när du väl släpper fram dem.

Nu fick de flöda fritt för en gångs skull.

Helt plötsligt händer det, till ett känslosamt tv-avsnitt utan någon direkt koppling till någonting. Och vad de flödade. På ett sätt som jag tydligt märkte att jag inte tillåtit på länge.

Troligtvis allt för länge.

Medicinen har gjort sitt, allt har blivit lite blankt liksom, avtrubbat. Jag har inte riktigt kunnat gråta som jag brukar och nog har det varit lite för instängt. Sedan flödade det fritt till allt. en tanke, en känsla, en bild, ett skratt från ett barn. Kroppen känns plötsligt stå annorlunda. Så skör. Den har varit med om så mycket mer än vad jag önskat de sista åren.

jag hoppas innerligt att inte även nästa medicin vill stänga in tårarna.

tror aldrig det kan vara bra