utanför mitt fönster är det vitt.

I tjocka lager ligger snön på staketet utanför, på trädäcket, på bord och stolar som jag glömde att plocka undan och därför fortfarande står kvar utanför fönsterna. Allt är vitt utanför, eller ja iallafall vitt på baksidan. Vitt och fluffigt. På framsidan så är snön inte längre vit, den är brun, gul och grådaskig. Efter plogbil, bilar, sandning och alla som klampar runt med kängor och stövlar. För att inte glömma alla grannar som efter plogbilen varit på plats och fixat till gatorna sedan står och skottar ut snön tillbaka igen ut på vägen 🙁 människor alltså.

Det gör ändå något med mig när jag ser det vita utanför fönstret. När maken föreslog att han skulle ut på baksidan och byta lamporna på utsidan skrek jag högt. Nej,låt snön vara. Ett litet tag till ligger den kvar så vit och fluffig. Rör den inte, tids nog smälter den bort men nu vill jag bara njuta och titta på den.

Titta ut på baksidan genom de stora fönsterna. Se det vita frusna landskapet. De frostnupna trädgrenarna. Den vita gnistrande snön. Min trädgård hemma på lyckorna.

Här vill jag leva – min stund på jorden.

SÅ länge har jag fått vara din mamma.

I åtta månader bar jag dig under mitt hjärta, i många år bar jag dig i min famn. Nu bär jag dig med hela min själ. I mitt blod flyter det fragment av dig. På min kropp syns märken av tiden du levde och växte där inne. I hjärtat finns alla minnen av åren med dig.

tjugoen fina år.

Jag har turen att du fortfarande bor hemma. Får fortfarande dela dina tankar, även om du kapar navelsträngen bit för bit. Som du ska göra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes. För trots den stolthet jag känner över dig så måste jag erkänna att jag längtar och saknar ibland den lilla fina Samuel med glitterögon och massa tankar. Den ljusa rösten, den försiktiga framtoningen. Trolltofsen på ditt öra. Dina mjuka knubbiga händer som söker sig mot örsnibben när du sitter där i knäet och vill “kela öja” att få bli din mamma var det enda som jag behövde och ville ha.

I år går du ditt andra år på högskolan. Andra året av tre. Du hänger med dina klasskompisar, kanske mer digitalt än vanligt med tanke på Corona viruset som fortsätter att härja och påverkar livet för oss. Du arbetar som ledsagare och avlösare. För de som verkligen behöver det finns du till. Inget kan göra mitt hjärta stoltare. Varje gång jag säger det till dig så ser jag stoltheten glittra till i dina ögon. Du har alltid velat göra rätt.

Jag kommer alltid att älska dig oändligt. Min fina gosse.

I morgon firar vi din 21 års dag. Denna dag då du för 21 år sedan kom till världen med och gjorde mig till mamma. Älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset.

grattis på din 21 års dag

mamma

och tacksamhet.

Det började för länge sedan. Säkerligen långt före vi föddes denna gången. För ja, både jag och hon tror på att vi lever fler gånger. Men denna gången, i detta livet började det på gymnasiet. Året efter studenten, när vi tillsammans gick ett extra år, som ett tillvalsår. Vi kom varandra nära fort. Så fort att jag nu snart trettio år senare inte ens kommer ihåg hur det gick till. Hon betydde oerhört mycket för mig i en period av livet när vi provade oss på att vara vuxna. Det mesta gjorde vi tillsammans. Inte bara fest utan vardag. Nåväl. saker och ting gick som de ibland går när livet kommer emellan. vi inte bara gled isär utan saker hände och det fanns en stor portion bitterhet vilket har gjort mig mer ont än vad jag stundvis har velat förstå och se. Hon var borta från mitt liv i många år. Allt för många. jag var tvungen att trycka bort vartenda känsla jag hade om och för henne för att överleva.

SÅ en dag, helt plötsligt, ett meddelande från henne. Hjärtat slog hårt. Ett förlåt. Ett öppet hjärta som sökte. Och jag föll. För första gången i mitt liv var det lätt att förlåta, förlåta med öppet sinne och på de finaste grunder, den kärlek som vi kände för varandra . Jag blev så lätt så lätt. jag kunde släppa all bitterhet, all sorg, allt som varit och helt plötsligt så fanns det bara glada minnen. Något av det bästa jag gjort.

Men jag vågade inte riktigt erkänna att jag längtade efter och önskade een fortsättning. Jag önskade att få fortsätta finnas i hennes liv. Men jag vågade inte säga det. Det gick ett par månader och jag skrev försiktigt. Hon svarade. Sedan gick det ett par månader till. Ett par ord här och var.

Längtan efter henne blev större och större. Men jag vågade inte tro att hon kunde känna det samma.

Det gick mer än ett år. Ett par ord igen, och denna gången slutade vi inte. Orden fick fortsätta flöda och med dem beskrevs saknad och längtan efter en ny form av relation. Tacksamhet.

