som jag ibland är glad och nöjd med men också gör mig så oerhört frustrerad ibland. idag är en sådan dag. För även om jag har varit aktiv denna helgen och gjort iordning massvis med måsten här hemma, hunnit med att umgås med familjen, krama barnen så där hårt, nära och kärleksfullt så att hjärtat fylls till bredden. Jag har hunnit vara ute i det vackra vädret. promenerat med grannen, försökt skruva i hop växthus och sett lilla dottern prova inlines för första gången. En helg till bredden fylld med guldkorn, mysiga stunder och även en del sol. Det skulle kunna tyckas att själen skulle vara till fullo översvämmad efter en sådan helg och ändå så sitter jag här och känner mig otillräcklig.

När jag låter tankarna vandra så kan jag inte förstå mig själv. Hur jag har hamnat här? Jag vet att det är livet som fört mig hit och alla de val jag gjort har fortsatt blåsa på seglen. Men när jag tittar på mig själv i speglen så känner jag inte igen mig själv. Kan det vara en stundande “jagärnästan40årskris” som smyger sig på utan att jag ens visste att jag mådde dåligt av att bli äldre? Jag tror inte det är det som det handlar om men helt plötsligt efter att i så många år ha kämpat mot ett fast mål så har jag tappat den fasta punkten och jag börjar känna att jag kanske vill göra något annat, läsa till läkare? åka jorden runt? skaffa fler barn? springa ett maraton?

Nja, ingen av de där punkterna är kanske helt troliga att de skall inträffa ( även om jag nog skulle kunna tänka mig flertalet av dem) men någonting skaver mig innifrån och ut. Hur kunde jag tillåta det att bli så här. Jag är snart 40 år gammal, bor i ett drömhus och har ett bra jobb. Jag är gift med en man som må vara tramsig och aldrig ser när det behövs städas men som älskar mig vilkorslöst. Jag har tre fina barn. Inte världens smartaste, talangfullaste eller mest ambitiösa men snälla, goa, kärleksfulla och framför allt  MINA. Vad är det mer som jag behöver?

• Jag är så där mittemellan lagom,
• hopplöst medelmåttigt less 
• jag brinner för så mycket jag aldrig lyckas hinna med.
• perfekt i missanpassad passform
• ändå glad och skämtsam frammåt.
• Men helst av allt drar sig undan
• vill inte vara social.
• Vem är mig av alla jagen
• under känslor, hud och lager
• vet knappt vad jag står för
• vem som är jag

Dax för ny vecka. Nya förutsättningnar och nytt allt. Ändå kommer jag sitta här, samma gamla jag, navelskådande och trött. Det är dax att vakna nu. Hitta den som en gång var jag och införliva henne i mig. Ta reda på vad JAG vill med det som är kvar av mitt liv.

det är min tid nu

konstigt nog. idag borde jag kanske inte alls vara piggare och aktivare efter gårdagens eskapader med släp, shopping och sjuka barn. Adrian hade feber redan när jag hämtade honom tidigt ifrån fritids och lite senare på kvällen var han en helt utslagen hjälte. Det var då jag insåg att det inte skulle bli någon utbildning dagen efter utan snarare vabb för mig. Efter att varit vaken stora delar av natten, gått upp allt för tidigt, jagat ny chaufför för utbildningen så var jag ett vrak i morse. Så därför känns det konstigt att när jag väl kom hem efter att ha lämnat de andra barnen på skolan fick världens ryck och ville röjja ur köket. Klockan var inte ens åtta men vips så hade jag flyttat runt, putsat fönster, satt in hörnskåpet jag köpte och städat ut. Känns väldigt skönt nu efteråt.

jag fortsatte sedan med att röjja gamla pärmar och papper som jag sparat allt för länge. Tydligen så har jag sparat i princip vartenda lönebesked sedan jag började jobba 1993. (jag får scanna in dem nån dag så man slipper ha dem ta upp så mycket utrymme).

Så jag har städat, putsat, flyttat, sorterat och röjjt men bäst av allt. Mitt i alt det där har jag verkligen tagit mig tiden till att vara nära min lille gosse. krama honom ofta, smyga in på hans rum och servera ett glas iskall mjölk när febern härjar och kinderna blossar, småprata lite med honom när han orkar, pyssla med den rena tvätten till hans garderob för att få vara nära nära. Det är guldkorn. de dära guldkornen som samlas i hjärtat och värmer genom hela vintern. Jag blir lätt stressad när jag inser att jag måste vara hemma och vabba.  Inte stress för att jag inte vill vara hemma utan stress för hur jag skall hinna med allt annat, hur jobbet skall klara sig, hur besvikna patienterna skall bli ( haha snacka om att ha höga tankar om sig själv och sin arbetsinsats) och allt annat som har med det där förbaskade fröken duktig syndromet. Men när jag sedan hag släppt allt det där. När jag återfått fokus på vad det är som är viktigt så blundar jag länge och hårt. Känner en innerlig tacksamhet. Tacksamhet över att jag har möjligheten att vara här. Han är redan så stor min mellangosse. Jag är rädd att om jag blundar för länge så har han blivit vuxen utan att jag hunnit med. Därför vill jag ha varje vabbdag, varje leende, klappa vartenda feberrosig kind. Det finns inte en enda stund som jag vill missa och det finns inte en goare kille i denna världen än vår lille paddling. Som ff kryper upp i knäet, stor som han är, för att bara vara nära en stund.

