en blogg om de dära dagarna
Category Archives: dagar

om när jag ser dig genom fönstret

by tingeling

Idag är jag hemma. Jag har flexat ut lite tidigare från jobbet och sitter i soffan. Det är klarblå himmel utanför men jag är trött. Har antagligen spenderat för mycket av min energi i helgen och nu har den liksom tagit slut. Plötsligt så står du där utanför fönstret. Min fina tonårskille. du knackat lite lätt för att du vill att jag skall komma och öppna för dig så att du kan sätta in din cykel.

glädjefnattet slår mig i magen.

Du ler det nära leendet. Glittrande ögon och tonårsfrilla. Jag vet vad du vill och lämnar soffan direkt och tar mig ut för att öppna för dig. Som alltid möter du mig med ett leende.

Ljuvliga unge. Du gör mig så lycklig. En del av mig och en del av din far men det mesta är DU och bara du.


om fler dagar som går

by tingeling

Nu är det redan mitten av mars. Helt plötsligt. Jag fick mig en tankeställare häromdagen när jag började fundera på hur lång tid det är kvar. För det är här någonstans som det vänder. Swish så är våren här och jag kommer återigen inte ha hunnit med hälften av det som jag önskar.

Det är nu det är läge att stanna upp. Stanna upp och fundera över vad som är viktigt att hinna med inför vårens intågande. Det är ju ändå så att vi är mitt uppe i slutfasen av en renovering och vi har en stor älskad unge som tar studenten i juni. Här måste vara ordning och dagarna bara går

Det är nästan det som är det värsta. att en liksom inte tar sig tiden att njuta och att vara mitt uppe i livet medans det faktiskt händer. Jag är annars expert på att inte vara i det och att sedan liksom vakna till och bli less för allt jag missat. Jag vill inte göra det igen. I år har jag en önskan att faktiskt få gjort så mkt som möjligt vid varje tillfälle, varje ledig helg eller ledig dag. Vilket i o för sig är lite svårt med tanke på att min kropp inte vill som jag vill och kiropraktorn helst inte vill att jag gräver eller lyfter någonting. Blä för det. Så jag försöker att göra lite i taget och ändå vara närvarande i varje dag som går.


om det liv som jag fick

by tingeling

och att älska det som är bra. För även när det suger så finns det saker att älska. Saker att bevara, ta vara på och njuta av. Det kanske inte är i närheten av det liv som jag drömt om som yngre. Men det är det liv som formade sig under livets gång.

Jag har mitt drömjobb, livet gav mig tre fantastiska barn. Jag bor i ett härligt hus med ett underbart läge som vi sakta men säkert omvandlar till vårdat drömhus. En trädgård som skall bli den oas jag drömmer om under mina egna fingrar. Kärlek från dem som står mig nära. Livet har gett mig nära vänner. En del som kommit och gått och andra som stannat.

Jag har fått utvecklas som människa. Kanske inte på det sätt som jag önskat eller eller trott alla gånger. Men samtidigt på sätt jag inte kunnat drömma om tidigare att jag skulle få möjligheten till. Ibland har livet serverat mig bitarna på ett silverfat och andra gånger har de största nederlagen lett till de största positiva förändringarna även om jag aldrig anat det.

Det liv som jag fick har påverkats av alla val jag gjort och alla människor jag mött. Möten som berört och förändrat. Möten som frustrerat och irriterat och skapat förändringsvilja. Inte det liv jag trodde jag ville ha. Men det liv som blev.


om min artonåring

by tingeling

om två dagar fyller min son arton år. Detta lilla ljuvliga barn som har vuxit upp till en man som jag är så stolt över. Älskade älskade unge. Från den lilla illröda klumpen som landade på min mage en dag i december efter milleniumskiftet har du vuxit upp och blivit en man. En man som jag är stolt över och älskar. Jag har älskat att vara din mamma varje sekund. Även de tuffare stunderna.

