Varje år längtar jag efter snön. Efter det där gnistrande vita som ligger som ett fluffigt vackert vitt täcke över omgivningarna. men varje år när det vita eländet faller från ovan i en helt annan takt än vad jag var med på från början samt i en mycket större mängd än vad som är önskvärt så svär jag lite lätt inombords. Det är så typiskt här i sydsverige att man allt som oftast precis som jag drabbas av panik när snön kommer helt oväntat som om man blev förvånad att det faktiskt blir vinter även i år.

kanske mest för att jag avskyr att köra i halka. I alla fall och speciellt i början av säsongen när alla är lika chockade och ovana vid väglaget.

Men.

När man väl står där i snön med sommardäcken fortfarande på bilen i lätt panik över drivorna och halkrisken så har jag glömt vilken frid som sedan lägger sig när all hysteri blåst över. När sydsvensken  förstått att snön är här för att stanna, att det blev vinter även i år, att det går att köra bil även i vintertid och när vinterdäcken kommit på och varmaste handskarna letats fram. Friden när man åter kan njuta av allt det vackra och vita. Se hur mycket ljusare det blir av snön som lyser upp kvällens timmar där mörkret kommer långt innan kvällen. Njuta av landskapet som trollas fram i vinterskrud.

Det är då jag vill ut och fotografera. Som här – våran gata klädd i vinterskrud. Det känns som hemma.