en blogg om de dära dagarna

om att vara dålig på förändringar

by tingeling

Det är jag definitivt. I all fall de förändringar jag inte själv önskat eller initierat till. Förändringar som jag känner på någotvis medför försämringar för mig. En sådan sak är att byta rum på jobbet. Det tar emot ända in i själen. jag blir så negativ så jag inte vet vart jag skall ta vägen eller ens om jag kommer att fungera. Vilket inte alls egentligen stämmer överens med min arbetssyn då jag brukar vara oerhört flexibel. Bryr mig inte om schemaförändringar, förändringar i patientflöde eller i hantering av arbetsuppgifter. Allt det där kan komma och gå på ett grisablink. Men det är under förutsättning att jag sitter i min trygga borg. När den försvinner så klarar jag inte en suck av det jag hanterar med lätthet annars. Jag behöver ha de saker omkring mig som jag har för att känna mig trygg och glad. Det är då jag blir snabb som en vessla och effektiv som sjutton. Jag vet inte hur detta året skall gå helt enkelt.

Ändå måste jag försöka.

Försöka att inte vara ett neggo som bara klagar på försämringarna. Försöka att knipa igen om min oro och fladdrande ångestkänslor i magen. Försöka att vara effektiv trots att tankarna fladdrar iväg på de oönskade förändringarna.

tills jag inte orkar mer.

frågan är hur effektiv jag kommer att vara under tiden?


om en ny jag

by tingeling

Jag kom hem ifrån Spanien som en annan människa. På gott och ont. Positivt och negativt. Som alltid såklart. Positivt för jag hade hittat en lust att rensa och fixa som jag aldrig haft innan. Jag hade tvingat mig själv till att acceptera stunden och vara, bara vara och vila. Det var svårt. Till det mindre positiva är den känslan av att inte känna igen sig själv. Inte längre höra hemma i sitt eget skinn. Se en främmande person titta tillbaka på mig ifrån speglen.

Det är inte bara hårfärgen som är annorlunda. Det rödbruna utbytt mot det vitblonda. Även inuti är jag annorlunda.

Nu gäller det att försöka förstå sig själv igen. Hitta någonstans förståelse och acceptans för hur jag inte bara känner utan reagerar. Förvirrande.

Den nya jag vill riva upp, rensa ut och förändra. Förenkla. Den gamla jag som fortfarande finns kvar iallafall en liten bit håller emot av gammal vana och rädsla.  Så när nya jag vill kasta ned allt i en låda och lämna bort den kommer gamla jag och plockar upp det som “kan vara bra att ha”.

Åh vad hon stör mig.


om deppigt

by tingeling

läste en artikel som en kompis länkade om hur högintelligenta personer oftare blev deprimerade. Inte deprimerade på samma sätt som när en depression orsakas av fysiska orsaker eller livsförutsättningar utan depression som orsakas av att inte nå sin fulla potential. Utan olusten och livsledan som inträder när en upplever sig underprestera. När en känner sig utanför eftersom det bara inte går att pressa sig ned i den fyrkantiga rutan av vanlig kugge i maskineriet och utföra endast det som förväntas av en. Och jag kände så väl igen mig i det där. Motståndet i mig. Motstånd mot att bli “som alla andra” att bara prestera precis det som förväntas och inte falla utanför.  Nä. Det går inte


om hur det skär i bröstet

by tingeling

ett kraschande ljud i från köket som följs av ett hjärtskärande neeeeeejjj och krokodiltårar ifrån dottern. En tappad tallrik i skärvor har orsakat hennes oro och tårar och jag tröstar. Du är viktigare än en tallrik min lilla loppa. De där tallrikarna var gamla och kantstötta. Älskade lilla.

Hon torkar tårarna i min famn.

Jag bryr mig inte om tallriken. Den var gammal och jag har tänkt på att byta ut dem. Det jag bryr mig om är hennes hjärtskärande förtvivlade skrik. Det skär i mig forfarande. Lilla älskade loppa


om fulgråten

by tingeling

Hur den bara kommer.

Snoret rinner, tårarna fullständigt vräker ned som ösregn en sommardag. Det finns inget tårögt vackert i denna typen av gråt. Bara kaos.

Jag läser en sorglig och ärlig kärleksförklaring till en partner som sedan länge är borta och det svämmar över. Jag tar dem rakt in i mig, någon annans känslor och sorg. Himlen öppnar sig och där står jag, helt genomblöt och fylld av mitt inre kaos. Jag gråter för sorgen och saknaden, jag gråter för det som blev mitt eget, jag gråter ljudlöst och fullständigt. Så tar allt det egna över. Jag gråter för morfar, jag gråter för kärleken, jag gråter för oron för barnen och för jobbet, jag gråter för relationer och vänskap som brustit och för hjärtan som inte längre slår. Jag gråter inte vackert.

Det är som om jag är helt hudlös, som vartenda känsla går rakt in och sätter sig på mina nervbanor och skickar direkt ut impulser till hela min kropp. Jag är helt ensam och försvarslös.

Kanske behövs detta nu. Jag släpper taget och låter fördämningen brista. Låt det komma.

Låt regnet falla


om att inte riktigt känna igen sig själv

by tingeling

Att titta sig i spegeln och inte riktigt veta längre vem det är som tittar tillbaka mot mig. Att inte riktigt veta vem jag är eller vad jag tycker om. Att fundera utan att komma någon vart.

Just nu är jag i limbo. Personen i spegeln som stirrar tillbaka på mig har drag jag känner igen, attribut som är som hemma. Men det är ändå inte… jag.

så vem är jag nu.

Nu hårfärg, ny frisyr, nya attribut för att passa in på det nya. Förändring på jobbet. Men samma jobb. Jag fast någon annan.

jag känner inge igen den jag ser, men inte heller mina känslor. Hur de berör mig. Vissa saker är de samma. bekväma, hemmatema. Andra saker är inte… jag. eller inte den jag var.

nu måste jag hitta mig. Det värsta är att jag befarar att jag gått och gömt mig.


om snörvel och frust

by tingeling

Vet inte om det är mer allergi eller förkylning, inget av dem bryter ut helt men vill heller inte alls försvinna.  🙁 långvarig och envist. Förr i tiden blev jag aldrig sjuk på detta vis. Nu när jag passerat 40 håller det i sig på ett helt annat sätt. orkeslöst och trist.


om den förbannade duktiga flickan

by tingeling

Vad är det egentligen som gör att vissa av oss blir just det. Duktiga flickor. Starka kvinnor som kräver mer av sig själv än vad de någonsin rimligtvis skulle kräva av någon annan i deras närhet. Hur blir det så och kanske framförallt hur skall jag förhindra att jag för över detta på min dotter?

Jag vet att jag hade dessa tankarna redan som barn. Höga krav och tankar om att prestera och missnöje mot mig själv för att jag inte lyckas uppnå den fullständigt orimliga standarden jag själv har försatt mig i. Vissa saker har blivit lättre med tiden att ta tag i och acceptera. Andra svårare. Det är svårt att vara den där förbannade duktiga flickan med helt sjuka prestationskrav. Prestationskrav som jag aldrig någonsin skulle lägga på någon annan eller ens förvänta mig att någon annan skulle ha. Ändå alltid kräva detta av sig själv.  Jag vill fostra min dotter till en stark självständig kvinna som kan veta när det är good enough, som kan ge sig själv tid och inte bara prestera. Sänka hennes krav på sig själv och lära henne ta vara på det som får henne att må bra. kanske kan jag lära mig själv något på vägen.


om snörvel och host

by tingeling

Inget sportlov så långt ögat kan nu. Sjuklov är mer korrekt term faktiskt.  Först barnen och nu jag. Snörvel och host, feber känningar.  Jag är frustrerad, irriterad, tjurig och ja. allt annat än glad.  I tre hela dagar har jag själv varit för kass för att orka med det jag vill orka med och det gör inte gott för mitt mående, känslomässiga mående menar jag då. Jag är ju sådan som person som på alla sätt och vis måste vara aktiv.


om orättvisor

by tingeling

Igår var det nästan vårväder och vårkänslor som fick styra. Jag drog på mig mina rosa stövlar, en trädgårdsjacka och en grön buff på huvudet. Handskarna plockades på och jag fick både flyttat lite stenplattor, plockat upp ogräs och flyttat sten till framsidan och fyllt på i komposten.  Det var en oerhört skön känsla även om solen lyste med sin frånvaro. Idag kom straffet eller orättvisan beroende på hur man nu ser det när jag vaknade med sårig hals, snörvlig nos och ont i huvudet/bihålorna. Tom en liten febertopp lyckades kroppen producera och tvingade mig därmed till en orättvis och oönskad vila idag. 🙁

Ledsamt.

Det enda som jag ville var ut igen. Ut i trädgården, ut och fylla min kropp och själ med mer ljus och liv. Fylla på och väcka livsandarna helt enkelt. Istället har jag traskat fram och tillbaka här inne som en osalig ande. Tagit Ipren och nässpray och faktiskt börjat må bättre. Orken däremot är det inget vidare med.

Så jag muttrar och tjurar här hemma i min rastlöshet och tycker livet ibland är så där irriterande orättvist.


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2018 Tingeling | Powered by WordPress