Allt från dina glitterögon och smilgropskinder, när du var liten och satt i knäet och kelade mitt öra som bara du kunde. När jag lyssnar på gamla inspelningar eller videos från när du var liten så fylls jag av en himlastormande lycka över allt jag har fått vara med om med dig. Alla godnattsånger bredvid dig i sängen. Alla sagor. Som när vi båda två stortjöt till bröderna Lejonhjärta. Tiden har gått så fort. Arton år.


om intervjun

by tingeling

i onsdags var jag på min andra chefsintervju. EN mangling utan dess like. Först en timmes intervju med chefsgruppen och sedan nästan lika länge med fackliga gruppen. Inte alltid lätt att veta vad som man skall svara i dessa lägen. Inte heller lätt att veta vad som jag egentligen vill numera. Men en sak är säker och det är att det innebär att rannsaka sig själv. Att stötas och mötas av frågor som jag kanske inte klurat så mycket över. Första chefsintervjun jag var på för ett år sedan hade jag förberett mig noga för. Minutiöst, skrivit ned saker jag ville komma med och saker jag klurade över. Denna gången har jag inte gjort det. Jag tänker lite annorlunda denna gången. De gången ville jag visa upp min ambition att göra mera, att jag var någon att räkna med. Denna gången ville jag bara visa mig.  Som en påfågel liksom. Sprida ut mina fjädrar och skina. Dock tror jag inte det är mig de söker denna gången heller. Men då har jag visat min ambition igen.


om min krympande värld

by tingeling

det har nu gått ett år sedan jag blev påkörd av en annan cyklist. Ett freakkin år. Som bara försvunnit i en massa skräp. Jag skulle kunna gå så långt som att nästan kalla det ett förlorat år. Fast det är ju inte sant fullt ut. Det har hänt bra saker i år. En fin semester med kompisar i USA. Att få bli utvald och få gå Morgondagens ledare. En större renovering hemma som kommer att bli fantastisk i slutändan. Ja det har varit bra saker med. Men kroppsligt har det varit ett år som är förlorat. Jag har upplevt smärta på ett helt annat sätt än vad jag någonsin gjort tidigare. Och då pratar jag inte om akut smärta så som gallsten eller förlossningsvärkar.

Utan den gnagande konstanta smärtan som tillslut sätter sig på hjärnan. Som påverkar allting jag gör, humör, tålamod, koncentrationsförmåga, fokus. Den som gör mig mindre trevlig, den som gör mig konstant trött, den som gör att jag inte riktigt kan njuta av saker som tidigare.

Den som får mig att tvivla. På mig själv, vad jag kan och vem jag är.

Smärtan som nu, ett år senare, får mig att inte känna igen mig själv längre.


om dem jag saknar

by tingeling

tiden den går. Denna alla Helgona helg spenderar jag mestadels i soffan pga bäckensmärtor som tar en stor del av mitt fokus. Så växelvis sittande och liggande  beroende på vilket som fungerar för stunden så har jag oftast endast mina tankar till sällskap. idag låter jag tankarna vandra till de som inte längre vandrar på denna jorden.

Jag tänker på Pernilla. Min fina vän från gymnasietiden, med alla planer och drömmar om livet. Londonresan, juijutziträning och spökhistorier. Pernilla gick bort i cancer 35 år gammal.

Jag tänker på Cleo. Som jag umgicks med i slutet av högstadietiden och åren därefter. jag tänker på fest, hemma sydda klänningar och glittrande ögon. Men också allvarliga snack.  Cleo dog i en trafikolycka 21 år gammal

Jag tänker på min morfar, som gick bort i hög ålder 85 år gammal för snart tio år sedan. En av de finaste människor jag vet. Min hejarklack. Den mest fantastiskt morfar. Jag kommer aldrig aldrig att sluta sakna honom.

Jag tänker på min farmor som somnade in av cancer för tre år sedan på alla Helgona. En av de starkaste människor jag vet. Jag är tacksam över att fått vara där när livet tog slut.

Lite tänker jag på min mormor som gick bort när jag inte var så gammal. 12 år.  Det är länge sedan nu men jag minns kärleken till och från henne.

