om för nio år sedan

Posted on

för nio år sedan vid denna tiden hade jag precis kommit hem. Vi bodde då i det lilla vita huset med endast tre rum och kök som jag köpte till mig och Samuel ett par år tidigare. Efter att ha spenderat en natt på BB tillsammans som nybliven familj så ville jag hem. Delvis för att barnmorskan som tittade in under dagen lite försiktigt la fram att det var såååå fullt på förlossningen och BB och det gick ju så braaaaa för oss. Väl hemma med vårt första gemensamma barn, vår andra prins, mitt andra underverk kändes det tomt utan storebror. jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter någon som efter mitt första barn i det läget. Det känns alltid fel att inte ha sina barn nära sig som att vara halv, luften i lungorna tar liksom slut.

Adrian var lite drygt ett dygn gammal och äntligen var det över. Graviditeten som började men 17-18 veckors illamående och foglossning från v 12 som eskalerade och tillslut gjorde att jag knappt kunde gå över huvudtaget. En av de jobbigaste graviditeterna, en jobbig förlossningsupplevelse som ändå ledde till det vackraste barnet vi sett. Jag får tårar i ögonen och magknip av att bara tänka på kärleken jag känner för detta barn. Helt ljuvlig redan från första början. För nio år sedan låg han där, så varm och mjuk på mitt bröst. 54 centimeter lång och 4070 gram av rent underverk. Dagen innan var mest ett töcken. Efter tre dagars  igångsättning föddes han 31/3 klockan 12.59, hans pappa grät och jag var helt slut. Helt blå och kladdig låg han på min mage. Sedan den dagen har jag älskat honom vilkorslöst.

För nio år sedan hade jag blivit mamma igen. För andra gången. Återigen till en vacker prins.

Idag nio år senare känner jag mig så tacksam över att ha fått bli just hans mamma. Tacksam över den härliga kväll vi igår hade tillsammans när vi firade att du funnits hos oss i nio år.


om lyckan över det som faktiskt finns

Posted on

det finns mycket fint i mitt liv. Mycket som jag kämpat för och en hel del som jag bara fått utan att kanske ens förtjäna det. Livet har gett mig mer än vedermödor och kamp. Det känns viktigt att ibland bara vara tacksam och våga se det vackra i allt som finns omkring mig. För det finns en massa bra och vackert i att bara leva och det vackraste är den familj som jag älskar så högt.  I trettioåtta år har jag fått vakna upp på morgonen, frisk – ja mer eller mindre, till en ny dag oavsett om den dagen bjudit på regn eller sol, skratt eller tårar. Under dessa åren har jag utbildat mig till mitt drömyrke. Hur många gör det egentligen? Oavsett om vägen var tuff och stundtals nästan outhärdlig så gjorde jag det. Tog mig igenom svårigheterna och landade i mitt drömjobb ett par år senare. Jag tror inte att det är så många som gör det. Jag minns ett inlägg jag skrev för en 8 år sedan. Mitt i utbildning och bebisskötsel. Adrian var liten och jag var känslig. Visste inte vart ödet skulle bära mig. När jag stod där och visualiserade så ville jag se mig själv. Fem år fram i tiden. Färdig, legitimerad och på drömjobbet. Med ytterligare ett älskat barn hemma.

Fem år senare var visionen sann. Det är någonting att vara enormt stolt och lycklig över. Varje dag i mitt jobb träffar jag fantastiska människor. Sådana som behöver mig eller min kunskap och jag håller ibland på att hälla ut min själ för att ge det till dem. Jag önskar att jag fick göra just det så mycket mera. Jag kan knappt fatta det så här 9 år efter att jag började själva utbildningen, men jag har faktiskt mitt drömjobb. Sen att jag fortfarande letar utmaningar och vill utvecklas och gör drömmen till något nytt det vill jag tro är sundhetstecken. Något som fortsätter föra mig framåt. Skulle det dock av någon anledning vara så att jag inte längre kan jobba så kan jag med klar röst och stadigt hjärta säga att jag levde drömmen. Nådde mitt mål och var tacksam över att kunna göra det bra.

Tre barn. Det trodde jag inte själv för 20 år sedan. Knappast ett par år senare när jag lämnade gyn mottagningen efter att ha fått reda på att det troligtvis skulle vara svårt för mig att bli gravid. oregelbunden och sällsynt ägglossning skulle ställa till det. Första barnet var en chock. Men den lyckligaste chock jag någonsin haft. Han kom för mig. Detta underbara barn som blev min räddning och min lycka. Aldrig aldrig aldrig var det svårt. Inte en enda sekund var det svårt att välja dig. Det var inget val ens. DU fanns och det gjorde mig så innerligt lycklig. Fantastiska unge. Redan som spädbarn gav du mig lycka. Inte ens de jobbiga stunderna var speciellt jobbiga. Jag har aldrig mått så bra som då när du var så liten att du sov där hud mot hud på mitt bröst. Inte ens i de ensamma stunderna med dig var det svårt. Jag valde det själv och jag har älskat var stund med dig. Sen mötte jag den man som skulle bli far till dina syskon. Du tog honom till ditt hjärta och du älskade både lillebror och lillasyster. Så var hjärtat åter fullt. Tre så fantastiska barn. Som fyller mig med kärlek. Tiden går fort men jag försöker verkligen tänka på att vara närvarande i varenda kram.

Jag har en man som inte är perfekt men som älskar mig. Som vill vara tillsammans med mig oavsett mitt humör eller stämningsläge. Vilken lycka. Jag är inte ensam när jag somnar och inte heller när jag vaknar. Tillsammans gräver vi gropar, renoverar hus och fäller träd. Tillsammans har vi byggt oss ett litet heligt rum där längst inne i huset där vi kan bara vara. Där jag är nära och du berör mig. Jag tar tacksamt emot varje bråk och gnäll för att få dela livet med någon som du som älskar mig för den jag är och bara klagar lite när jag kommer hem med ytterligare ett loppisfynd. Jag vet att även om du suckar högljutt så är du stolt över det jag åstadkommer för att göra vårt hem mer till vårt.

Tillsammans har vi skapat vårt drömhus här på lyckorna.  Något som jag är  stolt och lycklig över. Ett drömhus som inte ser ut som i böckerna eller tidningsreportagen. Ett drömhem som inte på långa vägar är färdigt utan som måste fortsätta utvecklas, målas och filas på. Jag älskar vartenda sekund av det jobbet. Att vakna på morgonen en ledig dag och veta att det finns saker för mig att göra för att jag kan. Jag kan hamra, snickra, måla och tapetsera. Jag kan bära, möblera, klättra och plantera. Det sjunger i hjärtat av alla möjligheter.

Husbilen. En ständig källa till glädje och tacksamhet. Hur stolt är jag inte över de resor vi gjort med den. Och hur lycklig över de som finns kvar att göra. Tillsammans med familj och vänner. Vännerna vi är nära är inte många men de är just det, nära. Jag är tacksam över att ha dem nära. Lycklig över de skratt vi får tillsammans.

Jag är lycklig över att min fina  morfars kristallkrona hänger i taket framför mig när jag tittar upp från min dator. mitt nygjorda bibliotek får mig att känna stolthet och historiens vingslag då mycket av det som finns där är en del av vår släkthistoria. Fönstren som står i uterummet gör mig pirrig av lycka när jag tänker på det växthus som skall bli till av dem och soluppgången ifrån mitt sovrumsfönster är vacker. Solnedgången i fågelkvitter tar andan ur mig från mitt eget uterum.

Jag har så mycket. Älskar så mycket. Känner mig älskad tillbaka.

tack


om hur skönt det är är veckan är slut

Posted on

Veckan har varit kortare än vanligt med tanke på att jag var ledig i måndags för att ordna efter skidresan. Sen gick resterande dagar fort efter att jag börjat jobba igen och kvällarna har gått åt till att skriva hemtenta. Idag avslutades veckan med att jag tillsammans med en kollega hade profylaxkurs och klockan kvart i fyra lämnades hemtentan in.

Inte för att jag egentligen var helt nöjd med den. Men ibland får man ändå nånstans tänka ok. good enough, det får bli så här. Efter en månad med massa vabb, två omgångar vattkoppor och en skidresa orkar jag inte prestera bättre än så. Får i värsta fall komlettera.