Nu har vi den. Vi skriver och låter orden flöda. finns för varandra. vågar knappt lita på att det är sant. jag känner mig tacksam. För att hon tog kontakt och tacksam för att jag vågade förlåta.

häromdagen fyllde jag år. Hela 46. Inte för att det egentligen spelar så stor roll hur många. Jag är glad att vara med. Varje år jag fyller år så tänker jag på de två som jag älskar som inte fick fortsätta fylla år.

Cleo, min vännina från tonåren. Vi hängde hur mycket som helst under en period av livet som var allt annat än lätt. våra vägar skildes åt och sedan flera år senare stötts vi mot varandra igen. Blev du 21 eller var det 22, jag minns inte längre. I mitt minne är du alltid 17. det var en speciell vänskap vi hade. Inte alltid lätt, som det är i tonåren, oftast intensiv, en del besvikelse och massa skratt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur det hade varit om du fått bli äldre än så här.

Pernilla, älskade syster. Som inte ville berätta om sin cancer och ge een chans till avslut och avsked. Jag är fortfarande nio och ett halvt år senare arg på dig för det. 36 år gammal somnar du in av den cancer som du slagits mot under ett år och jag inte visste om. Jag trodde det fanns tid. När vi ett par år senare hittat varandra igen på FB. Minnen dyker upp. Konsterter, träningar, övernattningar, resor, snack, brev, föreställningar i mellanmjölkens land. Vart tog allt vägen. Vi som stod varandra så nära. Vad hade hänt om du fått leva. Och vad hade hänt om jag hade fått veta.

jag var den som fick fortsätta att fylla år. Ibland tänker jag att jag fyller år för dem med. Men ingen skall tro att det är lätt alla gånger.

när du väl släpper fram dem.

Nu fick de flöda fritt för en gångs skull.

Helt plötsligt händer det, till ett känslosamt tv-avsnitt utan någon direkt koppling till någonting. Och vad de flödade. På ett sätt som jag tydligt märkte att jag inte tillåtit på länge.

Troligtvis allt för länge.

Medicinen har gjort sitt, allt har blivit lite blankt liksom, avtrubbat. Jag har inte riktigt kunnat gråta som jag brukar och nog har det varit lite för instängt. Sedan flödade det fritt till allt. en tanke, en känsla, en bild, ett skratt från ett barn. Kroppen känns plötsligt stå annorlunda. Så skör. Den har varit med om så mycket mer än vad jag önskat de sista åren.

jag hoppas innerligt att inte även nästa medicin vill stänga in tårarna.

tror aldrig det kan vara bra

det gör mig galen

Mer eller mindre, men mest jämnt. Det tar fall min kraft och energi.

Att inte hellre förstå varför det inte går att sova gör inte direkt saken bättre. Jag är ofta både trött och klarvaken samtidigt. Kroppen kan vara sliten och trött men hjärnan går på högvarv. Många nätter är dessutom kvaliteteen på sömnen kass. Vaknar ofta en gång i timmen eller om jag har otur – mer. En bra natt varannan / var tredje timme. Vilket i sig är tillräckligt jobbigt.

Fast det är sommar och semester så är det jobbigt. Vaknar oavsett vid sextiden och vill inte ligga kvar.

det är en av de mest förtvivlade av känslor. När du inte vill något annat än att sova men kroppen tillåter det inte. I större delen av mitt liv har jag haft olika typer av sömnproblem. Allt från mardrömmar till att ligga vaken och låta tankarna vandra runt i alla ställen de minst av allt borde vara den tiden på dygnet. Som barn hade jag återkommande mardrömmar och svårt att somna, något som inte alls blev bättre i tonåren och inte direkt har försvunnit som vuxen.

Bästa tiden i livet för sömn var för mig småbarns åren, jag älskade den tiden, jag sov bättre, åt bättre, mådde bättre. Helt enkelt levde drömmen.

Nu ä alla tre barnen tonåringar eller tja, vuxna, och jag sover sämre än någonsin. Mycket beror på olyckan jag var med om för ett par år sedan, all s smärta som jag sedan dess har fått lära mig att leva med kommer och går. Medicin har jag fått ta av och till i varierande dos och just nu så är det nedtrappning som gäller. Inte för att jag inte längre behöver den utan för att den ger mig dessa förbaskade biverkningarna. Så från 75 mg amititryptlin , till 50 mg och sedan 25. Nu tar jag 25 varannan dag och när jag har trappat ut så ville doktorn att jag skulle boka tid för att prata som byte till annan sort. Idag är en sådan dag då jag inte tar tabletten och precis som för ett par dagar sedan så leder det till insomnia. Den gången var det värre för när jag somnade vid fyratiden så visste jag att jag skulle upp kvart i sex och jobba hela dagen. Idag är det lördag, eller ja, tekniskt sätt så är det söndag med tanken på att klockan är 02.35 på natten.

Inte det minsta trött.

Tagit hand om tvätt, disk och fix, tittat på tre olika avsnitt och nu får jag nog snart tvinga mig i säng med tanken på att det snart börjar att ljusna.

