en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: älska

om min snart vuxna son

by tingeling

Klockan börjar närma sig elva. Det är torsdagen den fjärde december 2014 och jag kan inte låta bli att låta tankarna fara tillbaka i tiden. Det känns helt ofattbart att det faktiskt är 14 år sedan jag låg där i sängen på sjukhuset. 25 år gammal och väntande in min förstfödde älskade son. Vattnet hade gått tidigt på morgonen dagen innan under tiden som jag var inlagd på sjukhuset för högt blodtryck och havandeskapsförgiftning. Inte hade jag en aning där på kvällen för 14 år sedan att det var så nära. Så nära att jag snart skulle hålla dig i min famn.

Inte heller visste jag hur det skulle kännas att göra just det bara ett gäng timmar senare.

Idag är dagen innan din fjortonde födelsedag. Du är inte längre ett barn utan en ung man på väg in i vuxen världen och jag förstår fortfarande inte hur det hände. I sinnet är jag fast någonstans runt att du är 8-9 år gammal och den ljuvligaste unge man någonsin kunnat önska sig. Nu går du i åttan och på senaste utvecklingssamtalet så sa en av dina mentorer att du hade börjat att “kaxa till dig” lite granna vilket är någonting som både hon och jag upplevde som positivt. För det är ju så att ta steget in i vuxenvärlden att man måste lära sig om sig själv och stå upp för det som är du och det som är rätt. Du är stor och lång. Nästan längst i skolan trots att du bara går i åttan. Över 185 centimeter lång och fjunig överläpp. När jag ser dig fylls jag av stolthet. Inte för att jag anser att du måste prestera. Nej, aldrig, du är du och jag vill aldrig tvinga fram att du skall känna press ifrån mig att du inte duger. Du är bra som du är. Men stolthet över att du presterar för att DU vill. För att du känner en glädje i att få bra betyg. Ditt B i matte, engelska och spanska får mig att rysa av välbehag. Inte heller där för att du måste utan för att du känner dig stark och trygg i dessa ämnen som inte varit mina bästa. Matte och språk har varit de svåraste för mig och trots detta verkar inte mina svårigheter för dessa ämnen ha färgat av sig på dig. Din lärare säger att du skulle kunna prestera bättre i vissa ämnen om du bara ville och tyckte det var viktigt, vi fnittrar du och jag. Oh vad jag känner igen mig. Mmm säger du, men det är inte roligt. Då är vi fullt nöjda med väl godkänt. Jag är tydlig med att du inte behöver prestera A eller B i alla ämnen bara för att. Jag är glad för att du försöker och gör ditt bästa.  Du blev tillfrågad om specialmatten, tydligen inte många som blir. Du provade en gång och tyckte det var svårt och hoppade över. Dina mentorer säger att du skulle kunna om du ville men frågan är om det är lika roligt när man plötsligt inte längre är bäst på det som man lär sig utan alla andra i tävlingsmattegruppen är lika bra och det blir klurigt. Jag vägrar pressa dig. Det måste kännas lite lustfyllt att lära sig och jag älskar dig vanvettigt  oavsett tävlingsmatte eller ej.

Jag älskar våra egna stunder där på kvällen. Att vi sitter tillsammans när de andra sover och tittar på sci fi eller andra gamla tv serier, ibland pratar vi men oftast är vi tysta. jag älskar det faktum att vi tillsammans har plöjt 5 säsonger av Andromeda, 10 säsonger av Stargate sg 1, 5 säsonger av Stargate Atlantis, 7 säsonger av Dr Who, 8 säsonger av Bones, 4 säsonger av Warehouse 13 mm. Snart har vi inga kul serier kvar. Men stunderna är för alltid etsade in i mitt hjärta.

Jag älskar när du delar med dig av dina tankar och funderingar. Om saker du lärt dig i skolan, om nyheter från radio eller tv eller bara när du berättar att ni fått lära er om etik eller könssjukdommar i skolan. Och jag älskar det faktum att du verkar växa upp till en sund, klok och fin man.

Jag önskar att livet behandlar dig väl min son. Inte att du skall slippa undan allt ont men att du skall kunna hantera de prövningar du möter och växa utav dem. För det är inte prövningarna som definierar oss. Det är hur vi hanterar dem.

