en blogg om de dära dagarna

om att välja att säga ja

by tingeling

För ett tag sedan hade vi en intressant diskussion på jobbet som handlade om energi.  Hur vi ofta stressas av en verklighet och vardag där vi sällan hinner med så mycket som vi vill eller borde och oftast inte alls så mycket som vi skulle önskat. Men också hur vi kan irriteras av att andra inte ser hur stressade vi är och hur svårt det är att säga nej när någon vill ha/behöver /förväntar sig någonting av oss.  Hur den stressade och irriterande energin tar av våra krafter som vi skulle egentligen behövt till någonting helt annat. Exempelvis till oss själva.

Ett exempel på mitt jobb är klassiskt. Alla tider är slut, man har nallat av sin rast och sin admintid och så står det en plötsligt en patient där, antingen i telefon eller framför mig helt obokat och behöver hjälp med någonting. Självklart hjälper man till så gott som man kan men inombords kan stressen tära och speciellt om man har bråttom iväg till en lunch, en bokad tid eller något annat som man verkligen vill/bör/måste göra.

Kollegan pratade om att aktivt välja: Att välja just i det tillfället säga Ja, eller att säga Nej, och sedan inte låta valet ta mer av ens energi. Att ta ett par sekunder för att tänka antingen – okej, är det här någonting jag kan tänka mig  att ställa upp på eller nej det hinner jag inte, och i det ögonblicket göra ett aktivt val att säga antingen Ja eller Nej. Självklart kanske du tänker och ja det är det ju, men den stora grejjen är vad jag väljer att göra med mig själv i det valet. Att i samma ögonblick som jag väljer att säga ja så väljer jag bort all dålig energi som det tar ifrån mig. Helt enkelt att okej nu väljer jag att säga ja och det innebär att jag får lite mindre lunch men det är okej. Om jag inte är okej med det så skall jag välja att säga nej tyvärr det går inte.

Det jag väljer bort är stress eller irritation och frustration över att jag gör någonting som jag egentligen inte tycker mig hinna/vilja /borde göra.  Att _bara_ välja att säga ja helt enkelt.

Idag fick jag öva hemma på maken. När vi vaknade så snöade det ute vilket är jättehärligt på ett sätt och skit på ett annat.  Jag menar det är så fantastiskt vackert med allt det vita runtomkring och det gör underverk för julstämningen. Men det är mindre bra med tanke på att jag hade tänkt åka till Ullared och Gekås idag och vi bara har sommardäck på bilen. Nåväl jag övertalade maken att åka och byta till vinterdäck om han fick min plånka med sig att betala med. Sagt och gjort. Han knorrade lite men köpte läget och gav sig iväg. På vägen ut i hallen så ropade han till mig och undrade om jag kunde hjälpa honom att ta ut vinterdäcken ur förådet.

Min första tanke var nääääe jag vill inte, det är jobbigt, tråkigt, kallt ute, snö, regn, slask, trist, tungt, smutsigt och bara bläää det kan han minsan göra själv.

Sen tänkte jag ett steg till. Antagligen tycker maken att det är precis lika tråkigt som jag att plocka fram smutsiga vinterdäck ur förådet i slask och snöblandat regn och om jag bett honom om hjälp skulle jag uppskatta om han faktiskt hjälpte mig. Också tänkte jag på kollegans ord om att bara säga ja.

Självklart svarade jag snabbt, vi är ju ett team du och jag. Förvånat tittade maken på mig där han stod i full muddering under luftvärmepumpens utblås och säkerligen var hur varm som helst och blossande rödi ansiktet av både värme och förvåning. Säkerligen var det inte alls de orden han hade förväntat sig ifrån mig utan snarare en klagovisa eller undanflykter. Men jag valde i det ögonblicket att bara säga ja och då valde jag bort all den negativa energi jag brukar lägga i sådant där. Genom att välja att säga bara ja så tillåter jag inte mig själv att tänka på det som är stressande, jobbigt eller irriterande.  När jag klampat ut i hallen, dratt på mig skor och halsduk och ser slasket på gatan så kväver jag en pust med att säga till mig själv att – Nej, nu valde du att säga ja och då gör du det bara. Må hända det är kallt ute, må hända det är blött ute, må hända det är tungt och smutsigt men du gjorde ett val att säga ja och då gillar du läget. Sen vandrade tanken vidare och med ens kändes det helt okej att gå ut i slasket och plocka fram däck. Dessutom tog det bara fem minuter sammanlagt. Fem minuter som jag som jag tänkt som vanligt kunde valt att mest gnälla och frysa eller hitta på undanflykter innomhus men som nu kändes helt okej att spendera för att min man bad om hjälp och jag valde att säga ja.

Kanske är jag dålig på att förklara just hur bra det kändes men det är en väldigt skön känsla.

Så nu skall jag försöka att införa detta mer i mitt liv. Att göra det till en naturlig del, precis som jag försökt med det första mottot jag fick ut ur en bok om organisering.  “Tar det mindre än en minut? Gör det NU!”

 

 

                                       lite snö ligger ialalfall kvar på marken även i vår lilla trädgård


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress