Mitt i livet. Här och nu. Trettiosex år gammal och på det trettiosjunde. Att bli äldre känns helt okej på många sätt även om det är vemodigt på andra. Inte speciellt det att förlora sin ungdom – fuck ungdom, den var inte alltid den lättaste och jag tycker nog livet blivit bättre desto äldre jag blivit. Nej det som är vemodigt är saknaden efter de som försvunnit, de som när jag vuxit upp och blivit äldre själva blivit ännu äldre och gått vidare till någonting annat. Jag saknar den äldre generationen som nu inte finns kvar nästan alls. Ibland tänker jag på att det snart är jag som tillhör den äldre generationen, att det inte är så långt ifrån den mittpunkt i livet jag nu befinner mig i till att vara just äldre. Det har hänt mycket på dessa trettiosex år och jag tänker mig att försöka fylla de närmaste 36 åren med  lika mycket om inte mera liv.

Om trettiosex år hoppas jag att jag är en pigg och vital 72 åring som  har lämnat  arbetslivet bakom mig för att fokusera på. Jag tror jag har rest runt i världen och sett saker som jag velat se och jag hoppas innerligt att jag har en stor familj. Om mina barn vill skaffa sig barn är inte för mig att bestämma men jag hoppas innerligt att jag får glädjen att bli både mormor och farmor. Efter allt som varit med makens familj vet jag precis hur jag vill vara som farmor/mormor och tänker inte låta någonting stoppa mig. Jag tror vi har utökat våran familj genom att vara stödfamilj/fosterfamilj, mina föräldrar hade fosterbarn/sommarbarn när jag var liten och det kändes värdefullt att få bidra. Jag har gått fler målarkurser och har återigen hittat glädjen i att vara kreativ och måla.

Om trettiosex år hoppas jag att jag fortfarande har mål i livet, att det fortfarande finns saker som jag vill se och uppleva. Jag tror att jag och maken har införskaffat en lyxig husbil och kör dit inspirationen och lusten tar oss. Vi har redan utforskat europa och jag har blivit en hejjare på spanska, vi hälsar ofta på brorsan som nu bor säsongsvis nere i lägenheten i Espania. Jag vill vara aktiv i mina barn och barnbarns liv.

En gång berättade mamma för mig att hon hade suttit med morfar (då 85 år) en kväll och frågat honom vad han tänkte på. Han hade svarat ” jag tänker på att livet snart är slut”, på sätt och vis var han tillfreds med det och dog nöjd med att alla vi som stod honom nära hade det bra. Fasta jobb, fasta relationer och bra boende. Barnbarnsbarn som han avgudade och kärlek i överflöd från den lilla familj han hade men som avgudade honom fullständigt. Är det inte så livet skall vara? Att en dag få sitta och titta tillbaka på lyckliga år, svårigheter, sorg och kärlek men att känna att man är nöjd med livet.

Om trettiosex år hoppas jag inte att det är slut. Jag brukar säga till mina barn att jag tänker bli minst 103 år. Det finns fortfarande massa saker att se fram emot. Men jag vill blicka tillbaka som nu och vara nöjd med kärleken om kring mig. Sen kanske jag inte hoppas på 36 år till, men ett par guldår skulle inte skada. Vi vet inte hur livet blir eller vad det för med sig. Så jobba stenhårt på att njuta och vara nöjd redan nu.