om min snart vuxna son

Posted on

Klockan börjar närma sig elva. Det är torsdagen den fjärde december 2014 och jag kan inte låta bli att låta tankarna fara tillbaka i tiden. Det känns helt ofattbart att det faktiskt är 14 år sedan jag låg där i sängen på sjukhuset. 25 år gammal och väntande in min förstfödde älskade son. Vattnet hade gått tidigt på morgonen dagen innan under tiden som jag var inlagd på sjukhuset för högt blodtryck och havandeskapsförgiftning. Inte hade jag en aning där på kvällen för 14 år sedan att det var så nära. Så nära att jag snart skulle hålla dig i min famn.

Inte heller visste jag hur det skulle kännas att göra just det bara ett gäng timmar senare.

Idag är dagen innan din fjortonde födelsedag. Du är inte längre ett barn utan en ung man på väg in i vuxen världen och jag förstår fortfarande inte hur det hände. I sinnet är jag fast någonstans runt att du är 8-9 år gammal och den ljuvligaste unge man någonsin kunnat önska sig. Nu går du i åttan och på senaste utvecklingssamtalet så sa en av dina mentorer att du hade börjat att “kaxa till dig” lite granna vilket är någonting som både hon och jag upplevde som positivt. För det är ju så att ta steget in i vuxenvärlden att man måste lära sig om sig själv och stå upp för det som är du och det som är rätt. Du är stor och lång. Nästan längst i skolan trots att du bara går i åttan. Över 185 centimeter lång och fjunig överläpp. När jag ser dig fylls jag av stolthet. Inte för att jag anser att du måste prestera. Nej, aldrig, du är du och jag vill aldrig tvinga fram att du skall känna press ifrån mig att du inte duger. Du är bra som du är. Men stolthet över att du presterar för att DU vill. För att du känner en glädje i att få bra betyg. Ditt B i matte, engelska och spanska får mig att rysa av välbehag. Inte heller där för att du måste utan för att du känner dig stark och trygg i dessa ämnen som inte varit mina bästa. Matte och språk har varit de svåraste för mig och trots detta verkar inte mina svårigheter för dessa ämnen ha färgat av sig på dig. Din lärare säger att du skulle kunna prestera bättre i vissa ämnen om du bara ville och tyckte det var viktigt, vi fnittrar du och jag. Oh vad jag känner igen mig. Mmm säger du, men det är inte roligt. Då är vi fullt nöjda med väl godkänt. Jag är tydlig med att du inte behöver prestera A eller B i alla ämnen bara för att. Jag är glad för att du försöker och gör ditt bästa.  Du blev tillfrågad om specialmatten, tydligen inte många som blir. Du provade en gång och tyckte det var svårt och hoppade över. Dina mentorer säger att du skulle kunna om du ville men frågan är om det är lika roligt när man plötsligt inte längre är bäst på det som man lär sig utan alla andra i tävlingsmattegruppen är lika bra och det blir klurigt. Jag vägrar pressa dig. Det måste kännas lite lustfyllt att lära sig och jag älskar dig vanvettigt  oavsett tävlingsmatte eller ej.

Jag älskar våra egna stunder där på kvällen. Att vi sitter tillsammans när de andra sover och tittar på sci fi eller andra gamla tv serier, ibland pratar vi men oftast är vi tysta. jag älskar det faktum att vi tillsammans har plöjt 5 säsonger av Andromeda, 10 säsonger av Stargate sg 1, 5 säsonger av Stargate Atlantis, 7 säsonger av Dr Who, 8 säsonger av Bones, 4 säsonger av Warehouse 13 mm. Snart har vi inga kul serier kvar. Men stunderna är för alltid etsade in i mitt hjärta.

Jag älskar när du delar med dig av dina tankar och funderingar. Om saker du lärt dig i skolan, om nyheter från radio eller tv eller bara när du berättar att ni fått lära er om etik eller könssjukdommar i skolan. Och jag älskar det faktum att du verkar växa upp till en sund, klok och fin man.

