en blogg om de dära dagarna

om fyllda dagar

by tingeling

Sista veckan har jag haft en hel del att göra på jobbet. Inte på ett sätt som egentligen varit negativt utan det är utmanande och stimulerande.  Samtidigt har jag haft allt för lite tid till att göra det som jag har behövt göra. Lite får jag skylla mig själv för jag skulle ha avgränsat mig mer än vad jag gjort och inte tagit på mig så pass många patienter som jag gjort. Men gjort är gjort och går inte att påverka i efterhand. bara att göra till en lärdom i raden av lärdomar.

Det har även inneburit en vecka fylld av trötthet. Jag hade ju en omgång för två tre veckor sedan då det kändes som om det var förkylning på gång. Envist, tröttsamt och fyllt av huvudvärk som liksom inte ville bryta ut. Sedan efter en helg med extra vila så blev det bättre och hela förra veckan så var jag piggare och mådde bra. Nu har det dock återkommit.  Loppan har varit sjuk i veckan. Det började lördagskvällen, var jobbigt för henne hela söndagen och hon var hemma ifrån skolan måndag och tisdag. Paddling var trött och mådde kasst när han kom ifrån skolan i onsdags och fick vara hemma i torsdags.  Natten till fredag ( idag) så var Loppan återigen ledsen med ont i örat. Inte direkt så mycket sömn för mamman i det läget.  Men nu är det lov och med det får det komma vila. Den sömn som behövs för att stoppa utveckligen hoppas jag att få till. Dagar fyllda med annat än stress och jobb gör mig glad att tänka på.


om det braiga med the

by tingeling

Hon slutar aldrig prata min lilla docka. Det har alltid varit så, fullt av tankar och funderingar som ofta kommer rakt ut.  Idag berättade hon för mig om det braiga med the när man är trött på kvällen. För den där koppen the gör en så skönt avslappnad. Och är man avslappnad så sover en bättre. Och sover en bättre så orkar en mer.

Så det braiga med the är väldigt väldigt mycket 🙂


om vabbruari

by tingeling

Så börjar det, vabbruari, första sjuka barnet för i år.  Det började redan i går med snörvel och snor för att sluta i tårar och tröttgnäll. Idag var förkylningen helt fullt utbruten och sjuklingen var ett faktum. Framförallt är det lilltjejen som inte är frisk, det har gnölats, gnällts, klagats på huvudvärk och gråtits lite mer. Här snackar vi tjejen som har den manligaste förkylningen i familjen om vi nu skall generalisera. Hon mår verkligen inte väl av att vara sjuk.

så börjar då funderingarna denna söndagseftermiddagskväll på hur morgondagen nu skall te sig. Kan jag gå och arbeta? Hur länge? Kan jag gå hem? Kan jag lösa bemanningen?

Sedan, ett par omgångar tankar senare så släpper jag det. Här och nu. med min lilla dotter. Ingen annan stans skall jag vara – inte ens i tanken. Med dig vill jag alltid vara.


om torsdagskväll

by tingeling

Lika pigg som jag kände mig häromdagen och fylld av energi, lika snabbt försvann det idag. Jag jobbade över en timme nästan och sedan var jag trött, inte så mycket fysiskt som mentalt. Sista dagarna har jag inte riktigt känna mig på topp på så vis att jag känner att jag inte hinner med allt som jag skulle vilja göra/borde hinna med/ är ålagd att titta på.

Och är det något jag inte gillar så är det att inte göra mitt bästa jobb.  Så otroligt frustrerande.


om det som berör

by tingeling

Idag har jag och en av de bästa kollegorna som finns haft möte/grupp tillsammans. Inte riktigt så som det brukar vara utan på ett annat sätt. Det slår mig där och då och även nu senare när jag sitter och funderar över dagen så som jag så ofta gör hur mycket det är vi får med oss vi som jobbar i dessa livgivande yrken. Med livgivande menar jag inte att barnmorskeriet enbart är till för att förlösa barn för det är det absolut inte. Det är så otroligt mycket mer än så.

Med livgivande menar jag alla de möten jag har. I livets tjänst. Med kvinnor, med män, med unga, med äldre, med mammor, döttrar, söner, hon, han, hen, den. Med människor oavsett hur de ser ut eller väljer att definiera sig. De berättar för mig om livet. Om sin start, fortsättning och avslut. De berättar om saker som inte borde fått hända människor. Saker som är starka och viktiga. De berättar om hur man klarar sig, och hur det är när en inte alls vet om en skall orka just det. Klara sig. De berättar om hur de överlever. Från ena dagen till den andra.

Jag kan inte låta bli att bli berörd.

Efter mötet delar vi tankar, känslor och upplevelser av dessa möten med varandra och jag är så glad jag har Lotta i detta. Hon gör mig mer fundersam, mer berörd, starkare och klarare.  Jag vill aldrig sluta beröras.


om bättre och sämre dagar

by tingeling

Vissa är sämre, vissa är bättre. Andra är både och. Både och på så vis att det fungerar bra, rent av jättebra tills det låser upp sig på någon  liten detalj och så kommer det antingen ont i magen eller irritation. Ju längre kvällen går ju mer irritation sätter sig i min mage. Nu närmar det sig sovdax men jag känner ingen ro och det stör mig.

Jag undrar ibland vad jag skall behöva plocka bort ur mitt liv för att slippa känna denna oro. För att bli lugn i själen.

Det svåra är bara när det som tröttar ut och oroar mig är samma sak som inspirerar och får mig att brinna. Mitt engagemang helt enkelt.

Dock hoppas jag på en bättre dag i morgon. Bättre på så vis att jag mer kan njuta av att vara. Inte bara oroa mig igenom stunden och fundera på allt tungt i livet.


om att leverera och bäst när det gäller

by tingeling

Idag var det full fart på jobbet, sjukdom, labb och omflyttningar. Jag känner mig superstimulerad och mår så bra av detta. Bäst när det gäller. Kan en säga så? Får en det? Utan att verka ego och klia jante i nacken. Jag gör det iallafall. Så det så.

Jag är bäst när det gäller, levererar snabba lösningar på jobbet för försöker snällt få alla nöjda. Vägrar stressa och bemöta någon negativt utan de skall känna att när de sjukanmäler sig till mig så är det okej. Hur stressande det än blir och hur mycket jobb det än ger så är det allas rätt att vara hemma när de är sjuka eller ta hand om barnen. Det vägrar jag nalla på.

Jag önskar jag fick jobba ännu mera med detta.


om oron i magen

by tingeling

helgen har gått fort.

Precis som veckan innan egentligen har gjort. Som hela januari som försvann i en blinkning.

Efter en vecka full av huvudvärk och en förkylningskänsla som bara inte ville bryta ut har det visserligen varit skönt att inte göra allt för mycket hemma. Samtidigt som det är oerhört frustrerande. Jag tillhör inte de människorna som kan ligga på soffan en hel helg och njuta av det. Inte när jag är hemma i min borg, mitt safehouse, min trygga plats. Där har jag någon slags känsla av att alltid behöva jobba/fixa/ordna. Det får mig helt enkelt att må bra.

I går kväll var vi dessutom bortbjudna till ett par kompisar på kvällen och spenderade ett par mysiga timmar tillsammans.  Gott mat, gott vin, skratt och allt en kan önska sig. Tyvärr var jag inte mitt bästa jag. Tröttheten från veckan gjorde att jag var helt slut och magen krampade värre än värst av och till vilket gör mig helt slut. Att ha ont i magen är någonting som jag har haft av och till sedan i tonåren så jag är van. Det blir värre av för mycket fibrer, grönsaker och snabba kolhydrater. SÅ egentligen är en liberal LCHF kost att föredra. Det vet jag och ändå håller jag inte fast vid det.  Ändå mer frustrerande.

Idag är magen orolig, precis som inför något obehagligt eller efter en magsjuka. Träningsvärk liksom. Och då spelar det inte alls någon roll hur van jag är vid detta. Det är frustrerande ändå. Önskar att jag kunde bli av med denna oroliga mage och vet att jag helt enkelt måste börja bli mer snäll mot mig själv helt enkelt. Roa magen istället för att oroa den 🙂


om helgfirande

by tingeling

Så blundade jag och vips så var det helg igen.  Hur det går till det upphör jag aldrig att förvånas över. På fredagar slutar jag vid tretiden och idag hade jag tänkt mig att jag skulle jobba över på lunchen och komma iväg en timme tidigare i och med att jag känner mig trött, hängig och har ont i huvudet. Ändå vill det inte bryta ut vilket är jättefrustrerande. Nästan bättre att bli sjuk och sedan friskna till så att det är över. Men nä. Inte idag.

Inte direkt så att jag kom iväg i tid idag heller. två minuter i tre så stängde jag till och gav mig av, vilket innebar 43 minuters övertid eftersom jag jobbat in lunchen. Men det är okej. Just nu är jag i en fas då jag återigen börjar tycka att det här är roligt.  Jag får utveckla och förbättra på jobbet, bistå mina kollegor när de behöver mig och administrera. Det gör att jag får ny luft i mina lungor. Att jag åter känner mig behövd och att jag gör nytta.

Jag är jätteglad för denna nytändning och tacksam. För jag vet inte riktigt hur länge jag klarat av att brinna utan.

Så nu när det är fredag och jag kan slappna av hemma känns det ovanligt bra. Även om det är en helg som kommer att passera fort. Maken skall med mellansonen på killshopping och sedan är vi bortbjudna, jag och lillan tar sovmorgon innan träning och storebror är med försvarets ungdom över helgen.

Så med en varmchoklad och minut i glaset och en känsla av behaglig trötthet bjuder jag godnatt.


om mötet

by tingeling

Jag har mindre patienter nu än jag haft på länge. Jobbar mer administrativt och har olika typer av gruppverksamhet. Utbildar i profylax inför förlossning. Allt är roligt oavsett om det är enskilda patientmöten eller i mindre/större grupper. Alla möten är fantastiska. Var person är unik. Samtidigt så händer det ibland att jag möter människor som bekräftar varför jag gör just detta.  Varför jag vill vara just här. När mötet liksom blir magiskt.

Det händer oftast när du som minst anar det och det gäller att släppa på sin egen tanke om vad som är det rätta för personen/erna du har framför dig och verkligen lyssna in vad det är som de behöver. Jag som barnmorska och person har inte alltid rätt, gör inte alltid rätt men försöker förmedla trygghet av hela min person. Vissa saker kan jag inte påverka eller garantera, det ligger bortom min kontroll och det gäller att vara ödmjuk för detta. Men jag försöker av hela mitt väsen förmedla ett så bra bemötande som möjligt. Försöker förmedla det som är viktigt och spelar roll. Vad är målet för denna resan.

Ibland blir det möten där en enda mening kan få både mig och dig i tårar. Inte av sorg, ledsamhet eller rädsla ( även om de känslorna också finns och måste få finnas) utan av känsla. Av längtan, förväntan, av någonting som berör ända in i hjärteroten. Av styrka. Av tröst.  Av allt det där som jag vill ge och förmedla utan att säga. Jag finns här för dig, det finns inga dumma frågor och det är inte det minsta besvärligt. Jag skall lova att alltid ta mig tid så fort som jag kan, ta reda på det jag inte vet och förmedla den trygghet och förväntan jag vill att du skall känna.

Det händer också att mötet gör ont ibland. När det händer saker som ingen av oss kan påverka. När det finns sorg, tårar, besvikelse ouppfyllda förväntningar. Det gör lika ont i mig. Ändå måste jag ta det. Fortsätta jobba vidare. Gråta en stund ensam eller i sällskap hos vän eller kollega. Känna ett stygn av orättvisa. Vara lite arg på livet. Men jag tänker aldrig sluta att göra det allra bästa jag kan för att ge mitt bästa. När det bästa inte är nog – ja då kanske det inte går att göra mer,

Ofta känner jag att jag inte räcker till, att det kunde finnas mer att göra, säga, kontrollera. Men egentligen så är det i slutändan bara mitt eget bemötande jag kan påverka och det vill jag göra.

Be kind – always. – I livets tjänst


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2017 Tingeling | Powered by WordPress