Söndag morgon. Jag har fyra arbetsdagar kvar denna veckan som kommer innan det är påsk och en välbehövlig långledighet. Långsamt långsamt börjar livet repa sig igen. Allt är inte bra och det är inte på långa vägar så att jag har hittat min väg igen. Det känns ff som jag är på villovägar men jag orkar inte lägga min fokus på det. Jag vill lägga min fokus på positiva saker i livet. Som vårat fina hus som bara blir bättre och bättre ju mer tid (och kanske ffa pengar) vi lägger på det, på de underbara härliga ungar jag har. De fina vänner som ändå finns och roliga saker som kommer frammöver. Varför lägga sitt fokus på elände, sorg och missnöje? Jag träffade en kurator på vårdcentralen lite akut när jag mådde som sämst i samband med kris, sorg och begravning nyligen. Hon sa att jag bara skulle ge mig själv tillåtelse att fokusera på det jobbiga vid speciella tillfällen. Så som långpromenader, i duschen eller under en specifik aktivitet. Gärna en aktivitet som har ett synbart slut. Som en promenad. Jag försöker tänka så.
Idag är jag hemma och renoverar. jag gör ofta det för det får mig att må bra. Fokusera på nått annat, se en synbar förändring som växer fram, antingen med hjälp av en pensel, hammare eller tapet. Idag målar jag en sekretär som jag hittade på en bortskänkes sida på facebook. Den går från fult brun till helvitt. kanske inte så chick men rätt shabby som mannen hade sagt. Den blir fräsch iallafall och sedan skall den upp på sonens rum.
De sista veckorna har varit fulla med eftertanke. Vad vill jag med mitt liv? Varför tar jag saker på de sätt som jag gör? Varför reagerar jag som jag gör? Jag vet inte egentigen om jag kommer fram till nått vettigt. Men tiden går och även om den inte läker alla sår så gör den vissa saker mindre viktiga. Det gör att man fokuserar på nått annat, lägger om kursen och ser vart man hamnar helt enkelt. Jag vet inte vart det leder eller vart min skuta är på väg men jag tänker följa med henne oavsett om hon kraschar i natten eller seglar in i solnedgången.
För en vecka sedan så sökte jag masterprogrammet i Sexologi för andra gången. Första gången 2008 så kom jag in men av olika anledningar så tackade jag nej till platsen efter lite vånda. Jag ville istället då satsa på att jobba och göra ett så bra jobb som möjligt så att jag skulle få vara kvar på barnmorskemottagningen och göra det jobb som jag älskade (älskar???) och droppen blev när en kollega ifrågasatte vad jag över huvudtaget skulle med den utbildningen till. Idag kan jag ångra det valet. Men samtidigt så fick jag då allt jag ville. Jag fick vara kvar och visa vad jag kunde och det ledde till en fast tjänst i slutändan. Saker och ting händer av en annledning det vet jag och oftast för att det skall medföra någonting nytt, något bättre eller något lämpligare kanske? Nu börjar mitt sökande efter en ny mening, inte så att mitt liv är meningslöst, inte alls. Det är bara lite ur kurs.