Finn dina egna vägar min son. Se lyckan där den finns och ta vara på den. Känn kärlek och vet att det finns alltid möjligheter även i den mörkaste natten. Tack för att jag fått vara del av ditt liv i dessa 14 år. Jag hoppas och önskar på många många många mer.

grattis i morgon på din fjortonårsdag.

//din mamma


om lyckan över det som faktiskt finns

by tingeling

det finns mycket fint i mitt liv. Mycket som jag kämpat för och en hel del som jag bara fått utan att kanske ens förtjäna det. Livet har gett mig mer än vedermödor och kamp. Det känns viktigt att ibland bara vara tacksam och våga se det vackra i allt som finns omkring mig. För det finns en massa bra och vackert i att bara leva och det vackraste är den familj som jag älskar så högt.  I trettioåtta år har jag fått vakna upp på morgonen, frisk – ja mer eller mindre, till en ny dag oavsett om den dagen bjudit på regn eller sol, skratt eller tårar. Under dessa åren har jag utbildat mig till mitt drömyrke. Hur många gör det egentligen? Oavsett om vägen var tuff och stundtals nästan outhärdlig så gjorde jag det. Tog mig igenom svårigheterna och landade i mitt drömjobb ett par år senare. Jag tror inte att det är så många som gör det. Jag minns ett inlägg jag skrev för en 8 år sedan. Mitt i utbildning och bebisskötsel. Adrian var liten och jag var känslig. Visste inte vart ödet skulle bära mig. När jag stod där och visualiserade så ville jag se mig själv. Fem år fram i tiden. Färdig, legitimerad och på drömjobbet. Med ytterligare ett älskat barn hemma.

Fem år senare var visionen sann. Det är någonting att vara enormt stolt och lycklig över. Varje dag i mitt jobb träffar jag fantastiska människor. Sådana som behöver mig eller min kunskap och jag håller ibland på att hälla ut min själ för att ge det till dem. Jag önskar att jag fick göra just det så mycket mera. Jag kan knappt fatta det så här 9 år efter att jag började själva utbildningen, men jag har faktiskt mitt drömjobb. Sen att jag fortfarande letar utmaningar och vill utvecklas och gör drömmen till något nytt det vill jag tro är sundhetstecken. Något som fortsätter föra mig framåt. Skulle det dock av någon anledning vara så att jag inte längre kan jobba så kan jag med klar röst och stadigt hjärta säga att jag levde drömmen. Nådde mitt mål och var tacksam över att kunna göra det bra.

Tre barn. Det trodde jag inte själv för 20 år sedan. Knappast ett par år senare när jag lämnade gyn mottagningen efter att ha fått reda på att det troligtvis skulle vara svårt för mig att bli gravid. oregelbunden och sällsynt ägglossning skulle ställa till det. Första barnet var en chock. Men den lyckligaste chock jag någonsin haft. Han kom för mig. Detta underbara barn som blev min räddning och min lycka. Aldrig aldrig aldrig var det svårt. Inte en enda sekund var det svårt att välja dig. Det var inget val ens. DU fanns och det gjorde mig så innerligt lycklig. Fantastiska unge. Redan som spädbarn gav du mig lycka. Inte ens de jobbiga stunderna var speciellt jobbiga. Jag har aldrig mått så bra som då när du var så liten att du sov där hud mot hud på mitt bröst. Inte ens i de ensamma stunderna med dig var det svårt. Jag valde det själv och jag har älskat var stund med dig. Sen mötte jag den man som skulle bli far till dina syskon. Du tog honom till ditt hjärta och du älskade både lillebror och lillasyster. Så var hjärtat åter fullt. Tre så fantastiska barn. Som fyller mig med kärlek. Tiden går fort men jag försöker verkligen tänka på att vara närvarande i varenda kram.

Jag har en man som inte är perfekt men som älskar mig. Som vill vara tillsammans med mig oavsett mitt humör eller stämningsläge. Vilken lycka. Jag är inte ensam när jag somnar och inte heller när jag vaknar. Tillsammans gräver vi gropar, renoverar hus och fäller träd. Tillsammans har vi byggt oss ett litet heligt rum där längst inne i huset där vi kan bara vara. Där jag är nära och du berör mig. Jag tar tacksamt emot varje bråk och gnäll för att få dela livet med någon som du som älskar mig för den jag är och bara klagar lite när jag kommer hem med ytterligare ett loppisfynd. Jag vet att även om du suckar högljutt så är du stolt över det jag åstadkommer för att göra vårt hem mer till vårt.

Tillsammans har vi skapat vårt drömhus här på lyckorna.  Något som jag är  stolt och lycklig över. Ett drömhus som inte ser ut som i böckerna eller tidningsreportagen. Ett drömhem som inte på långa vägar är färdigt utan som måste fortsätta utvecklas, målas och filas på. Jag älskar vartenda sekund av det jobbet. Att vakna på morgonen en ledig dag och veta att det finns saker för mig att göra för att jag kan. Jag kan hamra, snickra, måla och tapetsera. Jag kan bära, möblera, klättra och plantera. Det sjunger i hjärtat av alla möjligheter.

Husbilen. En ständig källa till glädje och tacksamhet. Hur stolt är jag inte över de resor vi gjort med den. Och hur lycklig över de som finns kvar att göra. Tillsammans med familj och vänner. Vännerna vi är nära är inte många men de är just det, nära. Jag är tacksam över att ha dem nära. Lycklig över de skratt vi får tillsammans.

Jag är lycklig över att min fina  morfars kristallkrona hänger i taket framför mig när jag tittar upp från min dator. mitt nygjorda bibliotek får mig att känna stolthet och historiens vingslag då mycket av det som finns där är en del av vår släkthistoria. Fönstren som står i uterummet gör mig pirrig av lycka när jag tänker på det växthus som skall bli till av dem och soluppgången ifrån mitt sovrumsfönster är vacker. Solnedgången i fågelkvitter tar andan ur mig från mitt eget uterum.

Jag har så mycket. Älskar så mycket. Känner mig älskad tillbaka.

tack


om att återvända

by tingeling

Idag var jag tillbaka, för första gången på lång tid. Nästan fem år har passerat och ändå kändes det som igår. Jag hade svarat på en annons på en Facebook loppis och skulle åka och hämta en skänk att göra vid. Förvånande nog visade det sig att huset som skänken fanns i var grannhuset från där min fina morfar bodde. Bara mitt över den lilla gångvägen. Kvinnan som jag skulle köpa huset av visade sig ha bott där i 17 år och kände mycket väl min morfar. Alla tyckte om Åke skrev hon, jag förstår att du saknar honom.  Redan där borde jag ha förstått vilka känslor som skulle komma över mig.

Nåväl, jag tog med mig äldsta sonen som bär hjälp och kopplade på pappas släp på bilen. Vi körde mot Vallås. Så svängde jag in på den lilla vägen vid kyrkan, som så många många gånger tidigare. Och det knöt sig lite i magen. För det kändes som om ingen tid alls hade passerat. Som om vi var på väg hem till morfar för att åter igen få sitta i hans fina lilla kök och titta ut genom mosaikfönsterna och vara tillsammans. Återigen känna värmen i från hans mjuka väl manikyerade händer. Återigen se barnen leka där på golvet med samma leksaker som jag lekt med för länge länge sedan. Jag parkerade en bit ifrån, gick upp mot huset, inte samma väg som vi brukade ta. Det klarade jag inte av. Tog den mer ovana.  Och där var det. Samma lilla hus, med en ny färg utanpå och samma siffror på knuten. 131. Mosaikfönsterna var borta, staketet var annorlunda och grinden fanns inte längre kvar. en liten altan var uppbyggd framför köksfönsterna och blombuskarna var borta. Samma hus fast så annorlunda. Det knyter sig så. Tårarna brände i ögonvrårna. Jag blev väldigt berörd över att åter vara där. Fem år senare.

Jag fick min skänk, grannen pratade så väl om morfar och jag önskade att jag kunnat stanna och prata mer om honom. Väl hemma så berättade jag för maken, återigen brände tårarna i ögonen och jag blev nästan arg på honom när han sa att det är länge sedan nu. För tiden läker inte alla sår. De blir lättare att leva med för att man vänjer sig vid att det gör ont.

Det hjälper helt enkelt inte.

Att återvända känns både jobbigt och tårfyllt men också som att faktiskt komma hem!


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2020 Tingeling | Powered by WordPress