en blogg om de dära dagarna

om hur det skär i bröstet

by tingeling

ett kraschande ljud i från köket som följs av ett hjärtskärande neeeeeejjj och krokodiltårar ifrån dottern. En tappad tallrik i skärvor har orsakat hennes oro och tårar och jag tröstar. Du är viktigare än en tallrik min lilla loppa. De där tallrikarna var gamla och kantstötta. Älskade lilla.

Hon torkar tårarna i min famn.

Jag bryr mig inte om tallriken. Den var gammal och jag har tänkt på att byta ut dem. Det jag bryr mig om är hennes hjärtskärande förtvivlade skrik. Det skär i mig forfarande. Lilla älskade loppa


om fulgråten

by tingeling

Hur den bara kommer.

Snoret rinner, tårarna fullständigt vräker ned som ösregn en sommardag. Det finns inget tårögt vackert i denna typen av gråt. Bara kaos.

Jag läser en sorglig och ärlig kärleksförklaring till en partner som sedan länge är borta och det svämmar över. Jag tar dem rakt in i mig, någon annans känslor och sorg. Himlen öppnar sig och där står jag, helt genomblöt och fylld av mitt inre kaos. Jag gråter för sorgen och saknaden, jag gråter för det som blev mitt eget, jag gråter ljudlöst och fullständigt. Så tar allt det egna över. Jag gråter för morfar, jag gråter för kärleken, jag gråter för oron för barnen och för jobbet, jag gråter för relationer och vänskap som brustit och för hjärtan som inte längre slår. Jag gråter inte vackert.

Det är som om jag är helt hudlös, som vartenda känsla går rakt in och sätter sig på mina nervbanor och skickar direkt ut impulser till hela min kropp. Jag är helt ensam och försvarslös.

Kanske behövs detta nu. Jag släpper taget och låter fördämningen brista. Låt det komma.

Låt regnet falla


om att inte riktigt känna igen sig själv

by tingeling

Att titta sig i spegeln och inte riktigt veta längre vem det är som tittar tillbaka mot mig. Att inte riktigt veta vem jag är eller vad jag tycker om. Att fundera utan att komma någon vart.

Just nu är jag i limbo. Personen i spegeln som stirrar tillbaka på mig har drag jag känner igen, attribut som är som hemma. Men det är ändå inte… jag.

så vem är jag nu.

Nu hårfärg, ny frisyr, nya attribut för att passa in på det nya. Förändring på jobbet. Men samma jobb. Jag fast någon annan.

jag känner inge igen den jag ser, men inte heller mina känslor. Hur de berör mig. Vissa saker är de samma. bekväma, hemmatema. Andra saker är inte… jag. eller inte den jag var.

nu måste jag hitta mig. Det värsta är att jag befarar att jag gått och gömt mig.


om snörvel och frust

by tingeling

Vet inte om det är mer allergi eller förkylning, inget av dem bryter ut helt men vill heller inte alls försvinna.  🙁 långvarig och envist. Förr i tiden blev jag aldrig sjuk på detta vis. Nu när jag passerat 40 håller det i sig på ett helt annat sätt. orkeslöst och trist.


om den förbannade duktiga flickan

by tingeling

Vad är det egentligen som gör att vissa av oss blir just det. Duktiga flickor. Starka kvinnor som kräver mer av sig själv än vad de någonsin rimligtvis skulle kräva av någon annan i deras närhet. Hur blir det så och kanske framförallt hur skall jag förhindra att jag för över detta på min dotter?

Jag vet att jag hade dessa tankarna redan som barn. Höga krav och tankar om att prestera och missnöje mot mig själv för att jag inte lyckas uppnå den fullständigt orimliga standarden jag själv har försatt mig i. Vissa saker har blivit lättre med tiden att ta tag i och acceptera. Andra svårare. Det är svårt att vara den där förbannade duktiga flickan med helt sjuka prestationskrav. Prestationskrav som jag aldrig någonsin skulle lägga på någon annan eller ens förvänta mig att någon annan skulle ha. Ändå alltid kräva detta av sig själv.  Jag vill fostra min dotter till en stark självständig kvinna som kan veta när det är good enough, som kan ge sig själv tid och inte bara prestera. Sänka hennes krav på sig själv och lära henne ta vara på det som får henne att må bra. kanske kan jag lära mig själv något på vägen.


om snörvel och host

by tingeling

Inget sportlov så långt ögat kan nu. Sjuklov är mer korrekt term faktiskt.  Först barnen och nu jag. Snörvel och host, feber känningar.  Jag är frustrerad, irriterad, tjurig och ja. allt annat än glad.  I tre hela dagar har jag själv varit för kass för att orka med det jag vill orka med och det gör inte gott för mitt mående, känslomässiga mående menar jag då. Jag är ju sådan som person som på alla sätt och vis måste vara aktiv.


om orättvisor

by tingeling

Igår var det nästan vårväder och vårkänslor som fick styra. Jag drog på mig mina rosa stövlar, en trädgårdsjacka och en grön buff på huvudet. Handskarna plockades på och jag fick både flyttat lite stenplattor, plockat upp ogräs och flyttat sten till framsidan och fyllt på i komposten.  Det var en oerhört skön känsla även om solen lyste med sin frånvaro. Idag kom straffet eller orättvisan beroende på hur man nu ser det när jag vaknade med sårig hals, snörvlig nos och ont i huvudet/bihålorna. Tom en liten febertopp lyckades kroppen producera och tvingade mig därmed till en orättvis och oönskad vila idag. 🙁

Ledsamt.

