en blogg om de dära dagarna
Category Archives: dagar

om en burk krusbärs marmelad

by tingeling

Plötsligt stannar jag upp mitt i all rensning och städning och blir stående still. Med en glasburk röd krusbärsmarmelad i handen. Det är inte så mycket kvar i den men jag har tidigare inte kunnat med att plocka fram den. Marmeladen har liksom skiktat sig och är allt för gammal för att ätas.

Ändå står jag där med burken i handen och vill inte riktigt göra mig av med den. De röda krusbären kommer i från farmors lilla täppa utanför hennes lägenhet. Jag plockade dem där och då den sista sommaren. Kokade marmeladen hemma och tog med burken hem till farmor. Det var inte mycket hon fick i sig där den sista tiden när cancern levde runt i hennes kropp. Marmeladen blev aldrig uppäten. Först sa hon till mig att jag fick ta med den hem igen men det ville jag inte. Den får stå här i ditt kylskåp farmor om inte annat till den som kommer och vill ha sällskap med dig. Vi var ofta där och köpte med goda frallor och åt tillsammans med henne. Jag såg henne flera gånger ta ett tunt lager på den lilla fralla som hon tillslut åt tillsammans med oss. Men när hon väl gått bort och vi tömde hennes lägenhet och likväl kylskåp så stod glasburken där.

Där och då fick den följa med hem igen. Den hamnade ganska så långt in i mitt kylskåp och jag tror aldrig att jag åt av den. Inte någon annan heller. Ändå kunde jag inte förmå mig att göra mig av med den. Den stod där långt bak i kylskåpet som en ständigt påminnelse. Som om jag skulle behöva saker för att komma ihåg min fina farmor? Hon finns fastetsad i mitt minne. Som en av de viktigaste personerna som format mig till den jag är. Som älskat mig utan ord och alltid alltid alltid funnits där. Efter att jag tömt burken på krusbärsmarmeladen ned i den gröna matavfalls påsen fick jag ångest. Kan inte med att bara slänga i soporna utan det får gå ut i komposten i trädgården. För att fortsätta ge näring till lyckornas blomster och grönska. Låter kanske sjukt konstigt men så får det bli.

Älskade farmor, bestemor och oldemor. Du finns alltid med mig.


om de som inte fick bli äldre

by tingeling

jag tänker fortfarande på dig ibland. Du som aldrig fick bli äldre än just så. Som fanns i mitt liv för ett tag och sedan inte längre. Du som jag under en tid i livet stod nära för att sedan inte göra det och jag vet egentligen inte riktigt varför. Kanske var det livets sätt att förbereda mig på att du en dag skulle försvinna allt för tidigt och där att det inte skulle bli mer smärtsamt när du gick allt för tidigt.

i mitt sinne är vi 17 fortfarande. Du och jag, jag och du. Du som bara blev strax över 20 och du som bara blev 35. Två av mina bästa vänner från tonårstiden. Ni två som inte blev äldre än så här.


om en arbetsdag

by tingeling

en enda arbetsdag och så var det helg igen. Nästan lite svårt för mitt sinne att greppa. Det är en konstig jul och nyår i år. Jag är inte riktigt van vid att jobba så här lite spridda skurar.

Men egentligen är det inte det som är problemet. Problemet är att jag blir så frustrerad av all denna ledighet när jag inte lyckas med att utföra allt det jag önskar, borde och ville göra. Det är så mycket saker som jag känner att jag velat orka med. Saknar den jag var förut. En arbetsmyra både på jobb och hemma. Som tog mig för saker och bara gjorde. Den personen är lite undanträngd för tillfället. Hon försvann någonstans vid cykelolyckan för två år sedan och det har påverkat mig mycket mer än vad jag vill erkänna. Jag blev aldrig riktigt mig själv igen.