Kvällen spenderades med make och son i bion, vi tittade på hunger games 2 som jag tyckte om. De har en mörk underton och jag anar att jag kommer vilja läsa böckerna för att få ut mer av historien. Men nu blir det att krypa ned i sköna sängen och se fram emot en ledig helg med sol och massa trädgårdsarbete som jag längtat såååå efter.


om det där ljuset.

Posted on

Jag stannar upp och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag skall hjälpa dottern upp ur badkaret.

Plötsligt är det där.

Ljuset.

Det där ljuset som gör mig varm i bröstet och pirrig av längtan. Det där ljuset som jag aldrig lyckas fånga på bild så som jag skulle önska. Ljuset som gör färgerna på allt i omgivningen mera varmt och levande. Som en 3D film i verkligheten. fast bättre. Helt omöjligt att förklara eller fånga på bild. Varje försök resulterar i ett halvdant magplask som inte alls får fram det där ljuset som får det att knyta sig i magen av välbehag. Ändå kan jag inte låta bli att försöka fånga. Måste försöka. En dag kanske jag kan fånga den där känslan på bild.

Tills dess får jag njuta av det som finns framför mig. Där ute. Genom fönstret. Det där ljuset.


om att älska hela dig

Posted on

Lilla söta Loppan. Imorgon fyller du sju år. Det är helt omöjligt att förstå att det redan har gått sju hela år sedan du, min älskade lilla flicka, mitt senaste barn kom till denna världen. Vid denna tiden för sju år sedan var jag ännu inte riktigt medveten om just hur nära det var innan jag skulle hålla dig i mina armar. Idag har du självmant gått och lagt dig tidigt för att du längtar så mycket efter morgondagen. “det skal bli min bästa födelsedag någonsin”.

Älskade lilla du, så envis, så kavat och högljutt påstridig när du vill någonting. Med världens största hjärta som så lätt rörs till tårar. När du tror du gjort fel, när du  tror du gjort mig besviken, när någonting inte vill sig riktigt då svämmar ditt känsliga hjärta över och tårarna är stora som pärlor på din mjuka kind.  lilla älskade hjärtat mitt, jag är så glad att du är du. Du är definitivt det av mina barn som har störst ambitioner, som söker sig framåt, strävar efter kunskap och vill så gärna lära dig nya saker.

Men du är också den av mina älskade som är mest envis, som tar mest plats och hela tiden strävar framåt på ett sätt som inte alltid passar alla andra. Du har svårt för att sitta stilla. Det är liksom myror i brallan på dig så du gungar på stolen, gör ljud, pillar med fingrarna och har inte riktigt insikten ännu om hur samhället försöker att dämpa oss alla för att passa in. Jag får ofta höra att du blir osäker i nya situationer, att du glömmer bort att räcka upp handen och inte kan sitta stilla. En del av mig blir ledsen och orolig. Samtidigt som jag tänker att du är sex år gammal, sju imorgon och det är en ålder då man måste få lov att vara just barn fullt ut. Och normala barn har spring i kroppen, myror i byxorna och en spontan glädje och framåtanda. Jag försöker att lyssna på det hjärtat säger till mig och inte se bara de spontana infallen av kreativitet och skaparlust som leder till frustration i skolan när du inte kan sitta stilla men som jag älskar. jag vill inte se allt det dära. Jag vill bara se dig. Jag vill bara älska dig. Så som du är. Älska hela dig. Fullt ut.

Imorgon har du själv planerat din födelsedag. Du önskar rostad macka med nutella till frukost, bli väckt av  happy birthday, den engelska vensionen. Mycket viktigt. Sedan öppna en present på morgonen. Skola, hämtas tidigt av mamma, kören, paketen hemma. Välja pannkakor till mat och äta världens kladdigaste brownie till kvällsmat. Den perfekta födelsedagen helt enkelt. Du har redan skrivit en lista innan du gick för att lägga dig tidigt. Full av förväntan.

