en blogg om de dära dagarna

om allt jag vill hinna med

by tingeling

de sista åren har jag satsat lite på att avancera på jobbet. Jag älskar det. Utmaningen, känslan när bitarna faller på plats. Att lyfta någon som behöver det. Snart skall jag få mer av det. Morgondagens ledare, det är jag det. Iallafall är det den utbildningen som jag skall få gå i jobbets regi.

Det svåra är bara att få i hop allt. Livet. Jobbet och familjen kontra utvecklingen. Hinna läsa de böcker jag vill och borde. Orka fixa hemma som jag önskar. Lägga tid på kropp och själ. Uppmärksamma vänner och nära. Jag önskar att jag hade tre livstider samtidigt.

Vill så gärna hinna: renovera, pyssla, måla, promenera, prata med barnen, hälsa på barnen, studera, läsa, meditera, yoga, filosofera, plantera, planera, sjunga, styrketräna, berätta, skriva, ja allt. Allt vill jag hinna med.

men ofta orkar jag inte


om årstiden

by tingeling

De fantastiska rosa träden har börjat släppa sina blad. Som en rosa matta nedanför dess stam. Dofterna från våren och tidiga sommaren sköljer över mig. Syrenblom, nyklippt gräs, utslagna blommor. Den ljuvaste årstiden. Mina kollegor för länge sedan som gick i pension  för flera år sedan pratade alltid så passionerat om att ta ledigt mellan hägg och syren. Idag förstår jag dem. Det är nu jag vill vara ledig och ge mig ut i våren. lukta, känna, insupa.


om att inte räcka till

by tingeling

Idag när jag skulle natta min yngsta dotter så tittade hon allvarligt på mig med darrande underläpp och sa:

“Mamma, ibland känns det som om jag inte är tillräcklig för er.”

Det gör ont i mitt mammahjärta att höra. För är det en sak som jag aldrig aldrig vill att mina barn skall känna så är det otillräcklighet. De är inte här i denna världen för min skull, för att jag har några specifika önskemål om vad hon skall vara eller bli.

Älskade lilla, tro aldrig att du inte räcker till. Du är mer än vad vi önskat, du är allt vi någonsin velat ha. med dig kom bara glädje och lycka. Vad du än vill bli i livet så är jag med dig. följer dig, stöttar dig, älskar dig.

DU är allt och mer där till.


om tid

by tingeling

En sak som jag blir så där fruktansvärt frustrerad på är mentaliteten “vad som än händer, även om vi inte pratat med varandra på tio år kommer vi alltid vara vänner, alltid vara nära”.  För mig har det aldrig varit så. Vänskap  i min bok är tydligen ingenting som liknar andras.  I min bok måste man jobba på vänskap. Det betyder inte att alltid finnas där varje sekund och bedyra tillit. Men det måste betyda tillit.

Förlåt och börja om har jag svårt för.  Speciellt om sveket tagit hårt. Jag kan acceptera mycket så länge ärligheten finns där. Men det gäller att bygga på det, hela tiden. Inte bara tänka att det tar vi sedan.  Jag har få nära vänner. Ställer upp i vått och torrt så länge jag orkar och kan. Men jag tar inte skit, inte lögner, inte svek. Jag blir sårad som fasiken om du inte behandlar mig väl.

och då har jag svårt att glömma och förlåta.


om min älskade oldemor

by tingeling

idag är det inte bara min älskade sons födelsedag. Det är även oldemors. Min farmor. Majgad vad jag saknar dig.

Du fattas mig.


om att aldrig räcka till för sig själv

by tingeling

eller för andra, kanske inte ens för någon.

jag är en mittemellan lagom sjukligt frisk och friskligt sjuk. Vet aldrig vilket humör jag är på nästa minut vilket plågar mig. Mest för att jag aldrig får ro i mig själv.  Hela tiden funderar på vad som är fel och rätt. Hur kan det vara så att någon som jag med hela själen fylld av tvivel på vad som är jag och meningen med mig, att någon som jag kan vara rätt.


om att välja sig själv

by tingeling

Denna gången ger jag mig inte. Kommer inte att låta det bero. Är så jäkla trött på att bli dåligt behandlad. Trött på att känna mig utnyttjad. Trött på att bara för att man råkar dela samma genpool så tror man att det går att bete sig hur som helst.

Nope, no more. Känner mig inte sedd eller hörd utan får återigen gå igenom denna känsla och denna situation själv. Så grymt trött på undanflykter, så grymt less på kommentarer om att jag skall vara beredd på att prata och lösa situationen när de andra personerna som orsakat skiten inte själva är det. Denna gången väljer jag mig, jag står upp för mig själv. Är inte beredd på att kompromissa mer.

Det är inte okej att


om den jag är

by tingeling

jag är inte bara jag utan även någon för många andra.

Jag är mina barns trygghet som alltid finns där och ordnar i förgrund och bakgrund. Jag är min väninnans bästa vän, bollplank och skrattkalas. Jag är barnmorskan som tar ditt cellprov och rösten som ibland möter dig i telefonen. Jag är min mans fru och livskamrat som roddar med hem, familj och livspussel. Jag är hon som möter dig med ett leende på gatan och jag är den som drar sig undan och inte alltid är social. Jag är en arbetsledare som kommer tidigt på morgonen och går hem sent på kvällen och jag  är en arbetstagare som försöker flexa ut tidigare när det går.

Jag är ett älskat första barnbarn till de mor och farföräldrar som numera bara lever i mitt hjärta. Jag är barndomsvännen som du inte längre träffar. Jag är en dotter och syster.  Jag är de varma händerna mot din stora mage när det nya livet rör sig där inne. Jag är den som sjunger högt i duschen eller på cykelfärden hem. Jag är rösten på radion som pratar om allas lika värde och vikten av att vara ödmjuk i vartenda möte. Jag är hemma hobby snickaren som drömmer om att en dag få bygga ett hus med mina egna händer. jag är den som har svårt att säga nej när du ber om hjälp. Den som lyssnar i stunder av båd glädje och sorg. Hon som kör dig dit du behöver, lånar ut det du önskar och oftast ger mer än hon tar tillbaka.

Alla dessa jag i en och samma form. Ser så olika ut beroende på vilken vinkel du ser från.

Den/m jag är.


om besvikelse

by tingeling

ja det är så jag känner mig. Sårad och besviken. Jag borde vara van vid det här laget kan man tycka?

Julen blir aldrig vad den varit längre och det är väl egentligen så som det skall vara. Frågan är hur man skall få julen att bli behaglig igen? Det enda jag vet är att jag ALDRIG gör om detta igen.  Inte intresserad av att fira som tidigare när människor i närheten är för egoistiska eller ens bryr sig om att meddela att de inte kommer.


om att tappa taget

by tingeling

Känner inte riktigt igen mig längre. Vet inte om det var vårens riktiga makeover som startade/orsakade det hela eller om det bara är den tiden i livet där det händer. Men varken bilden som möter mig i spegeln eller känslan inombords är riktigt min eller jag.

det känns som om jag har tappat taget om den som är jag. Det som var säkert och självklart är inte riktigt det längre.

att hitta tillbaka känns inte självklart. Men att hitta den nya jag, finna taget, är inte heller enkelt.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2019 Tingeling | Powered by WordPress