om livet självt

Posted on

 

Förlossningskonst är som livet självt.

Så inleddes tv serien Barnmorskorna i East End som svt1 sände första avsnittet av ikväll. Självklart så hängde jag på tröskeln för att inte missa denna efterlängtade serie. jag skulle vilja gå så långt som att säga att – Barnmorskeri är som livet självt – med mina händer kan jag inte ge liv men jag kan hjälpa livet komma fram – vara med när livet startar, detta magiska ögonblick som allting handlar om.

Serien var bra, även om premisserna, under vilka man födde barn var mycket annorlunda då än vad de är nu. Men jag kände hur det bultade i mitt hjärta och slet i min själ. Som en kursare skrev på sin facebookstatus. “hade jag inte redan varit barnmorska hade jag velat bli det nu” och jag känner lika dant. Lika starkt. Nu som då.

Ibland tror jag jag har gjort detta i ett tidigare liv någonstans. Det kan omöjligt vara så rätt, så lätt, så ja.. så det enda jag vill. Barnmorskeriet är mitt kall även om jag gjort avkall på just själva födandebiten. Men ibland längtar jag efter det också. Jag längtar bara inte efter allt kringet som det för med sig.

Men barnmorskeriet är verkligen som livet självt. Självande passion, sorg och glädje, ett smärtsamt födande som utbyts mot lättnad och glädje när livet ligger där på bröstet varmt och ångande. När livet tittar med plirande ögon och rufsigt kladdigt hår och du känner med vartenda fiber i din kropp att du skall göra allt för att skydda, nära och älska livet. Genom motgång och medgång.

Barnmorskeriet är inte ett yrke för mig, det är ett sätt att leva. Det är livet självt. Och ibland kan jag inte förstå att jag är HÄR. Som en del av denna stora vackra helhet.

Som en del av livet självt.


om det som är viktigt

Posted on

En hel lång dag idag tillsammans med hallands förenade barnmorskor. Temat har varit våld i nära relationer. Ett så svårt men ack så viktigt ämne. Jag har massa tankar i huvudet och varit oerhört berörd av det vi hört, sett och diskuterat. Redan innan visste vi hur viktigt det är att våga fråga, fråga om personen framför mig har varit utsatt för någonting som upplevts som våld/kränkning eller liknande. Nu känns det ännu viktigare. Att inte missa. Att aldrig ignorera och aldrig aldrig aldrig titta bort.


om hormoner

Posted on

hela eftermiddagen satt vi och lyssnade på när duktiga och kunniga Kristina Gemzell Danielsson föreläste om prevetivmedel och hormoner. Det är lika intressant och inspirerande varje gång jag hör henne prata. Plus att det i mitt jobb är otroligt viktigt att vi kan ha sådanna här träffar/utbildningar för att kunna höra om de senaste rönen, minnas vår historia både lokalt här i sverige och i ett större globalt perspektiv samt att få tillfälle att klura på de där lite svårare fallen man inte riktigt är helt hundra på själv.

Kristina nämner många viktiga historiska punkter, har flertalet poänger och får liksom det hela att gå ihop. Polletten ramlar ned när hon säger att vi måste minnas och veta vår historia för att kunna förstå var vi är idag. Varför det är så otroligt viktigt med BRA och säkra prevetivmedel och varför vi måste ha en bra prevetivmedelsrådgivning.

En viktig poäng som jag har funderat mycket över och tom skrivit lite om när jag skrev en miniuppsats i min första sexologikurs när jag läste i Malmö är just att tänka över följande påstående:

På 60 talet när ppillerna kom så oroades en hel värld. Man oroades så mycket över att de skulle kunna påverka kvinnors sexualitet på så vis att de skulle bli ohämmat och hejdlöst sexuellt frisläppta. Man oroade sig så mycket att man först bara fick förskriva ppiller till gifta kvinnor med mannens tillåtelse.  Idag oroar vi oss för att ppillerna(hormonerna) skall påverka våran sexualitet åt andra hållet. Med minskad sexuell lust.

Och det är ju så. Ppillret var en gudagåva när det utvecklades på 50 talet och sedan lanserades på 60 talet, den gav kvinnan och familjen en möjlighet till frigörelse och att kunna planera sin familjebildning på ett helt nytt sätt. Revolutionerande.

Idag möter jag kvinnor som mest suckar över att de skall behöva ta prevetivmedel och inte sällan hör man uttrycket att “varför finns det ingenting för mannen, varför skall jag behöva stoppa i mig hormoner” och visst är det så att ppiller/prevetivmedel kan ha biverkningar men något som är otroligt synd är att man aldrig skriver i tidnignar eller på löpet om alla de positiva effekter som ppiller också har.

Inte bara förhindrar de oönskad graviditet och ger oss en helt annan möjlighet att planera livet och familjebildningen. De ger även

  •  mindre mens
  •  mindre smärtsam mens
  •  de kan ha positiv effekt mot acne
  •  skyddande effekt mot cancer framför allt ovarialcancer
  •  den skyddande effekten ovan kvarstår även långt efter avslutad behandling
  •  minskad risk för salpingit
  •  skyddar fertiliteten
  • positiv effekt på endometrios
  •  minskad risk för X graviditet
  •  minskad frekvens av ovarialcystor

Visste fler om detta så tror jag att rädslan för hormoner och ppiller som vi tydligen har alldelles speciellt här i Sverige skulle minska.

prevetivmedelsförskrivnign är något av det roligaste jag vet, enkelt ibland, klurigt nästa. men det finns få saker som känns mer givande än att hjälpa en kvinna hitta rätt prevetivmedel som passar just henne.

så idag riktar jag ett innerligt tack till Pincus, Sanger och Mc Cormick för den där lunchen som en gång i tiden resulterade i det som vi har och tar förgivet idag, prevetivmedel, som ger kvinnor möjlighet att påverka sina egna livsval.


om fem år

Posted on

För fem år sedan så stod jag på morgonen i ett fruset borås, klädd i en vit täckjacka, sminkad för ovanlighetens skull och hade min då två månaders dotter på armen. Jag var på väg till min champangefrukost på min examensdag. Barnmorskeexamen. Visserligen hade jag ett gäng förlossningar kvar att göra innan jag kunde plocka ut legitimationen och börja jobba på riktigt men teoretiskt så var jag klar.

Alla de andra hade de sina med sig. Barn, män, vänner, föräldrar och släktingar.  Själv stod jag ensam med min lilla dotter.  Jag förstod nog inte riktigt när jag åkte upp på måndagen för den sista veckans föreläsning att vi som hade ett gäng förlossningar kvar att göra skulle inkluderas i examensceremonin så jag hade inte föreberett någonting alls. Jag minns jag kände mig så ensam när alla andra fick blommor, presenter och åkte hem för examensmiddag fest och firande att det brände till i ögonvrån. Min riktiga examensfest kom först ett halvår senare.

För fem år sedan stod jag tillsammans med ett stort gäng nyutexaminerade barnmorskor i en kyrka i Borås och lyssnade på alla de där orden som jag längtat så efter att höra. Om att vara barnmorskestudent var att likna vid det födande barnet. Man pressas framåt, ingen väg tillbaka, trycks till på alla håll och kanter för att sedan se dagens ljus som en ny person. Jag minns att jag hade en vit tröjja och ett par svarta snygga knälånga shorts. Det var svårt att hitta snygga kläder två månader efter förlossningen.

För fem år sedan satte jag min lilla dotter i bilbarnstolen och åkte hem. Jag lämnade Borås bakom mig och kom hem med en helt ny identitet och jag visste där och då att ajg skulle klara det. Klara att nå drömmen. Jag skulle bli/var/är barnmorska till kropp själ och sinne.

Det var det enda som var sannt.

Nu har det gått fem år. Inte odelat enkelt utan fullt med motgångar och stenar att snubbla över. Men trots allt är jag fortfarande lika passionerat övertygad.

Och stolt.


omvägen

Posted on

Hur kom det sig att livet förde mig hit. Så annorlunda mot det jag tidigare tänkt och på många sätt både bättre och sämre. De val jag gjorde och de möjligheter som presenterades för mig har lett mig hit. Vilken omväg mot den väg jag hade själv stakat ut.

Jag tänkte på det en kväll när jag och samuel var ute på en kvällspromenad för att få ihop ett gång steg till veckans  stegräknartävlingen på jobbet . Första dagen fick jag ihop 10621 steg och andra blev det något mindre. Målet var att komma över 75.000 steg när veckan var över och det skall nog kunna fungera. Vi gick upp och ned längs gatorna, in bland husen, och tillbaka via stigar och genvägar. Livet har aldrig varit enkelt eller möjligheter serverats på silverfat. Och just så där har livet sett ut de sista 10-15 åren.

Omvägarna.

Samtidigt är det dem som lärt mig mest. Hade livet sett ut som jag planerat hade jag nog inte haft nått av mina fantastiska barn. Samuel är en högst oplanerad och älskad olycka som inte kunde blivit mer lyckad. Han förde ljus och glädje samt mening till livet som då var ensamt kallt och tråkigt. Men jag förlorade min bästa vän på kuppen. Hon gjorde det tydligt att hon inte gillade att jag valde mitt barn och kände sig svartsjuk och utanför. Det gjorde så ont att jag gick under isen en stund. Den person jag litade på skulle stå där vid min sida valde bort det som betydde mest för mig.

Med honom hittade jag min passion. Barnmorskeriet. Jag skulle bli barnmorska och det till varje pris. Jobbiga intensiva struliga år långsamt frammåt mot målet. Jag träffade mitt livs kärlek och förlorade honom, gick helt under isen och var djupt deprimerad i ett halvår. Träffade min nuvarande man som satte in stora charmoffensiven och tillslut långsamt tinade mitt nedfrusna hjärta.

 Halvt upptinad blev jag högst oplanerat gravid med min andra son. Älskade klisterungen. Han som kom med en trulig underläpp och klistrade ihop oss fyra till en familj. Han kom på helt fel tid och han var så rätt. På vinst och förlust när jag insåg att tack vare mitt val att föda barn strax innan examen som skulle göra mig helt oanställbar i sjukhusets ögon ( jo jag fick faktiskt nej tack på två jobb där jag innan hade blivit lovad tack vare att jag “borde vara hemma med mitt lilla barn” och det höll på att göra mig galen av frustration att någon annans pesonliga åsikter skulle påverka så mycket) så kunde jag ju på vinst och förlust kasta in en ansökan till barnmorskeutbildningen i Borås där man faktiskt kunde läsa på distans. Och dröm om min förvåning när jag faktiskt kommer in. En lyckträff. Flera hundra sökanden, 30 platser varav 15 st med valbar ort som  praktikort och jag kommer IN. Det kändes som högsta vinsten.

Mitt i utbildningen bestämmer vi oss för att skaffa ett barn till. Längtan är stor och vi får en högst efterlängtad dotter. Familjen känns komplett. Men praktiken blir lång och svår och tackvare det och lite annat om och kring och bråte så blir det inget av med att jobba på förlossningen. Jag är mammaledig längre än jag tänkt och kastar på vinst och förlust in ett mail till MVC för att höra om de behövde nån vikarie nån gång då och då och får genast napp och blir erbjuden  världens bästa sommarjobb på flera månader. Jag kom in i precis rätt tid när det behövdes folk och snart skulle anställas. Tack vare att jag pressar mig till det yttersta och älskar jobbet med en sådan intensiv passion att allt blir lätt och jag jobbar mer än jag borde så får jag mitt erkännande – en fast tjänst, som ett bananskal på en silverbricka.

Hade jag anat det fem år tidigare?

Svar nej.

Livet tog många omvägar innan jag landade här. I ett litet rosa kedjehus med tre älskade ungar och drömjobbet.  Undrar ibland hur livet skulle se ut om inte alla dessa “omvägar” kommit emellan. Men sen skakar jag på huvudet och bryr mig inte, omvägarna har lett mig HIT, vilket är precis dit jag ville vara. Detta är drömmen.

Jag lever drömmen och då är det ingen omväg,

bara vägen mot målet.


om att lära av varandra

Posted on

Många av mina vänner och säkerligen också kollegor skulle aldrig förstå valet att som barnmorska vilja jobba med mödrahälsovård istället för att arbeta med förlossning eller BB. Troligtvis för att så många ser förlösandet som synonymt med barnmorskeriet och mottagningsarbetet blir någonting som hamnar lite på undantaget. Något som man möjligtvis kan göra sedan. Efter att man har jobbat i flera år på en förlossningsavdelning eller på BB.

Själv har jag sedan länge en passionerad kärleksaffär med mitt yrke som just mödrahälsovårdsbarnmorska på en relativt stor barnmorskemottagning i södra Sverige.

 Många säger att de vill bli barnmorskor för att få just förlösa. Och jag håller med. Det är fantastiskt. Att få förmånen att vara med på ett av de största händelserna i föräldraparets liv och att kunna påverka och göra den till en positiv händelse. Den kicken man får inne hos de nyblivna föräldrarna när barnet precis kommit ut och ligger där alldeles nyfödd och skrynklig på mammas mage, blickarna hos de nyblivna föräldrarna, både på varandra och på det nya underverket. Feststämningen i rummet. Det _är_ stort. Och det händer att jag saknar den biten.

Men jag har alltid vetat var jag hör hemma. – Vart mitt hjärta ligger. 

Här på barnmorskemottagningen bland alla dessa fantastiska kvinnor i olika åldrar och skepnader som jag möter. Och då menar jag både mina helt otroliga kollegor som efter olika antal år i branschen fortfarande liksom jag brinner så hett för detta fantastiska yrke. Studenterna, som kommer och ger av sin glädje, nyvunna kunskap och iver för att lära sig detta stora. Kvinnorna jag möter i livets olika faser. Det går inte med ord att beskriva hur fantastiskt det är. När jag tänker på vilken tur jag har som fått förmånen att jobba med just detta, som är det största jag kan tänka mig så känner jag rysningar i kroppen.
Fortfarande!!!

Trots mer än tre år på samma plats. Vilken otrolig förmån.

Redan när jag för snart tio år sedan bestämde mig för att barnmorska är det rätta valet för mig så har BMM legat mig varmt om hjärtat. Det var för länge sedan under min första graviditet så att en barnmorska just här visade mig vad man som BM kan göra för en gravid kvinna, och jag glömde det aldrig. Målet stod så klart och tydligt framför mig att resan, som stundom var lång och tung, aldrig kändes omöjlig eller betungande. Redan då visste jag att _hit_ kommer jag tillbaka.

Barnmorskeyrket är ett faschinerande yrke, med den stora bredd som vi har att jobba med. Allt från den unga kvinnans första undersökningar och behov av prevetivmedel men också behovet av att lära känna sin kropp och vem hon är. Den mogna kvinnan som kommer med graviditet eller längtan om den samma, men också oron över den oönskade graviditeten. Fram till den äldre kvinnans tankar och funderingar om klimakteriet med de problem som det kan föra med sig och funderingar kring att lämna sitt fertila liv bakom sig.

Det är helt fantastiskt. Alla dessa starka fantastiska underbara kvinnor. I alla åldrar och storlekar, hudfärg och sociala bakgrund. Med hela mitt inre vill jag jobba för att stärka dem och lära dem lära känna sin egen kropp. Det är en ynnerst att få jobba med det man helst önskar sig. Och det gör jag. Varje dag.

I mitt jobb har jag dessutom möjligheten och förmånen att kunna vidareutveckla mig, vilket är oerhört stimulerande

Men nu när jag sitter här sedan ett par år tillbaka så undrar jag ibland vem som lär vem. För även om jag håller i utbildningar, föräldragrupper, informerar och råder de kvinnor och även män för den delen som jag möter i mitt yrkesutövande så känner jag att de till lika stor del är mina läromästare. De lär mig självkännedom, de lär mig ödmjukhet och respekt, de lär mig om livet.

Och jag är tacksam för dessa läromästare. De gör att jobbet aldrig blir enformig, att jag alltid måste anstränga mig för att utvecklas och blicka framåt. Aldrig stagnera. Och det är precis just det som jag önskar.


Omtanke

Posted on

Efter en heldag i jobbets och statistikens tecken så är jag fylld av tankar och vilja att förändra och förbättra. Tänk att man efter så lång tid kan fortfarande brinna så starkt.

För mig handlar det nu om en period på snart 12 år där jag brunnit för barnmorskeri och mödravård. Nästan lika lång tid innan jag var färdig som efter.

Det hela började när jag väntade mitt första barn. Samuel som idag närmar sig sin elfte födelsedag. Under graviditeten med honom lärde jag mig vad en barnmorska kan göra. Hur hon med sitt engagemang och omtanke kan påverka en sådan känslig period av livet som graviditeten faktiskt är. Jag har mött både omtanke och den direkta motsatsen.

I alla år efter det har min drivkraft varit omtanken. Den jag tillslut fick och upplevde påverkade mig så starkt att jag ville göra detsamma själv.

Från att ha börjat med en dröm. År 2000! Via ett år på komvux, direkt vidare till högskolan i tre år och sedan ett och ett halvt år i Borås på “morskis” – fram tills där jag sitter idag. Tio år efter drömmen föddes så sitter jag mitt i drömmen och drivs fortfarande av samma längtan att få göra skillnad.
Jag vet att allt jag gör och står för naturligtvis inte passar alla. Men den känsla och omtanke jag känner i hjärtat är äkta och stark. Jag hoppas och tror att det fortfarande känns så när nästa tioårsperiod har passerat.


om tyst tacksamhet

Posted on

Varje dag får jag en present.  Eller tja, kanske inte varje dag men inte långt ifrån. Varje vecka iallafall.