Och jag fylls av stolthet över detta magiska barn som kommit ur min kropp. En del av mig och en del av din far. Vi älskar dig så innerligt högt. Jag bryr mig inte om att allting inte går perfekt i skolan. Att du inte passar in i alla mallar för socialt beteende utan att du söker din egen väg. Det gör mig stolt ända in i hjärteroten att se dig utvecklas och fortsätta blicka framåt. Jag ser något stort i dig. En kärlek för stor för att kunna beskrivas i ord.  Jag hoppas att få följa dig länge på vägen. Att du vågar vara barn så länge som det bara går. Att du vågar vara den som kryper in hos mig på morgonen och myser upp på min arm. Där ligger vi ofta på morgonen. Du i din flanellpyamas med Hello Kitty och jag i sovstrumpor i pyamas. Långt ned under täcket. Det är alltid kyligt i November då vi fyller år du och jag.  Min fina prinsessa.

Mamma säger du, bara min mamma. jag vill alltid vara med dig.

Och jag gör det. Älskar hela dig. Vartenda liten millimeter från ditt toviga blonda långa hår till dina knubbiga tår och de stora vackra ögonen.  Jag har haft världens tur jag. Tur för att jag fick just dig.  Och jag kan inte tänka mig en enda dag utan dig.
Älskade unge.

Min filippa

Grattis imorgon på sjuårsdagen.

// Mamma


om att fira en älskad sexåring

Posted on

Älskade lilla du. Så har din  födelsedag kommit och passerat. Nu har  du blivit stor tjejj

Jag väckte dig på morgonen med sång och löfte om precis vilken frukost du vill och paket öppning tillsammans. Finklänning och tajts och så rusar vi ned. Du önskar rostat bröd med chokladpålägg och idag får du välja fritt även om det inte är helg. Fyra paket får du öppna, lego friends, littest pet shop, hello kitty och så favoriten som din pappa stod för! En Barbie prinsessa/popstar. Din strålande lyckliga min var obetalbar. Kärleken till din pappa strålade i hela rummet.

Kort dag på skolan. jag flexxade ut och hämtade dig och din bror tidigt. Vi åkte och handlade tårta och åkte hem. Där fick du öppna resterande paket, en till docka, böcker om älvorna som du gillar och finklänningar som jag köpte på Lindex för att de var sååå ljuvligt söta. Kvällen avslutas med att morbror Henkan kommer på besök med sin sambo. du får ritgrejjer och vi äter mat och tårta! Vi har det så mysigt tillsammans. Du och din bror får titta på nyaste Barbie filmen du fått och sen är det nattdax. Först när du ligger i sängen kommer vi ihåg läxan som skulle gjorts till imorgon. Det måste betyda att vi haft en bra dag.

Lilla sexåring. Med en lös framtand och en sexårstand på väg upp. Med lockar i håret som du tjatade på mig att göra. Älskade unge. Vår lilla prinsessa. Vi älskar dig över allt annat. Tack för att du kom till oss.


om gläjde

Posted on

jag blir så glad när jag ser dig cykla iväg. Rak i ryggen cyklar du mot en av de sista dagarna som femteklassare. Idag skall ni ha klassmästerskap i minigolf, cykla till Mc donalds och sedan vidare till arosfortet för att tillslut på kvällen avsluta med brännboll tillsammans med föräldrarna. Jag känner mig glad och stolt. Du mitt lilla frö som för 12 år sedan låg och grodde innuti min mage, omsluten av kärlek och längtan. Född med glädje, till glädje. Jag kan inte förstå att du redan har blivit så stor och kan inte förstå hur jag kan älska dig mer för varje dag som går.

Idag är du inte längre den lilla baby som en gång var så beroende av mig, en kärleksfull symbios som har vidareutveckats till den långa och sora “preeteen” kille som du _nu_ är. Men jag är så stolt över dig. Så otroligt stolt. När jag ser dig cykla iväg känner jag både stolthet och rädsla och jag slås av att det är precis så här livet är. det är det som nu ligger framför dig och mig. Stolthet över att du börjar att sträcka ut dina vingar och göra dig redo för att flyga. Rädsla för att livet är så stort och farligt.

men mest av allt är det ändå glädje. För du ger mig en sådan otrolig glädje varje dag bara genom att finnas.

