en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: foto

om det där ljuset.

by tingeling

Jag stannar upp och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag skall hjälpa dottern upp ur badkaret.

Plötsligt är det där.

Ljuset.

Det där ljuset som gör mig varm i bröstet och pirrig av längtan. Det där ljuset som jag aldrig lyckas fånga på bild så som jag skulle önska. Ljuset som gör färgerna på allt i omgivningen mera varmt och levande. Som en 3D film i verkligheten. fast bättre. Helt omöjligt att förklara eller fånga på bild. Varje försök resulterar i ett halvdant magplask som inte alls får fram det där ljuset som får det att knyta sig i magen av välbehag. Ändå kan jag inte låta bli att försöka fånga. Måste försöka. En dag kanske jag kan fånga den där känslan på bild.

Tills dess får jag njuta av det som finns framför mig. Där ute. Genom fönstret. Det där ljuset.


om vinterlek med barnen

by tingeling

älskade ungar. Även en kort stund tillsammans med er ute i kylan ger mig lycka i hjärtat. När ni skrattar tillsammans sjunger mitt hjärta och jag vill föreviga vartenda snöängel och snöbollskast. Mamma älskar er. 

Ute har det kommit mera snö. Inte bara den som legat ett tag utan hela dagen har det snöat av och till så ny fräsch gnistrande snö täcker marken . Kontrasten mellan den vita snön och den vackert blåa himlen gör det till ett perfekt tillfälle att jaga ut barnen för att fotografera. det är underbart att se dem leka, kasta snöbollar, skratta högt och göra snöänglar. Det får mig att tänka tillbaka på hur det var när jag själv var liten och hur vi lekte i snön i den stora trägården som tillhörde mitt barndomshem.  Det finns en bild på mig och min lillebror när vi sitter på en snöhäst som pappa hade byggt till oss i trädgården. Om jag blundar kan jag fortfarande komma ihåg hur det såg ut och exakt var i trädgården som vi lekte den dagen. jag har på mig en röd mössa med knäppning under hakan , den har vitt fluff runt pannan och en “fluffig kaninsvans”. Lillebror har på sig en vit stenmarksliknande toppluva och båda har vi blossande illröda kinder men strålande glada leenden.  Min pappa kunde allt de åren när jag var liten och jag minns att jag älskade snöhästen.

 

Nu är det mina grabbar som har toppluvor och blossande kinder. Så lika som bröder men ändå så otroligt olika. Samuel med sina vackra fräknar som ramar in ansiktet så fint och Adrian med sina långa mörka ögonfransar och tandlösa leende. Fem år skiljer det på er men ni leker ändå bra tillsammans.

Snöänglar är vackert men är man sex, snart sju år har man inte riktigt något tålamod att avnjuta dem med.

Sen är det inte heller så himla skojj att den där mamman bara skall ta massa foton hela tiden. Iallafall inte om man heter Adrian och fryser för det är såååå kallt ute och man är såååå hungrig så man nästan svälter ihjäl. Så när mamman skall ta en ZILJOOOON bilder är tålamodet slut och minerna där efter.

underbara fina stora killen. I mina ögon är du så otroligt vacker  och fin. Omtänksam och snäll.

goa busiga lillasyster som mest ville roa sig med att kasta snöbollar på sina bröder. Du har aldrig långt till skratt och bus och det syns i ditt ansikte.

goe storebror – jag älskar denna bilden. Tycker den är såååå fin. Precis som du.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress