om mors dag

Posted on

gammelmormor copy

Idag går mina tankar inte bara till mina barn och min egen mamma. Idag går de ett steg längre.  Jag tänker på den kvinna som var min mormor. Lilliane Marguirite . Född i Amerika på 1920 talet och dog allt för tidigt här i Sverige 1989. Jag saknar henne än.

Det var inte så länge sedan det slog mig, jag tror att det var under barnvagnsmarschen faktiskt, att jag inte vet någonting om hur min mormors graviditeter eller förlossningar var. Mormor är ju sedan länge borta och morfar dog för 5 år sedan så den enda som finns kvar att prata om det är min mamma då min morbror och hennes storebror också är borta sedan flera år tillbaka.  Hur var det egentligen då på 1950 talet att vänta och föda barn.

Lilla mormor, vilka tankar hade du när du kände sparkarna under ditt hjärta.

Första barnet – en son 1949, en ljuvligt söt unge med lockigt hår, som sedan visade sig ha både fysiska och psykiska funktions nedsättningar. Som barn älskade jag min morbror över allt annat. Som vuxen hade jag svårare för de förändringar och spår sjukdomarna satte både i kropp och själ på honom.  Jag vet att morbror var ditt hjärtebarn som du oroade dig för konstant.

Sedan andra barnet. en dotter. 1953. Min mamma, en envis, högljudd och bestämd liten flicka. Själv säger hon att det var för att hon var så besvärlig och att morbror behövde så mycket speciellt stöd som de valde att inte skaffa fler barn.

Hur kände du då lilla älskade mormor?

Var det detta du önskade eller kände du någon gång längtan efter mera?

Hur var det att föda barn där runt 1950, när morfar inte fick vara med dig i förlossningsrummet. Vem var med dig då? Vem stöttade dig och baddade din panna när värkarna slet dig itu?. Fanns det någon som gjorde dig trygg? Fann du någon tröst och lindring? Hur lång tid tog dina förlossningar?

Jag önskar att jag hade ställt alla dessa frågor till morfar när jag hade chansen. För när jag var 13 år fanns inte dessa tankar i mitt sinne. Jag var allt för ung när du dog. Du var allt för ung. Jag saknar dig av hela min själ och hjärta och jag önskar att du hade fått vara här bara ett litet tag för att se mig växa upp och bli den jag är idag.

Hade du varit stolt över insändaren jag skrev till tidningen om morsdag och orättvisa preventivmedelssubventioner mormor? Hade du känt glädje  i hjärtat över landvinningarna med barnvagnsmarschen? Hade du känt dig delaktig i mitt val att bli barnmorska och hjälpa kvinnor genom många av de största faserna i livet? Du sa ju visserligen präst eller sjuksköterska men jag känner att jag gör ännu mer nytta här mormor lilla.

Jag önskar jag kunde fråga dig om du fick träffa en barnmorska under din graviditet, om hon stöttade dig och hur du mådde. Mådde du illa som jag gjorde med gossarna eller bra som med tösen? Kunde du sova när barnen var små mormor? Eller var du som jag tvungen flera gånger att tassa fram till vagnen eller sängen för att bara försäkra sig om att de älskade små fortfarande andades?  Jag önskar du hade haft de möjligheterna att skriva och berätta som vi har idag med datorer och internet. Jag är säker på att din historia hade varit fantastisk. Förra året åkte mamma och pappa på en tripp i mormors fotspår över till USA. De var och tittade på det sjukhuset där du föddes en gång. Det är inte längre ett sjukhus men det känns stort att veta att nånstans där inne i det huset som fortfarande står kvar tog du ditt första andetag. Min gammelmormor och namne födde sin andra dotter där och självklart undrar jag även hur hennes förlossning var. Två döttrar fick hon. Mormor Jenny, en av de rynkigaste kvinnor jag träffat men så kärleksfull mot oss barn. Även hon dog 1989 fast hon överlevde sin yngsta dotter med sex månader.  89 år gammal, 89 år, 11 månader och en vecka. Vilken krutgumma.

Ni finns fortfarande med mig ni starka kvinnor. Allt vad ni har gått igenom har format er och sedan även mig till den jag är. Jag är tacksam för ert liv och er kärlek. Att ni i generationer gett mig livet. Jag älskar er och saknar er men tänker mig er som min backup, som i sagan om isfolket när någon är i fara så förnims de i bakgrunden, släktens starka kvinnor ( och män så klart men nu är det mors dag). Jag vill tro att ni finns där. Från Jenny till lilliane till Margret och till mig – Jenny. Min dotter är döpt efter dig mormor, namnet Lillie är en kärleksfull förkortning av Lilliane.  Jag älskar dig lilla mormor. Ditt liv blev både på gott och ont men du slutade det med kärlek från oss alla. Jag hoppas vi möts igen i Nangiala.


om nittiotredje dagen

Posted on
093. Om du bara får välja ett vårtecken, vilket känns mest vårigt?

ljuset. Jag älskar när det skiner igenom och lyser upp hela mig inifrån. Även om så många av de andra vårtecknen är fantastiska så är det ändå ljuset som jag saknat och längtat efter. Det är ljuset som vi så väl behöver här uppe i norr och inte har sett tillräckligt av tidigare.


om vårsol och sommarlängtan

Posted on

redan i fredags var det fint väder. När jag slutade jobba och skulle hem mötta jag upp älskade äldsta sonen och vi tog en milkshake tillsammans innan vi åkte hem. Solen sken varmt och generöst och den spirande grönskan känns härlig. Lördagsmorgon kom med sol i sinne. En helt underbar lördag med värme och trädgårdsarbete. Premiär i uterummet och premiär i grillen. Precis vad som önskas en vårsolig helg.

Det enda som behövs nu är mer lediga dagar att njuta av den härliga våren.


om åttiofjärde dagen

Posted on
084. Har du någon trevlig nyhet att berätta?
Ja. Jag skall få ett nytt växthus. Eller få och få. Vi byggde ju ett förra året. La hur mycket tid som helst påa tt skruva ihop eländet som jag köpt för dyra pengar och bestod av lättmetallprofiler och kanalplast. Eländet blåste bort under simones framfart. Nu skall vi bygga ett ordentligt och stabilt. Det blir ett växthus gjort av gamla fönster som jag köpt på loppis via Facebook ( som kan vara bra till såååå himla mycket) och altandörr som pappa hittat på blocket. Det kommer bli på 8 m3 istället för de 6 som var tidigare och det kommer att ligga annorlunda mot vart det låg tidigare. Jag längtar så efter att sätta igång och bygga. Det är nog den bästa nyheten på länge tror jag bestämt.

om att återvända

Posted on

Idag var jag tillbaka, för första gången på lång tid. Nästan fem år har passerat och ändå kändes det som igår. Jag hade svarat på en annons på en Facebook loppis och skulle åka och hämta en skänk att göra vid. Förvånande nog visade det sig att huset som skänken fanns i var grannhuset från där min fina morfar bodde. Bara mitt över den lilla gångvägen. Kvinnan som jag skulle köpa huset av visade sig ha bott där i 17 år och kände mycket väl min morfar. Alla tyckte om Åke skrev hon, jag förstår att du saknar honom.  Redan där borde jag ha förstått vilka känslor som skulle komma över mig.

Nåväl, jag tog med mig äldsta sonen som bär hjälp och kopplade på pappas släp på bilen. Vi körde mot Vallås. Så svängde jag in på den lilla vägen vid kyrkan, som så många många gånger tidigare. Och det knöt sig lite i magen. För det kändes som om ingen tid alls hade passerat. Som om vi var på väg hem till morfar för att åter igen få sitta i hans fina lilla kök och titta ut genom mosaikfönsterna och vara tillsammans. Återigen känna värmen i från hans mjuka väl manikyerade händer. Återigen se barnen leka där på golvet med samma leksaker som jag lekt med för länge länge sedan. Jag parkerade en bit ifrån, gick upp mot huset, inte samma väg som vi brukade ta. Det klarade jag inte av. Tog den mer ovana.  Och där var det. Samma lilla hus, med en ny färg utanpå och samma siffror på knuten. 131. Mosaikfönsterna var borta, staketet var annorlunda och grinden fanns inte längre kvar. en liten altan var uppbyggd framför köksfönsterna och blombuskarna var borta. Samma hus fast så annorlunda. Det knyter sig så. Tårarna brände i ögonvrårna. Jag blev väldigt berörd över att åter vara där. Fem år senare.