Det enda som jag ville var ut igen. Ut i trädgården, ut och fylla min kropp och själ med mer ljus och liv. Fylla på och väcka livsandarna helt enkelt. Istället har jag traskat fram och tillbaka här inne som en osalig ande. Tagit Ipren och nässpray och faktiskt börjat må bättre. Orken däremot är det inget vidare med.

Så jag muttrar och tjurar här hemma i min rastlöshet och tycker livet ibland är så där irriterande orättvist.


om att gå ut och fylla min själ med liv

by tingeling

När det kommer, det dära vårljuset, gäller det att ta vara på det.

När dagen inte längre är grå och fylld med regn och slask så längtar min själ ut. Så kameran får följa med ut i trädgården och leta efter liv. Leta knoppar, bland gräs och växtlighet. Trampa igen några av de dära hålen som sorkarna grävt upp som stör mig så förbaskat, rensa lite löv och visset. Flanera runt i trädgården och längta efter våren. Nu när den helt plötsligt åter är nära.

Kameran får följa med.

Den får dokumentera det som jag önskar skall göras frammöver. Vad som skall grävas, flyttas, planteras, vårdas och ja avnjutas.  Förändringarnas tid kommer alltid med våren. Längtan ut. Viljan och lusten. Nu skall de åter få leva och växa.

Jag fyller på med ljus och liv.


om när jag inte vet vart jag skall börja

by tingeling

Jag älskar dessa lediga dagar när de är helt ofyllda med aktiviteter. Inte för att det är roligt att ha sportlov och vara sjuk som Loppan är just nu men för mig är det underbart för själen att få lov att svassa runt här hemma, helt ouppklädd i endast pyjamas eller tränings/myskläder och göra det som lite faller mig in. Det svåra är bara att bestämma sig för i vilket hörn som jag böra börja. När den där lusten att börja överallt samtidigt sätter in precis som den brukar göra.  Då får jag i sakta mak gå runt här hemma och se vad som jag känner för mest. Inser att jag borde göra någon slags lista eller prioritering av någotslag. men jag känner inte riktigt för det. Är inte riktigt pigg utan lite snörvlig och trött själv och då vill jag bara låta lusten få styra. Så i slutändan kanske det inte blir någonting alls gjort. Vem vet?

 


om när jag tillåter det att komma fram

by tingeling

då och då tillåter jag mig själv att tänka på dig. Låter mig omfamnas av känslan och trycket i bröstet. Minnena får flyta fram fritt och de kommer alltid lätt. Ibland som en stilla porlande bäck där stunderna som guldkorn skjutsas fram av vattnet i bäcken. Stilla, glittrande och vackert. ibland som en rasande vårflod som kraftfullt bryter sig fram och tar med sig allt som står i dess väg.

oavsett så låter jag mig ibland flyta/rivas med. Tårarna bränner i ögonvån av blandad saknad, kärlek och längtan.

Idag flyttade jag dina/mormors gipshundar morfar. När jag klappade dess sträva yta så bubblade allt tillbaka. Fy fan rent ut sagt vad jag saknar dig. Trots att du snart varit borta i 8 hela långa år.  Så länge att det blir svårare och svårare att höra din röst när jag blundar. Vilket jag så tydligt kunnat göra tidigare. Så länge att de små barnen inte riktigt kommer ihåg dig längre. De var bara 2 och 4 å4 när du försvann. Men de minns att du var viktig och att du älskade dem/och dem dig. men jag glömmer aldrig. För mig är du i högsta grad levande i mitt sinne även om det bleknar även för mig. Din mjuka hand i min. Känslan av att stiga in i din mörka hall i ditt varma och ljusa hus och känna sig totalt älskad och omhändertagen. Gud vad jag saknar den känslan. Det finns ingen i hela världen som kan ge mig den idag. Jag tillåter tårarna att rinna över kinderna i någon slags kavalkad av minnen, kärlek och sorg.

Ibland är meningen svårare att se men minnena finns kvar. En liten stund tillåter jag mig att drunkna innan jag torkar av tårarna och jobbar vidare.

#sorgärkärlekenspris


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2017 Tingeling | Powered by WordPress