Tänker på tiden innan barnen. Tiden då jag jobbade vaken natt. Känslan av att dygna ibland. Jag var mycket yngre då. Idag är jag förr sliten. Kroppen är trött. det värker i ben, bäcken och fötter. Jag både fryser och är för varm samtidigt.

jag hoppas innerligt att kroppen accepterar någon annan medicin bättre. Förr detta är inget vidare med smärta eller insomnia.

suck och godnatt

från första stund jag såg dig, varm och kladdig, lagd till mitt bröst så älskade jag dig. Det mörka blöta håret som lockade sig lite försiktigt på ditt huvud. Ilsket röd. Hopknipta ögon skrikandes. Bandet mellan oss fanns där direkt. Starkt och tåligt. Hopsatt av kärlek.

Min dotter.

Mitt tredje barn, min tredje stora kärlek. Min enda dotter.

Jag var så tacksam mot livet. Det hade först givit mig dina bröder, din pappa, dig. Den tiden när du föddes levde jag drömmen. Jag hade allt. Allt jag någonsin kunnat önska mig.

I stora delar av mitt liv har jag skrivit dagbok. Från det att jag lärde mig skriva med skeva bokstäver och tveksam grammatik ( det är den fortfarande) i böcker med blommor och hästar, till färgglada anteckningsböcker och sedemera svarta noteringsblock med mer stilfull skrivsstil. Allt har jag i princip sparat. För det är sådan jag är. sentimental. Har svårt för att skiljas ifrån saker. Tänker att jag en dag kommer att behöva just det där som jag gjort mig av med. Men på senare år har känslan blivit annorlunda. När jag tittar på vad jag har skrivit ser jag helt andra saker än de som jag en gång fick ned på pränt. Jag kan inte riktigt känna igen mig i den som jag var och vet faktiskt inte riktigt heller om jag vill kännas vid en del av de som jag var. En del av min resa de senaste åren har varit att göra mig av med saker som tar upp plats och dränerar mig på energi. Saker som inte längre betyder det som de tidigare har gjort. Sagt och gjort. Efter att ha gått igenom lådor med fotografier och faktiskt har kunnat separera mig från ett par av dem så fanns de där. Mina gamla dagböcker, anteckningar, dikter och brev som aldrig skickats.

Här fortsatte resan. Den inre sorteringen, jag kunde fortfarande inte bara slänga trots att en bettydande del av mitt inre skrek just det. Släng, släng, låt det bero, låt inte minnena åter linda in dig i ångestens klor och känslornas stormar. Men nä. Jag bläddrar. Läser. Låter det bubbla över återigen.

Och kan inte låta bli att tänka på den som jag en gång var. Hon som var arg så ofta. Arg på livet. Med starka känslouttryck i nästan varenda rad. Med längtan efter kärlek och acceptans. Med så många kärleksaffärer. Så många känslor. Så många gånger oförättad, ibland obesvarad, drömsk och felriktad. Vad visste jag om livet. Den personen som skrev för sitt framtida jag, för att minnas vart hon kom ifrån och vad hon varit med om, den personen finns inte längre. Jag känner ingen glädje i att läsa vad jag en gång skrev utan snarare obehag och en känsla av pinsamhet. Ändå läser jag. Mina egna ord, skrivna av den som engång var jag. Som jag inte känner igen mig i men som ändå var jag. Mycket av det som jag har skrivit vill jag inte längre minnas. Än mindre önskar jag lämna dessa bokstäver och meningar vidare till framtiden.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för mitt osäkra jag om att det finns viktigare saker än att hävda sin rätt och att behöva söka bekräftelse. Att envishet inte alltid tar dig till de platser du vill eller behöver vara. Att en mans åtrå och lust inte nödvändigtvis är kärlek och den kärlek som du så hett efterlängtar kommer du att få i överflöd från dina tre fantastiska barn. De som inte kommer i den perfekta planeringen när allt var som du tänkt men som kommer med det som är perfekt rätt.

Nej, allt är inte värt att spara. Allt är inte heller meningen att minnas. Alla rötter grundar dig inte. Dessa rötter håller mig fast vid något som jag inte längre är och vill vara. Som hindrar mig från att flyga.

Som i sången: de band som binder mig här skall jag långsamt lösa upp…

att gå och lägga sig när jag inte riktigt känner mig trött. Fast jag kanske borde vara det. Klockan slog precis 00.00 och tisdagen blev till onsdag. Alla andra har lagt sig för länge sedan och jag är ensam uppe.

Som en osalig andre far jag fram över hus och hem AB, i tanken, från soffan. Alla bra ideer, alla orostankar, allt jag önskar, borde och skulle vilja. Men inte tar mig för. Jag hör hur klockan tickar. Högljutt. För 25 år sedan trodde jag bara att det var hos gamla människor som klockan tickade högt. Iallafall så högt så att det fyller allt utrymme i tystnaden.

Aldrig trodde jag att jag en dag skulle sitta vaken mitt i natten och lyssna på klockans högljudda tickande.

Nere från källaren hör jag ibland hur min numera vuxne son harklar sig. Tänk att han fortfarande är här. Trots att han tagit ett stort språng in i vuxenvärlden. Körkort, myndig, läser på högskolan.

Vad hände.

För varje tickande ekar nya frågor inom mig. Tankarna flyter iväg. Om jag ändå skulle gå och lägga mig?

varför skall det vara så svårt?