Det går fort ibland.

För fort. Som att vända på ett blad där ena sidan är inspirerande och tydlig och nästa ett enda smutsigt och otydligt dravel.

Lika fort går det att gå från nöjdhet och lust till att göra någonting till att vända tvärt och all ork och energi bara är borta. Jag önskar så hårt just nu att jag inte tog in känslor och situationer så hårt i min kropp. Det är precis som om att allt som händer runt omkring mig gör energispår i kroppen mig. Tydliga avtryck som antingen främjar eller stoppar upp.  I dagens fall stoppas allt upp helt totalt.  Från att ha haft en relativt behaglig fredagskvällskänsla med lust att göra saker så blev käftsmällen hårdare än nödvändigt och däckade mig totalt i soffan.  Tjafs med man och gnäll med barn vilket skulle varit helt onödigt. jag tyckte ändå att jag kämpade emot ståndaktigt rätt länge men tillslut var orken slut och humöret i botten och bägaren full så droppen rann över. Som en vårflod som bryter sig loss.

I dessa lägena blir jag så less på mitt liv.  är det verkligen meningen att det skall vara så här. Jag kan känna så starkt att jag inte har någon som jag kan prata om det med. Av mina vänner, vilket finns flera fina personer i min närhet, så finns det ingen som kan hantera de känslostormar som viner inom mig. Ingen som vet om den ångest som väller fram inom mig och ingen finns där för att lyssna på den. Jag märker mer och mer ju äldre jag blir att jag drar mig för att berätta.

Samtidigt är det svårt. Det bubblar massvis inuti som ibland behöver få pysa och spilla över och ältas, stötas och blötas men kanske framför allt att delas.  Men jag är jag och någon annan är något annat och det går inte att tvinga fram …

Men om jag går och lägger mig nu så lever iallafall hoppet kvar ( ett litet tag till) om en bättre morgondag…. tills jag åter minns varför jag tappat lusten.