klockan ringer. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Det jag vet är att jag borde ha gått upp för en stund sedan när den ringde. Inte för att det är bråttom utan för att då var jag relativt pigg och nu är jag helt plötsligt inte det längre. Snooze är allt för skönt men inte speciellt praktiskt. Den optimala tiden för att gå upp borde vara 6.15-6.20 men oftast rycker jag till vid 6.30 och inser att nu är det bråttom. Varje dag i stort sett samma sak.

I sängen bredvid mig ligger oftast lilla dottern. Maken har gett sig iväg till jobbet för länge sedan. Det märks att vi går mot ljusare tider för redan när vi är på väg ut börjar de svarta sakta övergå i olika gråtoner och nyanser.

Vakna barn, in och tvätta er, klä på er, var är läxorna och glöm inte frukten.

In i bilen. Varje dag samma procedur. Lämna på skolan, följa med in, hålla handen, Prata en stund med fritidsfröken.

På väg till jobbet vaknar dagen. Vackert tonad rosa himmel. Plötsligt brinner det. Rosa orange röda strimmor och vackert ljus på horisonten. Nu känns allt bättre på väg till jobbet. Varje dag samma sak.