Otroligt frustrerande. Sitte ibland och tittar på saker som jag vill göra, borde fixa eller enkelt skulle åtgärda men ids liksom inte resa mig och göra det. Inte jag. Som nu. Det står fem rena vinglas på matsalsbordet som så enkelt bara kunde sättas in i skåpet två meter bort. Men jag orkar inte. Blotta tanken på att resa mig och fixa är för mycket. Jag känner inte igen mig i detta. Kanske kan jag ändå säga att det är inte helt av ondo. jag tvingas helt enkelt att vila på ett helt annat sätt än vad jag gjort förr.

men en del av glädjen i att fixa är borta.


om himlen i min famn

by tingeling

Det klingar till, högt och klart, de första tonerna och jag är omedelbart tillbaka nitton år i tiden. Det är mörkt ute. December. Solen hinner knappt gå upp innan det åter är mörkt igen. Själv är jag fast inom gulorange väggar. Inte fast i en dålig bemärkelse utan fast i det kärleksfullaste jag kan tänka tillbaka på.

Klädd i den vita, tunna men mjuka patientskjotan som är vad landstinget erbjuder en nyblivnen mamma med det käraste hon har i sin famn. Ett litet knyte, alldeles illröd och med kolsvart hår i min famn. Tretusenfemhundrafemtio gram av renaste kärlek.

Jag sjunker djupare in i minnet. Femte december 2000 föddes han. Mitt livs första stora kärlek. Han som jag osökt kommer att tänka på så fort tonerna klingar ut ur högtalaren.

Du mitt lilla barn, en ängel givit namn, är du jordens dolda skatt, jag fått skydda denna natt. Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Strax under en vecka var vi kvar på BB du och jag. Först fick vi stanna för att jag hade feber efter förlossningen och sedan när jag var redo att släppas hem så var du misstänkt gul och fick sola ett par dagar innan vi kom hem. Där och då, bara du och jag, innanför dessa orangea väggar. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat till Carolas nästan suggestivt hypnotiska stämma som strömmar från högtalaren och rakt in i mitt hjärta.

Vem har tänt den stjärnan som lyser i ditt öga? Känslorna där och då. Så starkt jag minns dem även 19 år senare. Mörkret utanför fönstret. Tårarna i ögonvrån som verkade komma nu lättare än någonsin innan. Hjärtats bultande slag med blodets susande runt i kroppen. Alla celler skriker av kärlek till dig mitt lilla barn. Du med illrött skinn och en tofs av svarta hår på ditt öra. Vad skulle jag inte ge för att vara där igen. I tryggheten av sjukhusets väggar som nybliven mamma. Jag minns fortfarande rösten av barnmorskan som satte sig bredvid mig på sängen och förklarade vilken fin mamma hon tyckte jag var. Hur stoltheten av att bli sedd bultade i kroppen i takt med hjärtats slag. Tacksamheten över att få bli trygg i trygghet.

Hur många gånger har jag inte sedan spelat just denna med ett älskat barn i min famn. Hur många gånger jag har inte sjungit med i melodin och strukit hårlockar från älskade litens panna. Att gunga hela himlen i min famn.

Älskade ungar

Himlen i min famn

Carola Häggkvist

Vem har tänt den stjärnan som speglas i ditt öga?
Vem tog mörket bort i herdars blick din första natt?
Vem har flätat kronan, av strå omkring din panna
Vem har fört tre vise till vårt stall min kära skatt?Är du en av tusen små?
Är du han dom väntar på?
Du mitt lilla barn,
en ängel givit namn.Är du jordens dolda skatt?
Jag fått skydda denna natt.
Är det själva himlen
som jag gungar i min famn.Vem har väckt den rädslan, som lät ditt hjärta gråta?
Varför tar din hand så hårt ett grepp om mammas hår?
Runt oss dansar skuggor, nu är ängeln borta
han sa så mycket vackert, mycket mer än jag förstår.Är du en av tusen små?
Är du han dom väntar på?
Du mitt lilla barn,
en ängel givit namn.Är du jordens dolda skatt?
Jag fått skydda denna natt.
Är det själva himlen
som…


om jag fått möta dig nu

by tingeling

När jag tittar på Allt för Sverige så kan jag inte låta bli att undra. Det hade kunnat vara jag. De tio amerikanarnas lycka över en liten bit av sin historia fascinerar mig. Min gammelmormor, hon med samma namn som jag, emigrerade över till USA när hon knappt var 30 år gammal. Ensam med små barn tog hon sig över Altanten och landsteg utan att direkt kunna någon engelska alls. Där över fanns min gammelmorfar, han som gick till sjöss som 13 åring, som jobbat sig över för att skapa ett nytt liv på andra sidan.