Presenten kommer inte alltid inslagen i papper eller cellofan. Dock har den ett större affektionsvärde för mig än någonting som man skulle kunna slå in eller packetera.  Presenten kallas för efterkontroll. Efterkontrollen är det besök som kvinnan gör 8-12 veckor efter förlossningen för att stämma av, prata om sin upplevelse, kontrollera sitt blodtryck och blodvärde samt prata prevetivmedel. Ibland kommer hon själv, ibland tillsammans med sin partner och ibland har hon med det nyfödda underverket.  För mig spelar det ingen roll. Det är fantastiskt att få se och beundra bebisen och varje gång sjunger mitt hjärta. De där små små händerna, glittrande ögonen och tunga korta andetagen. Inte konstigt att man kan känna längtan efter att få uppleva det igen. Stoltheten i kvinnans ögon när hon berättar om förlossningen.

Efterkontroller är något av det mest fantastiska jag vet, jag känner mig så stolt och lycklig över att få vara en liten liten del av allt detta. Att få följa med en liten bit på vägen. Vägen mot föräldraskapet. Här om dagen hade jag ett par efterkontroller, den ena tjejjen hade med en liten present och ett kort på underverket och en liten text som jag gömmer i mitt hjärta. När hon tackade för denna tiden  och för det stöd hon hade känt så fick jag tårar i ögonen.

Tack – ja jag är så tacksam. inte för presenten även om jag blir rörd, stolt och glad, inte för kortet även om jag känner bubblande lyckokänslor innuti när jag tittar på det, inte för allt det där. Den stora presenten är du, du som tar dig tid att komma hit, mitt i det nyblivna föräldraskapet, i allt som är så stort nytt och fantastiskt, och väljer att dela detta med mig. Det är lika stort och fantastiskt varje gång och när jag sitter där känner jag hur det brinner i mitt hjärta. Hur rätt det är. Det är detta jag är menad att göra och jag är så otroligt tacksam över att ha mitt drömjobb. Den största presenten av alla är patienten som kommer tillbaka.

Det är lika fantastiskt varje gång!


om en speciell torsdag

Posted on
Undrar om det är för att Samuel kommer hem idag som jag är vaken och uppe mycket tidigare. De sista dagarna så har jag nämligen sovit mycket längre än vanligt och varit tröttare än på länge.  Det är dock inte det värsta. Utan det värsta är att jag börjar återigen få stora problem med att sova. Somnar inte fören sent och då har jag i regel legat vaken länge och vritt och vänt mig och tänkt  på hur sent det är hundra sjuttionelva gånger och bannat mig själv för att det blitt så sent tvåhunda sjuttiotolv gånger. Jag är hopplös. Vet att jag borde försöka att få flera tidigare sömntimmar men det är så svårt. *suckar*
Idag fick jag dock beskedet som jag har väntat på : JAG HAR KOMMIT IN PÅ BARNMORSKEPROGRAMMET
tjodelooo!!! Hur sjutton gick det här till? Jag trodde inte ens att man kunde komma in på två utbildningar samtidigt? Men det har jag alltså gjort. Helfart i borås ( internet baserad, distans) till barnmorska och deltid (halvfart internetbaserad distans) till distriktssköterska.
Nu blir allting så där mycket svårare igen. Måste jag välja? Kan jag inte ge mig på båda två? *skrattar* osså finns det folk som säger att _jag_ skulle vara överambitiös. 😉
                                           Unjefär så här känns det i hjärtat just nu! Lycklig, kärleksfull och stark.

om att bli barnmorska

Posted on

Sedan jag fick barn första gången har jag drömt om att jobba innom förlossnings eller mödravården. Helst med mödravård och med mammor som mår dåligt under sin graviditet. Jag har själv erfarenhet av svårt graviditetsillamående och kännde att jag ville göra mera för dessa kvinnor som mår så dåligt. Målet har länge kännst långt borta då jag varit tvungen att läsa länge för att nå mitt mål.

Först var jag tvungen att läsa in ämnen på komvux för att ens vara behörig för högskolan, sen så göra högskoleprovet inför högskolan, 3 år på sjuksköterskeprogrammet och efter det söka och hoppas på att komma in.

Jag brinner för kvinnor hälsa, hela biten, att se kvinnan ur hennes alla olika åldrar och aspekter och de problem som hon ställs inför i varje ålder. Det är faschinerande.