Jag trodde nog aldrig jag skulle säga det. Mer att det var en svacka som det varit tidigare gånger. Men orden flyter inte längre lika lätt. Kanske är det dax att trappa ned eller sluta?  Kanske är det så att orden inte längre flyter för att jag inte har något intressant att säga? Eller känns det mest bara som om det jag skulle vilja säga kanske inte längre är intressant för någon annan? jag vet inte riktigt. Är inte redo att ge upp ännu dock. kanske är det bara tiden och orken som gör att det inte flyter som tidigare. Eller att allt annat i mitt huvud tynger mig mer än tidigare och mest då saker som jag känner att jag inte riktigt kan dela med mig av.

Jobbet tynger mig på ett sätt som det aldrig gjort tidigare. Jag behöver mer och mer bekräftelse för att känna mindre glädje än tidigare och det skrämmer mig. Kanske skall jag inte ha patienter alls om de berör mig så starkt att jag inte längre kan vara bubblande glad i kroppen över bekräftelse på att man gjort något bra. Jag vill aldrig trubbas av, aldrig sluta brinna. Kanske borde jag  se efter mig själv för att inte hamna där.  Jag önskar jag hade mera tid hemma med barnen. Jag vill så gärna vara där med dem mer i deras vardag. Mera delaktighet. Jag vill orka plugga mer än jag gör nu. Jag vill så mycket.

Och ändå flyter inte orden lika enkelt som förr. De borde flöda fram – men någonting vill sig inte riktigt.