Hur ensamt måste det inte ha varit. Läskigt och ovant.

Jag var inte 13 fyllda när min gammelmormor gick bort. bara tre veckor från sin 90årsdag. Jag fick aldrig träffa henne när hon låg på sjukhuset trots att hon låg där i flera månader innan hon tillslut dog. En sak som jag har haft svårt att förlåta trots alla år som gått. Det började med en rutinoperation men slutade med kallbrand och amputation av först det ena och sedan det andra benet. Tillslut orkade inte kroppen med.

Ett halvår innan gammelmormor gick över till andra sidan så gjorde min mormor det. Hon begravdes i februari och gammelmormor i Augusti.

Tänk om jag fått möta dessa två kvinnor nu. Jag minns dem med ett barns ögon. Med en ung flickas trofasta innerliga kärlek till de som behandlade henne som deras prinsessa. Många är historierna jag hört om deras liv på andra sidan atlanten. Men vad jag önskar att jag hade fått lära känna dem idag. Som den vuxna kvinna jag nu är. Fylld av alla de erfarenheter som livet, egna graviditeter, barnafödande och år av familjeliv ger. Med den kunskap jag idag har. Som utbildad undersköterska/sjuksköterska och tillslut barnmorska. Tänk om de fått vara med och se mig leva den drömmen. Om jag hade kunnat fråga hur deras graviditeter var. Hur de kände när deras barn var små. I den tid som var då. Jag önskar jag fått fråga dem om deras drömmar. Tankar och drömmar om hur livet skulle bli och senare blev. Vad sjöng deras hjärtan för sånger?

Jag vet att min gammelmormor var envis. Med rödbrunt hår och fräknar på näsan. Så pass envis att det inte alltid var lätt i relationer. Men jag älskade henne innerligt som barn. Mot mig var hon aldrig någonting något annat än mild.

Min mormor hade sina egna spöken och ångestproblem. För mig var hon min första kärlek. Den som supportade mig ovillkorligt. Som numera är med tiden så blekt. Men jag älskade även henne så att hjärtat värkte och brann. Hennes död var min första största kärlekssorg.

Min farmor har inte varit borta lika länge. Fyra år. Jag försökte att ta vara på sista tiden. men jag grämer mig ändå över allt jag aldrig sa. det jag inte hann fråga. Det jag nu önskat att vi hade pratat om.

hade det sett annorlunda ut om jag fått möta er nu?


om att söka sig till eller ifrån

by tingeling

det är det som är frågan.

Idag fick jag feedback på en ansökan som jag hade gjort för ett tag sedan. Fick då reda på att anledningen till att jag inte blivit kallad på intervju var att det var otydligt av vilken anledning som jag sökt tjänsten. Om det var så att jag sökte mig till något eller ifrån något annat.

Och skall jag vara ärlig så är det nog så. Jag sökte mig mer från något än till något. Reflekterade själv över detta innan ansökningen och försökte ändå att förmedla varför jag söker mig bort. Inte för att det jag sökte var mindre viktigt. Det var en tjänst inom ett område som tilltalade mig. Som fick mig att känna pirr i magen och förväntan. Men inte inom mitt eget trygga område. Jag skrev att “Jag söker mig inte från kvinnohälsovården, den är fortfarande något som ger mig glädje, utan söker mig mot nya möjligheter.”

i min värld var det tydligt. Men inte för dem som tog emot ansökan. Kanske för att jag inte tydligt kunde förmedla vad jag ville och kunde bidra med annat än min kunskap om och passion för Kvinnohälsa. Kanske skiner det igenom. Min kärlek till yrket och sorg över att inte riktigt komma dit jag vill inom det. Hur skall jag då kunna komma att visa mina andra kvalitéer om det endast är barnmorskan som syns och hörs igenom allt oavsett vad jag känner och vill?

detta tåls att reflektera över.