Jag önskar att livet behandlar dig väl min son. Inte att du skall slippa undan allt ont men att du skall kunna hantera de prövningar du möter och växa utav dem. För det är inte prövningarna som definierar oss. Det är hur vi hanterar dem.

Finn dina egna vägar min son. Se lyckan där den finns och ta vara på den. Känn kärlek och vet att det finns alltid möjligheter även i den mörkaste natten. Tack för att jag fått vara del av ditt liv i dessa 14 år. Jag hoppas och önskar på många många många mer.

grattis i morgon på din fjortonårsdag.

//din mamma


om mors dag

Posted on

gammelmormor copy

Idag går mina tankar inte bara till mina barn och min egen mamma. Idag går de ett steg längre.  Jag tänker på den kvinna som var min mormor. Lilliane Marguirite . Född i Amerika på 1920 talet och dog allt för tidigt här i Sverige 1989. Jag saknar henne än.

Det var inte så länge sedan det slog mig, jag tror att det var under barnvagnsmarschen faktiskt, att jag inte vet någonting om hur min mormors graviditeter eller förlossningar var. Mormor är ju sedan länge borta och morfar dog för 5 år sedan så den enda som finns kvar att prata om det är min mamma då min morbror och hennes storebror också är borta sedan flera år tillbaka.  Hur var det egentligen då på 1950 talet att vänta och föda barn.

Lilla mormor, vilka tankar hade du när du kände sparkarna under ditt hjärta.

Första barnet – en son 1949, en ljuvligt söt unge med lockigt hår, som sedan visade sig ha både fysiska och psykiska funktions nedsättningar. Som barn älskade jag min morbror över allt annat. Som vuxen hade jag svårare för de förändringar och spår sjukdomarna satte både i kropp och själ på honom.  Jag vet att morbror var ditt hjärtebarn som du oroade dig för konstant.

Sedan andra barnet. en dotter. 1953. Min mamma, en envis, högljudd och bestämd liten flicka. Själv säger hon att det var för att hon var så besvärlig och att morbror behövde så mycket speciellt stöd som de valde att inte skaffa fler barn.

Hur kände du då lilla älskade mormor?

Var det detta du önskade eller kände du någon gång längtan efter mera?

Hur var det att föda barn där runt 1950, när morfar inte fick vara med dig i förlossningsrummet. Vem var med dig då? Vem stöttade dig och baddade din panna när värkarna slet dig itu?. Fanns det någon som gjorde dig trygg? Fann du någon tröst och lindring? Hur lång tid tog dina förlossningar?

Jag önskar att jag hade ställt alla dessa frågor till morfar när jag hade chansen. För när jag var 13 år fanns inte dessa tankar i mitt sinne. Jag var allt för ung när du dog. Du var allt för ung. Jag saknar dig av hela min själ och hjärta och jag önskar att du hade fått vara här bara ett litet tag för att se mig växa upp och bli den jag är idag.

Hade du varit stolt över insändaren jag skrev till tidningen om morsdag och orättvisa preventivmedelssubventioner mormor? Hade du känt glädje  i hjärtat över landvinningarna med barnvagnsmarschen? Hade du känt dig delaktig i mitt val att bli barnmorska och hjälpa kvinnor genom många av de största faserna i livet? Du sa ju visserligen präst eller sjuksköterska men jag känner att jag gör ännu mer nytta här mormor lilla.

