YEY
sista duchen i sunkbadrummet. Imorgon så blir det nya fräscha fogar, kakel, klinker och helt ny toastol. Tom färgerna blir annorlunda !! Vilket jag helt klart jublar över. Från beige, babyrosa, pastellblått och grönt går vi till läckert mörkgrått klinkergolv och ljust vitt och fräscht kakel. Jag läääängtar!
älskade ungar. Även en kort stund tillsammans med er ute i kylan ger mig lycka i hjärtat. När ni skrattar tillsammans sjunger mitt hjärta och jag vill föreviga vartenda snöängel och snöbollskast. Mamma älskar er.
Ute har det kommit mera snö. Inte bara den som legat ett tag utan hela dagen har det snöat av och till så ny fräsch gnistrande snö täcker marken . Kontrasten mellan den vita snön och den vackert blåa himlen gör det till ett perfekt tillfälle att jaga ut barnen för att fotografera. det är underbart att se dem leka, kasta snöbollar, skratta högt och göra snöänglar. Det får mig att tänka tillbaka på hur det var när jag själv var liten och hur vi lekte i snön i den stora trägården som tillhörde mitt barndomshem. Det finns en bild på mig och min lillebror när vi sitter på en snöhäst som pappa hade byggt till oss i trädgården. Om jag blundar kan jag fortfarande komma ihåg hur det såg ut och exakt var i trädgården som vi lekte den dagen. jag har på mig en röd mössa med knäppning under hakan , den har vitt fluff runt pannan och en “fluffig kaninsvans”. Lillebror har på sig en vit stenmarksliknande toppluva och båda har vi blossande illröda kinder men strålande glada leenden. Min pappa kunde allt de åren när jag var liten och jag minns att jag älskade snöhästen.
Nu är det mina grabbar som har toppluvor och blossande kinder. Så lika som bröder men ändå så otroligt olika. Samuel med sina vackra fräknar som ramar in ansiktet så fint och Adrian med sina långa mörka ögonfransar och tandlösa leende. Fem år skiljer det på er men ni leker ändå bra tillsammans.
Snöänglar är vackert men är man sex, snart sju år har man inte riktigt något tålamod att avnjuta dem med.
Sen är det inte heller så himla skojj att den där mamman bara skall ta massa foton hela tiden. Iallafall inte om man heter Adrian och fryser för det är såååå kallt ute och man är såååå hungrig så man nästan svälter ihjäl. Så när mamman skall ta en ZILJOOOON bilder är tålamodet slut och minerna där efter.
underbara fina stora killen. I mina ögon är du så otroligt vacker och fin. Omtänksam och snäll.
goa busiga lillasyster som mest ville roa sig med att kasta snöbollar på sina bröder. Du har aldrig långt till skratt och bus och det syns i ditt ansikte.
goe storebror – jag älskar denna bilden. Tycker den är såååå fin. Precis som du.
Godmorgon söndag. En av de skönaste morgnarna i veckan med löfte om en helt ny ledig dag innan veckan åter börjar om igen. Det har börjat att snöa ute, vita flingor singlar långsamt mot marken. Hela gatan utanför och de pastellfärgade husen som ligger i rader på ett bullerbyliknande vis är vackert vitt inramade av den fina vita fluffiga snön. jag har precis följt med lilla dottern hem till en av kompisarna på gatan för att hon skall följa med dem på pulkaåkning i den härligt vintervita omgivningen. Det är en av tre saker jag kommer att sakna här. De vänner barnen har fått som är så nära och lättillgängliga. Visserligen har flera av dem flyttat så det är rätt tid nu för oss att bege oss vidare.
De andra sakerna jag kommer att sakna är det vackra bullerbyliknande i allt det vita. När snön ligger fluffig och vit så känns allting så ombonat och mysigt i radhusträsket. den tredje och den sista är det vackraste grönskan. Men som tur är får vi en ännu bättre trädgård i det nya huset. Mysigare, större och grönare. Så jag tror inte saknaden blir allt för svår.
Nu skall vi åka och köpa kakel och klinker till badrummet på ovanvåningen. Imorgonbitti kommer hantverkarna och börjar göra vid vårat badrum ! även klinkern i hallen på nederplan skall läggas och bli klar. Det händer någonting! Underbart. Det händer.
Snart är drömmen här.
Lördagens morgon och det är kallt, grått och lite trist ute. Idag skulle egentligen största sonen på innebandy match så jag gick upp tidigt (sju) för att förbereda för honom. Men eftersom det är februari och tydligen är det årets sjukaste månad vilket jag har läst på löpsedlarna så ställdes matchen in pga att de inte fick ihop ett lag. Eftersom jag gick upp rätt tidigt igår kväll och läste böcker med barnen så missade jag att ledaren hade mailat tillbaka och berättat att det blev inställt. Så här i efterhand gör det inte mig det minsta. Även om det är jobbigt att kliva upp så är det skönt att sitta här en stund på morgonen ensam när allt omkring är tyst.
Denna helgen har jag beredskap så vi skall inte göra något mera än att vara hemma och röjja. Det passar egentligen mig rätt bra för jag har ont i halsen när jag sväljer. Kakel och klinker till badrummet där uppe skall införskaffas och sen skall vi fundera på hur sjutton vi skall ha råd med allt vi vill göra med en gång. Men jag har tillförsikt någonstans även om jag inte riktigt vet vart. Detta är meningen. Jag blundar och ser det framför mig, luktar, smakar och känner på det nya livet som ligger framför mig.
