om kvällens funderingar

Posted on

Större delen av dagen har mest gått åt till funderingar och småpyssel. En del förbättringar på huset har gjorts. Visserligen sådanna som borde ha gjorts för länge sedan, så som att lägga de sista små smala kantbitarna på laminatgolvet vi la in i hall och vardagsrum. För typ 1½ år sedan.  Det blev en av de dära små principlisterna som låg orörd alldelles för länge.  Min pappa hade en list i köket från när de byggde ut mitt barndoms hem i början av nittiotalet som aldrig kom upp. Jag tror han satte upp den ett litet tag innan de sålde huset för bara ett par år sedan. Han kallade alltid den för princip listen. Den som lämnas kvar principiellt, “jag gör det sen listen” . Sedan började vi omnämna alla nästan färdiga  projekt för principlister. Fråga mig inte varför vi helt enkelt inte bara tagit fram den sista golvplankan, mätt ut den, sågat till den och lagt dit den, för när vi gjorde just detta idag så tog det inte mer än ca 20 minuter innan det var färdigt. Jag har velat göra det väldigt länge, men när jag tog upp det med mannen igår så blev han ybersur och gapade om att han inte var nån snickare, han kunde minsan inte sådant, han kunde bara el och data prylar och hade ingen lust att såga fel i golvskivorna. Idag så gjorde han det iallafall. Kanske tvåtimmars samtalet om förväntningar och besvikelser vi hade i går kväll kan vara en bidragande orsak till detta.  You never know.

Undrar vad det gör att man i en relation trots alla försök och förväntingar man har på varandra har så svårt att komunicera, eller kanske följa upp det som man lovar varandra. Eller är det bara jag som träffar på män av denna typen. Tycker de mesta av mina relationer har varit likadanna. Ändå är jag väldigt väldigt tydlig numera om vad jag förväntar mig av min make. Vad som är mitt ansvar och vad som är hans.  Men han är ofta som ett stort barn, ibland tror jag att han tycker det är skönt med en äldre ( bara liiiite) fru som tar den största delen av ansvaret och sköter ekonomin, river väggar, tapetserar och projektleder familjen. Och ibland tycker jag att det är skönt att vara den Jenn som är allt det dära. Men inte alltid. jag vill ju också känna att min man är min klippa, den starka och trygga famn som skall ta emot mig när jag faller och finnas där för mina barn om jag inte kan det.

Vi formar varandra, eller kanske att vi formas mot och efter varandra. Förhoppningsvis fortsätter vi ändras och formas tillsammans till det bättre.

Det enda som verkar formas här i dag verkar vara mina kvinnliga kurvor. Vi har nämligen haft glassfestival här ikväll. barnen har fått välja glass och sen har det söndagsfestats på glass. Det blev ben & jerrys – strawberry cheesecake och Fairly nuts samt Äppelpajjglassen från Berte glass. Mmmm. Underbart gott och så blir man ju rätt poppis hos ungarna för en liten minut eller två 🙂


om vintern som nästan nästan är här

Posted on

trädgården behöver tid att återhämta sig efter poolen som har lämnat rejäla märken efter sig

Vädret ute idag har varit bra för att vara så där oktoberhöstruskigt. Småkyligt, klart och känslan av att det ligger regn och gömmer sig eftersom allt är så där lagom fuktigt.  Idag kändes det som om det definitivt var tid att röjja ur uteplatsen och det med besked. Jag har skurat möbler, slängt gamla grejjer  ställt undan bord, stolar och lagt över presseningar och vinterskyddat dem mot fukt kondens och tidens tand i uterummet.

