2022 blev inte alls som jag trodde. Allt har förändrats i grunden och jag ha gått tillbaka till att bara jobba sombarnmorska. Alla tecken visar på att det är vad jag skall göra just nu. Jag möter gamla patienter som berättar för mig hur bra jag är på mitt jobb. Universum försöker tala till mig.

Jag har nu sökt flertalet chefstjänster. Ibland kommer jag inte ens till intervju, kanske inte så konstigt när det inte varit min specialitet eller mitt område. Eller så har jag kommit till intervju och är den eviga tvåan. Det stod mellan dig och den, och tyvärr valde vi den.

Allt har förändrats i grunden och jag lär mig att acceptera, vila och vänta. Tålamod. Ja det är vad jag får träna på nu. Vad som händer sedan i livet. Ja det får vi se. Ingen vet vad morgondagen för med sig och jag vill bara leva. Leva och vara glad.

men det är inte alltid lätt.

Allt börjar om.

Allt allt jag byggt upp som raserats får jag börja om att bygga upp igen, hårt, jag trodde aldrig att det skulle bli så här men det är bara att acceptera att livet är fullt med utmaningar och detta är en av dem.

Jag börjar med att bygga mig stark. Efter det kan jag börja att bygga på livet.

tills dess får jag tänk att allt är en lärdom. Allt har en mening. Jag kommer lära mig saker på detta med.

Kanske för att bli en bättre människa, bättre kollega, bättre ledare?

Eller att jag inte skall vara en ledare?

Tills dess tränar jag mig i tålamod och acceptans.

Som försvann i en sjukdimma. Så kom det ett krig. Februari var inte direkt någon vanlig månad eller ens ett vanligt år. Mycket tid går åt till återhämtning, kanske inte så konstigt efter att ha tappat massa vikt och muskelmassa. Jag trodde inte att man kunde bli så sjuk av en rejäl kräksjuka/infektion. Men min ork den är helt galet borta.

Nu bygger jag den sakta dag för dag.

Samtidigt händer det saker i Europa. Krig. Ryssland går in i Ukraina. 2022. Det är skrämmande. Vad händer i världen och varför. Det är svårt att förstå.

Allt påverkar oss oavsett oom vi bor i Ukraina, Europa eller Sverige. Önskan om att bara kunna leva i fred är stark.

Jag förstår mig inte riktigt på livet just nu. Varför vi inte kan leva och låta leva. Kanske gör mig begränsade ork det värre.

och låta livet ta över.

Så får det bli. Jag orkar inget annat. Inte slåss mot väderkvarnar. Inte slå mig fram. Inte bråka. Vill bara vara. Hitta en glädje iden i livet.

Pratade med min väninna från förr och vi drog kort (tarot) tillsammans. Ett kort stod ut för nu med en mening som fick oss båda två att rysa. Vi bestämde att detta skall bli vårt motto för 2022

” Din rädsla har ingenting med verkligheten att göra”

Det var 2012 som du gick bort. Stilla. Utan att ha berättat någonting om din sjukdom. Det är klart att det fanns de som visste. De som du levde nära. mannen du bodde ihop med. Dina föräldrar. Men ingen av dem som jag känner eller kan prata med.

Jag vet egentligen ingenting om hur du mådde. Hur du hanterade smärtan och vetskapen om att cancern skulle vinna. och jag fattar att det var ditt beslut. Att du hade dina anledningar.

Men jag har svårt att hantera det om jag skall vara ärlig.

Jag undrar vad vi hade pratat om idag. Nio år senare. 46 år gamla. Hade du haft några barn? Jag är inte säker på det, det fanns inte riktigt plats i ditt liv. Hade du jobbat kvar på bageriet? Hade du jobbat som sjuksköterska /distriktssköterska? Det fanns så mycket i ditt liv som jag uppenbarligen inte visste. Så som det är i allas liv såklart men det blev så uppenbart när du försvann. Så tyst in i natten.

Varje gång jag tänker på det och på dig så får jag ont i magen.

Varför lät du mig inte komma in, lite, in för att prata lite på vägen in i natten. Jag hade funnits där varje sekund. Jag är bra på det som gör ont. Det finns så mycket som mitt hjärta skulle vilja säga. Varför lät du mig inte komma in? Varför gav du mig inte chansen att säga allt vad mitt hjärta bär på. Varför ville du inte berätta om det som dolde sig inom dig.

Jag undrar då vad vi hade pratat om idag.

2021

tänk att jag fick vara med ett år till. Det är absolut en tacksamhet att få vara med ett år till. Det finns dem nära mig som inte gör det längre och jag är fullst medveten om att det snabbare än man tror kan vända och personer som står dig nära kanske inte gör det.

Året började med medicin uttrappning. Fy sjutton, jag trodde inte att medicinen hade så stor betydelse i mitt liv. Sov inte, hade svåra smärtor och orkade knappt hålla ihop. Började om igen med medicinen. Dock blev det tvunget attt göra något åt det

ny uttrappning strax innan sommaren. Då för att få byta till en annan sort. Fruktansvärt. Började med Cymbaltan och fick direkt illamående som hålll i sig dygnet runt. efter tre veckor gav jag upp och trappade ut för att prova något annat. Gabapentin från semestertid och upptrappning på den.

Midsommar i husbil med vänner i Landskrona. Makens födelsedag i husbilen i Kivik. Polenresa med dottern i November. Auschwitz. Jul med vänner.

En son som slutade nian och började gymnasiet, en son som började andra året på högskolan och fortfarande jobbar extra som avlösare och ledsagare. En dotter som börjar nian. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag kan fortfarande inte förstå vad jag gjort för bra för att få dela livet med dessa ungar.

Ett pooltak på poolen. En halv pergola i trädgården. Backen nedåt uppröjd och halvt iordningställd. Staket, poolbar, glastaket. Lusthuset rivet och en firepit is in the making. Det hände mycket med trädgården i år.

På jobbet, ja inget lyckosamt år. Två intervjuer för två olika tjänster och tvåa på bollen på båda. På sätt och vis glädje för att komma så långt. Det är inte illa pinkat. på sätt och vis suck för att inte komma längre än så.

Känslomässigt. Upp och ned. Ett år med mycket tårar och mycket bita ihop. Inte så mycket skratt som önskat. Corona, restriktioner och uttrappning av medicin har satt P för en del. Hoppas nästa år skall bli annorlunda. Mer skratt vore något önskvärt.

Jag väntar ivrigt på vad livet skall föra med sig 2022

När nu 2021 har börjat närma sig sitt slut känns det inte mer än rätt att summera, slänga ut och börja på nytt. Låta det nya året föra med sig den transformation som behövs och önskas.

Jag vill inte längre leva i denna bubbla av smärta, trötthet och livssolust som tar allt för stor plats i mitt sinne just nu. Jag vill hitta tillbaka till den livsglädje och lust som jag vet finns där. Att känna glädje över saker som jag är med om. Glädjas åt det fina som jag faktiskt har. Och det är mycket som jag HAR.

Det hjälper inte att önska bort smärtan, den får jag snällt leva vidare med. Men det finns saker som jag kan göra för att påverka. Lära. mig leva bättre med den. Ta hand om mig bättre.

Projekt självsnäll.

Det skall bli mitt fokus för 2022.

När jag var liten var julen någon av det finaste som fanns. den var magisk och spenderades på bästa sätt tillsammans med alla jag älskade. Mina föräldrar valde att inte välja, dvs vi besökte båda sidorna av familjen på julafton och det var lite svårt för mig när jag blev vuxen att förstå att det inte var så som var brukligt att göra.

Morgonen började med julefrukost hemma. Skattjakt innan det var dax att klä sig fin, sätta sig i bilen och åka till farmor. Hos farmor träffades alla kusinerna. Min pappa har många syskon och flera av dem har flera barn s¨å vi var alltid många. Min farmor kom från Danmark och tog med sig sin tradition av att man skulle äta fläskestek med svål på till jullunch. Stek, potatis och fantastisk sås. Det är jul för mig.

Efter maten var det många som ått risalamalta. För mig något av det värsta som finns. Kombo av ris och gröt . Blä. Tom lukten är för mig kräksvarning.

Godis och julklappsutdelning. Trots att min farmor och farfar var skilda sedan många många år tillbaka, så var alltid farfar, hans andra fru och deras dotter med på julafton. Då inget konstigt alls. Idag beundrar jag bara min ffarmor mer och mer. Vilken kvinna hon var. Tog sig igenom allt, bet ihop, fanns där för barnen. Trots att min farfar sårat henne som ingen annan.

Vid halv tre satte vi oss i bilen och åkte till mormor och morfar. Där var det alltid fika/godis och Kalle Anka. Ny julklappsutdelning och julmat till kvällen. Hos farmor var det många men hos mormor och morfar vara det bara vi. Mamma hade bara en bror som aldrig fick några barn.

Efter julklappar och proppfyllda magar så åkte vi hem. Där var det åter igen julklappar och julgodis. Som tre julaftnar på en och samma dag. Det var aldrig en enda tråkig stund.

När barnen var små försökte jag ge dem liknande upplevelser. Att både få träffa mormor, morfar och farmor, farfar och andra släktingar. De första åren hos mina föräldrar och min morfar, när farmor inte längre ville ha julen. Men hon kom till oss ändå för den danska skinkan. Morfar var vi hos de första åren barnen var små men när han blev äldre så började vi hämtar hem honom istället. När vi flyttade till lyckorna ville vi ha firandet här.

Nu de senaste åren så firar vi meer med vänner än med familj. Lite smått olika från år till år men barnen vill ha det som vanligt. Med samma mat och personer de tycker om. Mina föräldrar firar i Spanien i år för andra gången. Mina bröder åker till sina respektive. Makens föräldrar är ett halvår på Kanarieöarna.

Och jag har aldrig känt mig så avslappnad inför julen .

Det är onsdag. Jag har varit ledig två dagar redan och går nu runt här hemma och lallar runt lite lagom. Så skönt. Så avslappnat. Så efterlängtat.

I år firar vi jul med vänner. De kommer till oss och vi skall till dem. Vi lagar bara precis det som vi känner för. Traditionsenlig dansk skinka. Sådan som min farmor alltid lagade. Sådan som jag inte vill vara utan. Potatis och massvis med sås. Mat skall bada. Uttrycket som myntades en jul när såsen mycket riktigt flödade över kött och potatis. Ena sonen vill ha kål till, de andra rödbetor. Men förutom det är det fokuset på just såsen som är själva grejen.

Efter Kalle packar vi ihop och drar hem till dem. Kanske ett bad i deras spa. Kanske pyjamas i soffan. Julkvällsmat med det som alla tycker är allra godas. Godis förstås. Klappar. Härligt. Som det skall vara.

Jag känner ett stort lugn. Behöver inte någonting. Måste inget. Gör det jag vill, orkar och har lust till. Maken jobbar idag med. Barnen har lov. Vi tänder ljus och eldar bort kylan för en stund.

Och njuter av att det faktiskt snöar utanför.

Kanske blir det en vit jul i år?

Minns inte när det hände sist.

I nästan två veckor höll det. Det där vita fluffiga som faller från ovan och orsakar så mycket båd oro och glädje. Jag har älskat vartenda sekund. Eller tja. kanske inte just de sekunderna när jag skulle cykla till och från jobbet i slask och halka. Första dagen kunde jag bara ta mig till jobbet, hem fick jag gå med cykeln mestadels av tiden. Men bortsett från den tiden .

Snön döljer vackert alla skavanker. Allt jag inte blev färdig med i trädgården som jag vill göra klart. Nu när snön smälter bort så kommer alla mina dåliga samveten fram. Men det väckts också en längtan som kommer vid denna tiden på året. Längtan efter den där dagen. När det vänder.

När det vänder mot ljusare tider.