Jag fick min skänk, grannen pratade så väl om morfar och jag önskade att jag kunnat stanna och prata mer om honom. Väl hemma så berättade jag för maken, återigen brände tårarna i ögonen och jag blev nästan arg på honom när han sa att det är länge sedan nu. För tiden läker inte alla sår. De blir lättare att leva med för att man vänjer sig vid att det gör ont.

Det hjälper helt enkelt inte.

Att återvända känns både jobbigt och tårfyllt men också som att faktiskt komma hem!


om morgondimma

Posted on

Måndag morgon. Idag känns det som om det är en bra måndag. Kanske mest för att jag faktiskt är ledig. Denna gången hade jag varit smart nog efter skidresan att ta en extra dag ledigt för att inte stressa ihjäl mig med städ, tvätt och uppackning. Nu kom vi ju hem tidigare än planerat och jag har tack och lov hunnit med att tvätta upp en del av resetvätten redan igår. helt ofattbart vad mycket strumpor det blir efter fem personer på en veckas skidresa.

Idag hade jag tänkt få lite luft på näsan och vara ute i trädgården. men näää. Dimman gör det mindre kul. Dessutom var det frostigt på morgonen och jag fick surt äta upp att jag stängde av element och luftvärmepump igår när vi kom hem. Idag är en full dag. Full fart med aktivitet och jag skall hämta och lämna barn och hämta o lämna släp och hämta och lämna möbler. Pust. Längtar redan efter helgen igen.

Hoppas på bättre väder idag så att jag kan få lite sol på näsan 🙂


om det där ljuset.

Posted on

Jag stannar upp och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag skall hjälpa dottern upp ur badkaret.

Plötsligt är det där.

Ljuset.

Det där ljuset som gör mig varm i bröstet och pirrig av längtan. Det där ljuset som jag aldrig lyckas fånga på bild så som jag skulle önska. Ljuset som gör färgerna på allt i omgivningen mera varmt och levande. Som en 3D film i verkligheten. fast bättre. Helt omöjligt att förklara eller fånga på bild. Varje försök resulterar i ett halvdant magplask som inte alls får fram det där ljuset som får det att knyta sig i magen av välbehag. Ändå kan jag inte låta bli att försöka fånga. Måste försöka. En dag kanske jag kan fånga den där känslan på bild.

Tills dess får jag njuta av det som finns framför mig. Där ute. Genom fönstret. Det där ljuset.


om februaris slut

Posted on

Det känns som om vintern gått fort och varit mild i år. Inte så mycket snö som det varit tidigare år. Man glömmer så fort att det inte alltid varit så. Vintrarna jag minns mest innan 2010 innehöll mycket sparsamt med snö. Den lilla snön som låg stannade sällan länge. Oftast smälte den bort innan dagen ens var över och trafikkaoset var därmed på sin höjd ett par timmar. De sista tre vintrarna har innehållit mycket med snö. Så pass att den har legat länge och att den har ställt till med problem för trafik och skapat onaturligt höga elräkningar. Nu iår har snön inte stannat så längre. Längre än de där åren före 2010 men kortare än de sista åren vilket känns skönt.

Det känns att det går emot vår nu. Och jag längtar. Längtar mig blå.

Jag har så mycket jag hoppas hinna med dessa vårmånader. så mycket spring i benen och längtan i hjärtat. Så mycket att gräva i trädgården och så mycket skratt och vårtjut att få ut i vinden.  Välkomnen mars. Inte bara är du födelsemånaden för ett av våra älskade barn. Du är dessutom så efterlängtad när du bringar budskapet om vår.


om en längtan

Posted on

min första egna trädgård var inte stor men den var _min_

som egentligen tog sig form för länge länge sedan. Det hela började under 2001-2002. Det började med en längtan som inte kunde stillas. En längtan om nyklippt gräs under barfota fötter och trädgrenar för svalka. Jag ville så intensivt ge sonen en trädgård och hittade ett sött litet hus med en yttepytte trädgård som banken sa ja till att låta mig köpa. Sött är kanske fel ord egentligen men det var lagom, hyfsat i min prisklass och så rätt för oss två just då.

I det huset har jag upplevt några av mitt livs absolut lyckligaste stunder och även några av mina absoluta “low points” . När vi lämnade så var det för att jag var klar och i tanken någon helt annan stans. Drömmen växte och förändrades att familjen gjorde detsamma. Det tillkom en man och ett par barn. Familjen blev större. Helt plötsligt var drömmen någonting helt annat. Drömmen att kunna erbjuda mina barn tryggheten i ett barnvänligt område med bilfria gator och grönområden växte sig starkare och vi köpte makens barndomshem i just det där idylliska sockerlåds området där alla hus var precis exakt likadana. Samma pastellfärger bara i olika färgskalor och nyanser beroende på gata och storlek. Jag längtade mig sjuk efter att få flytta hit. Det var allt jag ville ha och allt jag överhuvudtaget kunde tänka mig att vi skulle behöva.
Och det har faktiskt varit just så fantastiskt. Förutom på vissa punkter.

Här har barnen vuxit sig större. De har varit trygga med bildfria gator att lära sig cykla på och kompisar vägg i vägg. Här har varit promenadstiga för barnvagn och nära till dagis och skola. Här föddes våran dotter.  Men drömmar kan fortfarande förändras och växa.

Vissa av de mörka sidorna av det som varit går inte riktigt att sudda bort. De har ingenting med själva huset att göra men färgar hemmet i en nyans av bitterhet och sorg som jag inte längre vill ha i min vardag. Det är dax att gå vidare. Drömmen lever ännu.

Drömmen som denna gången innebär ett självständigt fristående hus med tillräckligt med utrymme för oss allihopa. Med utrymme för hobbies och växthus, för umgänge och fortsatta drömmar. Drömmen om ett tryggt och lugnt men fortfarande barnvänligt samhälle där våra fina ungar kan växa upp till trygga individer. Det känns så stort och starkt att vi är färdiga här nu. Att vår längtan och framtid ligger någon helt annanstans. Den känslan är så stark att jag känner den i varje fiber i min kropp.

Jag bygger mentalt  bilden av mitt drömmhus inför min tanke och i mitt sinne. Jag ser mig springa där i trädgården mellan växthuset och äppelträden med prasslande kjolar. jag ser mig klättra upp på bänken framför köksfönsterna och titta ut över ängarna.  Barnen leker. Mannen meckar i sin data verkstad. Jo en IT forensiker behöver tydligen en sådan. Jag ser barnen bli större. Umgänge med familj och vänner. Plats för husbilen utanför huset. En liten verkstad där jag och goda vänninnor kan samlar både för att pyssla och snickra eller bara dricka the i all oändlighet. Jag ser mig själv sitta på en divan i det lilla lusthuset och läsa bok efter bok medans solen går ned och mannen grillar på sin gigantiska grill för miljoner balubas.

Drömmen är här och nu.

Snart blir det verklighet. Med varje cell i min kropp skall jag göra detta min verklighet. Inte bara min dröm.


om den pirrande känslan av lycka

Posted on

tomtebloss

                                                                                         årets första tomtebloss

Det är egentligen lunch men jag har inte tid att äta.

Iallafall inte ännu. Jag jobbar sista dagen och har inte alls tid att tappa tempot för någon lång stund. Mest för mig själv, jag har fantastiska kollegor som skulle klara ut om så staden välte och himlen ramlade ned utan att jag vore där. Men jag kan helt enkelt inte riktigt slappna av och njuta av julpysslet hemma om jag inte känner att jag gjort allt som jag bör, ska och måste i mina egna ögon.  Det finns alltid någonting kvar att göra. Denna julledigheten är inte bara välkommen utan känns nästan nödvändig efter en intensiv höst. Jag känner en intensiv längtan efter att vara tillsammans med barnen, baka, pyssla och fixa. Ja allt det där som hör ledigheten och julstressen till

Ändå tar jag mig en stund här och nu och sluter ögonen, längtan efter ledighet och julstämning är så intensiv att jag känner hur det pirrar i magen av bubblande lyckokänslor. Smaken och lukten av kanel och bubblande knäck är så nära i tid att jag nästan kan ta på dem. Det är fortfarande ett par timmar kvar av jobb, justeringar och plock innan jag kan bege mig hemmåt men det känns helt okej. Det är så nära nu.

snart snart snart

jag nynnar och sjunger som Veronica maggio :

Jag är nästan där!