Mitt hjärtebarn.

min glädje

samuel och pappa


om små stunder av lycka

Posted on

Klockan närmar sig halvnio och även om jag är ledig så är det klassisk morgonstress. Lustigt egentligen men det slår aldrig fel. Upp och iväg.
Där och då, på väg till skolan med cykel tillsammans med mina två minsta känner jag mig lycklig. En liten stund. Vardagslycka – den där som vi efterlängtar och stressar sönder oss för att uppleva när vi egentligen bara skulle behöva stanna upp, blunda och njuta. Det är grönt överallt omkring oss där vi cyklar fram. Träden är lummiga och gröna och runt omkring blommar det. Det luktar nyklippt gräs och när jag tar ett djupt andetag kan jag känna samma sprittande sommarglädjor som jag minns att jag kände som barn. Vi stannar cyklarna en liten bit innan skolan så att alla kommer ikapp. Lillebror ligger ofta lite efter medans lillasyster vinglar fram och tillbaka över vägen. Mitt hjärta vill brista av alla känslor.
Fina ungar, vet ni vad, idag är jag så glad och tacksam över att få vara ledig tillsammans med er. Jag är glad att jag får cykla i detta ljuvliga väder med grönska och fågelkvitter och jag är glad över att få följa med till skolan men framför allt är jag glad över att ni finns i mitt liv.
Ungarna ler. Stora glittrande leenden. Tack för att du finns mamma.
Och så cyklar vi vidare.
En liten guldstund av lycka om man vågar fånga nuet en liten liten stund.

Ps: visserligen kom vi försent till skolan med tre minuter men det var det värt. Lillebror brydde sig inte nämnvärt utan slank gladeligen in i samlingen och ropade hejhej till kompisarna. Sedan cyklade vi hem jag och loppan. Jag känner mig fortfarande uppfylld av stunden.


om vabbglädje

Posted on


Lilla dottern är sjuk. Det var länge sedan sist nu så jag är inte överaskad. De stora killarna är sällan sjuka numera men jag minns att det var en del när de var i Loppans ålder. Det innebär att den tiden i livet snart är förbi. Just nu njuter jag. Av att få vara nära henne, av att bo i ett land där jag har möjligheten att ta hand om mitt febriga barn, att jag har ett jobb som jag älskar men som kan vara så flexibelt att jag med lite ansträngning kunde få tag på dagens patienter och boka om dem till imorgon så att ingen behöver lida för att jag åker hem.

Det som förövrigt slår mig när jag går och lullar här hemma samtidigt som jag passar upp lilla sjuklingen är vad otroligt mycket mer man hinner med på att komma hem ett par timmar tidigare. I vanliga fall slutar jag halv fem fem en torsdag eftermiddag men idag sprang jag från jobbet strax efter två. Hämtade mellankillen på vägen och var hemma kvart i tre. Dessa timmar och det facto att jag faktiskt fick både se solen och ljuset ute gjorde mig både gladare och tålmodigare när jag väl kom hem. Jag önskar mig att kunna jobba så alltid. Det är tur att maken bara har ett par månader kvar i skolan så att jag kan börja se ljuset i tunnlen.

Dagen har utöver vabbande bestått av städning, tvätt, disk, göra hemmagjord glass, köra sonen till innebandyn och att baka fröknäcke till lördag.  En skön effektiv eftermiddag vilket gör att jag längtar efter flera. Helgen som kommer är också ledig. Ingen jour, inget extra jobb ingenting annat än umgås med familj och vänner. Allt det där som får mitt hjärta att sjunga!


om att vara tillbaka

Posted on

Lördag morgon.  Vädret var kalas och jag kände hur lusten vaknade. En lust och längtan jag inte känns på länge. Lusten att ge mig ut och springa/jogga/powerwalka

 

klädd i träningskläder från Gekås, makens ipod i öronen med musik och strålande väder ute. Livsandarna vaknar.

i ca 37 minuter var jag ute. Vädret var fantastiskt och när jag väl kom in fick jag en sådan otrolig adrenalinkick att jag gick igång i köket totalt. Gjorde två LCHF pajjer, tomatröra, tvättade, röjjde och fixade tills luften gick ur mig. Det kändes lite som om det gamla jag var tillbaka. Den supereffektiva som liksom inte gav sig innan allt var klart och helst skulle fixa allting på en och samma gång. Inspirationen flödade. Hoppas att det håller i sig. Just nu känns det iallafall bra.

Det känns som om jag bara vill sträcka upp händerna i luften och skrika högt. jag är tillbaka.