en blogg om de dära dagarna

om det svåra i att lyssna

by tingeling

jag vet ärligt talat inte vad jag skall göra. Det händer i princip varje gång som jag får en komplimang eller ett positivt omdöme för något jag gjort bra. Jag kan helt enkelt inte bara säga tack och köpa läget utan det känns oerhört obekvämt. Hur jag skall reagera eller bemöta? Ofta skämtas komplimanger bort. Samtidigt som jag känner att jag hungrar efter det. Hungrar efter den positiva uppmärksamheten och belöningen i att ha gjort något bra. Ändå är det så svårt att ta.

Jag önskar jag kunde lära mig….

att bara säga tack,


om två år som gått

by tingeling

idag för två år sedan somnade min farmor in från detta jordelivet. Påväg mot nya äventyr. Innerligt saknad och älskad av så många.

Jag tänker mycket på henne i denna fasen av livet som jag själv är. När hon var i min ålder gick hon igenom sitt livs värsta år. Lämnad av sin man, sitt livs kärlek, ensam med ett gäng pojkar i varierande ålder. Ett stort hus som krävde en hel del arbete. Första barnbarnet – jag – sedan många fler. Inget jobb, ingen direkt utbildning.

Själv känner jag att 40 års åldern inte är bästa tiden i mitt liv. Mår sämre än på länge rent känslomässigt och känner mig så otroligt ensam. Svårt att umgås med folk och svårare att lära känna människor. Jag har ett stort behov av ensamhet och det har en del svårt att förstå. Men verkar även ha svårt att komma nära inpå, som om jag antingen är för mycket eller för lite. Jag saknar att ha andra så nära som jag brukade ha. Numera har jag få som jag anförtror mig åt och i princip ingen som jag släpper in helt.


om lusten som infaller sig

by tingeling

Det är svårt. På sista tiden har jag kommit in i någon slags flow där jag som vanligt har massvis med tankar, idéer projekt som jag inte vill något hellre än att genomföra. Det liksom bubblar inom mig med snabba luststyrda impulser som jag genast vill genomföra. I vanliga fall är det här inget problem. Jag samlar ihop impulserna och ser vilken av dem som är genomförbar och gör det som fungerar bäst. Men just för tillfället så fungerar det inte alls märker jag. Jag kan liksom inte längre fokusera och ta tag i alla idéer som jag alltid har kunnat tidigare.  De liksom fortsätter att bubbla runt där inne och snarare gör mig frusterad än inspirerad.

Frågan är vad jag skall göra åt problemet.


om alla drömmar

by tingeling

Just nu drömmer jag. hur mycket som helst faktiskt. Och de mest konstiga och underliga drömmar. Nästan som när jag var gravid en gång i tiden. Det är ganska vanligt att man som gravid drömmer det mest underliga drömmar. Jag tror någonstans att det är hjärnans sätt att sortera ut minnen, intryck och våra gamla trauman och bearbeta dem genom drömmarna. För att förbereda oss på föräldraskapet.

Så varför drömmer jag så mycket nu. jag är inte gravid och planerar inte att bli det. Fyller snart 42 och denna kropp är inte i skick. Kanske är det så att det är ett sätt för det undermedvetna att svara på alla förändringar runt omkring mig? För det händer massvis. Både bra saker men också ganska mycket… tja förvirrande saker… om vi skall uttrycka oss politiskt korrekt.

Många förändringar jag aldrig trodde skulle hända men som ändå sker. Kanske är det då drömmarna behövs extra mycket. För de har satt full fart sista månaderna.

När jag var liten var min värsta mardröm ett brus. som när kanalerna på två stängdes av förr. Ett myrornas krig inuti mitt huvud och en total känsla av ångest. Dålig smak i munnen och lukten av oro och rädsla. Jag kan inte beskriva det bättre. Som om jag stängde av alla funktioner och bara var just ett brus. men medveten om mitt brus. Det är massvis med år sedan detta hände sist och mardrömmarna tar nu andra uttryck. Mardrömmarna är de drömmarna där någon jag älskar försvinner eller far illa. Sedan många år tillbaka drömmer jag ofta att jag har något i halsen som är i vägen. Som en stor klump av mjukt tuggummi. När jag tar tag och drar i det för att bli av med det så drar och drar och drar jag men det tar liksom aldrig slut. Lika obehagligt varje gång.

 


om att vara dålig på förändringar

by tingeling

Det är jag definitivt. I all fall de förändringar jag inte själv önskat eller initierat till. Förändringar som jag känner på någotvis medför försämringar för mig. En sådan sak är att byta rum på jobbet. Det tar emot ända in i själen. jag blir så negativ så jag inte vet vart jag skall ta vägen eller ens om jag kommer att fungera. Vilket inte alls egentligen stämmer överens med min arbetssyn då jag brukar vara oerhört flexibel. Bryr mig inte om schemaförändringar, förändringar i patientflöde eller i hantering av arbetsuppgifter. Allt det där kan komma och gå på ett grisablink. Men det är under förutsättning att jag sitter i min trygga borg. När den försvinner så klarar jag inte en suck av det jag hanterar med lätthet annars. Jag behöver ha de saker omkring mig som jag har för att känna mig trygg och glad. Det är då jag blir snabb som en vessla och effektiv som sjutton. Jag vet inte hur detta året skall gå helt enkelt.

Ändå måste jag försöka.

Försöka att inte vara ett neggo som bara klagar på försämringarna. Försöka att knipa igen om min oro och fladdrande ångestkänslor i magen. Försöka att vara effektiv trots att tankarna fladdrar iväg på de oönskade förändringarna.

tills jag inte orkar mer.

frågan är hur effektiv jag kommer att vara under tiden?


om en ny jag

by tingeling

Jag kom hem ifrån Spanien som en annan människa. På gott och ont. Positivt och negativt. Som alltid såklart. Positivt för jag hade hittat en lust att rensa och fixa som jag aldrig haft innan. Jag hade tvingat mig själv till att acceptera stunden och vara, bara vara och vila. Det var svårt. Till det mindre positiva är den känslan av att inte känna igen sig själv. Inte längre höra hemma i sitt eget skinn. Se en främmande person titta tillbaka på mig ifrån speglen.

Det är inte bara hårfärgen som är annorlunda. Det rödbruna utbytt mot det vitblonda. Även inuti är jag annorlunda.

Nu gäller det att försöka förstå sig själv igen. Hitta någonstans förståelse och acceptans för hur jag inte bara känner utan reagerar. Förvirrande.

Den nya jag vill riva upp, rensa ut och förändra. Förenkla. Den gamla jag som fortfarande finns kvar iallafall en liten bit håller emot av gammal vana och rädsla.  Så när nya jag vill kasta ned allt i en låda och lämna bort den kommer gamla jag och plockar upp det som “kan vara bra att ha”.

Åh vad hon stör mig.


om deppigt

by tingeling

läste en artikel som en kompis länkade om hur högintelligenta personer oftare blev deprimerade. Inte deprimerade på samma sätt som när en depression orsakas av fysiska orsaker eller livsförutsättningar utan depression som orsakas av att inte nå sin fulla potential. Utan olusten och livsledan som inträder när en upplever sig underprestera. När en känner sig utanför eftersom det bara inte går att pressa sig ned i den fyrkantiga rutan av vanlig kugge i maskineriet och utföra endast det som förväntas av en. Och jag kände så väl igen mig i det där. Motståndet i mig. Motstånd mot att bli “som alla andra” att bara prestera precis det som förväntas och inte falla utanför.  Nä. Det går inte


om hur det skär i bröstet

by tingeling

ett kraschande ljud i från köket som följs av ett hjärtskärande neeeeeejjj och krokodiltårar ifrån dottern. En tappad tallrik i skärvor har orsakat hennes oro och tårar och jag tröstar. Du är viktigare än en tallrik min lilla loppa. De där tallrikarna var gamla och kantstötta. Älskade lilla.

Hon torkar tårarna i min famn.

Jag bryr mig inte om tallriken. Den var gammal och jag har tänkt på att byta ut dem. Det jag bryr mig om är hennes hjärtskärande förtvivlade skrik. Det skär i mig forfarande. Lilla älskade loppa


om fulgråten

by tingeling

Hur den bara kommer.

Snoret rinner, tårarna fullständigt vräker ned som ösregn en sommardag. Det finns inget tårögt vackert i denna typen av gråt. Bara kaos.

Jag läser en sorglig och ärlig kärleksförklaring till en partner som sedan länge är borta och det svämmar över. Jag tar dem rakt in i mig, någon annans känslor och sorg. Himlen öppnar sig och där står jag, helt genomblöt och fylld av mitt inre kaos. Jag gråter för sorgen och saknaden, jag gråter för det som blev mitt eget, jag gråter ljudlöst och fullständigt. Så tar allt det egna över. Jag gråter för morfar, jag gråter för kärleken, jag gråter för oron för barnen och för jobbet, jag gråter för relationer och vänskap som brustit och för hjärtan som inte längre slår. Jag gråter inte vackert.

Det är som om jag är helt hudlös, som vartenda känsla går rakt in och sätter sig på mina nervbanor och skickar direkt ut impulser till hela min kropp. Jag är helt ensam och försvarslös.

Kanske behövs detta nu. Jag släpper taget och låter fördämningen brista. Låt det komma.

Låt regnet falla


om att inte riktigt känna igen sig själv

by tingeling

Att titta sig i spegeln och inte riktigt veta längre vem det är som tittar tillbaka mot mig. Att inte riktigt veta vem jag är eller vad jag tycker om. Att fundera utan att komma någon vart.

Just nu är jag i limbo. Personen i spegeln som stirrar tillbaka på mig har drag jag känner igen, attribut som är som hemma. Men det är ändå inte… jag.

så vem är jag nu.

Nu hårfärg, ny frisyr, nya attribut för att passa in på det nya. Förändring på jobbet. Men samma jobb. Jag fast någon annan.

jag känner inge igen den jag ser, men inte heller mina känslor. Hur de berör mig. Vissa saker är de samma. bekväma, hemmatema. Andra saker är inte… jag. eller inte den jag var.

nu måste jag hitta mig. Det värsta är att jag befarar att jag gått och gömt mig.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2017 Tingeling | Powered by WordPress