Så denna dag som började stressigt visade sig bli en av de bästa. Dels för röjjandet men kanske ändå mest för tiden jag får spendera med min gosse. Det är en glädje att vara din mamma du fine lille prins.

det verkar vara ett ämne som jag ständigt återkommer till. Även om denna helgen har varit aktiv och effektiv så finns det fortfarande så himla mycket saker att göra. Vädret har varit varmt och skönt. Lovande. Svala vindar i solsken lovar vår och grönska. Det pirrar i själen när jag andas in våren.  Morgonen börjades behagligt med en promenad tillsammans med en av grannarna. Vi tog rundan kring stadsbondgården och njöt av samtal och vårväder. Därefter vad det bara att spotta i nävarna, dra på sig ett par handskar och ge sig ut. Nu längtar jag inte längre efter att det skall gå fortare. Jag är precis där jag vill vara. Det får gärna gå sakta nu. Jag vill vakna upp varje morgon med fågelkvitter och lugn. Låta solens strålar och ljumma vindar blåsa bort bekymmer och oro. Långt bort.

Det som är molnet på min vårhimmel just nu är tiden. Tiden att hinna med allt jag vill göra. I detta drömhuset finns det konstant saker att göra. Massvis av dem. Både att försöka rätta till en del misstag föregående ägare gjort och fräscha till det som skulle få oss (läs mig) att trivas bättre. Min man bryr sig nog egentligen inte så mycket. Han vill ha en bekväm plats att sitta på, fungerande ny teknik och ett stort kylskåp. Om det sedan är schabby, chic, bohem, strict, minimalt eller vad det nu än må vara för stil bryr han sig inte så mycket om. Han vill helst inte göra iordning nått som redan fungerar, han vill definitivt inte göra det själv och suckar mest när jag kommer med ideer. Samtidigt kan han dock sitta och klaga på om det är rörigt, oorganiserat eller ostädat. På rumpan. I soffan. Själv är jag tvärt om. ideer måste prövas och omprövas, utföras och ändras. Jag har oftast tusen ideer för det mesta om det mesta och just nu är mitt stora dilemma att hinna med att genomföra ens nått av dem. När man knappt hinner eller orkar med det som man borde göra för att få hushållet att rulla runt. Rodda kring fem personer med olika agenda, jobb, skola, fritids och allas sysselsättningar.

Jag har räckt till en del idag, förutom långpromenaden, shopping, loppdans, framsidefix, grenplock och familjefika men hoppas att hinna med lite mer. Idag skall inte bli en sådan där söndag då tankarna vid sänggående bara handlar om allt jag _inte_ hunnit med.

En mask framför ansiktet för att dölja hur jag egentligen känner. Det har tagit ett tag men jag kan nu åter skratta. Men den som känner mig innantill skulle se att leendet är fejk, det är en skyddande mask för att dölja hur jag egentligen känner. Jag är bra på det där. Liksom ta mig samman och skjuta undan alla besvikelser och bara göra vad jag skall. Stänga ute känslorna en stund och iallafall inte visa dem för nån annan än de som jag själv väljer.

Men om du känner mig så ser du darrningen bakom masken, hör att skrattet låter bara så där aningens lite för högt och lite för hjärtligt, du ser hur blicken flackar och hur händerna rör sig. Väl hemma behöver jag inte spela längre. Masken åker av i hallen. Jag målar garagetaket vitt och har ingen tid att tänka. Lilltjejjen hjälper till av hjärtans lust. Där behövs inget skydd. Det är först nu när barnen sover och jag sitter ensam uppe som tankarna börjar vandra och skyddet raseras. Det känns så tomt innuti. Någonting saknas och jag vet vad det är men inte vad jag nu skall fylla hålrummet med. Imorgon går jag åter iväg hemmifrån med masken på, stål kring hjärtat och känslorna lite satta åt sidan. En stund till.

