en blogg om de dära dagarna

om lyckokänslan i kroppen

by tingeling

Först trodde jag att det skulle bli en sådan där helg som spenderades antingen inne eller på resande fot. Gårdagens utflykt och dagens tråkiga väder verkade göra det svårt att komma ut. Men när klockan passerade tre på eftermiddagen så klarnade den tråkiga grådaskiga himlen upp och solen tittade fram en stund trots att det blåste rätt ordentligt. Genast började det pirra i magen. Jag måste ut. Ut i trädgården medans tid ännu finnes, medan vädret tillåter och klockan inte har sprungit iväg till kväll. Oömma kläder, mjuka byxor, träningsstrumpor som är liksom lite tåligare, fleecetröjja som redan bär spår av jord, gräs och pinnar. Hopp i två storlekar för stora stövlar som får mig att känna mig så där extra händig ändå trots att fötterna glider runt i dem. Kanske mest pga stålhättorna som gör dem extra bra att ha när det skall grävas.

Så står jag där igen och bara andas i min trädgård. Funderar. Lika mycket som jag stör mig på suterängträdgården och vägrar gå ned i den på vinter. Lika mycket älskar jag den med alla sina möjligheter på våren och sommaren när jag skulle vilja spendera mesta tiden där nere.  Vinbärsbuskarna jag flyttat verkar ta sig. Tack o lov. Grenarna och de smala stammarna på träden vi sågat ned måste flyttas och med tjocka handskar beskär jag träd, plockar grenar och pinnar, flyttar både stor och liten sten medan jag funderar över mitt nästa drag.

Jag känner mig så där försiktigt lyckl…. nä jag vågar knappt skriva ordet. Jag som påstår att senast jag kände lyckorus var i juli 2005. en spirande bubblande lyckokänsla närmar sig hjärttrakten. Kanske måste jag nu tillåta mig vara lycklig för allt det fina omkring mig? För när mycket annat försvinner, faller i bitar och går sönder så är det ännu viktigare att fokusera på det som är vackert och bra? Att vara ute i min trädgård är en sådan sak. Att den faktiskt är min – något jag längtat så länge efter. Jag vill kasta av mig strumpor och skor, insupa våren med bara fötter på gräsmattan som mest består av mossa trots hårt jobb från maken med mossrivaren förra året. Lukta på blommor och knoppande grenar. Njuta av den grönska som börjar att spira.

Så jag beskär grenar. Jag gräver bort och lägger till. Krattar. Fyller upp och slätar ut. Njuter av att känna mig varm och svettig. Älskar varje minut. Om bara helgen vore lite längre!


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress