en blogg om de dära dagarna
Category Archives: februari12

om grådaskig himmel och vabb

by tingeling

Lilla dottern har haft feber sedan i fredags. Riktigt tråkig feber som åker berg och dalbana i hennes lilla kropp. Lite är det ju det som är det fantastiska med små barn, hur det kan vända snabbt som ögat. Det går från hög feber till glädjeskutt på ingen tid alls. Nu skall jag vara hemma med henne här i två dagar och satsa på att ta det lugnt så att hon kan få bli frisk. Jag satt länge på jobbet igår för att boka om alla patienter som jag hade bokat in utan resultat. Tillslut fick jag bara ge upp och tänka för mig själv att det finns kollegor som är lika bra på det där som jag är. Ibland måste jag tillåta mig att släppa taget och låta någon annan ta hand om det.

Så nu gjorde jag det. Jag sitter här och blickar ut igenom fönstret på allt det grådaskiga utanför, lyssnar på lilltjejjen när hon stökar i extrarummet och funderar på VAR jag skall börja nånstans. Det finns alltid något att göra. Men först skall jag krama min egen lilla prinsessa.

på väg till dagis för att hämta storebror så _måste_ man bara stanna och hoppa i en vattenpöl. Vad vore livet utan hopp i en vattenpöl?

en liten bit ifrån där vi bor flyter nissan fram. På bron över Nissan har man ett kodakmoment

fina ungar på väg hem


om en längtan

by tingeling

min första egna trädgård var inte stor men den var _min_

som egentligen tog sig form för länge länge sedan. Det hela började under 2001-2002. Det började med en längtan som inte kunde stillas. En längtan om nyklippt gräs under barfota fötter och trädgrenar för svalka. Jag ville så intensivt ge sonen en trädgård och hittade ett sött litet hus med en yttepytte trädgård som banken sa ja till att låta mig köpa. Sött är kanske fel ord egentligen men det var lagom, hyfsat i min prisklass och så rätt för oss två just då.

I det huset har jag upplevt några av mitt livs absolut lyckligaste stunder och även några av mina absoluta “low points” . När vi lämnade så var det för att jag var klar och i tanken någon helt annan stans. Drömmen växte och förändrades att familjen gjorde detsamma. Det tillkom en man och ett par barn. Familjen blev större. Helt plötsligt var drömmen någonting helt annat. Drömmen att kunna erbjuda mina barn tryggheten i ett barnvänligt område med bilfria gator och grönområden växte sig starkare och vi köpte makens barndomshem i just det där idylliska sockerlåds området där alla hus var precis exakt likadana. Samma pastellfärger bara i olika färgskalor och nyanser beroende på gata och storlek. Jag längtade mig sjuk efter att få flytta hit. Det var allt jag ville ha och allt jag överhuvudtaget kunde tänka mig att vi skulle behöva.
Och det har faktiskt varit just så fantastiskt. Förutom på vissa punkter.

Här har barnen vuxit sig större. De har varit trygga med bildfria gator att lära sig cykla på och kompisar vägg i vägg. Här har varit promenadstiga för barnvagn och nära till dagis och skola. Här föddes våran dotter.  Men drömmar kan fortfarande förändras och växa.

Vissa av de mörka sidorna av det som varit går inte riktigt att sudda bort. De har ingenting med själva huset att göra men färgar hemmet i en nyans av bitterhet och sorg som jag inte längre vill ha i min vardag. Det är dax att gå vidare. Drömmen lever ännu.

Drömmen som denna gången innebär ett självständigt fristående hus med tillräckligt med utrymme för oss allihopa. Med utrymme för hobbies och växthus, för umgänge och fortsatta drömmar. Drömmen om ett tryggt och lugnt men fortfarande barnvänligt samhälle där våra fina ungar kan växa upp till trygga individer. Det känns så stort och starkt att vi är färdiga här nu. Att vår längtan och framtid ligger någon helt annanstans. Den känslan är så stark att jag känner den i varje fiber i min kropp.

Jag bygger mentalt  bilden av mitt drömmhus inför min tanke och i mitt sinne. Jag ser mig springa där i trädgården mellan växthuset och äppelträden med prasslande kjolar. jag ser mig klättra upp på bänken framför köksfönsterna och titta ut över ängarna.  Barnen leker. Mannen meckar i sin data verkstad. Jo en IT forensiker behöver tydligen en sådan. Jag ser barnen bli större. Umgänge med familj och vänner. Plats för husbilen utanför huset. En liten verkstad där jag och goda vänninnor kan samlar både för att pyssla och snickra eller bara dricka the i all oändlighet. Jag ser mig själv sitta på en divan i det lilla lusthuset och läsa bok efter bok medans solen går ned och mannen grillar på sin gigantiska grill för miljoner balubas.

Drömmen är här och nu.

Snart blir det verklighet. Med varje cell i min kropp skall jag göra detta min verklighet. Inte bara min dröm.


om ordning

by tingeling

                                     Jag får liksom ingen ordning på mitt liv


hur jag än städar, röjjer, sorterar och pysslar.Just nu stoppar jag delar av mitt liv i flyttkartonger för att röjja här hemma inför en kommande försäljning. Oh vad jag hoppas på detta. Vill så mycket och det känns så rätt. Men hur mycket jag än röjjer och sorterar så får jag ingen ordning. Varken på hemmet eller på mina tankar. Det står kartonger överallt och mina tankar fladdrar överallt. fram och tillbaka och med den aktivitet som för tillfället är på gång i min hjärna skulle mer eller mindre alla världens problem lösas om jag bara lyckades fokusera all energi åt rätt håll. Jag blir fullständigt slut av alla tankar som drar och slitet i mig.

Jag vill bara ha lugn och ro. Få ordning på hem, kropp och sinne. Men så länge röjjer jag vidare med Winnerbäck ekande i öronen.

jag får liksom ingen ordning på mitt liv

det kan va´så förfärligt

det kan va´ så bra

om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd

det kanske är pundigt

det kanske är bra


om barnens sorg och mammans oro

by tingeling

Idag har jag haft en ledsen liten gosse. Efter att vi varit på byskolans utvecklingssamtal och pratat om hans utveckling i skolan som var positiv och fin så avslutade vi med att prata om flytten och då blev lillhjärtat ledset. Jag vill inte flytta, jag vill inte byta skola, jag vill kunna träffa flera kompisar varje dag. Liten blivande 7 åring kryper gärna upp i knät men idag med extra nedstämd blick. Luggen som är allt för lång faller ned över ögonen,  ögonen är suddiga av en tår i ögonvrån och darrande underläpp.

Fröken har just berättat att du är en social och glad liten kille som inte direkt har några bekymmer i skolan. Det som är med dig är samma som de flesta 6 åringar, tålamodet tryter, det är svårt att sitta stilla, spring i benen, myror i rumpan och ser oftast ut som om du inte alls är intresserad eller lyssnar på vad som sägs. Men på nått vänster så har du ändå hört vad som var sagt. Som nu. “Jag vill inte vill inte vill inte flytta“. En tår faller.

Älskade lilla unge.

Jag vet att du och dina syskon helst inte vill flytta även om huset lockar och ni kommer att ha en egen pulkabacke utanför. Att det känns oroligt i magen vid tanken på att lämna det som är vant och tryggt. Kompisarna på gatan. Att känna igen alla träden i skogen och alltid hitta dit man vill.  Att kunna gå hem till vänner precis när man önskar och att tryggt lära sig cykla på en bilfri gata.

Men jag känner mig färdig med detta området och jag vill erbjuda er så mycket mer. Ett större hus med bättre möjligheter. En annan del av stan men minst lika bra och kanske tom bättre på andra vis. Jag ser ingen skönhet i området här när jag är ute och går vilket jag alltid har gjort tidigare. Det lockar inte att fotografera samma träd och väg om och om igen. Jag mår inte bra här och jag ser inte heller någon framtid. men där i det nya huset ser jag en framtid. Eller kanske ffa så _vill_ jag se en framtid. Och den vägen jag ser är ljus och full av möjligheter för er ungar.

Men visst oroar jag mig för att jag kanske inte gör rätt som sliter upp dem från sin trygga tillvaro här i minibyn. Det är ju det som är det konstanta med att vara förälder. Man oroar sig ständigt för något.


om sportlovskänslan

by tingeling

jag minns det så väl.

