en blogg om de dära dagarna

om min krympande värld

by tingeling

det har nu gått ett år sedan jag blev påkörd av en annan cyklist. Ett freakkin år. Som bara försvunnit i en massa skräp. Jag skulle kunna gå så långt som att nästan kalla det ett förlorat år. Fast det är ju inte sant fullt ut. Det har hänt bra saker i år. En fin semester med kompisar i USA. Att få bli utvald och få gå Morgondagens ledare. En större renovering hemma som kommer att bli fantastisk i slutändan. Ja det har varit bra saker med. Men kroppsligt har det varit ett år som är förlorat. Jag har upplevt smärta på ett helt annat sätt än vad jag någonsin gjort tidigare. Och då pratar jag inte om akut smärta så som gallsten eller förlossningsvärkar.

Utan den gnagande konstanta smärtan som tillslut sätter sig på hjärnan. Som påverkar allting jag gör, humör, tålamod, koncentrationsförmåga, fokus. Den som gör mig mindre trevlig, den som gör mig konstant trött, den som gör att jag inte riktigt kan njuta av saker som tidigare.

Den som får mig att tvivla. På mig själv, vad jag kan och vem jag är.

Smärtan som nu, ett år senare, får mig att inte känna igen mig själv längre.


Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2018 Tingeling | Powered by WordPress