en blogg om de dära dagarna

om slutet på juni

by tingeling

det är tiden fram tills nu som är den ljuvliga tiden.  Från första vårsolen i april till midsommar är en tid av förväntan och längtan. Trots att klockan är mycket tar jag ett sista varv ut på mitt älskade trädäck efter att ha borstat tänderna, satt igång diskmaskinen en andra omgång i kväll och nattat alla tre barnen i bion. Ett extra barn kom för övernattning till småttingarnas stora lycka och nu ligger de alla tre i bion och ser det som ett äventyr. Själv känner jag de kalla träplankorna under mina bara fötter. Nattkylan svalkar skönt mot mina bara ben och vinden smeker försiktigt kinderna. Det är knappt mörkt ute. Trädens siluetter syns tydligt mot himlen som inte ens den är speciellt mörk. Fågelkvitter utanför i trädgården. Jag stannar upp och blundar. Tänker och njuter. Det går så otroligt fort och jag vill ta in allt på en gång. Känslan av vinden mot huden. Kylan mot kroppen, träet mot fötterna. Känslan och lukten av sommar. Förväntan. En tredjedel av min mycket korta semester är slut. Jag känner inom mig någon slags inre panik men förtränger bort det långt  bort.

NU skall jag bara vara här och nu. Idag, sedan i morgon och sedan dagen efter det. Inget planerat imorgon innebär en dag ute i trädgården om SMHI håller vad de lovar.  I slutet på juni är det tid att göra färdigt. Min trädgård behöver min omsorg ännu. Den är i full prakt och nu gäller det att ladda för finalen.

Men först krypa ned, nyduschad under rena påslakan. Och det är aldrig någonsin så skönt som efter tre nätter i husbil.

 


om sommarkänslor

by tingeling

Ute mörknar det. En doft av fläder slår emot mig när jag stannar till en stund ute på trädäcket. Kylan från plankorna kryper upp genom fötterna trots strumporna. Fukten gör det extra kallt och bordet har fått ett nytt mönster av de nyligen torkade regndropparna.

Det är sommar.

Kvällen innan sista jobbdagen före årets semester och jag antar att jag borde vara mer upprymd. Men i år är jag mer eftertänksam, med fundersam och mer nedstämd.  För ett år sedan levde jag med oron i kroppen över farmors insjuknande och  led av att se hur hennes kropp bröts ned. Samtidigt försökte vi leva som vanligt och byggde den efterlängtade altanen. Idag för et år sedan lades trallen som jag nyss var ute och klev på och det började kännas som om det skulle bli färdig.

Inom mig undrar jag stilla hur årets sommar kommer att bli. VI har nästan ingen gemensam ledighet alls. Bara fyra långhelger, midsommar,  Dublin, Böda och v 32 då jag inte vet vad vi skall göra. Först har jag mina tre veckor och sedan jobbar vi båda en vecka och efter det har maken 4 veckor.


om att jag någonstans borde lära mig

by tingeling

mitt i natten. Söndagskväll och som vanligt fylld med tankar och idéer. Vill helst sätta igång och göra dem med en gång. Men jag låter bli. Vill organisera skafferiet som var veckans uppgift. Vill fix tvätten. slänga skräp och måla om. Allt på en gång. Impulsivt och luststyrt.

Men jag kan iallafall hålla emot när impulserna kommer. Hålla emot och gå och lägga mig. Det som jag egentligen borde ha gjort för länge länge länge sedan.


om ett hål

by tingeling

jag undrar så. Undrar varför. Varför jag har det.

Hålet i hjärtat då.

Känslan av att inte räcka till, att alltid sakna något men inte veta vad. Att förstå att det någon gång hänt någonting som gjort att hålet har uppkommit men att inte veta, minnas eller förstå vad eller varför.

Vissa dagar är det större än andra. Ibland märks det knappt. Men när det känns så tar det över helt. Då är det svårt att fungera.


om hur allting syns igenom mig

by tingeling

Jag hatar när jag känner denna besvikelse. Som jag inte kan hejda och borde bara sopa bort snabbt som ögat. När jag blir besviken på något som för någon annan skulle vara en skitsak men för mig liksom fastnar och hakar upp sig. Så pass mycket att det påverkar mig rent fysiskt.  Jag vill gärna säga någonting, få de andra att inse hur jag känner men jag sväljer. Sväljer och harklar mig, blundar och tittar bort. Plötsligt blir det helt omöjligt att le. Som om mungiporna har låst sig i nedåtläge och ögonen blir svartare och svartare utan att jag varken vill eller försöker. Det värker i magen och kryper i kroppen. Varför tar jag åt mig? Jag vill verkligen verkligen inte. Vill bara skaka av mig allting som en våt hund och sedan le igen. Men jag har svårt att hantera besvikelse.

