en blogg om de dära dagarna
Tag Archives: minnen

om att återvända

by tingeling

Idag var jag tillbaka, för första gången på lång tid. Nästan fem år har passerat och ändå kändes det som igår. Jag hade svarat på en annons på en Facebook loppis och skulle åka och hämta en skänk att göra vid. Förvånande nog visade det sig att huset som skänken fanns i var grannhuset från där min fina morfar bodde. Bara mitt över den lilla gångvägen. Kvinnan som jag skulle köpa huset av visade sig ha bott där i 17 år och kände mycket väl min morfar. Alla tyckte om Åke skrev hon, jag förstår att du saknar honom.  Redan där borde jag ha förstått vilka känslor som skulle komma över mig.

Nåväl, jag tog med mig äldsta sonen som bär hjälp och kopplade på pappas släp på bilen. Vi körde mot Vallås. Så svängde jag in på den lilla vägen vid kyrkan, som så många många gånger tidigare. Och det knöt sig lite i magen. För det kändes som om ingen tid alls hade passerat. Som om vi var på väg hem till morfar för att åter igen få sitta i hans fina lilla kök och titta ut genom mosaikfönsterna och vara tillsammans. Återigen känna värmen i från hans mjuka väl manikyerade händer. Återigen se barnen leka där på golvet med samma leksaker som jag lekt med för länge länge sedan. Jag parkerade en bit ifrån, gick upp mot huset, inte samma väg som vi brukade ta. Det klarade jag inte av. Tog den mer ovana.  Och där var det. Samma lilla hus, med en ny färg utanpå och samma siffror på knuten. 131. Mosaikfönsterna var borta, staketet var annorlunda och grinden fanns inte längre kvar. en liten altan var uppbyggd framför köksfönsterna och blombuskarna var borta. Samma hus fast så annorlunda. Det knyter sig så. Tårarna brände i ögonvrårna. Jag blev väldigt berörd över att åter vara där. Fem år senare.

Jag fick min skänk, grannen pratade så väl om morfar och jag önskade att jag kunnat stanna och prata mer om honom. Väl hemma så berättade jag för maken, återigen brände tårarna i ögonen och jag blev nästan arg på honom när han sa att det är länge sedan nu. För tiden läker inte alla sår. De blir lättare att leva med för att man vänjer sig vid att det gör ont.

Det hjälper helt enkelt inte.

Att återvända känns både jobbigt och tårfyllt men också som att faktiskt komma hem!


om de som saknas och tända ljus.

by tingeling

De finns de saknas.  I varje minut och med varje andetag. De som vi bär med oss i hjärtat och är lika stor del av oss som de som finns nära oss även om de inte syns. För den oinvigde kanske de knappt märks överhuvudtaget men för den som saknar är spåren efter den som inte syns djupa och oförstörbara.

Varför de bara fick komma och stanna en liten stund det vet ingen. Kanske finns det någon högre mening med att de bara fick en liten stund här och sätta sina spår i våra hjärtan istället för på marken. Jag vill tro på någon slags högre mening. Kanske som tröst, hopp eller bara att hålla fast vid. Att vara del av någon slags högre plan.

Även om jag inte själv saknar någon på detta viset så finns det nära mig, vänner både nära och på håll går omkring med saknad i hjärtat och jag kan bara föreställa mig hur det känns. Men idag finns de hos mig så där lite extra.  Så därför tänder jag ett ljus för Lilly, för Elias och för alla de barn som skulle funnits i famnen och inte bara i hjärtat.

Ni är inte glömda.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2020 Tingeling | Powered by WordPress