Vad är det jag vill egentligen? Vill jag alls komma ifrån KHV? Vill jag ens leda något. Eller skall jag lägga de tankarna på hyllan.


om 44 jordsnurr

by tingeling

det blir ett gäng år, månader och dagar som jag nu har funnits på denna jorden. Många timmar och minuter. Det tickar på.

de där dagarna som är livet. Jag firar inte direkt min födelsedag längre. Möjligtvis lite granna för barnens skull. De blir glada av att fira mig och jag blir glad om de är glada.


om söndagskvällen

by tingeling

Jag ligger stilla i soffan och lyfter blicken mot tv:n. Ute blåser det och regnar för fullt. Det har regnat av och till under hela dagen. Plötsliga ösregn blandas med lite klar himmel för att växla över i ett lätt duggregn. Inne brinner det i kaminen. Maken och äldsta sonen diskuteras datafrågor inför sonens första högskoletenta imorgon. Mellankillen sitter och spelar i sitt rum. Därifrån hörs allt ifrån skratt till svordomar. Dottern provar olika sminktekniker på sitt rum.

Jag är lyckligt lottad. Njuter av stunden här och nu. Struntar i ömmande fötter och värkande rygg. Varm och trygg, tillsammans med de jag älskar som mest. Här vill jag vara. Snart skall maken åka till jobbet. Fyra nattpass ligger framför honom och det innebär fyra läskvällar förr mig och barnen. Så länge som de nu vill skall jag njuta av detta. Nedbäddad med de små ( som inte längre är små, snart 13 och 14 år. 179 och 184 cm långa. Men för alltid mina små) Älskar att de fortfarande vill. I helgen har jag sovit länge på morgonen vilket har påverkat min dag på ett positivt vis. orken är bättre då under dagen och smärtorna mindre.

I morgon är det jobb för mig men lov för kidsen. Ja förutom den store då som skall skriva tenta. Jag skall försöka att bara jobba några timmar och komma hem så fort som det bara går. För att orka vara med dem ett par extra timmar. De som betyder mest.


om att inte veta var jag skall börja

by tingeling

jag går omkring här hemma. Fram och tillbaka. Så som jag brukar göra på söndagar. Lite ångest blandat med inspiration och vilja. Ett kryddmått frustration med lika delar oro och längtan. Det rycker liksom i mig där jag sitter så jag drar mig upp ur soffan och börjar på varvet. Plockar lite här och ändrar lite där men vips så är jag tillbaka igen där jag startade.

Här hemma i huset finns det massor att göra, sortera, städa, avyttra och pyssla med men jag kan liksom inte ta mig för det. Det är helt enkelt för mycket. Jag vet inte vart jag skall börja samtidigt som jag vill vara överallt.

Det går inte riktigt att komma bort ifrån känslan av frustration som bara ökar varv efter varv efter varv.


om tomhet inuti

by tingeling

ibland. Igår var en sådan dag. Så otroligt mycket på jobbet och svårlösta saker. När jag kom hem var jag ensam hemma. Största sonen och maken hade åkt hem till mina föräldrar för att hjälpa dem att flytta tunga ting. De två mindre barnen ( det är svårt att kalla dem för små med tanke på att de är 179 och 184 cm långa) hade cyklat till träning. Själv satt jag i soffan – utan tv. Med endast min dator och det gnagande tomrummet inom mig som sällskap.

Frustrationen över att inte riktigt kunna göra sitt bästa jobb, när förutsättningarna blir övermäktiga.

Jag minns en gång för länge sedan när jag träffade en bvcpsykolog. Jag var där i egenskap av att vara nybliven förälder och livet kändes tungt. Konflikter i familjen och maken som valt att inte umgås med föräldrar och syskon gjorde att det var bitvis tungt. Vi pratade om livet och tankar om vad som är en familj och allt som en kan må dåligt av som småbarnsförälder. Där och då minns jag att hon sa till mig att du är inte en sådan person som blir utbränd, du kommer aldrig gå in i väggen det kommer du inte acceptera, men det kommer att kosta dig på andra sätt.

Och någonstans har det varit så. Jag har haft tuffa stunder när livet slitit på mig. Men det har varit en snabb krasch och sedan gå vidare. Däremot har det kostat mycket ont i magen, ångest, panikkänslor, tårar och frustration. Det frestar och kostar på andra plan.

Oftast kan jag lägga bort det sedan. Idag har inte hålrummet grepp om mig längre. Men jag minns det tyvärr allt för starkt det har fortfarande en liten plats i min närhet. Jag får akta mig för vad jag fyller tomrummet med….


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2020 Tingeling | Powered by WordPress