag ser fram så mycket emot. Väcka dahliorna, att allt börjar knoppas och grönska. bygga ute. Planera och plantera.

Jag är inte samma person som jag var för ett år sedan. På gott och ont. Nu skall jag bara lära känna och lära mig leva med den som jag har blivit. Men jag har ju resten av livet på mig att göra det så det får väl ta sin tid.

Jag vill inte göra upp med 2022, vill inte analysera eller filosofera över vad som hände eller meningen i det hela. Vill helst bara stryka ett streck över året som gått och glömma att det ens har hänt. Året har skadat mig på ett sätt som jag inte ens trodde var möjligt. Så mycket som gått förlorat. så mycket som gjort ont. Så mycket jag inte ens förstår.

Det svåraste av allt är nog förlusten av känslor. Av känslan av glädje, meningsfullhet och värde. Att see fram emot något, känna stämning. Jag saknar känslan av mening, gav sammanhang. Att höra till. Jag hoppas att året skall erbjuda mig den känslan igen.

Det senaste året har förändrat mig. Visst, allting som vi är med om i livet förändrar oss. Så är det. Vi utvecklas konstant genom år och erfarenheter. Både de bra och dåliga sakerna vi är med om. Men ibland händer det saker som ändrar oss mer fundamentalt i kärnan av det som är oss själva.

Så mycket att vi inte alltid känner igen oss själva.

Jag har förändrats i grunden av mig själv. tilliten har skakats om. Jag ser mig om. Känner in minsta möjliga stämning i ett rum. Tolkar av dem. Inte alltid till min fördel. Osäkerheten har blivit en ny del av mig. Ingen del jag gillar.

Jag har ofta suttit de sista dagarna ( dagen) på året och summerat vad som har hänt. Analyserat, tänkt tillbaka och funderat över vad som hänt och vart det har lett mig. I år tänker jag inte göra det. Det finns inte mycket från 2022 som jag vill fundera över eller ens minnas. Jag har ältat allt som har hänt fullt tillräckligt och vill inte det minsta analysera det mer. Året som gått har varit det absolut värsta i mitt liv och en enorm sorg. Så mycket tankar på vem jag är och varför livet tog denna vändning.

Jag är färdig med det nu. VIll inte analysera mer. Tänker sluta älta det som varit och försöka att låta det vara. Vill inte tänka tillbaka. Vill fokusera på vad som finns i mitt liv och inte på de som försvunnit. De får gärna fortsätta vara borta för min del. De som sa att de skulle finnas där och sedan inte gjorde det.

Nä låt 2022 rinna ut i sanden, som ett andetag när ljuset blåses ut. För att fokusera på det som är framför. På vad som skall få mig att må bättre. För bra det mår jag fortfarande inte.

Så 2023, bring it on. Låt nya människor och uppgifter komma in i mitt liv.

Jag ser fram emot det.

Och 2022, du skall inte längre finnas i mina tankar.

Punkt.

Vid denna tiden för 22 år sedan var väntan olidlig. I graviditetsvecka 36+4 var jag inneliggande på sjukhuset sedan ett par dagar tillbaka och dagen innan gick vattnet helt plötsligt en månad för tidigt. En graviditet full med illamaående, prematura sammandragningar, foglossning och havandeskapsförgiftning. Det enda jag visste den kvällen för 22 år sedan var att jag skulle bli igångsatt dagen efter om inte förlossningen kommit igång av sig själv. Och som jag längtade efter att det skulle starta. Längtade efter dig. Redan då anade jag att du skulle ta mitt hjärta med storm. I morgon fyller du 22 år. Såklart måste jag följa traditionen och skriva ett dagen innan din födelsedagsbrev till dig så som jag gjort varje år de sista 22 åren.

Det är något speciellt med dagen innan födelsedagsdagen. En möjlighet att tänka sig tillbaka. Minnas alla dagar, tillfällen och år som gått. Alla födelsedagar som jag fått glädjen att fira dig, fira med dig. Tjugotvå år. Du är vuxen nu, men innebär det att jag skall/bör sluta skriva? Jag skriver lika mycket för mig som för dig. Året som gått har varit intensivt. Du har påbörjat sista året på högskolan, arbetar som ledsagare och avlösare. Funderar över livet och vad du vill göra. Precis som det skall vara. Röstat i ditt första val. 22 år. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset. Idag och alla andra dagar. så imorgon, grattis på din 22 års dag älskade Samuel, jag är så oerhört stolt över den du är och att jag fått glädjen att vara din mamma.

Det är kallt. Mina fingrar är stelfrusna. Löven prasslar våta under mina fötter när jag går på grusgången på kyrkogården. Mörkret faller. Ändå är det ljus. Ljus från alla lyktor som under dagen tänts vid gravstenarna till de som saknas varje dag. Askgraaven som kyrkan gjort nere i dalgången lyser vackert från alla ljusen i smidesträden som ställts upp. Jag känner lugn.

Det är fullt med folk. Unga som gamla. rensar löv, tänder ljus, sätter blommor och minns.

Jag fryser lite. tårarna rinner ned för kinderna, för första gången på länge. Jag saknar och minns.

Minns min fina morfar. Som dog 2009, så länge sedan nu men ändå så nära i tid. Jag minns honom så väl när jag går där och tittar på alla ljusen. hans varma mjuka händer, rösten. Kärleken, lugnet, ja allt han utstrålade. Min hejarklack.

Minns min farmor, som gick bort 2015. Bara dagar innan min 40 års dag. Farmor som föddes i Danmark men kom till Sverige som 16 åring, fick min pappa som 18 åring. Levde ensam i så många år men alltid alltid alltid fanns för oss barnbarn. hennes gröna fingrar. Tänk om jag fick bli som hon. Den danska brytningen som aldrig försvann helt.

Jag går och minns. En dag är det jag som är ett minne. Ett namn på een gravsten som någon kanske besöker. En tår på en kind, ett minne, kanske. Jag känner mig ensam i världen. drar jackan omkring mig. kalla fingrar greppar telefonen. jag går ned till askgraaven. Kyrkan har gjort det väldigt fint där. Fridfullt. En plats att minnas. Även om det just här inte ligger någon av mina anhöriga. Hur vill jag själv vila en dag? Bryr jag mig ens om det? Förr gjorde jag det. Idag kunde jag inte bry mig mindre. det mina anhörig vill att jag skall ha är det som jag vill ha . jag har inte längre några preferenser. De som skall leva kvar och behöver minnet, de får bestämma. Men en plats som här kana vara fin att gå till för att minnas.

Vad kommer jag bli ihågkommen för? i denna fasen av livet tvekar jag på mycket. Finns det ens något värt att minnas. Allt som jag trodde att jag gjort bra har vänts upp och ned. Jag tror inte riktigt på mig själv längre. Jag har fastnat. kanske därför jag går här och ber om frid. En gång trodde jag att jag betydde mycket för många. Idag tror jag inte mer.

Barnen är stora, klarar sig själva.

Idag var jag med min dotter och lyssnade på en förintelseöverlevare. För nästan ett år sedan ( höstlovet) var vi tillsammans på en resa till Aushwitz i Polen som var en del av hennes konfirmandupplevelse och hon lät mig följa med på. En fin upplevelse. Och den tiden vid starten för mitt riktiga helvete. För ett år sedan gick jag omkring med överfallslarm dygnet runt. Fick inte komma ensam till jobbet pga hot och fick en ny chef som inte en enda gång frågade hur jag mådde. En enormt påfrestande höst kulminerade i en kropp och knopp som var helt slut och en vintermagsjuka som fick den berömda droppen att rinna mer än över. Har aldrig varit så sjuk i mitt liv, ett under att jag ens överlevde. Helt ärligt fanns det stunder jag inte kunnat bry mig mindre om jag vaknade igen eller inte. Alla värden var helt åt skogen så jag höll på att dö på riktigt. Att vara så utsatt gör saker med oss. Utsatt när kroppen sviker och du samtidigt från de som skall ge dig stöd får precis det motsatta. Det tar ett tag att hämta sig ifrån. Jag har inte gjort det ännu.

Jag trodde alltid jag var stark. Men det spelar ingen roll hur stark du är, vill man bryta ned en person så finns det alltid sätt. Jag trodde jag visste var jag hade människor i min närhet. Men det var inte riktigt alltid så. Alla är sig själv närmast. Så även jag. Jag säger sällan vad jag tycker och känner innerst inne. Ännu mindre nu.

Så här är jag nu, ett år senare. Ingenting är sig likt. Jag är inte den samme.

Fast vem är det egentligen genom livet ?

Vi utvecklas så länge vi lever. Även om det känns mer som inveckling eller kanske till och med som avveckling ibland.

Om ännu ett år. Undrar vem jag är då?