Jag önskar jag kunde fråga dig om du fick träffa en barnmorska under din graviditet, om hon stöttade dig och hur du mådde. Mådde du illa som jag gjorde med gossarna eller bra som med tösen? Kunde du sova när barnen var små mormor? Eller var du som jag tvungen flera gånger att tassa fram till vagnen eller sängen för att bara försäkra sig om att de älskade små fortfarande andades?  Jag önskar du hade haft de möjligheterna att skriva och berätta som vi har idag med datorer och internet. Jag är säker på att din historia hade varit fantastisk. Förra året åkte mamma och pappa på en tripp i mormors fotspår över till USA. De var och tittade på det sjukhuset där du föddes en gång. Det är inte längre ett sjukhus men det känns stort att veta att nånstans där inne i det huset som fortfarande står kvar tog du ditt första andetag. Min gammelmormor och namne födde sin andra dotter där och självklart undrar jag även hur hennes förlossning var. Två döttrar fick hon. Mormor Jenny, en av de rynkigaste kvinnor jag träffat men så kärleksfull mot oss barn. Även hon dog 1989 fast hon överlevde sin yngsta dotter med sex månader.  89 år gammal, 89 år, 11 månader och en vecka. Vilken krutgumma.

Ni finns fortfarande med mig ni starka kvinnor. Allt vad ni har gått igenom har format er och sedan även mig till den jag är. Jag är tacksam för ert liv och er kärlek. Att ni i generationer gett mig livet. Jag älskar er och saknar er men tänker mig er som min backup, som i sagan om isfolket när någon är i fara så förnims de i bakgrunden, släktens starka kvinnor ( och män så klart men nu är det mors dag). Jag vill tro att ni finns där. Från Jenny till lilliane till Margret och till mig – Jenny. Min dotter är döpt efter dig mormor, namnet Lillie är en kärleksfull förkortning av Lilliane.  Jag älskar dig lilla mormor. Ditt liv blev både på gott och ont men du slutade det med kärlek från oss alla. Jag hoppas vi möts igen i Nangiala.


om morgonstund

Posted on
har guld i mund eller vad är det man säger?
Själv njuter jag dock av att få sitta  för mig själv en stund vid datorn innan lilleman vaknar till och skall ha all min uppmärksamhet. Den stunden kommer snart oavsett vad jag gör så det är lika bra att passa på och njuta. En halvtimme till en timme brukar jag kunna snika till mig av egen tid så här på morgonen efter att han fått mat och jag smygit mig upp. Det har varit svårt för lillekillen att sova inatt eftersom han verar vara lite småförkyld och framförallt täppt i näsan och då blir det inte mycket sömn för någon.
Det känns så otroligt konstigt att det är en ny vecka och att man nu är färdig med allting.  Jag kan knappt fatta att i fredags tog jag min sjuksköterskeexamen. Jaha liksom.  Och sen då, vad händer nu, är det över? Skall jag inte gå till skolan imorgon alltså ?
Nähepp.
Vad skall jag göra då då? Vara hemma?  Jasså!  Men tack  då är jag väl det. :-) Allt känns så otroligt konstigt, så jobbigt och så stort och skönt. Alla dessa känslor mixade tillsammans och jag vet inte vad jag skall känna egentligen. Jag längtar efter att få komma ut och pröva mina vingar samtidigt som jag ser fram emot att få vara hemma. Njuter av att vara färdig med skolan samtidigt som det ger mig ångest att jag inte skall tillbaka igen. (om jag nu inte kommer in på vidareutbildningen) allt är så svårt att hantera helt enkelt. För det är ju än så länge rätt så ovisst.
Vad som händer nu.
För även om jag vet att jag har ett år framför mig av mammaledighet innan jag måste börja söka jobb som sjuksköterska eller börja att plugga igen så vet jag ju inte om jag nu har kommit fram till min slutstation. Jag kanske aldrig kommer in på vidare utbildningen. Kanske går år efter år och väntar på en plats eller ett besked som aldrig kommer. Vilken mardröm det skulle vara. Jag har sökt in på både distriktssköterskeutbildningen på halvfart och på barnmorskeprogrammet i Borås på distans. Så någonstanns lever drömmen om att fortsätta. Och kanske, kanske kanske har jag sådan tur att jag kommer in direkt.
Men nu skall jag sluta ögonen en stund och njuta.
tills drömmen slår in är detta mitt enda och dessutom mitt absolut viktigaste jobb. Att vara mamma till dessa två underbara gullungar