Antar att det har med den där förbannade HSP personligheten som jag dras med. Inget kul alls kan jag be att få berätta. Den som gör att jag aldrig glömmer och har svårt att förlåta. Den som gör att det gör så innerligt ont i mig när något går emot mig. När jag känner mig oviktig. När den jag pratat med inte kommer ihåg vad som vi sagt eller bestämt. Det gör fysiskt ont i mig.

Fasten jag alls inte vill.

Det begränsar mig på hur många sätt som helst. Det begränsar min förmåga att känna glädje och lycka, min förmåga att ha vettiga relationer då människor bara är människor och människor kommer att göra dig besviken om och om igen om du låter dem.  jag är oerhört känslig för att känna mig oviktig. Så känslig att jag hellre ger upp bekantskaper än bråkar för dem. När någon väl gör mig ledsen har jag svårt för att säga det, ännu svårare för att släppa det och oftast helt omöjligt att komma över det.

Tillslut blir en väldigt ensam. Och det är precis så jag känner just nu. Ensamhet. Känner mig oviktig och motarbetad.  Försöker svälja, harkla mig, släppa taget och le. Men mungiporna vill inte. Olusten tar över. Den där som gör att jag inte klarar av att fungera. Den som gör att jag inte orkar anstränga mig. Rädslan fyller mig. Den rädslan som gör att jag inte står upp för mina känslor utan trycker ned dem i det svarta hål som finns inom mig. Det svarta hål som alltid ropar att jag är oviktig, inte värd något bra eller något annat själsdödande.

Jag inser att jag måste jobba på detta.  Ingen annan än jag själv kan göra det och ingen annan kan förstå hur det känns inom mig. Frågan är bara hur en skall lära sig att släppa saker och inte känna dessa förbenade överkänslor. Hypnos kanske?


om att vägra mellanmjölk

by tingeling

Ont i hela kroppen. Vartenda liten förbenad led i fötter, händer och fingrar. höfter stela som på en hundraåring, rygg som är trött och tung, handflator fulla med valkar och ömmande rodnader. Dumma kropp som inte fungerar som jag vill eller önskar. Axlarna har fått stryk och jag sover inget vidare i någon ställning.

Ändå skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Älskar att se hur någonting växer fram under mina händer. Hur hus och hem AB förändras och blir någonting helt annat.

Dock hävdar maken att anledningen till att allt detta fysiska inte enbart ger mig större muskler och bättre ork är för att jag aldrig fattar när det är nog. Att jag alltid ska gå “all in” och köra för mycket, för länge, för ofta och förbannat med en gång. Att jag aldrig kör lagom.

Men jag har aldrig varit och kommer aldrig att vara mellanmjölk.


om att börja känna igen

by tingeling

jag vet att jag är långt ifrån lycka. Milsvidder ifrån den pirrande glädjefyllda upprymdhetskänslan som gör att hela kroppen spritter av glädjefnatt och hjärtat bultar varmt och hett. Den lyckokänslan. Jag minns när jag kände den sist. Det var i juli 2005 där jag satt på en stol med min nyfödde lille son i knäet, min store grabb lekte i gräset och det var varma sommarvindar. I min hand var antagningsbeskedet ifrån högskolan i Borås som jag öppnat med bultande hjärta och skakande fingrar.  Egentligen visste jag det redan. Jag hade loggat in och sett på antagningen men brevet var liksom manifestet. Plötsligt var det inom räckhåll. Det som jag önskat, velat och kämpat för så länge.  Jag levde drömmen där och då, och jag skulle bli barnmorska.

Det har hänt mycket sedan den dagen. Både fina saker, sorgliga, bra, tråkiga, roliga och ja, vardagliga saker. Livet har fortsatt. Jag blev barnmorska. Fick ett barn till. Gifte mig. köpte hus, sålde hus och köpte nytt hus. Fick drömjobbet och förlorade ett av de stora målen. Plötsligt fick jag tänka om och där förlorade jag mitt fotfäste. Min grund försvann. Morfar och senare farmor.  Livet fylldes mer av besvikelse , sorg och ångest än av mål och glädje.

Hela sista året när farmor var sjuk och sedan dog var fyllt av ångest. Jag orkade ingenting, sov mer än jag brukar, skrattade mindre, julen var en plåga. Att fylla 40 blev vardag istället för glam.

Men plötsligt händer det. Sakta sakta, med våren och med knopparna på träden, med solen, vinden och den blå himlen. För varje spadtag av grus som jag gräver upp, varje droppe svett, varje tuva med gräs och ogräs och varje penseltag med färg så öppnades en liten liten bit inom mig.

Jag är försiktig med känslan, vågar inte spela med mitt hjärta som insats ens när jag spelar för lyckan. Känslan är snarare pirrande försiktig glädje. En liten lättnad.

Jag låter det vara så så länge.


om att vara på den platsen i livet

by tingeling

Ibland glömmer jag bort var i livet jag är. Glömmer bort en del av de händelserna som har inträffat de sista åren. Vaknar på morgonen och tror att jag fortfarande har morfar kvar. Att farmor finns där i sin lägenhet på Vallås och det finns tid kvar att fråga alla de saker som jag trodde det skulle finnas tid kvar att fråga.

Sen händer det någonting som triggar igång allting igen och jag faller ned i den svartaste grop. Häromdagen var det ett avsnitt i repris av så mycket bättre där Magnus Uggla gör Olle Ljungströms “Jag och min far”.  Den värker in under huden på mig. Speciellt textraden “jag önskar jag stannat, jag skulle varit kvar, den sista gången det skulle varit jag och min far”.

Helt plötsligt är jag där igen. Mitt i insikten att jag kommit till en annan fas av livet. En fas där jag inte längre är den lilla, eller ens den unga med allt framför sig och hela hejarklacken bakom sig av erfarenhet och vishet.  Åh vad jag saknar min hejarklack.

Där och då slog insikten mig att oavsett vad som händer mig i livet här efter så kommer jag att leva med saknad efter människor och tider som betytt någonting för mig. En saknad som är priset för kärlek.

För det är det som det innebär att älska. Att satsa sitt hjärta och veta att oavsett vad du får så kommer du även en dag att förlora det. Sakna det. Längta efter det.

Ju fler människor som du släpper in i ditt hjärta desto rikare blir det. Men samtidigt blir det fler människor ju längre tiden går som försvinner ur ditt liv på olika sätt. Vägar delas och människor skiljs åt. Döden kommer och hälsar på. Och även om varje kärlek och möte berikar livet så tänker jag ibland på hur många sorger och saknader ett hjärta klarar av.  Jag som är en person som plockar in vartenda känsla in under huden tycker att det är fruktansvärt att sakna. Tiden läker inte alla sår och saknaden går inte alltid över. Morfar har varit borta i 6 år och jag kan fortfarande känna en så totalt översvallande sorg och saknad så att den helt och håller tar över mitt väsen. Hur många sådana saknader klarar en person av innan själen går sönder? Hur många vänner kommer att försvinna före mig, hur många släktingar? Kommer jag eller min partner gå över till andra sidan först? Våra barn och eventuellt barnbarn hur blir livet för dem?

Vi står mitt i livet nu, 40 år gammal, här och nu är det fortfarande inte jag som är den äldsta generationen. Vi har fortfarande föräldrar i livet och hoppas på många år kvar med dem. Men den dagen de är borta? Har vi då sagt allt som behöver sägas?

Jag säger till barnen varje dag att jag älskar dem. Känslor är inget som skall sparas till speciella stunder eller situationer. De skall känna varje dag att de är just älskade, önskade och var efterlängtade. Sedan betyder inte det att jag sätter dem på en piedestal och inte ser något av deras fel eller brister. Vi bråkar, skäller,  lessnar ut och gnäller. Men varje dag. VARJE DAG. Så säger vi att vi älskar varandra och att vi finns här för varandra.  Här och nu är trots allt allt som vi har.


Om trettioförsta mars

by tingeling

Det plingar till i mailboxen. Ett meddelande från en släktträdssite med uppdateringar som jag i vanliga fall bara ignorerar men just idag gick det sämre. 31/3 har i många år varit en speciell dag. Förutom att min son föddes 31/3 2005 och en kär vän fyller år så är det även min farmors födelsedag. Mailen borde inte vara oväntat men fet sticker till i hjärtat. Idag fyller Inge-Lise  83 år. Älskade lilla farmor vad jag saknar dig. Vad du fattas mig.


om påskledighet & svårt att komma till ro

by tingeling

Jag minns påsken som barn. Inte lika magisk som julen men det var en trevlig helg. Med godis och letandet efter påskägg, måla ägg och pynta. Det är positiva minnen. I år är påskhelgen ganska så ensam. Morfar är borta sedan länge, farmor borta sedan förra hösten, mina föräldrar åker till Spanien och vi är varken bortbjudna eller har bjudit hem någon. På gott och ont.

På pappret så ser det exemplariskt ut. Fyra lediga dagar tillsammans med familjen och inga planer. I mitt huvud är det kaos. Jag har så mycket planer och vet att det är endast en bråkdel som kommer att genomföras. VI har nämligen helt olika syn på vad fyra lediga dagar skall innehålla min make och jag. För honom är det fyra dagars sova och ligga på soffan. För mig är det inse 60% av tiden aktivitet, men aktiviteten handlar oftast om att göra någonting hemma. Projekt Hus & Hem AB.  Förbättringspotentialen. Möjligheten att slutföra projekt och renoveringar. Gärna fint väder på det och tid i trädgården. Hur skall detta gå i hop. Inte alls för det mesta.

Så där sover resten av familjen och jag själv är uppe. Hjärnan på högvarv av alla tankar om vad jag skall och vill göra. Inte en millimeter av mig är trött och vill sova. Som vanligt när det är helg. Jag vill göra allt jag ser i huset och jag vill göra det bums. Ska bara ska bara och sedan ska jag sova. Men först….

Svårt att inte komma till ro.

 


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2016 Tingeling | Powered by WordPress