orken tänker jag på då. För det verkar finnas en gräns för hur mycket jag till kropp och psyke orkar med att ta mig för hur goda förutsättningar jag än har och hur mycket det än behövs göras. Helt plötsligt är det bara stopp och blotta tanken på att göra någonting då får det att liksom klia i kroppen och sticka i fingrarna. Både rent fysiskt och emotionellt. I helgen har ju maken lekt skogsmulle med hemvärnet och varit borta från innan jag vaknat tills dess att kvällen är sen. Då har han ramlat in och helst velat lägga sig bums. Själv har jag inte varit intresserad av det. Kvällen när barnen har somnar är min tid att bara vara och reflektera över allt som är och har varit.

Jag har verkligen försökt att vara aktiv denna helgen, jag tror nog egentligen att jag har den intentionen varje  helg eller ledighet men sen blir det ändå mest bara pannkaka av det. Inte för att jag inte gör någonting. Inte alls. Tvärtom. Jag gör hur mycket som helt. Typ HELA tiden. Ändå är problemet att jag vart jag än börjar, i vilken ända jag än är och drar i så är resultatet det samma. På söndagskvällen så sitter jag här och undrar vad det var som hände och framför allt varför det ser lika illa ut nu som det gjorde i fredags. Det verkar inte spela nån roll hur stort eller litet hus jag än har för det är alltid fullt iallafall *morr*

Det var annorlunda förr. kanske hade jag mer ork då, bättre fysik och ett annat psyke. Men jag hade också en online support som ofta fick mig att orka mer än vad jag själv trodde. Det var andra tider då. Några av mina då bästa vänner fanns inte rent fysiskt i närheten så msn blev ett sätt att hålla daglig kontakt och det kunde vara otroligt sporrande att genom den dagliga kontakten hetsa varandra till storverk. Sen kom facebook och chattprogrammen liksom dog ut. Det blev tystare och tystare, vissa vänskaper bestod och andra klarade inte pressen av tidens tand helt enkelt. Nu vet i sjutton när jag loggade in på min msn sist. Men jag saknar den tiden. Helt klart. Det är ensammare nu på nått sätt. Facebookchatten är itne alls samma sak och jag tycker den är urusel. Vännerna är färre än förr och tiden att skaffa nya finns liksom inte.

Jag har iallafall allt som oftast en plan, och när jag väl jobbar på så kan jag vara riktigt effektiv och få massa gjort. Denna helge har jag gjort massvis med saker ute, byggt på växthuset, köpt skyddsät och kantstkydd till studsmattan, planterat, sorterat en “allt möjligt” pappershög, tvättat och umgåtts.  Men trots allt det dära så ser det ut som självaste kriget och när söndagseftermiddagen kommer så försvinner både min ork och lust att göra någonting åt det. Den bara tar slut så där POOF. Synd. För jag hade behövt hinna med lite mer. Jag tänkte dock tvinga mig till att packa gympapåsar och skolväskor innan jag lägger mig för att wordfeuda tills john blund dyker upp. Det är og den sista lilla ork jag har att uppbåda så här en söndagskväll. Det känNs som om jag behöver semester!