Litar till livet.
Idag orkar jag inte riktigt. Jag varken orkar med här hemma eller orkar vara så positiv. För nu när alla bitar verkar falla på plats så faller jag isär.
Jag oroar mig och nojjar mig över att jag har gjort fel val och beslut. Banken sa idag ja till att låna mer pengar och köpa annat hus. Men jag börjar tveka. Inte på huset. OH no. No way. Där vill jag bo. Men på pengarna. Att det skall sluta med att det blir för dyrt. Att vi inte klarar ut det. Men det fåniga är ju att vi nästan betalar lika mycket idag fast vi betalar till bostadsrättsföreningen en månadsavgift. Vi får ett par tusen dyrare allt som allt och det klarar vi ju ut. Men samtidigt är jag rädd att det är en glädjekalkyl.
Vad jobbigt det är när man börjar nojja så här.
Tröttheten slår till på alla möjliga sätt. Luften går ur lite granna. Jag behöver vila,
och kanske lite vägledning från ovan.
Det var allt jag ville ha och kunde önska mig. Det var helt enkelt helt rätt, helt jag, helt perfekt. Köket var nyrenoverat och när jag stod där med händerna lutade mot bänkskivan i rejäl ek som var så otroligt vacker och tittade ut genom fönstret över allt det frusna utanför så kunde jag drömma mig bort. Jag kunde se mig själv vara där i köket när all grönska vackert spirade utanför. Fladdrande långkjol, sommarbris utanför fönstret, något nybakat i ugnen som luktar gott. Ungarna springer och leker i trädgården och fikat skall snart dukas upp i lusthuset utanför.
Det är RÄTT.
Som tur var tycker maken lika dant.
Det är fortfarande riktigt kallt ute. För kallt för att jag skall kunna njuta av kylan men innifrån vardagsrummet är det vackert med de frostnupna grenarna som sträcker sig mot en gråblå himmel. Jag älskar vintern, jag har inget emot kylan egentligen utan att det är nu när det börjar bli för mycket och för länge så känns det inte så skojjigt. När längtan efter vår och värme kryper sig närmare och starkare så kommer också irritationen mot allt det frusna och kalla.
Snart skall vi iväg till en husvisning som är jag jätteexalterad över. Men samtidigt gör just samma känsla av glädje och pirr i magen mig supernervös. För eftersom jag så gärna vill ha detta men är osäker på hur det skall bli med allt det ekonomiska och det enorma jobb som det kommer att bli med att färdigställa detta huset och att lägga ut det till försäljning. Mannen är inte direkt den som tar det stora ekonomiska ansvaret eller har koll på grejjerna så oftast är det jag som får oroa mig för den biten. Hur skall det bli, vad skall det kosta och allt sådant där.
Samtidigt så sätter allt detta igång en process inom mig. En process som gör att jag helst vill komma igång och fixa redan nyss. Jag vill tapetsera, renovera och fixa klart, sortera saker och slänga, jag vill helst göra allt nyss. Den processen känns ändå positiv. Som om jag vinner någonting på resan oavsett vad som händer i slutändan.
Vi har ju två hyfsat bra inkomster vi har ett hus att sälja och en insats, detta kan bli riktigt bra. Mest rädd är jag för att huset skall vara allt jag vill ha och att det ska bli för dyrt.
maken har lekt med sina teknikprylar på min bästaste vaxduk. Det verkar som om han ångrar det beslutet ? När jag frågade varför han inte skyddade duken med något underlägg så hade han lite smått ångest. Det är nämligen inte första gången som detta händer. Efter förra duken för tre år sedan så trodde jag nog att det hade kommit någon lärdom av det. Typ – var rädd om fruns vaxdukar or experience hell.
makens kommentar : men jag satte ju på ett plåster?
idag skall vi på en ny husvisning. Det pirrar så där behagligt skönt i min mage. Det är ett hus som vi hittade på nätet för ett par år sedan och ville tittat på men vi var då i ett läge då vi inte riktigt hade råd att köpa ett nytt hus. Nu är vi i ett bättre läge då maken snart skall sluta skolan och börja jobba igen och huset är åter tillsalu. kanske. Beroende på pris och vad banken säger. Men det pirrar skönt i magen. Jag hoppas så mycket på detta. Så även om jag inser att det kommer att kosta så är det så himla spännande.
Och det var faktiskt länge sedan jag kände sådant här pirr i magen.
godmorgon.
Det verkar som om lilla syster börjar bli bättre för idag fick hela familjen sovmorgon. Visst hostar hon fortfarande en del och visst har hon velat ligga mellan oss hela natten men hon har inte den höga febern längre och gnället är nästan borta. Efter en sovmorgon till tjugo över nio inser jag att det inte är läge för att klaga. Det är ljust ute och himlen skymtar i vackert blått mellan trädkronorna utanför vardagsrums fönstret. Lillan tittar på cartoon network, Adrian står i duschen och de stora grabbarna sover vidare. Själv avnjuter jag en ensam stund vid datorn. Det är det som är min avkoppling.
Ute är det minus 12 grader. Allt för kallt för min smak helt klart. Nu skall det ju vända och inte bli en vargavinter så som de sista åren. Längtan efter vår är så stor just nu.Vid minus 12 är inte lusten att ge sig ut för att springa så himla stor tyvärr 🙁
Idag skall det röjjas lite till. Ikväll kommer det gäster så det får gärna se lite bättre ut.