Jag kämpar med den. Kanske mer inne i mitt huvud än vad jag kämpar med den i verkligheten. För hade jag lagt ned lika mycket energi på att verkligen röjja och göra mig av med saker som jag gör på att fundera över dem så hade jag helt klart haft det mer ordningssamt hemma.  Skämtsamt säger jag ibland att jag har en pedant boende innom mig, en pedant och en minimalist som så gärna vill organisera och röjja – problemet är bara att hitta henne i all röra. Men de tär verkligen så. Jag önskar så ofta att få ordning. Att komma hem till ett hem där det faktiskt inte ligger saker överallt och inte oroa sig för om någon kommer över spontant för att det är kläder på golvet och 9 månader efter att vi flyttat in så är det fortfarande kartonger kvar.  Jag skäms över min oförmåga att ta tag i plottret.
Den andra sanningen om mig är att jag är en samlare. Inte en manisk hoarder så som man ser på tv men absolut en samlare som tänker att aha, den där saken kan jag behöva till det eller det ändamålet. Jag ser framför mig ett alternativ där jag faktiskt använder alla de dära sakerna som jag sparat eller lagt undran vilket absolut händer men inte tillräckligt ofta för att motivera att spara allt som jag faktiskt sparar.

Jag tror alltid det kommer att bli bättre om jag bara får mer tid/pengar/utrymme så att jag kan få det sorterat/organiserat/omflyttat. Visst. Det bli bättre om jag gör det där. Dock oftast bara för ett tag. Jag önskar att det kunde hålla i sig. Att jag var den där personen som inte jämt och ständigt fick ta nya tag med röran utan att det höll sig fint för att man orkade underhålla det.  Måste jobba vidare på det.

Lille älskade åttaåring. Med de vackraste glittrande ögonen som är så svåra att fånga på bild.  För en vecka sedan fyllde du åtta år. Grattis älskade lilla paddlingen. jag tittade just på bilderna från din födelsedag på datorn. Ingenstans lyckas jag fånga glittret i dina ögon, skrattgroparna i kinderna eller skimmret i ditt ansikte när du ler och vill vara nära mig. Glittret ifrån dina ögon bär jag med mig i hjärtat varje dag och plockar fram på speciella stunder när jag behöver suga i mig lite kärlek och livskraft.

Underbara unge.

Det är hel tyst i huset. iallafall så när som på datorfläktens snurrande och ljudet från diskmaskinen som tömmer ut vatten. barnen sover sedan länge och maken lika så. Själv siter jag ensam uppe en stund och förbereder mig mentalt på att gå till jobbet efter att ha varit ledig i tio dagar. Först påskledighet och sedan ledig vecka för skidåkning i Sälen vilket vi kom hem ifrån vid halv sex nu ikväll. Dum ide. Fattar inte riktigt själv ens varför jag inte tog en extra dag ledigt efter. Jag har en tvätthög i källaren som bara den alena hade behövt en dags ledighet för att klara ut.

veckan har varit bra. Över förväntan, så som den alltid är när vi umgås med bästa familjen Z. Roligt, god mat, fint väder, fantastisk utsikt och massa massa skidåkning. Även för mig som inte är nån skidfantast. jag hade nog aldrig kommit iväg och åkt skidor om det inte varit för våra vänner och jag kan ärligt säga att vill de inte åka med oss igen så kommer det inte bli nån mera skidresa för min del då 80% av glädjen med resan är umgänget.

Jag har haft med datorn hela veckan men har inte rört dataväskan. Det är första gången på väldigt väldigt lång tid som jag undvikt datorn en hel vecka och det hade nog inte direkt fungerat utan telefonen och dess nätverkande men annars känns det bra. Jag har läst mer sagor för barnen än vad jag brukar. Umgåtts mer med dem jag älskar och lagt mig tidigare på kvällarna för att orka med skidåkningen. Kanske kan det bli nån ordning även på mig?  Väl i bilen och på väg hem insåg jag att jag längtade. Både hem och längtade efter våren och allt vad den nu för med sig. Snart är de dax att ta ut husbilen, snart är det dax att beskära träden, snart flyttar vi lekstugan på plats och inreder den. Att komma in igenom dörren hemma var ljuvligt. Efter en vecka i ett litet hotellannexrum tillsammans fem personer utan några direkta möjligheter att gå undan och vara själv så är vårat hus rena idyllen och drömmen att komma hem till. Saker rycktes upp ur väskan, tvättstugans golv fylldes snabbt med  hur mycket smutstvätt som helst och ideerna började flöda i mitt huvud. Jag vill så mycket. Helst nyss. Och det är svårt när man jobbar heltid med tre barn och en man som även han har dåliga arbetstider. Just nu skall vi prioritera garaget. Att måla klart där inne för att kunna sätta upp hyllor och ställa ut allt som skall vara där ute. Men men men.

Så for det är klart vill jag ge mig i kast med projekt tvättstuga. Denna 70 tals skapelse behöver en god uppfräschning helt klart. Sen skall mellansonen flytta ned från övervåningen till mellanvånignen och få ett större rum. Fler väggar skall tapetseras.Min walk in closet skall göras klar och så trädgården. Tankarna går i spin. kanske är det därför jag nu uppskattar tystnaden. Att få sitta här stilla själv mitt i allt det tysta och bara låta tankarna vandra.

Det är skönt.

Iallafall idag.

Så även om jag har arbetsuppgifter som jag älskar och fantastiska patienter så kan jag ärligt säga att jag längtar till helgen.