en blogg om de dära dagarna

om julefrid

by tingeling

När jag var liten var julen någon av det finaste som fanns. den var magisk och spenderades på bästa sätt tillsammans med alla jag älskade. Mina föräldrar valde att inte välja, dvs vi besökte båda sidorna av familjen på julafton och det var lite svårt för mig när jag blev vuxen att förstå att det inte var så som var brukligt att göra.

Morgonen började med julefrukost hemma. Skattjakt innan det var dax att klä sig fin, sätta sig i bilen och åka till farmor. Hos farmor träffades alla kusinerna. Min pappa har många syskon och flera av dem har flera barn s¨å vi var alltid många. Min farmor kom från Danmark och tog med sig sin tradition av att man skulle äta fläskestek med svål på till jullunch. Stek, potatis och fantastisk sås. Det är jul för mig.

Efter maten var det många som ått risalamalta. För mig något av det värsta som finns. Kombo av ris och gröt . Blä. Tom lukten är för mig kräksvarning.

Godis och julklappsutdelning. Trots att min farmor och farfar var skilda sedan många många år tillbaka, så var alltid farfar, hans andra fru och deras dotter med på julafton. Då inget konstigt alls. Idag beundrar jag bara min ffarmor mer och mer. Vilken kvinna hon var. Tog sig igenom allt, bet ihop, fanns där för barnen. Trots att min farfar sårat henne som ingen annan.

Vid halv tre satte vi oss i bilen och åkte till mormor och morfar. Där var det alltid fika/godis och Kalle Anka. Ny julklappsutdelning och julmat till kvällen. Hos farmor var det många men hos mormor och morfar vara det bara vi. Mamma hade bara en bror som aldrig fick några barn.

Efter julklappar och proppfyllda magar så åkte vi hem. Där var det åter igen julklappar och julgodis. Som tre julaftnar på en och samma dag. Det var aldrig en enda tråkig stund.

När barnen var små försökte jag ge dem liknande upplevelser. Att både få träffa mormor, morfar och farmor, farfar och andra släktingar. De första åren hos mina föräldrar och min morfar, när farmor inte längre ville ha julen. Men hon kom till oss ändå för den danska skinkan. Morfar var vi hos de första åren barnen var små men när han blev äldre så började vi hämtar hem honom istället. När vi flyttade till lyckorna ville vi ha firandet här.

Nu de senaste åren så firar vi meer med vänner än med familj. Lite smått olika från år till år men barnen vill ha det som vanligt. Med samma mat och personer de tycker om. Mina föräldrar firar i Spanien i år för andra gången. Mina bröder åker till sina respektive. Makens föräldrar är ett halvår på Kanarieöarna.

Och jag har aldrig känt mig så avslappnad inför julen .


om dan före dan före doppade dan

by tingeling

Det är onsdag. Jag har varit ledig två dagar redan och går nu runt här hemma och lallar runt lite lagom. Så skönt. Så avslappnat. Så efterlängtat.

I år firar vi jul med vänner. De kommer till oss och vi skall till dem. Vi lagar bara precis det som vi känner för. Traditionsenlig dansk skinka. Sådan som min farmor alltid lagade. Sådan som jag inte vill vara utan. Potatis och massvis med sås. Mat skall bada. Uttrycket som myntades en jul när såsen mycket riktigt flödade över kött och potatis. Ena sonen vill ha kål till, de andra rödbetor. Men förutom det är det fokuset på just såsen som är själva grejen.

Efter Kalle packar vi ihop och drar hem till dem. Kanske ett bad i deras spa. Kanske pyjamas i soffan. Julkvällsmat med det som alla tycker är allra godas. Godis förstås. Klappar. Härligt. Som det skall vara.

Jag känner ett stort lugn. Behöver inte någonting. Måste inget. Gör det jag vill, orkar och har lust till. Maken jobbar idag med. Barnen har lov. Vi tänder ljus och eldar bort kylan för en stund.

Och njuter av att det faktiskt snöar utanför.

Kanske blir det en vit jul i år?

Minns inte när det hände sist.


om snön som smälter

by tingeling

I nästan två veckor höll det. Det där vita fluffiga som faller från ovan och orsakar så mycket båd oro och glädje. Jag har älskat vartenda sekund. Eller tja. kanske inte just de sekunderna när jag skulle cykla till och från jobbet i slask och halka. Första dagen kunde jag bara ta mig till jobbet, hem fick jag gå med cykeln mestadels av tiden. Men bortsett från den tiden .

Snön döljer vackert alla skavanker. Allt jag inte blev färdig med i trädgården som jag vill göra klart. Nu när snön smälter bort så kommer alla mina dåliga samveten fram. Men det väckts också en längtan som kommer vid denna tiden på året. Längtan efter den där dagen. När det vänder.

När det vänder mot ljusare tider.


om den vita världen

by tingeling

utanför mitt fönster är det vitt.

I tjocka lager ligger snön på staketet utanför, på trädäcket, på bord och stolar som jag glömde att plocka undan och därför fortfarande står kvar utanför fönsterna. Allt är vitt utanför, eller ja iallafall vitt på baksidan. Vitt och fluffigt. På framsidan så är snön inte längre vit, den är brun, gul och grådaskig. Efter plogbil, bilar, sandning och alla som klampar runt med kängor och stövlar. För att inte glömma alla grannar som efter plogbilen varit på plats och fixat till gatorna sedan står och skottar ut snön tillbaka igen ut på vägen 🙁 människor alltså.

Det gör ändå något med mig när jag ser det vita utanför fönstret. När maken föreslog att han skulle ut på baksidan och byta lamporna på utsidan skrek jag högt. Nej,låt snön vara. Ett litet tag till ligger den kvar så vit och fluffig. Rör den inte, tids nog smälter den bort men nu vill jag bara njuta och titta på den.

Titta ut på baksidan genom de stora fönsterna. Se det vita frusna landskapet. De frostnupna trädgrenarna. Den vita gnistrande snön. Min trädgård hemma på lyckorna.

Här vill jag leva – min stund på jorden.


om 21 jordsnurr

by tingeling

SÅ länge har jag fått vara din mamma.

I åtta månader bar jag dig under mitt hjärta, i många år bar jag dig i min famn. Nu bär jag dig med hela min själ. I mitt blod flyter det fragment av dig. På min kropp syns märken av tiden du levde och växte där inne. I hjärtat finns alla minnen av åren med dig.

tjugoen fina år.

Jag har turen att du fortfarande bor hemma. Får fortfarande dela dina tankar, även om du kapar navelsträngen bit för bit. Som du ska göra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes. För trots den stolthet jag känner över dig så måste jag erkänna att jag längtar och saknar ibland den lilla fina Samuel med glitterögon och massa tankar. Den ljusa rösten, den försiktiga framtoningen. Trolltofsen på ditt öra. Dina mjuka knubbiga händer som söker sig mot örsnibben när du sitter där i knäet och vill “kela öja” att få bli din mamma var det enda som jag behövde och ville ha.

I år går du ditt andra år på högskolan. Andra året av tre. Du hänger med dina klasskompisar, kanske mer digitalt än vanligt med tanke på Corona viruset som fortsätter att härja och påverkar livet för oss. Du arbetar som ledsagare och avlösare. För de som verkligen behöver det finns du till. Inget kan göra mitt hjärta stoltare. Varje gång jag säger det till dig så ser jag stoltheten glittra till i dina ögon. Du har alltid velat göra rätt.

Jag kommer alltid att älska dig oändligt. Min fina gosse.

I morgon firar vi din 21 års dag. Denna dag då du för 21 år sedan kom till världen med och gjorde mig till mamma. Älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset.

grattis på din 21 års dag

mamma


om gammal vänskap

by tingeling

och tacksamhet.

Det började för länge sedan. Säkerligen långt före vi föddes denna gången. För ja, både jag och hon tror på att vi lever fler gånger. Men denna gången, i detta livet började det på gymnasiet. Året efter studenten, när vi tillsammans gick ett extra år, som ett tillvalsår. Vi kom varandra nära fort. Så fort att jag nu snart trettio år senare inte ens kommer ihåg hur det gick till. Hon betydde oerhört mycket för mig i en period av livet när vi provade oss på att vara vuxna. Det mesta gjorde vi tillsammans. Inte bara fest utan vardag. Nåväl. saker och ting gick som de ibland går när livet kommer emellan. vi inte bara gled isär utan saker hände och det fanns en stor portion bitterhet vilket har gjort mig mer ont än vad jag stundvis har velat förstå och se. Hon var borta från mitt liv i många år. Allt för många. jag var tvungen att trycka bort vartenda känsla jag hade om och för henne för att överleva.

SÅ en dag, helt plötsligt, ett meddelande från henne. Hjärtat slog hårt. Ett förlåt. Ett öppet hjärta som sökte. Och jag föll. För första gången i mitt liv var det lätt att förlåta, förlåta med öppet sinne och på de finaste grunder, den kärlek som vi kände för varandra . Jag blev så lätt så lätt. jag kunde släppa all bitterhet, all sorg, allt som varit och helt plötsligt så fanns det bara glada minnen. Något av det bästa jag gjort.

Men jag vågade inte riktigt erkänna att jag längtade efter och önskade een fortsättning. Jag önskade att få fortsätta finnas i hennes liv. Men jag vågade inte säga det. Det gick ett par månader och jag skrev försiktigt. Hon svarade. Sedan gick det ett par månader till. Ett par ord här och var.

Längtan efter henne blev större och större. Men jag vågade inte tro att hon kunde känna det samma.

Det gick mer än ett år. Ett par ord igen, och denna gången slutade vi inte. Orden fick fortsätta flöda och med dem beskrevs saknad och längtan efter en ny form av relation. Tacksamhet.

Nu har vi den. Vi skriver och låter orden flöda. finns för varandra. vågar knappt lita på att det är sant. jag känner mig tacksam. För att hon tog kontakt och tacksam för att jag vågade förlåta.


om 46 jordsnurr

by tingeling

häromdagen fyllde jag år. Hela 46. Inte för att det egentligen spelar så stor roll hur många. Jag är glad att vara med. Varje år jag fyller år så tänker jag på de två som jag älskar som inte fick fortsätta fylla år.

Cleo, min vännina från tonåren. Vi hängde hur mycket som helst under en period av livet som var allt annat än lätt. våra vägar skildes åt och sedan flera år senare stötts vi mot varandra igen. Blev du 21 eller var det 22, jag minns inte längre. I mitt minne är du alltid 17. det var en speciell vänskap vi hade. Inte alltid lätt, som det är i tonåren, oftast intensiv, en del besvikelse och massa skratt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur det hade varit om du fått bli äldre än så här.

Pernilla, älskade syster. Som inte ville berätta om sin cancer och ge een chans till avslut och avsked. Jag är fortfarande nio och ett halvt år senare arg på dig för det. 36 år gammal somnar du in av den cancer som du slagits mot under ett år och jag inte visste om. Jag trodde det fanns tid. När vi ett par år senare hittat varandra igen på FB. Minnen dyker upp. Konsterter, träningar, övernattningar, resor, snack, brev, föreställningar i mellanmjölkens land. Vart tog allt vägen. Vi som stod varandra så nära. Vad hade hänt om du fått leva. Och vad hade hänt om jag hade fått veta.

jag var den som fick fortsätta att fylla år. Ibland tänker jag att jag fyller år för dem med. Men ingen skall tro att det är lätt alla gånger.


om tårarna

by tingeling

när du väl släpper fram dem.

Nu fick de flöda fritt för en gångs skull.

Helt plötsligt händer det, till ett känslosamt tv-avsnitt utan någon direkt koppling till någonting. Och vad de flödade. På ett sätt som jag tydligt märkte att jag inte tillåtit på länge.

Troligtvis allt för länge.

Medicinen har gjort sitt, allt har blivit lite blankt liksom, avtrubbat. Jag har inte riktigt kunnat gråta som jag brukar och nog har det varit lite för instängt. Sedan flödade det fritt till allt. en tanke, en känsla, en bild, ett skratt från ett barn. Kroppen känns plötsligt stå annorlunda. Så skör. Den har varit med om så mycket mer än vad jag önskat de sista åren.

jag hoppas innerligt att inte även nästa medicin vill stänga in tårarna.

tror aldrig det kan vara bra


om att inte sova

by tingeling

det gör mig galen

Mer eller mindre, men mest jämnt. Det tar fall min kraft och energi.

Att inte hellre förstå varför det inte går att sova gör inte direkt saken bättre. Jag är ofta både trött och klarvaken samtidigt. Kroppen kan vara sliten och trött men hjärnan går på högvarv. Många nätter är dessutom kvaliteteen på sömnen kass. Vaknar ofta en gång i timmen eller om jag har otur – mer. En bra natt varannan / var tredje timme. Vilket i sig är tillräckligt jobbigt.

Fast det är sommar och semester så är det jobbigt. Vaknar oavsett vid sextiden och vill inte ligga kvar.


om insomia

by tingeling

det är en av de mest förtvivlade av känslor. När du inte vill något annat än att sova men kroppen tillåter det inte. I större delen av mitt liv har jag haft olika typer av sömnproblem. Allt från mardrömmar till att ligga vaken och låta tankarna vandra runt i alla ställen de minst av allt borde vara den tiden på dygnet. Som barn hade jag återkommande mardrömmar och svårt att somna, något som inte alls blev bättre i tonåren och inte direkt har försvunnit som vuxen.

Bästa tiden i livet för sömn var för mig småbarns åren, jag älskade den tiden, jag sov bättre, åt bättre, mådde bättre. Helt enkelt levde drömmen.

Nu ä alla tre barnen tonåringar eller tja, vuxna, och jag sover sämre än någonsin. Mycket beror på olyckan jag var med om för ett par år sedan, all s smärta som jag sedan dess har fått lära mig att leva med kommer och går. Medicin har jag fått ta av och till i varierande dos och just nu så är det nedtrappning som gäller. Inte för att jag inte längre behöver den utan för att den ger mig dessa förbaskade biverkningarna. Så från 75 mg amititryptlin , till 50 mg och sedan 25. Nu tar jag 25 varannan dag och när jag har trappat ut så ville doktorn att jag skulle boka tid för att prata som byte till annan sort. Idag är en sådan dag då jag inte tar tabletten och precis som för ett par dagar sedan så leder det till insomnia. Den gången var det värre för när jag somnade vid fyratiden så visste jag att jag skulle upp kvart i sex och jobba hela dagen. Idag är det lördag, eller ja, tekniskt sätt så är det söndag med tanken på att klockan är 02.35 på natten.

Inte det minsta trött.

Tagit hand om tvätt, disk och fix, tittat på tre olika avsnitt och nu får jag nog snart tvinga mig i säng med tanken på att det snart börjar att ljusna.

Tänker på tiden innan barnen. Tiden då jag jobbade vaken natt. Känslan av att dygna ibland. Jag var mycket yngre då. Idag är jag förr sliten. Kroppen är trött. det värker i ben, bäcken och fötter. Jag både fryser och är för varm samtidigt.

jag hoppas innerligt att kroppen accepterar någon annan medicin bättre. Förr detta är inget vidare med smärta eller insomnia.

suck och godnatt


Scrappy Theme by Caroline Moore | Copyright 2022 Tingeling | Powered by WordPress