Sorg är kärlekens pris och saknad är kärlek som inte riktigt har någonstans att ta vägen.


om smärtan

by tingeling

för snart ett år sedan var jag med om en cykelolycka. Jag blev påcyklad av en annan cyklist som helt plötsligt och oförutsett gjorde en snabb vändning och cyklade rakt in i mig framifrån. Vid krocken flög jag baklänges av kraften och landade på bäcken/ländrygg med en rejäl smäll. Hade jag inte haft cykelhjälm hade det gått illa med tanke på att mitt huvud studsade i asfalten flera gånger.

jag försöker att lära mig leva med resultatet av denna olycka. Vilket inte är så lätt med tanke på att jag numera som nästan 43 åring lever med konstant smärta och nervpåverkan. Den tar ibland över mig fullständigt. Påverkan humör, fokus och tålamod. Gör att jag inte kan sova på nätterna och begränsar mig i vad jag kan och orkar göra.

Den smärtan önskar jag ingen annan, inte min värsta ovän. Egentligen är den inte så outhärdlig, om den inte bara hade varit just konstant.

 


om att spegla sig själv i någon annan

by tingeling

jag går just nu en utbildning som heter Morgondagens ledare. En utbildning där en får smaka på många bitar av ledarskap och brottas med personlig utveckling.

I en mindre grupp får vi chansen att grotta ned oss i varandras liv, tankar, utveckling och dilemman.  Spegla oss i varandra. Vilket är en fantastisk möjlighet men också något som kräver självrannsakan och lätt ger en bitter eftersmak och lite ont i magen. Så där som det skall. Utveckling är inte alltid bekväm, känns inte alltid lätt eller smakar bra. Ibland värker den fram. Så också idag.

Jag åkte hem med massa tankar och en konstig eftersmak i munnen efter att ha speglat mig i de andra deltagarna. Att få uttrycka sig, sitt liv och sina möjligheter och direkt få respons på det. Det är fascinerande hur snabbt en tanke efter att ha värkt fram länge i sinnet kan ställas i en helt annan dager när den läggs fram inför någon annan som har en helt annan bakgrund och en helt annan syn.

Förändringar måste till. Så är det bara.

det har spegeln berättat för mig idag.


om tiden som bara går

by tingeling

långt mellan blogginläggen nu mera.

jag skulle ändå inte säga att jag slutat vara denna bloggen, jag är bara inte full av ord hela tiden. De där orden som strömmar från mitt inre via tangenterna och ut på skärmen.  Mycket har det handlat om smärta. Jag var med om en cykelolycka för 11 månader sedan där jag blev påkörd av en annan cyklist. Landade på rumpan/ländryggen och någonting där hände. jag hade hjälm så tack vare det hände ingenting allvarligt med huvudet trots att det studsade i asfalten. Men bäckenet. Först trodde jag att det var känningar av min gamla foglossning för det kändes likadant.  värk, smärta, gnag, mol och strålande ned i benen. Sedan blev fötterna påverkade. brännande känsla under fötterna, ömsom iskalla och ömsom varma. Efter 2 månader kunde jag varken gå ordentligt men framför allt inte sitta eller ligga utan smärta. Sökte då läkare. Benen var olika långa och mycket smärtpåverkad. Jag skickades till kiropraktor för att rätta till.

Kiropraktorn upptäckte ett roterat korsben som klämde in nerverna i bäckenet och rättade till vad hon kunde. Därefter skickade hon mig till sjukgymnast för träning. Sjukgymnasten ville inte träna mig specifikt eftersom jag fortfarande har nervpåverkan ned i benet och skickade mig tillbaka till vårdcentral för bedömning och ställningstagande till MR röntgen av bäckenet. ortoped doktorn på VC var inte helt övertygad men skickade remiss till MR av korsrygg och ländrygg och gav mig mer Alvedon och Naproxen. Därefter 6 veckors väntan på MR som var nu i fredags. De tre första veckorna gick det mycket bra med ökad smärtlindring, sedan dess har det åter gått utför.

Nu är jag så less på att ha ont, på att inte sova bra, på att inte kunna sitta, inte kunna stå eller gå ordentligt och kanske framför allt inte kunna veta varför.  Om inte röntgen ger något svar så vet jag inte vad jag skall ta vägen.

En lång väg tillbaka sa läkaren, det kommer göra ont, det kommer ta tid – ja det kommer ta år.

Svårt att orka leva ordentligt när en har konstant smärta.  Och tiden, den bara går.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress