en blogg om de dära dagarna

om besvikelse

by tingeling

ja det är så jag känner mig. Sårad och besviken. Jag borde vara van vid det här laget kan man tycka?

Julen blir aldrig vad den varit längre och det är väl egentligen så som det skall vara. Frågan är hur man skall få julen att bli behaglig igen? Det enda jag vet är att jag ALDRIG gör om detta igen.  Inte intresserad av att fira som tidigare när människor i närheten är för egoistiska eller ens bryr sig om att meddela att de inte kommer.


om att tappa taget

by tingeling

Känner inte riktigt igen mig längre. Vet inte om det var vårens riktiga makeover som startade/orsakade det hela eller om det bara är den tiden i livet där det händer. Men varken bilden som möter mig i spegeln eller känslan inombords är riktigt min eller jag.

det känns som om jag har tappat taget om den som är jag. Det som var säkert och självklart är inte riktigt det längre.

att hitta tillbaka känns inte självklart. Men att hitta den nya jag, finna taget, är inte heller enkelt.


om det svåra i att lyssna

by tingeling

jag vet ärligt talat inte vad jag skall göra. Det händer i princip varje gång som jag får en komplimang eller ett positivt omdöme för något jag gjort bra. Jag kan helt enkelt inte bara säga tack och köpa läget utan det känns oerhört obekvämt. Hur jag skall reagera eller bemöta? Ofta skämtas komplimanger bort. Samtidigt som jag känner att jag hungrar efter det. Hungrar efter den positiva uppmärksamheten och belöningen i att ha gjort något bra. Ändå är det så svårt att ta.

Jag önskar jag kunde lära mig….

att bara säga tack,


om två år som gått

by tingeling

idag för två år sedan somnade min farmor in från detta jordelivet. Påväg mot nya äventyr. Innerligt saknad och älskad av så många.

Jag tänker mycket på henne i denna fasen av livet som jag själv är. När hon var i min ålder gick hon igenom sitt livs värsta år. Lämnad av sin man, sitt livs kärlek, ensam med ett gäng pojkar i varierande ålder. Ett stort hus som krävde en hel del arbete. Första barnbarnet – jag – sedan många fler. Inget jobb, ingen direkt utbildning.

Själv känner jag att 40 års åldern inte är bästa tiden i mitt liv. Mår sämre än på länge rent känslomässigt och känner mig så otroligt ensam. Svårt att umgås med folk och svårare att lära känna människor. Jag har ett stort behov av ensamhet och det har en del svårt att förstå. Men verkar även ha svårt att komma nära inpå, som om jag antingen är för mycket eller för lite. Jag saknar att ha andra så nära som jag brukade ha. Numera har jag få som jag anförtror mig åt och i princip ingen som jag släpper in helt.


om lusten som infaller sig

by tingeling

Det är svårt. På sista tiden har jag kommit in i någon slags flow där jag som vanligt har massvis med tankar, idéer projekt som jag inte vill något hellre än att genomföra. Det liksom bubblar inom mig med snabba luststyrda impulser som jag genast vill genomföra. I vanliga fall är det här inget problem. Jag samlar ihop impulserna och ser vilken av dem som är genomförbar och gör det som fungerar bäst. Men just för tillfället så fungerar det inte alls märker jag. Jag kan liksom inte längre fokusera och ta tag i alla idéer som jag alltid har kunnat tidigare.  De liksom fortsätter att bubbla runt där inne och snarare gör mig frusterad än inspirerad.

Frågan är vad jag skall göra åt problemet.


om alla drömmar

by tingeling

Just nu drömmer jag. hur mycket som helst faktiskt. Och de mest konstiga och underliga drömmar. Nästan som när jag var gravid en gång i tiden. Det är ganska vanligt att man som gravid drömmer det mest underliga drömmar. Jag tror någonstans att det är hjärnans sätt att sortera ut minnen, intryck och våra gamla trauman och bearbeta dem genom drömmarna. För att förbereda oss på föräldraskapet.

Så varför drömmer jag så mycket nu. jag är inte gravid och planerar inte att bli det. Fyller snart 42 och denna kropp är inte i skick. Kanske är det så att det är ett sätt för det undermedvetna att svara på alla förändringar runt omkring mig? För det händer massvis. Både bra saker men också ganska mycket… tja förvirrande saker… om vi skall uttrycka oss politiskt korrekt.

Många förändringar jag aldrig trodde skulle hända men som ändå sker. Kanske är det då drömmarna behövs extra mycket. För de har satt full fart sista månaderna.

När jag var liten var min värsta mardröm ett brus. som när kanalerna på två stängdes av förr. Ett myrornas krig inuti mitt huvud och en total känsla av ångest. Dålig smak i munnen och lukten av oro och rädsla. Jag kan inte beskriva det bättre. Som om jag stängde av alla funktioner och bara var just ett brus. men medveten om mitt brus. Det är massvis med år sedan detta hände sist och mardrömmarna tar nu andra uttryck. Mardrömmarna är de drömmarna där någon jag älskar försvinner eller far illa. Sedan många år tillbaka drömmer jag ofta att jag har något i halsen som är i vägen. Som en stor klump av mjukt tuggummi. När jag tar tag och drar i det för att bli av med det så drar och drar och drar jag men det tar liksom aldrig slut. Lika obehagligt varje gång.

 


om att vara dålig på förändringar

by tingeling

Det är jag definitivt. I all fall de förändringar jag inte själv önskat eller initierat till. Förändringar som jag känner på någotvis medför försämringar för mig. En sådan sak är att byta rum på jobbet. Det tar emot ända in i själen. jag blir så negativ så jag inte vet vart jag skall ta vägen eller ens om jag kommer att fungera. Vilket inte alls egentligen stämmer överens med min arbetssyn då jag brukar vara oerhört flexibel. Bryr mig inte om schemaförändringar, förändringar i patientflöde eller i hantering av arbetsuppgifter. Allt det där kan komma och gå på ett grisablink. Men det är under förutsättning att jag sitter i min trygga borg. När den försvinner så klarar jag inte en suck av det jag hanterar med lätthet annars. Jag behöver ha de saker omkring mig som jag har för att känna mig trygg och glad. Det är då jag blir snabb som en vessla och effektiv som sjutton. Jag vet inte hur detta året skall gå helt enkelt.

Ändå måste jag försöka.

Försöka att inte vara ett neggo som bara klagar på försämringarna. Försöka att knipa igen om min oro och fladdrande ångestkänslor i magen. Försöka att vara effektiv trots att tankarna fladdrar iväg på de oönskade förändringarna.

tills jag inte orkar mer.

frågan är hur effektiv jag kommer att vara under tiden?


om en ny jag

by tingeling

Jag kom hem ifrån Spanien som en annan människa. På gott och ont. Positivt och negativt. Som alltid såklart. Positivt för jag hade hittat en lust att rensa och fixa som jag aldrig haft innan. Jag hade tvingat mig själv till att acceptera stunden och vara, bara vara och vila. Det var svårt. Till det mindre positiva är den känslan av att inte känna igen sig själv. Inte längre höra hemma i sitt eget skinn. Se en främmande person titta tillbaka på mig ifrån speglen.

Det är inte bara hårfärgen som är annorlunda. Det rödbruna utbytt mot det vitblonda. Även inuti är jag annorlunda.

Nu gäller det att försöka förstå sig själv igen. Hitta någonstans förståelse och acceptans för hur jag inte bara känner utan reagerar. Förvirrande.

Den nya jag vill riva upp, rensa ut och förändra. Förenkla. Den gamla jag som fortfarande finns kvar iallafall en liten bit håller emot av gammal vana och rädsla.  Så när nya jag vill kasta ned allt i en låda och lämna bort den kommer gamla jag och plockar upp det som “kan vara bra att ha”.

Åh vad hon stör mig.


om deppigt

by tingeling

läste en artikel som en kompis länkade om hur högintelligenta personer oftare blev deprimerade. Inte deprimerade på samma sätt som när en depression orsakas av fysiska orsaker eller livsförutsättningar utan depression som orsakas av att inte nå sin fulla potential. Utan olusten och livsledan som inträder när en upplever sig underprestera. När en känner sig utanför eftersom det bara inte går att pressa sig ned i den fyrkantiga rutan av vanlig kugge i maskineriet och utföra endast det som förväntas av en. Och jag kände så väl igen mig i det där. Motståndet i mig. Motstånd mot att bli “som alla andra” att bara prestera precis det som förväntas och inte falla utanför.  Nä. Det går inte


om hur det skär i bröstet

by tingeling

ett kraschande ljud i från köket som följs av ett hjärtskärande neeeeeejjj och krokodiltårar ifrån dottern. En tappad tallrik i skärvor har orsakat hennes oro och tårar och jag tröstar. Du är viktigare än en tallrik min lilla loppa. De där tallrikarna var gamla och kantstötta. Älskade lilla.

Hon torkar tårarna i min famn.

Jag bryr mig inte om tallriken. Den var gammal och jag har tänkt på att byta ut dem. Det jag bryr mig om är hennes hjärtskärande förtvivlade skrik. Det skär i mig forfarande. Lilla älskade loppa


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2018 Tingeling | Powered by WordPress