[nedklippta syrener gör att vi nu ser rakt in till grannen, hoppas de växer upp lite till nästa år

inplastade möbler är en lite sorglig syn

men de får finna sig i att stå här vinterskyddade och invänta nästa säsong

uteplatsen är numera tom förutom på grillen som används året runt

Det som är tråkigt är att man märker mer och mer i vilket dåligt skick uteplatsen är i. Det har läckt ifran taket i vissa specifika ställen där trät som bär upp taket är fullt med sprickor, fuktskador och det jag tror kan vara lite svart mögel. Blä. Det tråkiga är att vi inte riktigt varken i år eller nästa år har råd att fixa till det.  Och kanske skall vi inte ens bry oss om det? Just nu håller vi på att titta på fristående hus. Inte letar direkt men vi håller ögonen öppna, så där så att man är redo när drömhuset dyker upp. Tills dess så finns det alltid saker att göra här i det lilla rosa kedjehuset.

Morgondagens att göra lista innehåller följande:  röjjning av tvättstuga och klädkammare, kantklippning av gräsmatta, ogräsrensning  och dvs finputsning. Alltid finns det saker att göra som sagt 🙂

utöver det så börjar jag fundera lite över mitt nya uppdrag på jobbet. Att delta i och leda ung mamma grupp. Det är spännande och otroligt utvecklande. Jag ser verkligen fram emot det . Vem som skall läras upp i att köra ultraljud är ännu inte bestämt men jag visualiserar mig där. Sittandes i det mörka rummet, koncentrerad, respektfull, med transducern i handen och ett försiktigt leende på läpparna. I mina tankar ÄR jag redan där.

*visualiserar och tänker på the secret*


om den behagliga känslan

Posted on

känslan av fredagslugn. Den där varma behagliga känslan som sprider sig i kroppen bara av att man vet att man är ledig i två hela dagar till och därför egentligen inte behöver göra någon som helst mer nytta än att bara sitta här framför datorn. Perfekt.

Maken fick köra i väg vid femtiden på en direktkörning ned till Blekinge och kvar  hemma är vi. Små älsklingarna ligger och tittat på My little pony inne i lekrummet och jag passar på och får egentid med älskade fina storegossen. Det är inte tillräckligt ofta som man får till det så bra. Han fick välja och valet föll på Mc guyver 🙂 tänk vad mycket jag har tittat på det när jag var i hans ålder och kanske aningens äldre.

 Numera är inte alla specialeffekter eller ” oj vad jag kunde göra en helikopter av min uppblåsbara penna” moments lika fräcka så klart men jag njuter av att se det med sonens ögon.  Han är ju så mycket av mig. Fast lugnare på nått sätt. Min fina stora kille.

Imorgon skall han åka hem till sin pappa och då blir huset så tomt och tyst. Mitt hjärta ömmar lite varje gång han är borta. Samtidigt så är det så här som naturen har gjort det. Barnen växer upp och blir större. Lämnar föräldrar och det trygga boet för att söka sig andra äventyr.

Ännu så länge är han dock hemma, nära mammas hjärta precis som han alltid kommer att vara. Oavsett vart han än befinner sig någonstanns rent fysiskt.


om att ha febriga barn

Posted on

Idag har jag bara jobbat en halvdag. Både storekillen och lilltjejjen var hemma från skola och dagis. Samuel hade feber och huvudvärk och som den nästan elva åring som han är så är det mycket maaaammmaaaa, kan jag få en smörgås, maaaammmaaa  är jag varm, maaamma. Lilltjejjen har varit piggare idag än tidigare vilket är på gott och ont, härligt att hon mår bättre men svårt att hålla henne inne och stilla när hon bara vill ut och iväg. Igår var hon ledsen för att hon missade simskolan och idag ville hon både gå till dagis och leka med kompisar.

Idag delade vi på vabbandet för att underlätta för alla. jag jobbade förmiddag med att ha föräldragrupp och åkte hem ifrån jobbet vid strax efter tolv. Då bytte jag av med maken som åkte iväg för någon obligatorisk labb på högskolan. Tänk om man alltid kunde få ha det så här. Jobba halvtid med det som är det roligaste jag vet och ändå orka vara mer hemma och närvarande. Just för tillfället så skulle det vara helt idealiskt. Jag har kommit in i nån slags fas där jag är extremt trött. Orkar liksom i princip ingenting. Det är lite det som är annledningen till att bloggen håller låg profil. Jag orkar inte riktigt som vanligt.  men men nu är det onsdag och veckan har vänt. vips innan vi vet ordet av så är det helg igen.


Om att vara rädd om sig själv. Har du gjort det?

Posted on

En av de absolut viktigaste uppgifterna jag har på mitt jobb, förutom att guida och stötta blivande föräldrar ut i en ny roll eller hjälpa en kvinna till det bästa prevetivmedlet för just henne, handlar om något så livsviktigt som att rädda livmodern. Hur då kanske du tänker? Det låter stort och viktigt och nästan lite ouppnåeligt. Och visst är det stort, men min del i det hela är en mindre del som inte är  så avancerad men som ändå har så otroligt stor betydelse. Så viktigt. Det är en del av mitt och många andras dagliga och oerhört  viktiga arbete.  Jag pratar om cellprovstagning. Detta prov som får så många kvinnor att rysa och skaka på huvudet av obehag. Detta prov som allt som oftast tar max ett par minuter att ta och knappt skall kännas om jag sköter mig rätt.

[singlepic id=136 w=450 h= float=]

Detta prov som räddar liv!

Har du tagit ditt?

Cellprovskallellserna börjar komma i 23 års ålder. Och sträcker sig sedan över en stor del av kvinnans liv. Faktiskt fram till 60 års ålder. Förekomsten av och dödligheten i livmoderhalscancer har minskat drastiskt sedan cellprovstagningen startade. För det som vi letar efter är ju inte cancer utan  tidiga cellförändringar som om de fick växa ifred och ohejdat skulle kunna över tid kunna bli cancer. Det tar lång tid för livmoderhalscancer att utvecklas för det aldra mesta. Det innebär att om du går och tar dina prov när du blir kallad så skall det inte hinna bli någonting som är farligt under tiden.

Så har du gjort det? Varit rädd om dig? Tagit ett enkelt prov som kan göra stor skillnad. I sverige drabbas 450 kvinnor årligen av livmoderhalscancer. Sedan man började med cellprovstagningen på 1960 talet har förekomsten av livmoderhalscancer minskat med ca 60%, dödligheten i densamma har minskat med samma siffror.

Det gör mig ont att kvinnor väljer bort att ta sitt cellprov och på så vis bortprioritera sin hälsa.

För vad !   –  Oro?   –  Jag lovar att vara försiktig.

Rädsla ? – boka gärna en personlig längre tid, till en barnmorska som du känner förtroende för. Jag vill hinna prata och förklara. Blir det bra där är det större chans att kvinnan kommer tillbaka om tre år igen.

Så snälla. Gör det. Var rädd om dig. Ta ditt cellprov!


om en liten febertjejj

Posted on

Så var det åter måndag morgon. Lilla loppan har feber – igen. Maken fick hämta henne på dagis innan middag och sen har hon sovit av och till, fått febernedsättande och ätit glass. Så som det skall vara när man är liten och sjuk. Själv har jag haft en sjukt kort dag idag känns det som. Jag hade bara patienter till fyra (jobbar i vanliga fall till kl 18.00 på måndagar och onsdagar) eftersom maken skulle köra middagsfrid i em/kväll. Stora fina täcker upp några minuter mellan maken lämnar och jag kommer hem. Älskade ungar.

Sen blev det pannkakor för hela smeten. Jag älskar pannkakor, det är min absoluta favoriträtt men det är ett skit att stå och steka dem när man har en stor familj. idag var vi visserligen bara fyra men alla ungarna älskar pannkakor så det går ändå åt ett gäng. Efter jag stekt en ziljon pannkakor och vi ätit upp dem blev jag galet trött. Försökte köra lite hemma zumba för att förbättra kondisen lite men nä fan, jag gillart inte. Önskar verkligen att jag gjorde det men jag tycker helt enkelt inte att det är skojj. Bara svårt. Men jag vill ju så gärna träna så jag hoppas att jag hittar nått annat som skall passa mig. Att springa är inte längre så skojj när det är svart ute redan när man kommer ifrån jobbet och den enda stig som finns är helt utan belysning i skogen. Nah..

Tillsammans med storesonen så tittade vi på en familjefilm, “Ella enchanted” en rätt kass variant på askungen temat. Att det skall vara så svårt att hitta bra familjefilmer. Jag älskar shangern så jag behöver helt klart tips. Nu inväntar vi att Micke kommer hem och sedan skall jag lägga mig med James Van Praaghs nyaste bok om förlåtelse. På tal om förlåtelse så är jag rätt sur. Satt i går i flera timmar och skrev på ett mail och fick ihop det rätt bra. Tyckte verkligen att jag fick med det mesta men på ett bra sätt. Nu när jag kom ned i morse så hade datorn startat om sig och INTE sparat en endaste bokstav av alla de väl avvägda ord jag fått på pränt. Nu orkar jag inte skriva om det igen. Kanske lika bra det men jag blir så himla less.

Nu orkar jag inte nått mer alls. Dax för att sussa!


om en god oktobermorgon

Posted on

Andra oktober. Helt sannslöst. Nyss var det maj och hela sommaren låg framför oss som ett oskrivet blad och nu så är det höst så in i bänken.

Godmorgon ni som kikar in här, det är söndag morgon och jag kunde inte sova, runt halv åtta gick jag upp och då hade inte ens småttingarna vaknat. Ca 20 minuter senare kom först en hostig liten Loppa ned och en timme senare kom Adrian och gnällde för att han inte blivit väckt. maken sover fortfarande och här sitter vi och tittar på My little pony film. Det är rätt kul att se hur lilla dottern uppskattar ponnyerna nu vilka jag själv älskade när jag var liten.

 Fast jag var betydligt äldre, minns ännu hur jag sparade för att kunna köpa ett jättedyrt ponnystall, och glädjen när jag en dag hade tillräckligt med pengar för att köpa stallet när vi var över i Danmark på en sommar semester för länge sedan.  Stallet finns kvar än i dag så det måste ha varit en riktigt bra kvalitet.

Även lillesonen gillar my little pony och kan både leka och titta på filmen, precis som att lilla dottern gärna leker med pokemon och tittar på scoobydoo. De får välja fritt och kommer oftast överens.


om mina händer

Posted on

med dem vill jag återigen skapa. Dimman ligger mjölkvit utanför och jag känner de kreativa stömmarna genom mitt blod. Det började när maken hängde upp tavlan han köpt. Genast infinner sig lusten att fortsätta, vilja mer, städa, fixa röjja.  jag vill leta nya tapeter till hallen, dra bort den gamla hallmattan och lägga på klinkerna vi har köpt. jag vill storstäda och byta ut handfatet på toaletten och sätta in ett annat badkar. Det finns så mycket bara nära och runt om kring att ordna och fixa. och det gör mig lycklig.

Jag mår ju som bäst när jag kan låta de kreativa krafterna strömma fritt.


om den härliga lördagskvällen

Posted on

Det bästa med att åka iväg och vara aktiv på en fredag är att helgen inte är slut när man sedan kommer hem igen!

Igår efter jobbet lämnade vi kidsen till min bror som skulle passa dem över natten, sen åkte vi iväg ned mot landskrona och Häljarp och finaste vännerna C och K. Vi hade planerat för en helkväll med kräftor, vin och gott sällskap och kanske en sväng över till Köpenhamn antingen före eller efter. det blev precis lika fantastiskt roligt som vi hade hoppats på. Fyra paket kräftor gjorde vi åt. Mer vin än vad jag minns flödade i mitt glas. Jag kände mig aldrig full, bara glad, mätt, lycklig och pratsam. Precis så som man vill att det skall vara. Härligt att få umgås med fantastiskt fina vänner. Vi la oss kring ett, jag och micke sov på en madrassbädd ovanpå två luftmadrasser. Ha, jag minns knappt när det hände senast. Jag brukar aldrig sova på golvet. Gillar det inte riktigt, men efter en sådan bra kväll så spelade det mindre roll.

Vi hade hoppats på att stiga upp kring nio och därför känndes det rätt så bra när vi vaknade av oss själva 8.45. Efter en härlig frukost så begav vi oss ned mot Malmö för att ta bron över till stora staden i landet mittemot. Vi får ju passa på att utnyttja bro bizzen som man fick gratis ett år via husbilsklubben. Vi strosade runt i Köpenhamn i ett underbart vackert väder. Åt lunch på KFC vilket gjorde maken mycket lycklig, köpte danish på ett flott bageri, med massa chockolaaaadeeäää på så klart. Osså shoppade vi lite vin, ostehaps och godis till barnen. En helt klart lyckad dag.

Vi var hemma i stan igen strax efter fyra. Hämtade barnen hos finaste lillebrodern som passat dem, de var lyckliga och lyriska som vanligt och väl hemma var det mest att hålla helg. Soffa, dator, film, dricka ( nej ingen mer alkohol det räcker med en lördags cola 😉 och lite godis. Namnam.

Vi såg Big momma 3, samma stuk som tidigare. rätt skojj. sedan ett par avsnitt av några gamla serier och nu är det dax att knoppa in. Precis så som det skall vara. En härligare lördag får man leta efter. Första oktober, höst på hög nivå och ändå är vädret fantastiskt vackert och varmt. Avrundade med att plocka upp de äpplen som jag lämnade kvar på äppleträdet  förra helgen eftersom de få som var kvar såg så vackra ut. _ Bad idea. Nu hade de ju ramlat ned. Så det blir snällt att köra en vända till tippen imorgon igen. Full fart – precis som det skall vara!

godnatt


om tyst tacksamhet

Posted on

Varje dag får jag en present.  Eller tja, kanske inte varje dag men inte långt ifrån. Varje vecka iallafall.

Presenten kommer inte alltid inslagen i papper eller cellofan. Dock har den ett större affektionsvärde för mig än någonting som man skulle kunna slå in eller packetera.  Presenten kallas för efterkontroll. Efterkontrollen är det besök som kvinnan gör 8-12 veckor efter förlossningen för att stämma av, prata om sin upplevelse, kontrollera sitt blodtryck och blodvärde samt prata prevetivmedel. Ibland kommer hon själv, ibland tillsammans med sin partner och ibland har hon med det nyfödda underverket.  För mig spelar det ingen roll. Det är fantastiskt att få se och beundra bebisen och varje gång sjunger mitt hjärta. De där små små händerna, glittrande ögonen och tunga korta andetagen. Inte konstigt att man kan känna längtan efter att få uppleva det igen. Stoltheten i kvinnans ögon när hon berättar om förlossningen.

Efterkontroller är något av det mest fantastiska jag vet, jag känner mig så stolt och lycklig över att få vara en liten liten del av allt detta. Att få följa med en liten bit på vägen. Vägen mot föräldraskapet. Här om dagen hade jag ett par efterkontroller, den ena tjejjen hade med en liten present och ett kort på underverket och en liten text som jag gömmer i mitt hjärta. När hon tackade för denna tiden  och för det stöd hon hade känt så fick jag tårar i ögonen.

Tack – ja jag är så tacksam. inte för presenten även om jag blir rörd, stolt och glad, inte för kortet även om jag känner bubblande lyckokänslor innuti när jag tittar på det, inte för allt det där. Den stora presenten är du, du som tar dig tid att komma hit, mitt i det nyblivna föräldraskapet, i allt som är så stort nytt och fantastiskt, och väljer att dela detta med mig. Det är lika stort och fantastiskt varje gång och när jag sitter där känner jag hur det brinner i mitt hjärta. Hur rätt det är. Det är detta jag är menad att göra och jag är så otroligt tacksam över att ha mitt drömjobb. Den största presenten av alla är patienten som kommer tillbaka.

Det är lika fantastiskt varje gång!