Känslan av att sportlovet och en hel veckas fantastisk ledighet låg vidöppet framför en. Att kunna lägga sig senare på kvällarna, titta på vilket tvprogram som jag ville ( och det fanns inte direkt så där mycket att välja på egentligen som det finns idag men det var ändå en höjdpunkt) och sova länge på morgonen. Sportlovet som för många är förenat med uteliv och aktivitet minns jag mest som en välkommen paus i vardagen. Visst åkte vi iväg nångång minns jag när jag var yngre men i min familj var det inte knapert men definitivt inte heller så att vi hade någon ekonomisk frihet heller så några långresor var det inte tal om. Två gånger eller möjligvis tre minns jag att jag som barn var med familjen på skidresa. Jag tror att jag var 12-13 år första gången vi var i Äppelbo, för det var väl så det hette? Minnet sviker mig lite så här 25 år senare. Vi åkte tillsammans med ett par kompisar till mamma och pappa ifrån samma lilla byhåla med två killar som den ena var jämngammal med mig och den andra med min lillebror. Vi åkte skidor på dagarna och spelade spel på kvällarna. Precis som det skall vara. Vid nått tillfälle slog vi på stort och gick ut och åt. Det serverades älg på något slags gästgiveri och brorsan gnällde och ville bara ha franskbröd med smör. Han var rätt kräsen i den åldern.

Jag var rädd för skidorna och backarna redan då. Därför känns det bra att kunna erbjuda mina barn skidskola och skidresa i tidigare ålder så att de kan lära sig från grunden och sedan själva välja om detta är någonting för dem.  Så värst sportiga är vi inte annars. Så sportlovet i denna familj handlar mest om paus det med. Samuel har paus ifrån skolan och Adrian slipper gå till fritids som visserligen inte är någon större skillnad ifrån nollan som han går i nu. Jag har tagit ledigt ifrån jobbet. Inte helt men jag jobbar bara halvdagar vilket är fantastiskt skönt. Att komma hem tidigare till ungarna och vara full med ork är inget jag är bortskämd med.

Att sedan dessutom få ett färdigt badrum är definitivt inte någonting jag klagar över heller.  Imorgon skall jag ta premiärduschen i det nya badrummet. Fantastiskt. Men innan dess skall jag hämta hem ett par garderober en kompis vill göra sig av med. De är ändå i bättre skick än de som vi har på kidsens rum så vi byter ut den på lillekillens rum mot dessa. Snart snart snart är huset i skick för att läggas ut. Håll tummarna allihopa för att vi får någon vettig spekulant som vill ge ett bra pris för vårat fina rosa lilla hus.


om något ljust och fräscht

by tingeling

YEY.

 

 

Badrummet är nu färdigt. Vitt ljust och fräscht och jag ångrar bara en enda sak.

VARFÖR har vi inte gjort detta tidigare?

 


om röstlösthet

by tingeling

igår blev jag arbetsbefriad. Jag hade helt enkelt ingen röst och det är otroligt svårt att jobba med mitt jobb när man inte kan prata. Idag var jag på jobbet igen tidigt som vanligt och kastade mig in i dagens uppgifter med liv och lust och helt utan röst. Eller tja lite kan jag ju faktiskt prata idag men det är mycket mycket lite, och kanske man inte ens kan kalla det för att prata när det snarare handlar om att viska eller väsa. Så ja, egentligen kanske jag skulle behöva att vara hemma och helt och hållet hålla truten helt enkelt men det är så fruktansvärt tråkigt. Då är jag inte bara röstlös utan även rastlös. Hoppas hoppas att det går över snart för detta är otroligt frustrerande.

Att vara ute med barnen på en promenad istället för att arbeta var inte heller lättare det är inte direkt så att de lyssnar på mitt väsande när de springer iväg och jag inte kan ropa dem tillbaka.


om vackert vitt

by tingeling

nytt och fräscht, vackert vitt. Det nya kaklet ser ut att passa alldeles utmärkt. Jag har en aning om att det nya badrummet kommer att bli j*****t fint helt enkelt!


om en promenad

by tingeling


Om samma träd

by tingeling

Man kan bara ta så många kort på samma träd sa jag till min man härom dagen när jag argumenterade för varför jag vill flytta. Och jag är trött på dem vi har här!


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress